Bland de mer intressanta inslagen i historien om kulknappen, såsom den har relaterats av Albert Sandklef & co, är den behandling som ges soldaten Nordstierna. I den 1941 utgivna boken Kulknappen och Karl XII:s död antas (s. 59 ff.) att Nordstierna den aktuella kvällen befann sig i närheten av Karl XII. Det antas också att han såg kulan slå ned och strax plockade upp den. I den året dessförinnan publicerade Carl XII:s död förmodade Nils Strömbom, en av Sandklefs kompanjoner, att Nordstierna stod med ryggen mot Karl XII ungefär 50 meter bort och då noterade hur kulan slog i marken alldeles i närheten.

Det egendomliga är då att det ingenstans framgår om Sandklef & co gjorde några försök att fastställa i fall Nordstierna verkligen befann sig kungens närhet. Sandklef skriver i förstnämnda bok (s. 59):

Kan Nordstierna ha befunnit sig här? Ja, intet hindrar att han befann sig ibland det manskap som måste ha varit beordrat hit. Han kan också ha uppehållit sig där mera tillfälligt eller just ha passerat där, då dödsskottet small. Han kan ha varit ditsänd med bud eller rapport – här bör kommunikationen ha gått till ‘faux attaquen’ – men i vilken egenskap spelar ingen roll. Huvudsaken är att intet hindrat hans närvaro.”

Detta är en ganska märklig bevisföring, som egentligen skulle kunna tillämpas på varenda soldat i hela armén – under förutsättning att man inte gör några efterforskningar alls. En logisk fråga skulle t.ex. vara: ”Ingick soldater från Älvsborgs regementes livkompani i arbets- eller vaktstyrkan den 30 november?” Lustigt nog verkar det inte som någon har försökt utreda detta och det är överhuvudtaget dåligt med verkligt detaljerade analyser av hur det tillgängliga infanteriet disponerades under belägringen. En av de få som gjort ett försök i den riktningen är Gustaf Petri, som i Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III (s. 474) berättar att i den klockan 10 samlade betäckningsstyrkan ingick 24 grenadjärer, 2 subalternofficerare, 2 underofficerare samt 1 kapten, 2 subalternofficerare, 6 underofficerare och 60 knektar från de båda östgötabataljonerna. I arbetsstyrkan som samlades klockan 17:00 ingick folk från överstelöjtantens bataljon – 1 kapten, 2 subalternofficerare, 3 underofficerare och 62 knektar. Enligt Carlbergs redogörelse kom kvällens vaktstyrka från Livgardet och löjtnanten Carl Björnberg berättar i sin meritförteckning att han var kommenderad till själva löpgraven.

Om nu drygt 60 av arbetarna kom från Östgöta infanteriregemente och en avsevärd del (?) av vaktstyrkan från Livgardet, vilket utrymme ges då för övriga förband? Var schemat sådant att arbetarna vid varje givet tillfälle kom från samtliga disponibla infanteriregementen eller var det kanske istället så att förbanden alternerade på något sätt? Fanns det alltså alltid soldater från Älvsborgs regemente på plats eller var de bara i löpgravarna vissa kvällar och nätter? Vilka principer följde man när det gällde bataljonerna, hämtades alltid folk från bara en bataljon i ett alternerande schema? Petris uppgifter tycks peka i den riktningen när det gäller kvällen den 30 november.

Överfört till Älvsborgs regemente betyder detta rent konkret alltså att det inte bara räcker att regementet deltog i belägringen. För att med någon rimlig grad av sannolikhet placera Mårten Nilsson Nordstierna i Karl XII:s närhet krävs att älvsborgare från Livbataljonen kan beläggas ha ingått i arbets- eller vaktstyrkan kvällen den 30 november. Ingen tycks ha gjort minsta försök att undersöka detta, utan kulknappsförespråkarna förefaller ha nöjt sig med att konstatera att Nordstierna ( i likhet med ca 35 000 andra svenska soldater) kan ha befunnit sig i kungen närhet den ödesdigra kvällen. Det är sannerligen inte mycket till bevis och ett väldigt ytligt forskningsarbete.

Intrycket blir onekligen att anhängarna av kulknappen framför allt har önskat sitta stilla i båten och inte göra något som utsatte favoritteorin för fara. Det är sannerligen egendomligt att Sandklefs motståndare heller aldrig tycks ha givit sig i kast med uppgiften att utreda hur det var med Älvsborgs regementes deltagande i belägringsarbetet.

Källor:

Carl XII:s död. – Stockholm, 1940

Kungl. Svea Livgardes historia. Bd IV. – Stockholm, 1954

Petri, Gustaf, Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia. D. 3. – Stockholm, 1958

Sandklef, Albert, Kulknappen och Carl XII:s död. – Lund, 1941

Annat ur artikelskörden...

• 9 juli 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 27
• 29 november 2007 -- Polisen mobiliserar inför Karl XII:s dödsdag
• 1 februari 2008 -- Filmtajm: Invigningen av Karl XII:s staty i Narva, den 18 oktober 1936
• 9 november 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 44
• 14 januari 2008 -- Den eviga järnkulan – del 1
• 13 juli 2009 -- Utan Mazepa inget Poltava?
• 20 februari 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 7
• 3 oktober 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 38 (1)
• 30 september 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 36 (3)
• 30 juni 2008 -- Bok: ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808: Förräderi eller krigslist” av Magnus Ullman