Men dessutom märks Antonssons bakgrund som skulptör i de sakkunniga analyserna av de hantverksmässiga delarna av Praxiteles marmorgrupp. Hans bakgrund som tecknare har gjort det möjligt för Antonsson att förse avhandlingen med rekonstruktioner och teckningar som illustrerar texten på ett sätt som svarar mot hans intentioner. Men avhandlingen har även spår av hans verksamhet som museiman, där han under årens lopp haft tillfälle att diskutera problemen kring Praxiteles marmorgrupp med kollegor. Som lätt blir fallet med antik konst gränsar avhandlingen till arkeologi, och ett särskilt tack riktas även i förordet till arkeologiprofessorn Axel W. Persson, för dennes bidrag till avhandlingsarbetet.

Avhandlingen tar avstamp i en publikation från 1929 av den tyske konsthistorikern Carl Blümel, som där efter ingående studier av Praxiteles marmorgrupp hävdade att den inte var ett grekiskt original, som var en då allmänt accepterad uppfattning, utan i själva verket en romersk kopia. Som stöd för sin uppfattning åberopade Blümel den mejselteknik och annan materialbehandlingsteknik som använts vid framställningen av gruppen. Tekniker som användes av romarna, men ej av grekerna. Antonsson menade att Blümel genom sina studier gett värdefulla bidrag till kunskapen om marmorgruppen, men att Blümel dragit felaktiga slutsatser. Antonsson menade att marmorgruppen råkat ut för minst två olyckshändelser, och därvid skadats allvarligt. Under romersk tid, troligen i samband med kejsar Neros besök i Olympia, hade man sedan gjort i ordning marmorgruppen och därvid på ett ganska klumpigt sätt gjort betydande förändringar. Därav den förekommande ”romerska” materialbehandlingen.

Men Antonsson nöjer sig inte med att försöka föra i bevis att Praxiteles marmorgrupp var ett grekiskt original. Han vill även argumentera för att marmorgruppen inte föreställer Hermes och Dionysos-barnet, som är och var den allmänt accepterade versionen, utan i själva verket föreställer Pan, Dionysos-barnet och ursprungligen hade även en tredje, kvinnlig figur som föreställde en nymf eller en maenad, alltså en kvinnlig följeslagare till Dionysos. Som stöd för Pan-hypotesen använder Antonsson en rad argument som att figuren har för grovt hår för att föreställa Hermes, att det finns ”luckor” i håret där Pans horn ursprungligen suttit, att figurens öron ursprungligen var och fortfarande till viss del är faun-liknande med spetsform upptill, och att figurens vänstra hand genom sin hållning tyder på att den ursprungligen omfattat en vandringsstav, alltså ett Pan-attribut.

Som stöd för sin tes att det fanns en tredje, kvinnlig figur, åberopar Antonsson iakttagelsen att Dionysos-barnet riktar blicken, inte mot den klase druvor ”Hermes/Pan” ursprungligen antas ha haft i sin högra hand, utan mot en punkt nedanför och till höger om denna druvklase. Det rimliga är då att anta att Dionysos-barnet tittar på en tredje figur, till höger och nedanför ”Hermes/Pan”:s lyftade arm. Detta skulle stämma överens med andra samtida motiv, och stöds även av det faktum att gruppens stöd är till synes överdimensionerat för två figurer. Vidare har arkeologer funnit ett kvinnohuvud i anslutning till ”Hermes/Pan” av hög konstnärlig kvalitet som påminner om andra verk av Praxiteles och som storleksmässigt skulle kunna passa in.

Antonsson argumentation flyter på väl, han kommer med intressanta tolkningar som vid en första genomläsning förefaller övertygande. Han har även en viktig poäng när han framhåller att fotografier kan vara missledande p.g.a. ljusförhållanden och annat. Att studera de inblandade konstverken på plats är att föredra, och det är den metoden Antonsson, till skillnad från flera åberopade forskare, använt. Men det tycks som om han drar för långtgående slutsatser på ett alltför tunt material. Det överdimensionerade stödet t.ex. kan ju vara ett senare påfund, en tolkning som även Antonsson är inne på. Och om skulpturgruppen har ändrats i så stor utsträckning är det ju osäkert t.ex. i vilken riktning Dionysos-barnet ursprungligen tittat. Dessutom saknar ju ”Hermes/Pan” större delen av sin högre arm, så det är osäkert i vilken vinkel druvklasen befann sig.

Detta är bara ett par av de problem som finns med Antonssons tolkningar. Hans tolkningar har heller inte fått något större genomslag. Fortfarande är man inte säker på huruvida Praxiteles marmorgrupp i Olympia är ett grekiskt original eller en kopia. Tolkningen att det rör sig om Pan, och att en tredje kvinnofigur ingått har inte vunnit gehör hos antikkännare.

Antonsson, Oscar. (1937). The Praxiteles Marble Group in Olympia. 209 s. 32 planschsidor. Doktorsavhandling framlagd i konsthistoria vid Uppsala universitet.

Andra relaterade artiklar:

• 28 juni 2010 -- En Karl XII-strid
• 12 september 2009 -- William Sjögren – svensken som flög med Göring i Richthofen-eskadern? Del 3
• 5 december 2008 -- Karl XII-firandet år 2008
• 22 november 2008 -- Ett Poltavabesök år 1897
• 20 juni 2010 -- Om Orliks tid i Kristianstad
• 23 maj 2010 -- Konferensen i S:t Petersburg
• 16 mars 2010 -- Massdeporteringar från Skåne?
• 2 januari 2010 -- 300 år gamla nyheter – vecka 50
• 15 december 2009 -- Bok: ”I döden dina män” av Niklas Ekdahl
• 6 november 2009 -- Källkritik i skymundan – kring två avhandlingar om 1809 års revolution