Nytt i bokhyllan – del 1
Karl XII-litteraturen växer ständigt, såväl inom som utom Sverige. En hel del hittar så småningom vägen till min bokhylla och jag tänkte här passa på att kort beröra några nyförvärv.
Ett svenskt nytillskott är Ingvar Erikssons Karolinen Magnus Stenbock (Atlantis, 2007). Eriksson, som tidigare skrivit om Nils Bielke, har producerat ett hyfsat verk. Boken innehåller en del faktamässiga märkligheter och en egendomlig hantering av kalendern, men det jag mest störs av är den närmast panegyriska tonen. När Stenbock sänder hem krigsbyten från Polen visar han ”stort intresse för heminredning” (s. 337), medan bränningen av Altona 1712 förklaras med att S. kanske drabbats ”av en tillfällig blackout” (s. 336). På andra ställen uttalar författaren däremot kategoriska fördömanden av sådant han uppenbarligen inte närmare utrett, som t.ex. bränningen av Nieszawa 1703 (s. 136). Ett något mer kritiskt förhållningssätt till objektet och en utrensning av de största moralkakorna skulle ha gjort boken betydligt bättre.
Bland tyska nytillskott märks Martin Wredes nästan 700-sidiga avhandling Das Reich und seine Feinde (Verlag Philipp von Zabern, 2004). Boken behandlar bilden av ”fienden” i tysk publicistik under perioden 1648-1756. De tre stora ”riksbusarna” – turken, svensken och fransmannen – ägnas var sitt avsnitt. En modern, fridsam svensk kan finna tröst i att såväl turken som fransmannen får ca 200 sidor var, men svensken bara 100. Boken kan verkligen rekommenderas.
Ett annat nyförvärv söderifrån är Wieland Helds Der Adel und August der Starke (Böhlau, 1999). Boken behandlar förhållandet mellan den sachsiska adeln och August under perioden 1694-1707. Den är tyvärr ytterst ojämn. När författaren kommer in på det svenska uppehållet i Kursachsen 1706-1707 brister det en hel del i källunderlaget, fotnoterna innehåller exempelvis åtskilliga hänvisningar till Jörg-Peter Findeisens på litteraturstudier byggda Karl XII-biografi – ett vanskligt facit för situationen inom den svenska armén.
Jochen Vötschs Kursachsen, das Reich, und der mitteldeutsche Raum zu beginn des 18 Jahrhunderts (Peter Lang, 2002) behandlar svenska frågor mer i förbigående. De viktigaste ingredienserna är August II:s övergång till katoliscismen 1697 och de effekter detta fick för Kursachsens position inom det tyska riket, Kursachsens ställning vid riksdagen i Regensburg och förhållandet mellan de olika sachsiska staterna. Kortfattat berörs i det sammanhanget prins Johann Wilhelm av Sachsen-Gothas tid i den svenska armén.
Från Danmark kommer Kurt Petersens Det militaere målesystem (Polyteknisk forlag, 2005). Boken utreder kaliberstockens utveckling från 1540 till 1850 och den matematiskt intresserade kan här få sitt lystmäte – det är gott om formler! Boken ger ett utomordentligt gediget intryck.
Senaste tidens norska nyförvärv är Kjeld Th. Magnussens Ved Karl XII:s död (Valdisholm forlag, 2007). Boken är ytterst elegant utformad och rikt illustrerad. Innehållsmässigt tillför den dock, enligt min mening, föga till diskussionen. Författaren lanserar förvisso en del nya hypoteser, exempelvis att svenskarna i slutskedet skulle ha närmat sig huvudfästningen på norra sidan av Gyldenlöve, men dessa bygger på ett ganska selektivt källurval och är därför av tveksamt värde.
John Lynns Giant of the Grand Siècle (Cambridge University Press, 1997) är en tjock lunta, 650 sidor om den franska armén under perioden 1610-1715. Allt finns med: administration, försörjning, moral, disciplin, taktik, vapen etc. etc. Mycket grundlig och gott om fotnoter.
James R. Moultons Peter the Great and the Russian military campaigns during the final years of the Great Northern War, 1719-1721 (University Press of America, 2005) är tyvärr en besvikelse. Författarens ambition har varit att lyfta fram slutet av det stora nordiska kriget, en period som han menar har behandlats såväl styvmoderligt som subjektivt i västerländska verk. Dessvärre har han försökt nå detta vällovliga mål genom att utgå från huvudsakligen rysk litteratur och tryckta ryska källor, medan svenskt material lyser med sin frånvaro. Detta har lett till en slagsida åt andra hållet och har resulterat i en del egendomliga skildringar, bl.a. utkämpas det bekanta slaget vid Stäket två gånger.
Annat ur artikelskörden...
Mer ur samma kategori
- Felverk eller bålverk – om en klassisk avhandling
- När Leibniz mötte Karl XII – en vacker saga
- Ny Poltavalitteratur
- Några nya böcker om hetman Mazepa
Mer från den här skribenten
- Unga huliganer anno 1720
- Pylyp Orlyk in Kristianstad : what the archives reveal
- Den omtänksamme sonsonen
- Så stark armé har aldrig sahl. Konungen haft
Följ skribenten via RSS
Den där norska boken, bygger den på Froms bok? Finns det något i den som From har missat? Jag har själv Froms verk och tycker att saken är rätt klar. En muskötkula blev kungens öde. Ingen har tidigare kommit ens i närheten av Froms kvalitet, tycker jag. Tack för ordet.
Boken är på strax under 80 sidor, varav en del ägnas åt fästningens historia, befästningsteknik etc. Den är dessutom väldigt frikostigt illustrerad. Det är alltså inte så mycket text om själva problemet ”Karl XII:s död”.
Froms bok är en av källorna. Magnussens huvudnummer är resonemang runt olika kartor, i övrigt har han egentligen bara använt välkända tryckta verk.
Magnussens tes är framför allt att kartmaterialet är missvisande, alldeles i synnerhet det svenska. Han vill bl.a. göra gällande att svenskarna efter erövringen av Gyldenlöve avbröt arbetet på den sidan och istället började gräva sig fram norr om samma fort. Några bestämda åsikter om dödsplats eller dödssätt har han egentligen inte, bortsett från att kulan måste ha varit norsk. Han lutar dock, verkar det, åt Fjelds version. Vedlo som skytt avvisar han däremot.
Magnussen tror mer på Hallenfelds vittnesmål än på Maigret, Carlberg eller den anonyma berättelsen – detta eftersom Hallenfelds är det äldsta.
Jag skulle nog vilja säga att boken inte tillför speciellt mycket. Det som är hans eget är egentligen detta med att man grävde sig fram norr om Gyldenlöve.
Ok, ingen bok jag behöver lägga ned några pengar på alltså. From har enligt min åsikt gjort ett kanonjobb med sin bok.
Du var väl med på rätt många hörn vad gäller Froms bok?
Magnussens bok är väldigt vacker, med mängder av fina fotografier och andra illustrationer. Ska man köpa den bör man nog ändå vara en verklig entusiast eller samlare, som verkligen vill ha allt inom området. Men den är absolut ”bläddringsvärd” för den som råkar snubbla över ett exemplar.
Jo, jag var med ett hörn. Eftersom jag jobbar med böcker och informationssökning blev det ganska naturligt så att jag snokade efter böcker, artiklar och annat som kunde vara av värde. Sedan har jag också arkivforskat en del, så jag hade rätt hygglig koll på vad som kunde vara värt att titta närmare på.
Først idag ble jeg klar over att det gikk ut advarsler allerede i 2007 mot min lille bok om hva som gikk for seg ”Ved Karl XIIs død”. Tittelen har en nyanse som kanskje ikke oppfattes på svensk. Hullet i kongens hode har aldri opptatt meg. Derimot var det et forsøk på å skille mellom fakta, myter og rene gjetninger, med en – etter min oppfatning – nødvendig skepsis. Når herr Nilsson har den oppfatningen att jeg ”tror” på Hallenfeld må det bero på betydelige leseproblemer. Jeg ”tror” hverken på Hallenfeld, nasjonalikonet Carlberg eller løse papirlapper av ukjent opprinnelse i privatarkiver. Hva Maigret har betrodd innviede om dødsstedet er ukjent for meg.
At en liten bok, som det var en glede å skrive og tegne, skulle vekke slik irritasjon og forakt hadde jeg ikke trodd. Men – som igelkotten sa til stålborsten – det er menneskelig å ta feil.
Herr Svensson kan jeg bare oppriktig gratulere med at han har unngått å forøde sine oppsparte midler.
”Advarsler” är alldeles fel ord. Det måste dock vara tillåtet att uttrycka en personlig åsikt om böcker.
Apropå Hallenfeld: Du skriver i boken bl.a. följande (s. 11):
”Dessuten mente Hallenfelt å vite hvor i löpegraven det skjedde. Det var ikke mer enn fire dager siden han var der. Hvorfor skulle han lyve om dette for Landsberg?”
Den formuleringen borde väl ändå betyda att du inte delar den traditionella låga uppfattningen om värdet av Hallenfelds vittnesmål? Ja, själva det faktum att du behandlar hans vittnesmål måste väl ändå tolkas som att du anser att det har ett värde?
Det samme bør gjelde ”recentioner”, som her effektivt har reddet herr Svensson fra feilinvesteringer.
Hvorfor Hallenfeld løy, dersom han gjorde det? Jeg ga en noe lettsindig forklaring i min bok, nemlig drikkepenger fra kommandanten. Men hvorfor skulle jeg dele ”den traditionella uppfatningen”? Fri og bevare meg! Først vil jeg se om den har noen verdi. Jeg har ikke noe utestående med stakkars Hallenfeld, men han er jo på scenen da, sammen med andre mulige løgnhalser.
På sidan 78 ställer du Carlberg och Hallenfeld mot varandra. Vem ljög – Hallenfeld fyra dagar efter kungens död eller Carlberg sextio år senare? Det är tydligt att du inte har någon hög tanke om Carlberg, så läsaren bör väl ända dra slutsatsen att du tror mer på Hallenfeld?
Ett antal Hallenfelts uppgifter var felaktiga:
1. Hans eget namn.
2. Hans regementstillhörighet – mig veterligt finns det inte någon uppgift om en livgardesofficer som deserterade.
3. Möjligen även hans grad (fänrik).
4. Hur skottet träffade (höger sida)
5. Namnet på den döde officer som hittades i löpgraven (adjutanten ”Uxel von Böhn”). Någon officer med det namnet är inte känd.
Till detta kan man lägga att Landsberg själv uppenbarligen slutade tro på en del av Hallenfelts uppgifter eftersom L. i sin relation från 1739 säger att kulan gick in från vänster.
Den egentligen enda återstående uppgift av intresse som Hallenfelt ger är då dödsplatsen, vilken man på indirekt väg (monumentet 1723) kan anta ha varit placerad långt söderut i gamla linjen.
Frågan är då i vad mån den uppgiften förtjänar tilltro. Allt annat var ju felaktigt.
Det sies at selvskryt skal aktes høyt, for det kommer fra hjertet. Men Carlbergs historie ble ikke bekreftet av hans samtidige. Han ble en høyt aktet veteran, men åpenbart uten ”medaljer”. Historien hans henger ikke riktig på greip, og i ettertid er det mange grunner til å tvile på sannferdigheten. Hallenberg var i en helt annen situasjon, en desertør fra en hær i oppløsnig, sulten, frossen og livredd. Klart at han løy etter beste evne. Kanskje ingen av dem hadde vært der de sa at de var i det dramatiske øyeblikket.
Jeg har skrevet i min bok at for meg er det en uløselig gåte hvor i løpegraven kongen døde. Hverken vitner eller karter er enige om det, og jeg kan ikke peke ut hvilke personer eller kart som er troverdig. Det hjelper ikke hva den konvensjonelle tradisjonen forbanner seg på.
Det är en smula oklart när Carlberg författade sin berättelse, men att han hade saker att berätta var känt redan i samband med Kaulbars död 1762. De uppgifter som återges i Kellanders åminnelsetal över Kaulbars förekommer senare i Carlbergs berättelse och Kellander anger att Carlberg gav honom dessa uppgifter.
1762 levde fortfarande en del personer med kunskaper i ämnet, bland annat Gabriel von Seth som deltagit i det norska fälttåget. Ture Gabriel Bielke dog först 1763. Per Kalling, som såsom ung fänrik hade varit med när Gyldenlöve stormades och också sägs ha befunnit sig i löpgraven den 30 november, dog först 1795. Gustaf Fredrik von Rosen, död 1769, hade förvisso inte varit med vid belägringen, men han var en av Karl XII:s förtroendemän. Carl Björnberg, död 1775, uppger själv i en meritförteckning att han höll vakt i löpgravarna då kungen stupade. Etc, etc.
Om Carlberg ljög så skulle alltså dessa herrar (och säkert ytterligare några) ha kunnat avslöja honom efter att ha läst Kellanders minnestal över Kaulbars.
Sedan finns vissa saker med redan i äldre meritförteckningar av Carlbergs hand, nämligen detta att han var på plats i löpgraven.
Nästa bekymmer är förstås att Hallenfelt kan beslås med en rad osanna uppgifter, medan det är mycket svårt att göra detsamma i fallet Carlberg. Man kan vara skeptisk mot hans uppgifter, men det är väldigt svårt att peka ut stora och tydliga misstag.
To eksempler fra Carlbergs egotripp:
1) Liktransporten, se Sandklef s.5o-54. Den ”jordbacken” ned til Tistedalsveien, som etter hans beretning nesten forårsaket at kongen gled ut av båren, er i virkeligheten en ca 75 meter høy og bratt fjellskrent med svaberg og kratt hvor en såvidt kan klore seg ned med hender og føtter med livet i behold. Carlberg kan umulig ha glemt hvordan det ser ut der, hvis han i det hele tatt hadde vært på stedet. Sannsynligvis har han på gamle dager sittet på sitt kontor i Gøteborg og diktet historien over et av de dårlige kartene fra 1700-tallet. Der kan det nok se ut som en ”Jordbacke”.
2) Gjenfylling av de nærmeste løpegraver, se From s. 80. Etter at angripernetrakk seg tilbake fra Gyldenløve var det ikke mulig å se dette gravområde fra noen svenske posisjoner. Hans beskrivelse av lek ock hoppande er vel en dikterisk tolkning av den norske kommandantens rapport. Carlberg var ingen dårlig forfatter.
Dramaet skjedde i svarte natta under betydelig stress, og de mange hundre som var i nærheten la kanskje ikke merke til Carlberg. Det er greitt at han berettet om Kaulbars, men det hadde vært mer givende om Kaulbars hadde berettet om Carlberg.
1. Jag är lite skeptisk till just den invändningen. Tittar man på Wilsters karta från 1703 så finns det ett fullt tänkbart ställe, nämligen nere bakom den s.k. Utsiktshöjden. Jag har själv provat att gå ned den vägen och det förefaller fullt genomförbart. Möjligen har Carlberg alltså misstagit sig på hur långt man hade gått när detta hinder dök upp.
2. Det avsnittet kommer dock inte ur hans berättelse om kungens död utan ur den redogörelse som riksrådet Scheffer bad honom lämna in. För den, se bl.a. From s. 58 f. I inledningen till den berättelsen ursäktar Carlberg sig också för att redogörelsen är skriven helt ur minnet och väldigt långt efter händelserna. Kontrasten mellan denna andra berättelse och redogörelsen för kungens död är också påtaglig – där den senare är detaljrik är den förstnämnda mycket vag.
Invändningar mot hans reträttberättelse har alltså en tendens att styrka berättelsen om kungens död – i den senare finns de detaljer som man kan förvänta sig finna om C. kunde bygga på äldre anteckningar. Dessa saknas i reträttberättelsen, som han själv säger är skriven helt ur minnet.
Jeg ville advart Carlberg mot å tolke ”jordbacken” på Motrayes kart 1723, og Nilsson mot befaringer etter Wilsters fra 1703. Derimot vil jeg anbefale en rask ”bläddring” i min bok til et moderne kart side 55 med ferden inntegnet etter Carlbergs beskrivelse. Jeg har krøpet ned der selv, over den innsprengte riksveien fra 1860 og jernbanelinjen fra 1879. Jeg våger en øl på at Nilsson ikke har gjennomført den ekspedisjonen.
Det är ett faktum att Wilsters karta står sig mycket bra i jämförelse med en modern karta när man fixerar den gentemot fasta platser som t.ex. Stortaarnet och Overberget. Wilster lyckades åstadkomma en mycket hög grad av korrekthet i proportioner och vinklar.
Fästningsområdet har genomgått mycket stora förändringar sedan 1718. Vissa känner vi till, andra kan vi bara ana. Det är därför utomordentligt vanskligt att använda en modern karta som facit för händelserna 1718. Mellan 1703 och 1718 genomfördes förvisso en del förändringar av fästningsverken, men i mycket mindre omfattning. Wilsters karta är därför en mycket bättre utgångspunkt än en modern karta när man ska försöka rekonstruera Carlbergs väg.
Jag tror att Wilsters karta avgör saken på ett mycket enkelt sätt. Den innehåller nämligen en slingrande stig som startar vid Kommendantträdgårdens norra sida och sedan går kraftigt i sick-sack, i svagt nordostlig riktning, ned mot älven.
En modern karta visar även det området som mycket brant, men icke desto mindre fanns där en stig 1703. Kunde det finnas en stig där, så lär Carlberg också ha kunnat ta sig ned öster om Utsiktshöjden.
Jeg har klatret opp og klatret ned de 75 metrene. Ettersom historien er sann må det ha vært en herlig baluba med 14 mann og et kongelg lik utfor denne skrenten natterstider. Av Carlbergs forfatterskap kan vi se at det har skjedd med verdighet. Jeg får heller sitte igjen med min lille mistillit til beretninger om store bedrifter og alle de dårlige kartene.
Man måste också ta i beaktande att erosionen säkert har omformat området en del på 300 år. Vid såväl snösmältning som häftiga regnväder bör stora mängder vatten ha runnit ned från höjderna mot Tistedalselven. Man kan på målningar och teckningar från runt 1800 se hur området då nästan helt saknade skog. Vad kan inte rinnande vatten ha åstadkommit under de förutsättningarna?
F. ö. så finns det ett äldre brev från Carlberg till Gabriel Cronstedt, skrivet ca 1751 (om jag minns rätt). I detta anspelar Carlberg i vaga ordalag på sina insatser under norska fälttåget 1718 och säger något om då utlovade belöningar för hans insatser. Redan då var han alltså beredd att hävda att han hade gjort något märkvärdigt 1718.
Carlberg skrev den 2 november 1751 till Gabriel Cronstedt, som föreslagit honom att söka adelskap, bl.a. detta (Ericsbergsarkivets autografsamling):
”Jag wil intet nämna om at år 1718 blef mig Adelstånd tilbiudat, men det kan iag säga at iag då lätt hade kunnat erhållit en sådan wärdighet.”
Denne siden av Tistedal canyon er fjell i dagen bestående av is- skurt granitt med innslag av granodioritt. Profilen er ganske gammel og antagelig like stabil som en diskusjon om Karl XII. Min bekymring var egentlig bare at jeg syntes så hjertelig synd på de få av mine bøker som hadde forvillet seg inn i Sverige. De har det nok ikke så godt i et fremmed og lite vennligsinnet land.
Jag vill fortfarande hävda min rätt att uttrycka en offentlig åsikt om böcker. Det är trots allt en rätt som recensenter i dagstidningar har, så varför skulle jag inte också ha den?
Oavsett hur området ser ut geologiskt så finns det idag en hel del träd och buskar i området. Dessa torde kräva existensen av en viss mängd jord ovanpå berggrunden. På ett antal målningar från runt år 1800 förefaller området mycket skogfattigt och det kan det mycket väl ha varit även 1718. Frågan är då vilken effekt häftiga regnoväder eller snösmältning kan ha på branta sluttningar som är täckta av ett lager jord, men saknar träd och buskar. Kan de i loppet av 300 år rentav skölja bort en del jord?
Carlbergs berättelse skall väl tas med en nypa salt, liksom de andra kända vittnesmålen. Däremot går man för långt om man helt vill avfärda den som pur lögn. Vad gäller Maigret, så nämnde han ju i sin bok hur löpgravsbygget gick av stapeln. Jag tror inte att man började gräva norrifrån och söderut, även om det scenariot kanske kan antyda en viss militär logik, utan att man byggde den ”gamla” linjen (alltså den linje som gick parallellt med fästningen) från den Place d’Arms som band ihop löpgravssträckningen och sedan norrut utmed fästningens östra vallar.
Oavsett om man byggde från norr till söder eller tvärtom så var man lika sårbara för eventuell eld som kunde nå löpgravssträckningen från flanken.
Wilsters karta från 1703 är ett utmärkt exempel på god yrkeskunskap. Jag har samkört en modern norsk militär karta mot den som ritades 1703 av nämnde Wilster och resultatet var förvånansvärt. Proportioner och avstånd stämde överens nästan exakt. Vad topografin gäller så är det endast Wilsters alster som kan ha företräde i en seriös diskussion om områdets utseende före den svenska attacken 1718. Det finns även en karta från omkring 1718 som har ett visst intresse, dock är det osäkert om den endast bygger på äldre alster av just Wilster och hans kollegor.
Kjeld har väl heller inte så mycket diskuterat de rön jag ansåg vara intressantast i min bok, nämligen hur Karl XII mötte sin död, utan mer koncentrerat sig på löpgravssträckningen. Det arbetet ser jag som intressant. Det lär bli problematiskt att rekonstruera de gamla löpgravarna med någon säkerhet men jag ser fram emot vidare forskning i ämnet med spänning.
Detta med norr-söder eller söder-norr är ju också en fråga som mest har akademiskt intresse. Uppenbarligen använde svenskarna s.k. ”flygande sapp” (sappe volante). Den innebär att man stakar ut en linje och sedan radar upp arbetarna längs hela den utstakade linjen. På ett givet tecken börjar därefter alla gräva på samma gång. Med en sådan modell är det inte så lätt att peka ut en början och ett slut.
Som From kjenner til skrev jeg ved årskiftet 04/05 en kort artikkel i Norsk Mil. Tidskrift hvor jeg stilte spørsmål om den tilgjengelige litteratur om beleiringen på Fredriksten ga et riktig bilde. Bitt av fluen utdypet jeg synspunktene i en bok (som visstnok er påkostet og unyttig ) ogfortsatte å lete etter hva som i dette tema var realiteter, myter eller gjetninger og fantasi. Sannhet er et krevende begrep, jeg får nøye meg med det som virker rasjonelt og sannsynlig. Lengst henfarne vitners moral er av mindre interesse.
Froms bok hjalp senere langt på vei i avklaringen. men ikke fullstendig. Jeg tar gjerne opp en meningsutveksling om de historiske kartene. De er ikke så lette å tolke som dagens fotogrammetrier. Jeg er overbevist om at det er feil oppfattet at krokeringen av terrenget syd for Gyldenløve betyr fjellknauser mellom myra og fortet som dekker for beskytning fra Stortårnet og Overberget. På det nevnte samkjørte kartet (fig 30a) viser høydekurvene dette. (Idag er det mulig å gjemme seg såvidt på toppen, men det er fordi ”festningsvennene” ved tusenårsjubileet hakket vekk fjell for at spaserende med barnevogn kunne se murverket på nært hold.) Løpegraven opp den bratte lia var vel nyttig som defensiv flankesikring, men lite brukbar som transportvei for videre avansement.
Fast Philippe Maigret talar i sin bok om hur klipporna bildade skyddade utrymmen, där soldaterna var lika skyddade från beskjutning som de var i riktiga löpgravar. Vilket område syftade han på? Ja, det finns inte några alternativ till Gyldenlövehöjdens sydsida.
När det gäller 30a så måste man ha i minnet att området har genomgått stora förändringar mellan 1703 och 2005. Man byggde till exempel på 1730- och 1740-talen ut fästningen med en glacis och den jorden måste tas någonstans. Vidare återuppbyggdes Gyldenlöve, vilket också krävde material.
Sedan har man då logiken: alla kan vara överens om att svenskarna drog löpgravar på Gyldenlöves sydsida. Alla kartor, svenska såväl som norska, visar detta. Det lyckades man uppenbarligen med fast området borde kunna beskjutas från Overberget och Stortaarnet. Maigret talar om skyddade utrymmen mellan klippor, på Wilsters karta finns det klippor sydväst om Gyldenlöve. Efter belägringen kunde norrmännen observera de svenska löpgravarna. De kunde se att svenskarna hade kunnat bygga dylika söder om Gyldenlöve.
Alltså – vad var då den naturliga åtgärden när Gyldenlöve återuppbyggdes? Jo, man försökte spränga bort dessa klippor och få bort så mycket jord som möjligt för att hindra en repris. Precis av samma skäl som man satsade mycket starkt på fästningens östra front under 1730- och 1740-talet. Svenskarna hade visat att det gick ganska lätt att ta sig fram till 200 meter från fästningen, alltså försökte norrmännen att göra en repris omöjlig.
Som ett tillägg: Titta i Widerbergs uppsats i boken ”Halden : festningen og byen” (.s 91). En detaljerad bild av Gyldenlöveområdet som oerhört tydligt visar ett bergsparti sydväst om fortet. Det området är ritat på precis samma sätt som bergspartierna är ritade på andra ställen.
Nilsson har bokstavelig talt en klippefast tro på egne gjetninger, og det heter vel i Skriften at ”tro kan flytte bjerge”. Her er det imidlertid mislykket. Det er rotet i terrenget vest for Gyldenløve, men landskapstrekkene på Fredriksten er som på Abrahams tid.
Jeg har gitt en plausibel beskrivelse av et logisk løpegravsmønster i min bok. Den som finner at det er verdt besværet kan lese om om den der. Min besktivelse går stikk imot konklusjonene i all tidligere forskning, både avensk og norsk, men den er ikke fremsatt som påstand, men som en teori. Derfor hadde jeg forventet at den ville bli imøtegått med argumenter fra realitetenes – og ikke skolastikkens – verden.
Det er min oppfatning at denne viktige delen av beleiringshistorien må tas seriøst, det gjelder først og fremst vurderingen av kartmaterialet. Som eksempel vil jeg nevne at Liljegrens fremragende bok om Karl XII , etter min mening , er utskjemt av usedvanlig dårlige kartillustrasjoner. Hvorfor i all verden skal vi fortsette forskningen med denslags søppel? Er det ikke tillatelig å tenke nytt?
Tyvärr motsäges din åsikt om ”Abrahams tid” av bl.a. en lång rad dansk-norska kartor. Givetvis kan man anse att de dansk-norska kartritarna gång på gång återgav andra delar av fästningsområdet korrekt, men ständigt misslyckades just med området söder om Gyldenlöve. Jag anser dock att detta är mycket osannolikt.
Man kan givetvis också anse att Maigrets uppgifter i den aktuella boken är felaktiga, trots att den skrevs ett fåtal år efter 1718 och trots att uppgifterna överensstämmer med nämnda dansk-norska kartor (t.ex. Wilsters). Jag anser även detta osannolikt.
Faktum är ju att din hypotes inte finner stöd i en enda skriftlig källa utan tvärtom motsäges av en rad sådana. Jag vill fortsatt hävda att detta knappast är ägnat att styrka din ståndpunkt.
Om Liljegrens bok kan förstås bl.a. sägas att han ju för fram mordteorin som en mycket sannolik lösning. Detta borde väl betyda att just det kapitlet inte är ”fremragende”?
För att återgå till detta med förändringarna i terrängen. På sidan 154 i ”Halden : festningen och byen” heter det bl.a. så här (s.154):
”I bygningsprojektet for 1738 anförer Sundt: Da kontraeskarpen efter generalkommissariatets forestilling og kongelig ordre skal bli forandret, slik at den nå overalt skal bli fylt opp som et glacis utenfor den dekkede vei, vil det gå mange år för arbeidet kan bli fullfört. Den store mengde fyll og jord må bli tatt langveis fra under Gyldenlöve, hvor det er en meget hard og steinet grunn, og bli trillet frem på hjulbår 3-400 skritt.”
”3-400 skritt”, ”store mengde fyll og jord”, ”fra under Gyldenlöve”.
På följande sida talas om liknande arbeten i närheten av donjonen:
”Arbeidet vil ta lang tid på grunn av det fåtallige arbeidsmannskap, den harde jord og den store transportlengde på 500 skritt”.
”500 skridt” från donjonen, alltså.
Man bör nog vara väldigt försiktig med att hävda att området i Gyldenlöves närhet har sett likadant ut sedan Abrahams dagar, speciellt som man åren efter 1718 också hade arbetat med att återuppbygga Gyldelöve – 5 600 lass gråsten åren 1720-21, enligt samma verk (s. 162).
Endelig er vi fremme ved nøkkeltemaet, som er løpegravsmønstret foran Fredriksten. For meg er det et konkret og praktisk problem fordi oppmerkingen på stedet, etter min mening, vill-leder et stort antall besøkende. Løpegravsmønstret har engasjert forskere i ca. 150 år og er fremdeles omdiskutert og aktuelt. From avsetter 41 sider av sin bok for å belyse problemet, så jeg antar at det er umaken verdt.
Jeg har forsøkt å finne en løsning ut fra tre synsvinkler. 1) Landskap, 2) tidens taktikk, 3) kildemateriale. Det siste har jeg sett på med skepsis, også når det gjelder forskernes tolkninger gjennom 150 år.
Jeg har dessverre ikke lest Maigrets bok ”Traité de la sûreté ” og vil være takknemlig om de kommentarer han har gitt om beleiringen kunne bli sitert in extenso, det er forhåpentlig ikke mange setninger.
Så ville jeg jo svært gjerne ha en oversikt over ”den rad av motsägelser” mot mitt foreslåtte løpegravsmønster som finnes i skriftlige kilder, men ikke så mye Carlberg, må jeg be.
Finn Backer presenterade på sin tid en mycket plausibel förklaring till att de dansk-norska och svenska kartorna skiljer sig åt i avseende på löpgravssystemet sydväst Gyldenlöve. Enligt hans mening hade garnisonen ingen möjlighet att studera löpgravarna förrän flera dagar efter att svenskarna hade lämnat området. Under den tiden hade norrmännen dessutom utsatt löpgravssystemet för häftig beskjutning. Sydväst om Gyldenlöve hade, enligt Backers åsikt, de svenska löpgravarna gått ganska ytligt på grund av terrängen och den samlade norska beskjutningen hade där gjort störst åverkan. Följaktligen uppfattade de första kartritarna att det hade varit ett brott i löpgravssystemet just där.
När det gäller de svenska kartorna så finns det ett antal sådana. De har alla det gemensamt att de visar ett sammanhängande löpgravssystem. De äldsta kartorna av svensk härkomst kan spåras till strax efter 1718, t.ex. det av Aveelen utförda kopparsticket eller den karta som publicerades av de la Motraye. Dessa svenska kartor återger Fredrikstens fästning delvis inkorrekt, men samtidigt påminner fästningens utseende oerhört mycket om de av Wilster inlämnade ombyggnadsförslagen.
Det är alltså oerhört sannolikt att upphovsmannen/männen bakom denna svenska karttyp hade tillgång till Wilsters förslag, t.ex. genom den till Sverige deserterade sonen Domenicus. Vilka svenska kartritare skulle ha tillgång till sådant material? Förste bäste svenske ”turist”? Knappast, Wilster hade lämnat in ett förslag om Norges erövring till Karl XII och sådant material (med eller utan kartor) torde ha betraktats som ytterst hemligt.
Längre fram i tiden (1740-tal?), medan ännu många i belägringen deltagande officerare var i livet, framställde fortifikationsofficeren Abraham Fischer en mycket stor och praktfull karta. Den visar samma löpgravssystem. Varför skulle ett så påkostat verk, utfört inom Fortifikationen, mot bättre vetande ha återgett ett felaktigt löpgravssystem?
Sedan detta med Carlberg: Jag är medveten om att du är mycket kritisk mot Carlberg och i din bok håller fram Hallenfelt. Då är saken den att på varje kontrollerbar punkt visar det sig att Hallenfelt ljuger. Det är mycket svårt (för att inte säga omöjligt) att bevisa att Carlberg gör sig skyldig till ett liknande antal lögner. Vi vet att han 1762, medan flera i belägringen deltagande officerare ännu var i livet, var beredd att i tryck uppträda som vittne. Vi vet att han ännu tidigare (1751), då ännu fler officerare var i livet, var beredd att hävda att han 1718 kunde ha erhållit adelsskap för sina insatser (trots att han bara var löjtnant). Vi vet också att hans berättelse innehåller många detaljer, vilket tydligt skiljer den från hans sent nedskrivna berättelse om reträtten ur Norge. Kort sagt, allting tyder på att Carlberg talar sanning då han säger att han skrev ned sin berättelse kort efter kungens död.
Din kritik mot Carlberg och framhållande av Hallenfelt på Carlbergs bekostnad (trots att Hallenfelt uppenbarligen ljög på en rad punkter) blir därför något paradoxal. Du tror mer på den bevisade lögnaren.
De skriftliga källorna: Som bl.a. Backer påpekar visar källmaterialet att de svenska förlusterna steg dramatiskt i det läge då man enligt de svenska kartorna arbetade sig förbi Gyldenlöve och mot fästningen. Backer presenterar en mycket rimlig tolkning av varför det förhöll sig så.
Och, som jag har nämnt tidigare, eftersom svenskarna använde ”flygande sapp” blir det ganska irrelevant om den gamla linjen började i söder eller norr. En linje dragen med flygande sapp har ingen början i vanlig mening.
Låt mig också poängtera en i sammanhanget inte oviktig sak, nämligen att ingen av de dansk-norska löpgravskartorna kan kopplas till en bestämd upphovsman, till en säkert identifierad person som bevisligen vistades på fästningen under själva belägringen.
Den som vill göra gällande att alla svenska kartor är felaktiga och ritade av utomstående måste betänka att samma sak går att göra gällande för de dansk-norska. Inget hindrar till exempel att man i Köpenhamn, efter Landsbergs insända rapport eller andra källor, i efterhand har låtit lägga ut löpgravarna på en fästningskarta som redan fanns till hands. Detta är förvisso osannolikt, precis på samma sätt som det är osannolikt att alla svenska kartor är fantasifoster, men det är ingalunda omöjligt.
Finn Backer presenterade en gång i tiden en fullt rimlig tolkning av diskrepanserna. Norrmän och danskar återgav fästningsverken korrekt, eftersom de visste hur de såg ut. Svenskarna återgav löpgravssystemet såsom de hade anlagt det. Skillnaderna i övriga stycken beror på att svenskarna saknade fullständig information om fästningsverken, medan norrmännen först kunde studera löpgravarna i detalj sedan dessa under mer än tre dygn hade utsatts för häftig beskjutning.
Nå er vi i det gaqmle ,slitte sporet igjen og i gjetningenes villniss. Jeg har ikke noe sted skrevet at ”Hallenfeld” er sannferdig eller at norske kart er samvittighetsfulle oppmålinger.
Jeg spurte (frågade) om den ”raden” av skriftlige kilder som motsa min teori. Hvilke kilder? Gjelder dette bare de svenske kart?
Jeg har stor respekt for Finn Backer, men hverken hans eller andre autoriteters arbeid kan stanse forskning. Det er mitt inntrykk at kildene egentlig er svært sparsomme når det gjelder konkrete og kontrollerbare opplysninger, og tolkningene av dem er preget av tildels fantasifulle gjetninger. Ta som eksempel dette med ”Flygande sappe”. Det er jo igjen denne Carlbergs vitnemål, og det passer godt inn i hans egenbilde å vandre ”av och an” over ryggene på ca. 25 desperate sappører i en grunn grøft under intens beskytning. I Vaubans og Coehorns dager var det utviklet en rekke fremgangsmåter for transjé-arbeid. Karolinerne bør regnes som erfarne soldater, de benyttet selvfølgelig de metoder som var mest brukbare i en gitt situasjon. I den siste approsjen var det fjell, stor stein, røtter fra gammel skog og hard moréne. Og kulene peip. Det var ikke et sted der man drev modelleksersis.
Det må ligge en grunnleggende misforståelse bak begrepet ”retning” i forbindelse med løpegraver. De hadde selvfølgelig en retning , og det var fremover. Den var dirigert av to punkter til høyre og til venstre for befestningen. Det skjedde med sape à crochets som ga sidedekning med slike vinkler. Jeg har aldri lest noe sted at man krøp frem i ingensmannsland og grov seg bakover, det er nytt for meg. På de svenske kartene er det to inkonsekvente detaljer. Den ene er linjen direkte mot festningen fra Gyldenløve ned mot Kommandanthagen. Den kan beskytes fra begge sider, forfra og ovenfra. Det samme gjelder den såkalte ”linjen bakover”. Det skal sikre kilder til for å overbevise meg om at Maigret har laget slike rottefeller for sine svenske venner.
I
A. Låt oss börja med Hallenfelt: Du försummar inga möjligheter att kritisera forskningens tilltro till Carlberg. Däremot lyser kritiken mot Hallenfelt med sin frånvaro. Det är mycket riktigt också fler än jag som har tolkat detta på ett visst sätt:
”Men Magnussen anfører at det hefter en svakhet ved Carlbergs fremstilling. Den ble skrevet på slutten av hans liv – nesten 60 år etter at dramaet skjedde. Dessuten synes Magnussen at den svenske offiseren er blitt rammet av veteransyndromet; dette at man romantiserer og overvurderer sin egen rolle i begivenhetene.
For egen del betegner Magnussen fenrik Martin Hallenfelts skildring som langt mer bemerkelsesverdig.”
(http://www.f-b.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20070506/ANMBOK/105060059/1058/AKTUELT)
B. Skriftliga källor som motsäger teorin: Samtliga kartor med ursprung på svensk sida. De till dessa hörande journaler över belägringen. Maigrets uppgifter i tidigare nämnda bok. Uppgifterna om de dramatiskt större svenska förlusterna den aktuella natten. Landsbergs ”Extract og tilforladelig relation”.
Faktum är dessutom att inte en enda skriftlig källa säger att svenskarna efter Gyldenlöves erövring avbröt löpgravsarbetet på den södra sidan om fortet och började om norr därom. Den idén bygger enbart på din tolkning av vissa kartor (om vars ursprung vi inte vet något säkert).
C. Flygande sapp: Att man använde den metoden inses lätt av mängden arbetare som inkallades varje natt och löpgravarnas längd. Ingen mening att kalla in t.ex. 400 man arbetare och 2 brigader ingenjörer om bara 4 man i taget kan gräva. Under den första natten grävde man en 861 steg lång löpgrav (alltså runt 500 meter). I boken ”La Triomphe de la methode”, vilken återger Vaubans ”fyramannasystem”, anges att den metoden kunde åstadkomma 160 meter löpgrav på 24 timmar.
D. Flygande sapp 2: Fortifikationskaptenen Sturtzenbecher beskriver den sålunda i sitt lexikon: ”Sedan linjens längd och direktion (alltså riktning) är bestämd, ger man var arbetare en skanskorg, 3 fot hög, 2 1/2 i diameter, en spade och en jordhacka. Arbetarna springa fram, nedsätta sin tomma skanskorg på sitt behöriga ställe, och begynna der bakom att gräfva, och fylla skanskorgen med den jord de gräfva.”
E. De svenska kartornas utseende: För det första ser terrängen idag helt annorlunda ut än 1718. För det andra utgår de svenska kartorna från ett utseende på fästningen som inte stämde 1718, utan hade varit ett förslag 10 år tidigare. För det tredje är det fullkomligt självklart att svenskarna under beskjutningen från fästningsverken knappast hade möjlighet att göra lika bra kartor som Wilsters. För det fjärde så är flera dansk-norska kartor felaktiga i proportioner och vinklar, så det är knappast unikt för de svenska.
Konsekvensen av ditt resonemang är ju att alla svenska kartor, inklusive den som av en deltagare i belägringen överlämnades till de la Motraye strax efteråt, är falska. Det finns följaktligen inte en enda genuin svensk karta från den förmodligen mest berömda belägringen i svensk historia.
Det märkliga är dock att dessa falska kartor mycket detaljerat återger hur fästningen var tänkt att se ut enligt Wilsters förslag. Det märkliga är att en av Wilsters söner deserterade till svenskarna. Det märkliga är att denne son inlämnade ett förslag om hur Norge kunde erövras.
Det allra märkligaste är dock att detta, enligt din tolkning, inte alls leder till slutsatsen att de svenska belägringskartorna var influerade av Wilsters förslag. Nej, de svenska kartor som var influerade av förslaget var gjorda av rena amatörer, personer som inte hade varit närvarande vid belägringen och inte hade en aning om vare sig fästningens eller löpgravarnas utseende. Det var dessa amatörer som hade fått del av Wilsters förslag och därför ritade fästningen i enlighet med detta. Detta finner jag mycket osannolikt, rentav orimligt.
La nå ”Hallenfeld” få hvile i sin grav.
Det er spørsmålet om min teori er i strid med tilnærmet sikre skriftlige kilder som jeg er opptatt av. Punkt B i svaret jeg fikk er det greitt å holde seg til så langt det dreier seg om konkrete utsagn. Om teorien er i strid med hva kildene ikke omhandler er en annen sak.
De forulempede kilder er altså LandsBerg 1739, Maigret (hvis utsagn jeg gjerne ville kjenne til) og svenske kart /med ymse tekst. Henvisningen til LandsBerg stiller jeg meg uforstående til, meg bekjent har han ikke redegjort for avansementet. At min oppfatning er i sterk motsetning til kartmaterialet ? Selvfølgelig er den det.
Jeg har ikke skrevet at svenske kart er ”falske”, eller falsknerier. Men når vi holder oss til det svenske utvalget er det noen trekk en bør merke seg:
Alle har det samme, begrensede tema og tilnærmet samme utforming. Ingen beskriver det landskap og militære teater som svenske tropper var herre over, unntatt Stutekollen og Gyldenløve. Kartene bærer ikke spor av kunnskaper fra norske kommisjonskart. Hva som er forelegg og hva som er kopier er ikke kjent. Ingen vet navn på dem som tegnet originaler og når det ble gjort, og det er ikke noe som tyder på at de er hentet ut av militære rapporter eller militær taktisk planlegging.
Apropå Maigret: Hans bok finns tillgänglig via ”Google book search”, i engelsk översättning från 1747 – ”A treatise on the safety and maintenance of states by the means of fortresses.”
Maigret berör belägringen av Fredriksten på mer än ett ställe, men den aktuella passagen återfinns på sidan 156. Översättaren har dock gjort sig skyldig till ett misstag, i den franska utgåvan står det givetvis ”Fort du Guldenlüe, de Friderichalle” och inte något om Fredrikstad.
En enda enkel fråga: Hur kommer det sig att de svenska kartorna visar ett utseende på fästningen som närmast helt överensstämmer med Wilsters förslag? Att det förhåller sig på det sättet observerade som bekant redan Widerberg i ”Halden : festningen og byen” (s. 109).
Jag är mycket intresserad av förklaringen till detta.
Apropå Landsberg: Han talar om hur svenskarna efter Gyldenlöves fall (femte natten) fortsatte sina approcher upp till fortet och hur de därunder förlorade en stor mängd folk eftersom området var ”enfilleret” av Stortaarnet och Overberget.
Om jag förstår din tolkning rätt skulle svenskarna efter Gyldenlöves fall ha bytt sida och börjat gräva sig fram norr om fortet. Där kan de inte ha varit ”enfillerede” av Stortaarnet och Overberget. Så varför skulle svenskarna först ha stormat Gyldenlöve och sedan fortsatt gräva löpgravar på den sidan ytterligare en tid och därefter bytt sida?
Apropå Carlberg så kan man notera att den förste (?) som placerar honom i närheten av Karl XII när skottet faller är Voltaire. Han låter den döde kungen forslas ”sous le nom du capitaine Carlsberg”.
Någon av Voltaires uppgiftslämnare har alltså nämnt namnet ”Carlberg” i samband med kungens död och detta före november 1731 då boken kom ut.
Jeg har fremdeles den tro at kilder er tvetydige. Hvis offiserene kalte den døde på båren for Carlberg samtidig som han i høy grad var tilstede, måtte vel en eller annen ha sagt som Martin Jung: ”Han rør ju på sej!”
Fra skjemt til alvor. (1) Hvis det er slik at festningslandskapet er sterkt endret og derfor ikke kan brukes som referanse, (2) dersom tanker om rasjonell taktikk ikke er relevant. Og (3) hvis det nå er slik at alle slags nedskrevne utsagn – tolket av gamle koryfeer og Nilsson – er den endelige evige sannhet, og at alle norske beleiringskart er feil fordi de ikke stemmer med svenske, -javel. Da er denne diskusjonen unyttig.
Ibland skulle det inte skada med ett större mått av seriositet. T.o.m. jag inser att det vore ologiskt att kalla den döde för ”Carlberg” i fall den riktige Carlberg stod strax intill. Kanske kan du mitt i skämtandet också gå med på att det vore ologiskt att kalla honom för ”Carlberg” om alla visste att den riktige Carlberg inte alls deltog i arbetet den kvällen?
Jag är också mycket intresserad av att få veta hur du ställer dig till den svenska journalerna. Är alla uppgifter om antalet ”skridt” felaktiga, ända från början av belägringen och ända till slutet? Är alla svenska kartors uppgifter om löpgravarnas sträckning också felaktiga, helt och hållet?
Eller är det bara precis avsnittet på Gyldenlöves sydsida som är fel? Vad skulle i så fall skälet vara för detta?
De norska fästningskartorna är ett mycket intressant kapitel, f.ö. OK, låt oss anta att de alltid har rätt, i alla avseenden, och är gjorda av personer som sett både fästningen och löpgravarna.
Din bok, s. 50, karta 9:
1. Norrmännens uppgiftslämnare pekade ut en dödsplats långt åt söder i den gamla linjen. Varför har mannen bakom karta nr 9 placerat dödsplatsen långt fram i nya linjen?
2. Kartritaren har under bokstaven ”i” placerat ”Material-hof”. Låg denna verkligen helt utanför fästningsverken, alldeles isolerad?
3. Den nya linjen är dragen på ett sådant sätt att norrmännen kan skjuta rätt in i den från fästningsverken. Verkar det inte lite konstigt?
4. Den gamla linjens nordligaste del (graven bakåt) är även den anlagd på samma sätt. Varför det?
Hvorfor er det så vanskelig å lese en gitt tekst? Jeg har aldri hevdet at norske kart et ufeilbarlige. Tvert imot. Etter moderne standard er de riktig dårlige. Det som er interessant er de punktene der svenske og norske kart konsekvent divergerer og hva som kan utledes av det. Som svar på spørsmålene:
1. Det har jeg ingen anelse om. Han trodde vel på andre rykter enn Hallenfelds versjon.
2. På stedet var det en inngjerdet hage. Kanskje ble den brukt slik i en nødsituasjon, kanskje gjorde tegneren en feil, noe vi alle kan gjøre.
3. Jo, det er slurvet gjort, på samme måten som Motrayes tegner har slurvet her.
4. Dersom knekkpunktet på linjen ligger straks ved Utsiktshøyden er den dekket i fronten og kan ikke enfileres. Videre bakover (egentlig forover) må den ha brystvernet på sydsiden mot kanonild fra Stortårnet og Overberget.. Se mitt kart side 55. Der er det forøvrig en beklagelig feil, det er en redang for mye i Tettaus verk.
Men fel på norska kartor får inga mer allvarliga konsekvenser än ”slarv”? Man behöver inte underkänna dem helt och hållet, som när det gäller de svenska?
OK, vi går över till kartan på sidan 49 (nr 13):
1. Här börjar det svenska löpgravssystemet vid stranden av älven. På karta nr 9 börjar det en bra bit från stranden. Varför denna skillnad?
2. Löpgravssystemet söder om Gyldenlöve skiljer sig åt. På nr 9 finns det fyra stycken korta gravar som går i riktning mot fortet. Av dessa är en avhuggen på mitten. På karta nr 13 är tre av fyra armar avhuggna. Vilket är rätt?
3. Den gamla linjen är ritad annorlunda. På karta 9 slutar den vid graven bakåt, på karta 13 finns det ytterligare en liten bit nordlig grav. Varför denna skillnad?
4. Karta 13 har höjder söder om Gyldenlöve, söder om de svenska löpgravarna. Karta 9 låter dem i stället gå fram på en platå.
Vilken av lösningarna ska man lita på?
Vi kan väl ta karta nr 14 också (s. 46-47)
1. Här börjar löpgravssystemet också en bra bit från stranden, som på karta 9. Karta 13 visar något annat.
2. Vi har en löpgravsarm nordost om Gyldenlöve, vilken hänger ihop med resten av systemet. Det gör den inte på karta 13.
3. Återigen finns det ett höjdparti söder om de svenska löpgravarna vid Gyldenlöve. Det finns inte på karta 9, men väl på karta 13.
4. Söder/sydväst om Gyldenlöve finns tre sammanhängande, korta löpgravar i riktning fortet. Så ser det inte ut på vare sig 9 eller 13.
5. Den nya linjen ligger mycket nära vägen från Gyldenlöve. Så ser det inte alls ut på karta 13.
6. Karl XII:s dödsplats ligger i södra delen av gamla linjen, vilket helt skiljer den från karta 9.
7. Kartritaren tycks mena att vägen från fästningen till Tistedalen går över myren. Så ser det inte ut på karta 13.
8. Den gamla linjen fortsätter en bra bit norrut efter förbindelsegraven bakåt. Så ser det inte ut på vare sig nr 13 eller nr 9.
De norska fästningskartorna är alltså hopplöst motstridiga på en rad viktiga punkter. Än säger de det ena, än säger de något annat. Vi måste följaktligen underkänna allihopa. Man kan naturligtvis inte lita på kartor som ger divergerande upplysningar och som man dessutom inte kan datera säkert och inte kan ange upphovsman för. De kan vara rena fantasier, som bygger på avritningar av varandra och vilda gissningar.
Självklart måste vi istället kasta våra blickar mot de upplysningar som ges på de la Motrayes karta. Den kan vi datera ganska väl. Det finns ingen anledning att betvivla la Motrayes uppgift om dess ursprung eftersom vi vet att han hade goda kontakter inom den svenska armén sedan långt tidigare.
En bild som inte tidigare figurerat i diskussionen är den här: http://www.nb.no/nbvev/eksternvev/assets/images/stortarnet_stort.jpg
Den föreställer inte Stortaarnet utan Gyldenlöve, vilket bland annat framgår av dammen i förgrunden, lynetten i vänster bildkant och gärdsgårdens sträckning. Det är inte alldeles solklart när den är gjord, men området stämmer bra överens med hur det är avbildat på Wilsters karta från det första decenniet av 1700-talet. Det går faktiskt till och med att bestämma exakt var konstnären har stått.
Det kan vara värt att observera området runt Gyldenlöve. Höjdskillnaderna är inte alls så markerade som i våra dagar, rimligen en följd av de stora grävnings- och sprängningsarbetena decennierna efter 1718. Terrängen på Gyldenlöves sydsida förefaller fullt möjlig att dra löpgravar igenom och likt Wilsters karta (och de la Motrayes m.fl.) visar bilden en bergvägg mellan Gyldenlöve och myren.
Nu har vi här fått veta att någon sådan bergvägg aldrig har existerat, området har sett likadant ut sedan ”Abrahams dagar”. Uppenbarligen måste det alltså i början av 1700-talet ha existerat en gigantisk konspiration i Haldenområdet. Alla som uppehöll sig där för att rita kartor eller måla tavlor måste ha instruerats att förvränga området söder om Gyldenlöve, men i övrigt avbilda terrängen korrekt. Man kan undra vad syftet med denna konspiration var, rimligen kan väl ändå ingen i förväg ha vetat om att Karl XII skulle komma att belägra fästningen?
Jag avslutar nu mitt deltagande i denna (meningslösa) diskussion. Det är uppenbart att hr Magnussen inte har minsta intresse för kartor, bilder, berättelser eller vittnesmål som på något sätt strider mot hans egna idéer. Om C. S. Widerberg menar att de svenska kartornas bild av fästningen visar hur den skulle ha sett ut om Wilster & co fått genomföra sina förslag så viftas det bort med tal om ”gamla koryféer”. Om Wilster i början 1700-talet ritade ut höjder sydväst om Gyldenlöve, så vet hr Magnussen att han i själva verket menade att rita en sluttning. Om Maigret i sin bok talar om skyddade utrymmen mellan uppstickande klippor så har han också fel. Om en konstnär runt 1700 ritade bergsformeringar söder om Gyldenlöve så är det naturligtvis också fel. La Motraye kan ha fått en del korrekta uppgifter, men när hans karta visar samma formeringar så är den förstås också fel. Hr Magnussen vet nämligen att området har sett ut exakt som det gör idag ända sedan ”Abrahams tid”.
Jag ska bara ställa en avslutande fråga: På sidan 43 i din bok sägs att Domenicus von Wilster var sjöofficer och att hans förhållande till fadern P. J. kanske var lika dåligt som faderns förhållande till sin övriga omgivning.
C. S. Widerberg säger i sitt manuskript ”Den Norske fortifikasjonsetat” att Domenicus von Wilster blev ”undervist av faren og allerede i meget ung alder brukt av ham til assistanse ved utföringen av hans forretninger som bygningsinspektör.” Widerberg säger vidare att Domenicus den 4/10 1704 fick konduktörs karaktär och lovades inträde i fortifikationen vid första uppkomna vakans. Dock gick Domenicus istället in vid artilleriet och tjänstgjorde bl.a. i Fredrikstad, Kongsvinger och på Akershus. Under tiden i Fredrikstad ritade han också en karta över fästningen.
Widerberg vill alltså göra gällande att far och son hade ett mycket gott förhållande, men viktigast är att han påstår att Domenicus tjänstgjorde inom artilleriet (med en del ”vikariat” som konduktör). I din bok säger du att Domenicus var sjöofficer. Jag har i och för sig tidigare sett hur du med lätt hand har avfärdat Widerbergs tolkningar, men här ger han en rad handfasta datum, årtal och platser för Domenicus tjänstgöring inom artilleriet. Brukade Widerberg fabulera på det här sättet i sina arbeten?
Jeg forstår ikke hvorfor et forsøk på analyse av beleiringskart skal vekke indignasjon. Det er forskjeller mellom svenske og norske fremstillinger. Tolkningen av disse har konsekvenser for hvordan helhetsbildet oppfattes. Men å gå videre her vil vel bare reise nye misforståelser. Bare en kort bemerkning: Ingen vil underkjenne Motraye-kartets verdi for forskningen, det er tidfestet og dokumentert som trykksak. Men bak dette står en designer. Ingen vet hvem han var, når og hvor han tegnet og hvilke forelegg han hadde. Om hans anonyme informanter er det bare sagt at de var tilstede ved beleiringen. Men skriv nå ikke at jeg påstår at Motraye var en løgner og juksemaker, og at hans kart er falskneri.
Bildet av Gyldenløve er vel kjent. På personlig henvendelse fr Nasjonalbiblioteket kommenterte jeg i sin tid og korrigerte de opplysningene som til da forelå om bildets motiv på vegne av Forsvarsbygg. Jeg ser at Nilsson for en gangs skyld er enig. Området er fotografert fra omtrent samme vinkel i slutten av 1990-årene. Se Verneplanen s.74.
Det er mulig at det er språkvanskeligheter som gjør denne diskusjonen til det rene galimatias. Jeg har ikke benektet at det er en bergskrent mellom Gyldenløve og Risum-myra. Jeg har skrevet at det ikke er et oppstikkende berg som Maigrets løpegrav kunne skjule seg bak. Hvorfor skal et slikt utsagn vrenges om til en meningsløs påstand. Og så følges opp med hånfulle hentydninger som om jeg ikke skulle ha min forstand i behold?
Jeg gir opp.
Jag ska inte fortsätta denna diskussion vidare, eftersom den gång på gång visar sig meningslös. Jag vill dock poängtera några saker:
1. Jag finner det mycket anmärkningsvärt att hr Magnussen lanserade sin teori utan att först studera Maigrets bok och de skisser från 1718 års fälttåg som bevisligen antingen gjorts av Maigret eller åtminstone sänts vidare av honom.
2. Jag finner det lika anmärkningsvärt att hr Magnussen pekar ut Domenicus Wilster som sjöofficer och antyder att han stod i ett dåligt förhållande till sin far helt utan att anföra källor och helt utan att nämna Widerbergs manuskript (se ovan), där det sägs något helt annat.
3. Jag finner det minst lika anmärkningsvärt att hr Magnussen i sin bok därefter med lätt hand avfärdar de uppenbara likheter som finns mellan Wilsters förslag och fästningens utseende på de la Motrays karta. Detta gör han trots att Widerberg för mer än 45 år sedan gjorde samma observation, vilket hr Magnussen inte heller kommenterar i sin bok.
Summa summarum: Jag menar att hr Magnussen har förbisett alldeles för många källor för att hans teori ska kunna tillmätas något större värde.
Sedan måste jag bara kommentera detta:
”Bildet av Gyldenløve er vel kjent. På personlig henvendelse fr Nasjonalbiblioteket kommenterte jeg i sin tid og korrigerte de opplysningene som til da forelå om bildets motiv på vegne av Forsvarsbygg. Jeg ser at Nilsson for en gangs skyld er enig. Området er fotografert fra omtrent samme vinkel i slutten av 1990-årene. Se Verneplanen s.74.”
Den 1 november 2007 skrev jag till hr Magnussen och bad om hans åsikt om: http://www.nb.no/nbvev/eksternvev/assets/images/stortarnet_stort.jpg . Hr Magnussen svarade ordagrant (jag har brevväxlingen kvar):
”Bildet gjengir neppe Stortårnet. Jeg vil tro at det er en skisse av Gyldenløve sett fra Brådlandfjellet, med hovedveien og dammer i forgrunnen.
Forskansningen til venstre kan da være Lunetten.”
”Neppe” och ”Jeg vil tro” – varför uttrycka sig så om man redan hade klargjort för Nasjonalbiblioteket att bilden föreställde Gyldenlöve?
Eftersom Peter From och jag vid det laget redan var säkra på att bilden faktiskt inte alls föreställde Stortaarnet svarade jag:
”Visst är det Gyldenlöve. Man kan jämföra vägar och staket med t.ex. kommissionskartan från 1704/17 – många saker som stämmer.”
Hr Magnussen vet alltså att vi har varit eniga på den här punkten i mer än ett år. Nu vet jag inte när han framförde sin åsikt till Nasjonalbiblioteket, men skedde det före den 1 november 2007 förde han alltså mig bakom ljuset. Skedde det senare så vill han nu låtsas som det var helt hans egen idé.
Men jag ska väl inte avsluta utan några positiva ord om hr Magnussen:
1. Hr Magnussen besitter flera avundsvärda egenskaper, men ingen är en större tillgång än förmågan att ge teorierna så mycket luft under vingarna att de kan flyga högt uppe i det blå, långt ovanför de tungfotade källorna. Det är inte alla förunnat att kunna bortse totalt från källorna när dessa inte stämmer med teorierna.
2. Hr Magnussens förmåga att besvara invändningar och frågor med lustigheter är också beundransvärd. Särskilt beundransvärt är det förstås att kunna privat be någon om hjälp, få densamma och sedan ha förmågan att följa upp detta med att offentligt göra sig lustig över samme person eller nonchalera vederbörandes motfrågor. Inte många har matsmältning stark nog för något sådant.
Därmed anser jag kapitlet ”Ved Karl XII:s död” avslutat för min del. Jag kommer inte vidare att ta någon som helst notis om vare sig boken eller dess författare.