Karl XII:s död — En seglivad gåta?
Min vän Bengt Nilsson skickade mig en artikel som den gode Rolf Uppström (som bland annat har skrivit det utmärkta arbetet ”Mysteriet kring Karl XII:s död” (1994)) publicerade i Borås Tidning den 2 juni innevarande år. Naturligtvis handlar den om kung Karl XII:s död och stoltserar med rubriken ”Gåtan Karl XII lever”.
Det är väl inte så mycket att säga om artikeln i sin helhet, men jag skulle vilja kommentera ett par saker.
Jag börjar med att citera Rolf:
Peter From (Karl XII:s död. Gåtans lösning, 2005) har bland annat låtit genomföra provskjutningar med blykulor på konstgjorda skallar. Han har därvid fått fram skador liknande dem man ser på Karl XII:s kranium. Han menar därför att Karl XII sköts med en musköt från fästningen.
Dessa provskjutningar (under ledning av Dr. Kneubuehl, en av världens ledande sårballistiska experter) var bara en del i en mycket omfattande undersökning kring Karl XII:s död. Jag dristar mig till och med att säga att det är den hittills mest omfattande undersökning kring kungens död som har gjorts. Kungens uniform granskades i jakt på forensiska spår, samtliga röntgenbilder som togs av kungens kranium 1917 fick genomgå en omfattande granskning, befintligt kartmaterial (inklusive kartor som tidigare inte hade tillmätts någon betydelse) av området kring fästningen Fredriksten undersöktes och studerades, fästningsområdet undersöktes, tillgängliga vittnesmål togs hårt under luppen, fästningens räkenskaper undersöktes noga för att utröna vilka ammunitionstyper som fanns tillgängliga, vapentekniska undersökningar utfördes etc. etc. etc. Allt granskades av ledande experter från olika länder i världen för att ingen efteråt skulle kunna säga att ”det där är ju bara amatören Peter Froms påhitt”.
Slutresultatet av samtliga mina undersökningar sammantaget (med stöd av en rad experter) blev att det sannolikt var en norsk blykula som dödade kungen. Och med tanke på att det sköts över 30 000 sådana under den korta belägringen så vore det ju inte precis ett under om någon av dessa tiotusentals muskötkulor träffade också Karl XII och inte bara männen som jobbade med att gräva löpgravarna. Det var ju trots allt i och kring dessa löpgravar som kungen tillbringade sin vakna tid.
Uppström igen:
ANDRA FORSKARE HAR i stället riktat sitt intresse mot små smidda järnkulor och hävdar att sådana visst skulle ha kunnat ingå i norska kartescher avskjutna från det mer än 600 meter avlägsna fortet Overberg. De menar att en studsande sådan kula kan förklara den svagt uppåtgående kulbanan genom kungens huvud. Men kartescher (ett slags hagelskott) användes mot trupp på nära håll och hade begränsad skottvidd. Att en sådan märklig kula skulle ha kunnat träffa Karl XII med uppenbart stor levande kraft är högst osannolikt.
Här håller jag fullständigt med Rolf. Tilläggas kan att Bengt Nilsson (huvudredaktör här på KarlXII.se) tillsammans med mig tog initiativ till en djuplodande undersökning kring små järnkulors existens anno 1718. Resultatet av denna undersökning finns redovisade här på KarlXII.se och i min bok om kungens död. I kortform uttryckt: kulor av ”rätt” dimension, dvs av 18–20 millimeters storlek, fanns icke på den tiden. Inte i Norge och inte annorstädes. Därför är sannolikheten inte särskilt stor att en dylik järnkula dödade Karl XII.
Den svagt uppgående kulbanan kan också förklaras genom att kungen i träffögonblicket vinklade huvudet något. Just detta fenomen ägnade jag en hel del tankearbete med benägen hjälp från experter på Karolinska Institutet.
Ännu en gång Uppström:
För att slutgiltigt kunna avgöra frågan om dödskulan tog Bengt Grisell vid KTH i Stockholm våren 2008 initiativ till en ny likbesiktning. Med hjälp av elektronmikroskop vill forskarna söka små metallrester på kraniets benkanter. Liknande undersökningar har gjorts på nära 500 år gamla kranier av inkaindianer och visar att metoden fungerar. Forskarna vill också göra dna-undersökningar och framställa tredimensionella modeller.
Jag har både här och i annan media redan klargjort min ståndpunkt avseende en ny likbesiktning av Karl XII. Inte för att jag misstror teknikens framsteg utan för att jag till min förfäran upptäckte att den forskargrupp som skall utföra besiktningen inte ens hade grundläggande kunskaper om tidigare undersökningars resultat. Dessutom anser jag inte Karl XII:s kvarlevor vara några testobjekt för ny teknik. Jag har påpekat att väldigt lite återstår av benkanterna där det dödande skottet genomträngde kungens huvud. Dessa är dessutom söndervittrade till nästintill oigenkännlighet. Ett annat osäkerhetsmoment består i att vi inte säkert vet vilken kontamination kraniedelarna har varit utsatta för under tidigare undersökningar. Jag förblir alltså skeptisk av både vetenskapliga och etiska skäl.
För övrigt välkomnar jag gärna alla nya rön avseende Karl XII:s öde den gråkalla november/decemebernatten för snart 300 år sedan. För mig är fallet nedlagt och jag hoppas att min bok kan tjäna som bas för vidare forskning. Med intresse följer jag dock utvecklingen kring det hela.