Efter novemberkonferensen om Poltavaslaget har Bertil Wennerholm (med assistans från framför allt Einar Lyth, men också i någon mån från artikelförfattaren) ställt samman en reserapport, vilken översiktligt redovisar de ämnen som behandlades på konferensen. Mer detaljerad information finns tillgänglig dels hos konferensdeltagarna, dels via Kremlmuseets hemsida (se nedan).

Reserapport från deltagande i konferens den 17—19 november 2009 i Moskva om Poltavaslaget och dess internationella konsekvenser

Den 17—19 november 2009 anordnade den Ryska vetenskapsakademiens (RAN) Institut för världs­historia och Kremlmuseerna en internationell vetenskaplig konferens med anledning av 300-årsminnet av slaget vid Poltava under rubriken Poltavaslaget och dess inter­nationella konsekvenser (Полтавская битва и ее международное значение. Юбилейная междуна­родная научная конференция, посвященная 300-летию Полтавского сражения).

Deltagare från svensk sida var professor Peter Ericsson, Uppsala universitet, universitetsbibli­otekarie Bengt Nilsson, Linköpings universitet samt PA/överste 1. gr Einar Lyth och PA/över­ste Bertil Wennerholm, Kungl. Krigsvetenskapsakademien, vilka också höll föredrag under konfe­rensen.

I konferensen deltog också professor Ola Teige från Universitet i Oslo, men den dominerades i övrigt av deltagare från Östeuropa: Ryssland, Moldavien, Polen och Ukraina. Anmärknings­värt nog deltog inga finländska eller baltiska historiker. Ett antal annonserade bidrag kom dessvärre att utgå av okänd anledning.

Konferensen inleddes med hälsningsanföranden av direktörerna för de institutioner som orga­niserat konferensen och för Vetenskapsakademiens Historisk-filologiska institut, för Statliga Ere­mitaget, S:t Petersburg, samt för de svenska deltagarna av ministern vid den Svenska ambas­saden i Moskva Torbjörn Sohlström.

Konferensen simultanöversattes den första dagen till och från engelska och följande dagar fick den svenska gruppen viss begränsad hjälp med översättning.

Konferensen hade den första dagen en genensam session, men var de följande två dagarna uppdelad på två sessioner med följande temata: Poltavaslaget som det yttrade sig på person­ligt, militärt och internatio­nellt plan (Полтавская битва в персоналиях, военных и международных реалиях) respektive Poltavasegerns yttringar i form av ceremoniella manifestationer och kulturminnen (Полтавская виктория в праздничном церемониале и памятниках культуры).

Från hälsningsanförandena kan noteras att dr Piotrovsky, Eremitagets direktör, framhöll det fruktbara samarbetet mellan institutionerna i anordnandet av konferensen, vikten av forskning kring troféer från krigen samt att en utställning om slaget vid Narva skulle följa i Eremitaget (som haft en ambitiös Poltavautställning tidigare under året). Han betonade att segern vid Poltava lade fast grundstenen för S:t Petersburg. Dr Isjenko från Vetenskapsakademiens insti­tut för världshistoria påpekade att 300-årsminnet gett upphov till flera konferenser: även i Orjol och i Poltava och att slaget varit ett väsentligt inslag i Rysslands, Sveriges och Ukrainas historia men att det framförallt bör studeras utifrån sin betydelse för europeisk historia. (Fjol­årets konferens om Lesnaja 1708 i Mogilev nämndes inte trots att den var större än någon av 1709 års konferenser.) Mini­ster Sohlström, Svenska am­bassaden, pekade på att det fanns betydligt fler ryssar än svenskar i salen och att historien om slaget tenderar att tolkas ur nationella perspektiv. Dr Petrov från Kremlmuseerna frågade reto­riskt varför vi samlats. Politiskt har många frågor i relationerna mellan länderna avgjorts sedan länge. Internationellt laddades det tidiga 1700-talets historieskrivning av de politiska strömningarna under 1930-talet och under det andra världskriget. Nu har 300 år gått och enga­gemanget kring händelserna borde kunna tonas ned. Förstahandstolkningen borde i dag kunna överlåtas från politikerna till forskningen.

Då en mer omfattande redovisning av innehållet i föredragen dels skulle innebära ett alltför omfattande arbete på reserapporten, dels sannolikt skulle få en begränsad läsekrets, följer här i stället några nedslag i temata i de föredrag som följdes av de svenska deltagarna. Den som är intresserad av föredragen hänvisas till det tryckta häftet med sammanfattningar: Полтавская битва и ее международное значение. Тезисы докладов юбилейной международной научной конференции, Moskva 2009. Texterna, utom  Lyths och Konovaltjuks bidrag, som kommer att tryckas i ett kommande nummer av den historieve­tenskapliga bokserien Edino­rog, återfinns på: http://www.kreml.ru/ru/main/science/conferences/2009/Poltava/thesis (eller hos konferensdeltagarna).

De ryska och svenska krigsmålen berördes i flera föredrag. De ryska var i första hand att säkerställa Rysslands oberoende i en situation där man var hotad från såväl Sverige i nordväst som Turkiet i söder (Rachajev), och i andra hand att bryta den inringning och barriär mot världshaven som de geografiska förutsättningarna innebar. I nordväst var primärmålet att åter nå Östersjön. (Artamonov, Vorobiov) För att få stöd för att nå dessa mål sökte tsar Peter i olika former samarbete med parterna i det samtidiga Spanska tronföljdskriget: Frankrike, Storbritannien och Tyska riket. (Malov) De svenska krigsmål som kom att diskuteras i kung­ens närhet under det stora nordiska krigets första del var närmast att erövra Kurland och från Ryssland Pskov och Novgorod och områdena upp emot Arkangelsk. (Nilsson)

Flera inlägg berörde Ukraina och kosackernas komplicerade roll under fälttåget samt Ukrainas öde efter Poltavaslaget. Graden av självständighet för Ukraina hade varierat under århundra­dena, men efter Poltava kom Ukraina att inordnas under den ryska kronan. Ett självständigt internationellt erkänt Ukraina uppstod först 1990. (Mininkov, Tjuchlib) I ett av föredragen analyserades hetmanens roll och befogenheter. (Sjtjerbak)

Många av föredragen gav en relativt ensad syn på den svenska arméns höga kom­petens, men också dess undervärdering av motståndarna grundad på de tidiga relativt lättköpta segrar­na. Å den andra sidan betonades de inledande katastrofala ryska motgångarna, som följdes av en succes­siv uppbyggnad av stridsteknik och moral i den ryska armén genom en strategi där man alltid eftersträvade att möta svenskarna i ett numerärt överläge. Härigenom skapades självför­troende och segervisshet i den ryska armén, vars stridseffektivitet successivt ökade under kri­get. (Wennerholm) Den svenska offensiva stridstekniken med prioritering av blanka vapen (”gå på-metoden”) möttes med en stridsteknik som betonade eldgivning från infanteri och artilleri. (Konovaltjuk och Lyth enligt forskningsresultaten från deras Lesnaja­bok. Professor Krotov, S:t Petersburg, som dock inte deltog, har dragit samma slutsatser i sin monografi över Poltava­slaget 2009.) Ryssarnas respekt för den svenska motståndaren framhölls också liksom tsarens försiktiga agerande.

I den ryska planmässigheten inför den svenska invasionen 1708 ingick utbyggnad av fältbe­fästningar för att förstärka försvaret. På grund av osäkerheten om var den svenska huvudstöt­en skulle komma att riktas, utbyggdes 1705—1709 en befästningslinje längs den dåvarande ryska västgränsen från Pskov i norr till Brjansk i söder. I förterrängen till denna linje, från Berezina över Dnjepr byggdes fältbefästningar vid flodövergångarna och tillämpades den brända jordens taktik samt tvångsevakuering av civilbefolkningen för att beröva den svenska armén underhållsmöjligheter.

När det gäller själva Poltavaslaget och förspelet till detta kunde noteras att det synes föreligga en större beredvillighet att diskutera styrkeförhållanden, de ryska fältbefästningarnas utseende och läge och annat, där man tidigare varit hårt bunden av den bild som skapats främst på grundval av den s.k. Peters plan. (Artamonov, Moltusov, Konovaltjuk/Lyth, Wennerholm.)

I flera inlägg betonades sammanhanget mellan utgången av Poltavaslaget och händelserna 100 år senare med det Finska kriget 1808—1809 och Sveriges förlust av Finland (Roginskij) samt att de tidigare ständiga krigen mellan Sverige och Ryssland ebbade ut under 1700-talet. Först efter Finska kriget 1808—1809 gav Sverige slutligt upp sina stormaktsambitioner.

Uppbyggnaden av den ryska ledningshierarkien med hjälp av bl.a. utländska officerare var föremål för särskilt intresse under konferensen; strukturellt (Tjernikov om det ryska generali­tetet, Zacharov om regementenas befälsrekrytering), förbandsinriktat (Papkov) samt inriktat på enskilda individer och deras öden (Kudzejevitj om Lacy och Brisjtjuk om Bruce).

När det gäller de två sidornas beväpning redovisades att de svenska blankvapnen: pikar, värj­or och bajonetter, var längre än sina ryska motsvarigheter. (Konovaltjuk) I flera ryska inlägg (Novosiolov m.fl.) framhölls dock att såväl den ryska som den svenska armén i hög grad var hänvisad till importerade vapen från främst Tyskland och Nederländerna och att dessa inte skilde sig nämnvärt från varandra. Skälet till denna vapenimport ska ha varit otill­räckliga egna resurser för vapentillverkning såväl i Ryssland som i Sverige. Dessa förhållanden var delvis förvånande för de svenska deltagarna och bör ytterligare undersökas.

Ett visst uppseende bland de svenska deltagarna väckte de nytagna fotografierna på en studs­are med vilken Karl XII enligt en rysk uppgift från 1891 skulle ha skjutits 1718, men som varit försvunnen sedan oktoberrevolutionen. (Jefimov)

Minnesåret har åtföljts av flera verk om slaget som publicerats eller getts ut i nya upplagor. Bl.a. har dokumentsamlingar med tidigare inte utnyttjade dokument tryckts. En sådan, avsedd att publiceras i december, från Ryska statliga arkivet för äldre akter (RGADA) presenterades. (Rytjalovskij) Tidigare publikationer har i vissa fall och på vissa punkter visat sig vara redi­gerade. Som exempel kan nämnas att uppgifter om Karl XII:s närvaro vid vissa ortodoxa gudstjänster tagits bort. När den nya dokumentsamlingen kommer torde den alltså ha en del nytt att ge.

Som framgått av programupplägget ägnades mycken uppmärksamhet från rysk sida åt triumf­tåget och andra yttre manifestationer av segern. De successiva ryska segrarna från 1701 och framåt åtföljdes regelbundet av segerfestligheter, då erövrade troféer och tagna fångar fördes genom Moskva och senare S:t Petersburg. (Aronova, Bolotin) Trofé­erna förde en ambuleran­de tillvaro mellan olika förvaringsplatser och ännu i dag föreligger en splittring av troféerna, där dock huvuddelen är i Statliga Eremitagets vård. Poltavatroféerna är emellertid inte beva­rade då praktiskt taget alla troféerna från fälttåget 1708-1709 förtärdes av en stor brand i Arsenalen i Kreml 1737. (Golovanova, Novosiolov, Wennerholm, Bespalov,)

Minnen i form av bevarade fälttecken, uniformspersedlar, vapen och musikinstrument upp­märksammades liksom ikonografin kring återgivandet av slaget och segerfesterna som följde. (Bykova, Jefimov, Tarasova, Plotnikov) Ett särskilt uttryck för tsar Peters framgångar var de nådevedermälen som utväxlades mellan suveränerna i Europa och skapandet av det ryska ordenssystemet. (Gavrilova) Även de dynastiska förvecklingarna med olika giftermålsplaner behandlades. (Morochin)

Krigsfångarnas situation i Sverige och Ryssland beskrevs och jämfördes. (Sjebaldina) Det kulturella utbytet som en positiv effekt av kriget berördes också. (Teige)

Av speciellt intresse och okänt för de svenska deltagarna var motsättningarna kring trofésam­lingarna under 1930-talet då den kommunistiska regimen visade ett minimalt intresse för des­sas historiska och museala värde och endast intresserade sig för vad de kunde omsättas i för värden på den internationella auktionsmarknaden. En rad höga chefer för Livrustkammaren i Kreml fick i Stalins utrensningar med livet plikta för sina ansträngningar att bevara samling­arna (Tutova). (Åtminstone några fanor från finska förband inköptes i detta sammanhang av finländska kunder.)

Ett bestående intryck av konferensen och andra intryck under Moskvabesöket var att manife­stationerna kring det ryska Poltavajubileet tydligt ingår i nationsbyggnadsprocessen för den Ryska federationen. Man är stolt över sin historia och vill föra ut den – nationellt och inter­nationellt. Poltavaslagets utgång fick avgörande betydelse för att den ryska moderniserings­process som drevs av Peter I skulle kunna fortsätta och utgör en av grundstenarna för den nu pågående processen. Detta förhållande är inte nytt och motsvarande yttringar förekom såväl under kejsardömet som under sovjettiden, men har fått ny aktualitet. Som extremt exempel kan nämnas den populärhistoriska faktaboken Vivat Rossija! vilken har utgivits med anled­ning av trehundraårsminnet av Poltava. Boken som är rikt illustrerad i färg förhärligar tsar Peter och har gott om heroiska bilder men även bilder i Åberg-Göranssons anda, några av dem saxade direkt ur boken Karoliner. Ett annat tecken på den betydelse som fästs vid 1708—1709 års fälttåg var att f.d. talmannen för den ryska duman och ryska högre officerare i uniform ingick i panelen vid den ovannämnda konferensen i Mogilev, vilken organiserades av Vitryska Utbildningsministeriet, Verkställande kommittén i Mogilevs län, Vitryska För­svarsministeriet, Vitryska Nationella Vetenskapsakademiens historiska institut samt Mogilevs Statliga Kulesjovuniversitet i vars lokaler konferensen hölls.

I Sverige däremot har inställningen till Karl XII, hans ryska fälttåg och inte minst utgången vid Poltava förändrats under intryck av andra förutsättningar under århundradena. Genom den nya skolans framväxt i början av 1900-talet och utnyttjandet av dess tolkningar av dessa histo­riska fenomen i nationalistisk propaganda och i svensk inrikespolitik kom de att mer eller mindre sättas i karantän som historiska forskningsobjekt. Denna beröringsångest kom att bry­tas först med Peter Englunds läsarsuccé Poltava 1988. (Ericsson) Man kan i detta samman­hang notera att inte vid någon av de fyra nämnda konferenserna har en enda svensk yrkeshi­storiker deltagit för att presentera egen forskning om fälttåget eller slaget. Konferenserna har visat att det finns gott om outnyttjat källmaterial som kan utnyttjas för fortsatt utredning och kritisk granskning av fälttåget.

Andra relaterade artiklar:

• 23 februari 2009 -- På kryss med Karl XII och Mannerheim
• 21 juli 2009 -- Ny Poltavalitteratur
• 3 juni 2009 -- Konferensrapport från Orjol
• 30 juli 2008 -- Det är inga historiker — det är bara amatörhistoriker…
• 23 maj 2010 -- Konferensen i S:t Petersburg
• 3 maj 2010 -- ”Ny teori om Karl XII:s död – sensationell lösning på gammal gåta”
• 16 mars 2010 -- Massdeporteringar från Skåne?
• 11 mars 2010 -- Pseudodebatt om Stenbocksstatyn
• 13 januari 2010 -- Bok: ”Eric Gustaf Göthe: Kungl. Statybildhuggare och Professor” av Thomas Millroth
• 3 december 2009 -- Johan Fredrik Kaulbars studsare – del 6