Den queere Karl XII – fjädern som blev en hönsfarm
Häromdagen rapporterade jag om en intervju med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, i vilket det uppgavs att det finns bevarade kärleksbrev från karoliner till Karl XII. Om sant vore detta naturligtvis en fullkomligt sensationell uppgift och jag skrev därför till Ohlson Wallin för att försöka få reda på mer.
I sitt korta svar hänvisade hon mig till ansvarig person på Armémuseum, Johanna Väpnargård. Så jag ställde samma fråga till henne: Vem/vilka skrev dessa brev och var finns de nu?
Svaret blev (föga överraskande) att det hela måste vara ett missförstånd. Några dylika brev kände hon inte till. Jag fick dock det underlag som man hade arbetat fram inför beslutet att låta Karl XII ingå i fotoutställningen. I det återfinns det gamla vanliga – kungens ovilja att gifta sig medan han var 15-17 år gammal, hans förmenta ogillande av kvinnor, Anton Nyströms fantastiska hermafroditteori, det faktum att den förmodat homosexuelle Max Schürer v. Waldheim (1872-1948) hyllade honom, Karl XII:s beundrande syn på den ”queere” Alexander den store, boken Carolus Rex, kungens sovande i en officers knä under en regnig natt utanför Lemberg 1704 etc. I underlaget nämns också att det på Internet finns många artiklar som vänder sig emot tolkningen, inkluderande en här på www.karl xii.se, och detta ses som ett tecken på att frågan är känslig.
Jag gav henne några korta kommentarer, i vilka jag bl.a. betonade att det sannolikt också skulle komma invändningar om någon uppgav att Karl XII var gift, hade sju barn, saknade en arm eller var blind på ena ögat. Protesterna skulle inte heller i det fallet bero på att vissa ansåg att det var skamligt om krigarkungen var gift, var flerbarnsfar, hade förlorat en arm eller blivit blind på ett öga – orsaken skulle helt enkelt ligga i att de finns de som menar att man inte ska sprida felaktiga uppgifter.
Så kärleksbreven var alltså en ren jätteanka. Riktigt hur han kom till har jag inte riktigt förstått, i underlagstexten finns inte ens ett embryo. Märklig historia.
Varför har egentligen Karl XII kommit med i utställningen? Det är svårt att frigöra sig från tanken att hans roll som idol för vissa högerextrema har spelat in, i synnerhet som dessa sällan brukar vara särskilt positivt inställda till homosexualitet. Vad är då bättre än att kunna slå dem i huvudet med den ”queere” Karl XII?
Andra relaterade artiklar:
Mer ur samma kategori
- Pseudodebatt om Stenbocksstatyn
- Sovjetregim i karolinska uniformer?
- Poltavakonferensen i Kreml – reserapport
- Bok: ”I döden dina män” av Niklas Ekdahl
Mer från den här skribenten
- Pseudodebatt om Stenbocksstatyn
- 300 år gamla nyheter – vecka 52
- 300 år gamla nyheter – vecka 51
- 300 år gamla nyheter – vecka 50
Följ skribenten via RSS
Intressant att man så enkelt, som tidigare antytts, bara kan hitta på en ”liten” detalj för att lägga i detta fallet enorm tyngd till något som i förlängningen möjligen bara är ett politiskt inlägg i debatten. Gör inte företrädare för HBT-rörelsen i det här fallet sig skyldiga till ungefär samma sak de beskyller andra för att göra mot dem. Hitta på och fabulera fakta i syfte att öka trovärdigheten för sina egna argument. Jag tycker det är synd. Det vore däremot intressant med en debatt som bygger på de fakta som finns och då kanske inte kring huruvida Karl XII var homo eller inte utan kanske att om han var det och hur det i så fall påverkade hans beslut. Naturligtvis med dåtidens syn på homsexualitet för ögonen.
Visst… han kanske var homosexuell, men hade det kanske varit bättre om han inte var det. Eller… Ja han var homo och det var synd att det på den tiden inte gick att komma ut med det vilket påverkade hans beslut… osv… Ja ni fattar
.
Kanske var det bara en rad olyckliga missförstånd som ledde till ”kärleksbreven från karoliner till Karl XII”. Kanske var det bara ett försök att marknadsföra en utställning. Huruvida Karl XII var homo- eller bisexuell blir knappast lätt att reda ut. Personligen tror jag han var varken det ena eller det andra, utan fullständigt normal. Han gick ut i kriget som 17-åring och dog i fält vid 36. Han var kung, dvs högste överbefälhavare för den svenska krigsmakten och han var en människa som ville föregå med gott exempel enligt principen ”bussar, följ mig” istället för ”bussar, gå fram så väntar jag vid trossen”. Det finns många exempel på Karl XII:s intresse för kvinnor, dock dessa exempel får sällan utrymme i media eller böcker eftersom de inte skapar s.k. ”nyhetsvärde”.
Egentligen är den enda anledningen till ”misstankarna” detta att han inte gifte sig. I grunden är detta ett bisarrt skäl. Vid krigsutbrottet 1700 hade han ännu inte fyllt 18 år och svenska kungar brukade inte gifta sig i tonåren. Därefter var han fullt upptagen med kriget och även om ett giftermål teoretiskt sett hade varit möjligt i t.ex. Rawicz eller Altranstädt skulle ett vanligt familjeliv ha varit helt uteslutet. Äktenskapet hade blivit en ren papperskonstruktion, åtminstone fram till 1715-16.
Jo, precis så är det. Åtminstone är det den största anledningen. Han var som han själv uttryckte det ”gift med armén” tills bättre (och fredligare) tider stundade. Och han hade att göra också. Märkligt nog talas det i samtiden inte om några sexuella avvikelser hos Karl XII. Allting är senare konstruktioner.
I Oswald Kuylenstiernas bok ”Karl XII” (Stockholm 1925) finns ett avsnitt om ”Karl XII:s personlighet”:
”Då Karl vid Livskvadronens uppsättande 1716 anbefallde, att vid densamma endast skulle antagas ogifta män mellan 20 och 30 år, drog man därav den slutsatsen att konungen själv ej ämnade gifta sig. Men härpå svarade han: ”Nej! I haven ingen riktig grund till sådana tankar. Intet vill jag förbjuda äktenskapet, men om jag vill hava en kår av ogifta karlar, är det intet hela världen. Vill någon av dem äntligen gifta sig, kan han komma till ett annat regemente och jag få en annan i stället, och vad mig anbelangar, skall jag ock gifta mig, när Vår Herre giver oss fred, och då vill jag söka ut en hustru, intet efter raison d’Etat, utan den, som jag rätt tycker om, och tror mig framgent kunna älska, så att jag slipper hålla en sådan, som kallas maitresse på fransöska….”
Karl var sålunda icke så rädd för damer, som man velat påstå, en oriktig uppfattning, som särskilt Voltaire torde hava bidragit att utbreda.
I yngre år sällskapade han ej ogärna med fruntimmer, under förutsättning dock att de förut voro honom bekanta. Väl kommen ut i kriget behåller han särskilt vissa av hovdamerna i Sverige i kärt minne och hälsar ofta till ”allt fruntimbret” i sina brev. Särskilt är det två hovdamer, som få emottaga hans hälsningar: Greta Wrangel och ”Emrensa” (Emerentia von Düben).” [sidan 226]..