Det första som slår mig vid åsynen av denna bok är att den är ovanligt tunn för att vara en avhandling. Till formatet påminner den mer om en magisteruppsats eller en rapport. Millroth har även utelämnat sådana kapitel man vanligen väntar sig finna i en avhandling, som behandlar, teori, metod, frågeställning, forskningsläge, val av källor o.s.v. Detta gör att avhandlingen liknar en vanlig konstnärsbiografi, låt vara grundad på en ovanligt omfattande undersökning. För Millroth har uppenbarligen gärna besökt inte bara de platser, företrädesvis i Rom och Stockholms-området där Göthe levat och hans verk finns i dag, utan även arkiv där han letat reda på uppgifter om Göthes levnadsomständigheter, relation till uppdragsgivare etc.

I ett första kapitel får man stifta bekantskap med Göthe som person och social varelse. Hans uppväxt som son till en kunglig slottsstenhuggare, väg in i skulptör- och läraryrkena, äktenskap och familjeliv, och hur hans karriär utvecklade sig. Göthes sociala situation och talanger visar sig ha stor betydelse för hans karriär. Även om alltså inte Millroth behandlar teori och metod i separata avsnitt, kan man ändå se implicita spår av detta i avhandlingen. Det första kapitlet skulle kunna motiveras teoretiskt med frågeställningar kring Göthe som aktör på det konstnärliga fältet. Källkritik är en metod som används genomgående, och man kan även se att Millroth använder sig av ikonografi och sätter in Göthe i ett kulturhistoriskt sammanhang.

I ett särskilt kapitel behandlas de konstnärliga strömningarna i Sverige under de inledande faserna av Göthes karriär. Därefter skildras närmare hur Göthe utvecklades som självständig konstnär. Här behandlas t.ex. ”Svea” (1812) på Rosersbergs slott, som visar den svenska urmodern med de klassiska attributen lejonet och skölden med de tre kronorna. Statyn har dock en något oklassik och oskönt robust benställning, något som Millroth tolkar som ett utslag av tidens kraftsamling kring rikets försvar.

Karl XIII:s staty i Kungsträdgården får ett särskilt kapitel, och här tas ett intressant tema upp, som kunde utvecklats mer, nämligen Göthes relation till sina uppdragsgivare. Han favoriserades av Karl XIII, men inte av Karl XIV Johan. Millroth problematiserar inte detta, utan konstaterar bara att Karl XIV Johan inte var särskilt intresserad av konst, och inom skulptur favoriserade Johan Niklas Byström. Men frågan är om detta påstådda ointresse för konst från Karl XIV Johan stämmer. När det gäller arkitektur utvecklade denne en politik där hans egen franska bakgrund smältes samman med den nya svenska. Det kan man se i Rosendals slott som utgör en ljusare, förenklad och försvenskad version av den franska empiren. Karl XIV Johan hade lärt sig av Napoleons misstag och ville inte pracka på de nya undersåtarna en utifrån kommande konstinriktning. Beställarsituationen kunde alltså analyseras ytterligare. Frågan varför Karl XIII och Karl XIV Johan favoriserade olika skulptörer blir obesvarad.

Särskilda kapitel ägnas även porträtten, begravningsmonumenten och det nya tornet till Riddarholmskyrkan. Millroth avslutar med att konstatera att Göthe inte var något konstnärligt geni som sin lärare Sergel, men en skicklig porträttskulptör. Han fick en konsthistorisk betydelse eftersom hans konst utgjorde en brygga mellan den sergelska realismen med rötter i rokokon och den typ av realism som sedan avlöste den klassiska uppfattningen. Det är svårt att utvärdera Millroths insatser i denna och andra frågor eftersom han inte sätter in sina resultat i ett forskningsläge.

Millroth, Thomas (1975). Eric Gustaf Göthe: Kungl. Statybildhuggare och Professor. 104 s. Doktorsavhandling i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Andra relaterade artiklar:

• 11 mars 2010 -- Pseudodebatt om Stenbocksstatyn
• 6 november 2009 -- Källkritik i skymundan – kring två avhandlingar om 1809 års revolution
• 27 november 2008 -- Göran Hägg om svenska kulturpersonligheter som var nazister och ställde upp på utrotningen
• 6 augusti 2008 -- Dagens värsting
• 9 juli 2008 -- 300 år gamla nyheter – vecka 27
• 12 september 2009 -- William Sjögren – svensken som flög med Göring i Richthofen-eskadern? Del 3
• 24 juli 2009 -- Sven Jerring i radio 1936 om Karl XII:s död
• 21 juli 2009 -- Ny Poltavalitteratur
• 1 juli 2009 -- Varför var ett mordanslag på Karl XII en omöjlighet?
• 23 februari 2009 -- På kryss med Karl XII och Mannerheim