Pseudodebatt om Stenbocksstatyn
Under de senaste veckorna har det i samband med 300-årsminnet av slaget vid Helsingborg återigen flammat upp en debatt om Stenbocksstatyn, rest för drygt hundra år sedan. Några Kd-politiker lanserade ett förslag som gick ut på att återföra den till dess ursprungliga plats och miljöpartister opponerade sig emot detta. Så långt var väl allt gott och väl, men som bekant finns i de södra regionerna och i Danmark en del ”entusiaster” som aldrig försummar att driva tesen om Skånes gränslösa lidande under 350 år av svenskt förtryck. Deras resonemang går i huvudsak ut på att Stenbock var en sällsynt obehaglig tyrann, som dessutom ogillade staden Helsingborg och helsingborgarna samt att den svenska armén år 1710 bestod av uppsvenska översittare med erövrardrömmar. Av den anledningen är varje staty eller minnesmärke över slaget vid Helsingborg och deltagarna i detsamma i princip storsvensk propaganda, i varje fall om de befinner sig utanför rent museala sammanhang. Det högtidlighållande som ägde rum i samband med 300-årsminnet, bl.a. med deltagande från några militärhistoriska grupper samt från ett par regementen som deltog i slaget framställs följaktligen som suspekta yttringar av svensk chauvinism.
Ett uppenbart problem med diskussioner om historiska gestalters vandel är naturligtvis att normer och värderingar ändrats högst betydligt på 300 år. För Stenbock och hans danska motståndare existerade vare sig Haag- eller Gènevekonventioner, så det är något malplacerat att bedöma deras uppförande efter dem. Naturligtvis bör det tidiga 1700-talets militära och politiska ledare bedömas efter de normer som var förhärskande i deras samtid – allt annat vore rent befängt. Ur den utgångspunkten lär man utan vidare kunna fastslå att Magnus Stenbock var vare sig bättre eller sämre än någon annan.
Nästa problem med debatten är att många av deltagarna helt enkelt inte vet vad de talar om. Den skånska övergångshistorien 1658-1720 har länge varit en tummelplats för mer eller mindre seriösa skånska ”historiker” med en deklarerad ambition att tala om för dagens skåningar ”hur det egentligen var”., d.v.s. att de är offer för 300 år av svenska lögner. Denna skolas moderna lärofader är Uno Röndahl, som 1981 slog igenom med Skåneland utan förskoning. Boken utgör en detaljerad katalog över svenska övergrepp mot Skåne, från tidernas begynnelse till våra dagar. Den väckte på sin tid ett väldigt uppseende och har för vissa grupper ännu ställning som något av en Bibel. Häromåret gjordes en ganska noggrann genomgång av dess snapphaneavsnitt på diskussionsforumet Skalman. Denna gav vid handen att sakfelen och missförstånden är legio och att boken som källa för Skånes svenska historia är direkt undermålig. Ett exempel med anknytning till Stenbock är mycket talande. När Röndahl beskriver fälttåget i Skåne 1709-10 och slaget vid Helsingborg är han mycket noga med att betona att den svenska armén inte innehöll några skåningar. Ja, det s.k. Gyllenstiernas regemente var förvisso skånskt, men alla riktiga skåningar deserterade före slaget så att det vid Helsingborg endast fanns kvar från Sverige inflyttade ”falska skåningar”. Denna bekväma tolkning, gjord helt utan en analys av det befintliga källmaterialet, har naturligtvis funnit anklang hos de kretsar som önskar driva myten om Skånes 350-åriga lidande.
Hur förhöll det sig då i verkligheten? Generalmönsterrullan från 1710 finns tillgänglig via SVAR och ur den kan man hämta detaljerad information om regementets öde under fälttåget 1709-10. Tre saker är värda att notera:
1. Regementet drabbades hårt av deserteringar. Vad det berodde på är naturligtvis svårt att säga utifrån de lakoniska anteckningar i rullan. Var ryttarna less på kyla, dålig utrustning, sjukdomar och dålig föda eller ska man tolka rymningarna som politiska aktioner?
2. Regementet bestod till mycket stor del av äkta skåningar. Många var män i 30-40 årsåldern som hade tjänat sedan regementet sattes upp i början av det stora nordiska kriget.
3. Regementet var invecklat i de mycket hårda striderna på den svenska vänstra flygeln under slaget vid Helsingborg och förlorade då 15-20 procent av styrkan i stupade och sårade. Att regementets moral hade sviktat tidigare under fälttåget är välbekant, men vid Helsingborg slogs de skånska ryttarna av allt att döma minst lika intensivt som sina uppsvenska kamrater.
Föreställningen om att skåningarna vid Helsingborg stod att finna i den danska armén är alltså en myt. Visst, det kan säkert ha funnits en del skånefödda män i den, liksom en del desertörer från Gyllenstiernas regemente. Men det enda genuint skånska, sammanhållna förbandet ingick i den svenska armén.
Det mest komiska inslaget i diskussionen är den våldsamma indignation som riktas mot högtidlighållandet av 300-årsdagen. På bloggen Friskyttekompaniet framställs det svenska deltagandet som ännu ett exempel på svensk chauvinism och det hela kallas ”militärparad”. Att det i samband med olika historiska jubiléer uppträder militärhistoriska grupper i tidstypiska uniformer torde närmast vara regel numera, så indignationen över detta torde antingen bero på en osedvanligt stor okunskap eller ett lika omfattande anfall av historisk enögdhet. När det sedan gäller deltagandet av representanter från svenska regementen som deltog i slaget vid Helsingborg ter sig upprördheten än mer obegriplig. Det lär näppeligen vara ovanligt ute i Europa att det i samband med högtidlighållande av minnen från världskrigen deltar nutida företrädare för berörda regementen. Att vilja minnas sina föregångare kan knappas anses som en dödssynd, speciellt inte när dessa levde för 300 år sedan.
Hela denna pseudodiskussion runt Stenbocksstatyn visar kanske framför allt hur dåligt ställt det är med historiekunskaperna hos väldigt många. Myten att freden i Roskilde skapade en järnridå genom Öresund lever och frodas ännu ute i det skånska medvetandet, trots att det sedan länge är välkänt att det även efter 1658 var en intensiv trafik mellan Skåne och Själland. Helsingborg var en viktig ut- och inpasseringsort för kontinentresenärer och stadens invånare fortsatte att driva handel med Helsingör. Många är heller inte klara över den ekonomiska och politiska situationen i Skåne före 1658, utan tycks tro att det var något av ett paradis för den vanliga landsbygdsbefolkningen. I själva verket var Skåne adelns förlovade land. De svenska adelsmännen såg med avund på de rättigheter deras danska ståndsbröder hade tillskansat sig och hoppades (förgäves) på en liknande utveckling i Sverige. Detta betyder givetvis inte att övergången från Danmark till Sverige var oproblematisk, men det är ingalunda rättvisande att utpeka den som ett nu 350-årigt massivt nedbyte.
Någonting har uppenbarligen brustit i förmedlingen av modern forskning i dessa frågor till den bredare allmänheten och man har därmed dessvärre lämnat ett stycke av spelfältet åt aktörer med en uppenbart politisk agenda. Genom att tuta i dagens skåningar att de utsatts för storsvensk indoktrinering under 350 år försöker man torgföra sin egen tillrättalagda bild av ett historiskt skeende. En förment vrångbild ska ersättas med ett hopkok på gamla myter. Man kan hoppas att de flesta förmår genomskåda detta.
Andra relaterade artiklar:
Mer ur samma kategori
- Karolinermonumentet i Näskott
- Pylyp Orlyk in Kristianstad : what the archives reveal
- Den omtänksamme sonsonen
- Så stark armé har aldrig sahl. Konungen haft
Mer från den här skribenten
- Unga huliganer anno 1720
- Pylyp Orlyk in Kristianstad : what the archives reveal
- Den omtänksamme sonsonen
- Så stark armé har aldrig sahl. Konungen haft
Följ skribenten via RSS
Jeg er enig i, at det ovenstående er en pseudodebat fra Bengt Nilssons side, idet han desværre nægter at forholde sig til kronikkens anliggende: At den slags forældet chauvinistisk symbolik sårer mange mennesker i både Skåne og Danmark.
Det er egentlig lidt pudsigt, da Nilsson tidligere har skrevet kritisk om Stenbocks minde: http://bengt_nilsson.tripod.com/Recensioner/stenbock.htm
Hvis Nilsson nu læste sin egen udmærkede anmeldelse, ville han sikkert forstå, hvorfor der er folk, der forholder sig kritisk til arrangementer såsom mindehøjtideligheden ved Ringstorp. Et enkelt citat:
”Av källmaterialet framgår det dock tydligt att Stenbock inte litade på skåningarna, sålunda sändes rekryterna till de båda ordinarie kavalleriregementena hösten 1709 till Malmö. Helsingborgs invånare var han synnerligen skeptisk mot. Den 21 juli 1710 ifrågasatte Stenbock i ett brev till Kungl. Maj:t om inte magistraten borde straffas för att de svurit Fredrik IV trohetsed. Inte kunde det väl vara meningen att Skåne ”kan få hålla med vilkendera av majestäterna, kungen av Sverige eller kungen av Danmark, som de vilja.”
Den ärade ”Huitfeldt” bör försöka skilja på två helt olika saker, nämligen högtidlighållande av historiska minnen och en okritisk beundran inför historiska gestalter.
Som han säkert är medveten om förekommer det i Danmark (och Norge) ett antal minnesmärken över kungar, exempelvis Christian IV. Christian IV beskrivs gärna som en av Danmarks mest älskade kungar, men om man ska applicera samma måttstock på honom som de ärade skånska patrioterna (och deras danska påhejare) tillämpar på Stenbock skulle naturligtvis samtliga minnesmärken över honom bort. Christian IV förde en mycket aggressiv utrikespolitik och gick till exempel 1611 i krig med Sverige med det uttalade målet att återupprätta Kalmarunionen. Under kriget härjade hans trupper förfärligt i bland annat Västergötland. Kungens många byggnadsverk vållade hans undersåtar stora lidanden – man kan nämna uppbyggandet av Kristianstad mitt ute i en otillgänglig sumpmark. Stenbock var i jämförelse med Christian IV en småhandlare, en ren amatör.
Jag hoppas alltså att den ärade Huitfeldt (om han nu ogillar svenska statyer över svenskar i Sverige) är beredd att gå till häftigt angrepp även mot danska statyer över danskar i Danmark. I annat fall kommer han nämligen att få stå ut med att betraktas som en förkämpe för dubbelmoral.
Lyckligtvis är det numera så att få människor i Norden hetsar upp sig över de ting som så upprör Huitfeldt & hans meningsfränder. De flesta har andra, betydligt mer närliggande problem att tänka på. Andra tycker att historia är historia och inte dagspolitik.
En annan intressant observation man kan göra i avseende på ”Huitfeldt” och hans meningsfränder är att för dem verkar historien börja 1657-58. Man ser dem gärna tala vitt och brett om svenska ogärningar därefter, men man talar alls inte lika högt om de många skånska upproren mot Danmark under medeltiden eller det stora bondeupproret 1525. Inte heller nämner de att Skåne före 1658 var något av ett adelsparadis, där det fanns rättigheter som den svenska adeln bara kunde drömma om. Den skånske bonden fick efter övergången en möjlighet att vid svenska riksdagen tillsammans med de svenska bönderna göra sin röst hörd direkt i maktens centrum. Läs- och skrivkunnigheten fick ett uppsving och i Lund grundades (på skånskt initiativ) ett universitet. Myntet hade givetvis också en baksida, bland annat omdirigeringen av handel uppåt landet. Sett på sikt torde den vanlige skåningen dock knappast ha förlorat på övergången (och nationsbyten var faktiskt legio på 1600-talet).
När det sedan gäller högtidlighållandet av slaget vid Helsingborg är debatten ett storm i ett vattenglas. En liten, men mycket högljudd skara, försöker få folk att tro att en modest och värdig minnesceremoni (med deltagande av bl.a. Helsingörs borgmästare) påminde om nazisternas partidagar i Nürnberg med stöveltramp genom gatorna och massiv militär närvaro. Vad syftet är med en dylik desinformation kan man bara spekulera över, men den intresserade rekommenderas att ta del av presentationen här: http://www.beredskapsmuseet.com/1710.html
Bengt Nilsson skriver:
”Jag hoppas alltså att den ärade Huitfeldt (om han nu ogillar svenska statyer över svenskar i Sverige) är beredd att gå till häftigt angrepp även mot danska statyer över danskar i Danmark. I annat fall kommer han nämligen att få stå ut med att betraktas som en förkämpe för dubbelmoral.”
Din karakteristik er forfejlet, idet jeg så atter bemærker din grundlæggende modvilje mod at forholde dig til sagens kerne – Stenbocks forhold til skåningerne og Helsingborg og det betimelige i at hædre og mindes just denne mand i Helsingborg.
Jeg ”ogillar” statuer over svenske erobrere og undertrykkere i Skåneland, ligesom jeg ikke er bekendt med nogen tilsvarende mindesmærker f.eks. over Christian IV i Västergötland.
Hvis danskerne havde annekteret og fordansket Småland, Öster- og Västergötland, ville jeg skam vende mig stærkt imod tilsvarende dansk-chauvinistiske sejrsmonumenter og militærparader dér – og mene, at lokalbefolkningen var i sin gode ret til at tage et opgør med den imperialistiske tradition. Flyt gerne Stenbockstatuen til Stockholm, hvis du vil dyrke dine svenske helte i Sverige. Der kan kun du gøre det uden at forhåne lokalbefolkningen og nabolandet.
Endelig må jeg afvise dine fordomsfulde forestillinger om mit historiesyn. Vist var den danske tid ingen guldalder, men det retfærdiggør ikke erobringen og omnationaliseringen af hele det østlige Danmark (på nær Bornholm) – hvilket af påfaldende (slet ikke chauvinistiske) grunde synes at ligge dig meget på sinde …
Skånes historia är brokig. Någon gång i den grå forntiden torde det ha existerat lokala kungadömen, längre fram kom Skåne att lyda under Danmark. Under en kort period på 1300-talet var landskapet en del av Sverige och så blev det åter danskt. Under skånsk medeltid utbröt en rad uppror mot det danska styret och 1525 en stor bonderevolt. Den som vill göra upp räkningen med alla de nationer och gestalter som under historiens lopp har åsamkat enskilda skåningar lidande och död får alltså ett digert arbete. I den långa listan finns förvisso en hel del svenskar, men också ett antal danskar. Ska vi återställa Skånes status till vad det var dessförinnan är det en lång väg att gå.
Sedan har vi då detta med statyer och historiska minnen. ”Huitfeldt” förefaller vara av den åsikten att det är helt i sin ordning att resa statyer över tyranner bara det sker i deras hemtrakter. En staty över Christian IV skulle alltså betyda en sak i Köpenhamn, men en annan i Västergötland. Men hur kan det vara så? Blir en staty över Christian inte en utmaning för alla västgötar, helt oavsett var den står?
Dessutom är det ju så att Christian IV ingalunda var demokrat. Ska man betrakta honom utifrån moderna värderingar (vilket ju kritiken mot Stenbock bygger på att man gör) så var han en förtryckare av sitt eget folk. Hans misslyckade krigsäventyr vållade stora lidanden på t.ex. Jylland och hans väldiga byggnadsverk (t.ex. byggandet av Kristianstad) genomfördes bokstavligt på vanligt folks ryggar. Så vilket budskap sänder danska minnesmärken över Christian IV? Att Danmark av 2010 års modell hyllar totalitära ideal? Att de vanliga danska männen och kvinnorna som drabbades av kungens politik saknade människovärde?
När det sedan gäller Stenbocks förhållande till skåningarna är Huitfeldt ofullständig. Visst, Stenbock uttryckte efter slaget vid Helsingborg sitt ogillande av borgerskapets agerande. Samtidigt hade det skånska tre- och femmänningsregementet ingått i hans segrande styrka. Som guvernör hade han tagit initiativet till en kommission som skulle utreda och åtgärda missförhållanden. Han reste själv runt i landskapet för att lyssna på klagomål osv. Det är den andra sidan av myntet. Den tyder inte på något skånehat från Stenbocks sida. Någon skånsk resning till dansk förmån förekom heller inte 1709-10. Uppenbarligen var befolkningen, inte ens efter att den svenska krigsmakten hade evakuerat landskapet i slutet av 1709, beredd att satsa på sina gamla herrar.
Till historien om kriget 1709-10 och staden Helsingborg hör också de danska arresteringarna av borgare och den stora hästslakten inne i staden strax efter slaget. I synnerhet det senare torde inte ha ökat den danska populariteten därstädes. Precis som Stenbock ansåg sig den danska militärledningen tvungen att ta till åtgärder som vi idag har svårt att acceptera, men så lever vi också 300 år senare. Mycket har ändrats ifråga om krigets lagar och synen på kriget och människoliv. Om vi ska städa bort alla historiska objekt som är diskutabla utifrån moderna värderingar kommer inte mycket att bli kvar.
Och till sist: Skåne har nu varit svenskt i mer än 350 år. Det är en mycket lång tid. Är det inte dags att acceptera freden i Roskilde? Övergången var säkert besvärlig på många sätt, men det finns också skeden av historien då många skåningar varit glada att vara en del av Sverige (exempelvis 1940-45). De många krigen har avlösts av ett gott förhållande mellan Sverige och Danmark och för det bör vi vara tacksamma.
Bengt Nilsson skriver: ”Skånes historia är brokig. Någon gång i den grå forntiden torde det ha existerat lokala kungadömen, längre fram kom Skåne att lyda under Danmark. Under en kort period på 1300-talet var landskapet en del av Sverige och så blev det åter danskt. ”
Dette er desværre ikke korrekt, men en myte som ofte videreføres af hobbyhistorikere i webdebatter – et postulat der for længst er afvist af både norske, danske og svenske historikere. Skåne var aldrig en del af Sverige før 1658. I 1300-tallet under Danmarks kongeløse periode gik ærkebiskoppen i Lund i forbund med den norsk-svenske konge Magnus Smek. På dette tidspunkt var Norge og Sverige i forbund under den primært norske konge Magnus Smek (Eriksson), der praktisk talt aldrig opholdt sig i Sverige udover enkelte ophold i Lödöse.
Da Skånelandskaberne Halland, Skåne, Blekinge og Bornholm således under ærkebiskoppen i Lund gik i forbund med kong Magnus så var det på helt lige vilkår med rigerne Sverige og Norge, og landskaberne betragtedes som danske landskaber, der gik i forbund med kongen. Af samme årsag kaldte Magnus Smek sig for konge af Norge, Sverige og Skåne. Det kendes også fra dronning Blankas segl hvor hun anføres som regina Norvegice, Svecie et scania. Der var således ikke tale om at Sverige tilhørte Norge, eller Skåne tilhørte Sverige eller at Norge tilhørte Skåne for den sags skyld – det var to riger og et landskab i forbund under een konge.
Da Sverige kort tid efter smed den samme konge ud idet de ønskede deres egen konge og ikke Norges konge, blev landskaberne for en tid et stridens punkt mellem Norges og Danmarks konger – en sag Sverige altså slet ikke var involveret i, de havde valgt deres egen konge til konge af Sverige, nemlig tyskeren Albrecht.
Ærkebiskoppen i Lund valgte i øvrigt at gå i forbund med den danske konge Valdemar Atterdag, sikkert godt presset af Valdemar, men såfremt det ikke var sket ville Skånelandskaberne være kommet under den norske ikke svenske krone.
Det där är ganska meningslösa spetsfundigheter, som dessutom innehåller åtskilliga felaktigheter. Det här är dock knappast rätt forum för diskussioner om nordisk medeltidshistoria.
Jag vill dock påpeka att den svenske kungen bör kallas Magnus Eriksson, inget annat. Precis på samma sätt som Christian II bör kallas just Christian II.
@ Bengt Nilsson
For først at tage påstandene om Skånes danske tid:
Skånelandene hørte ikke under Sverige i 1300-tallet, som du påstår – Magnus Smek benævnte sig ”rex Sveciæ, Norvegiæ et terræ Scaniæ”, og Skåne blev anerkendt som et selvstændigt land i union med Norge og Sverige. Det er med andre ord en af de gamle stormagtsmyter, du dér finder frem fra gemmerne, en myte, der (dengang som nu) skulle retfærdiggøre Sveriges annektering af Østdanmark.
Opstanden i Skåne 1525 under Søren Norbys ledelse var aldeles ikke noget oprør imod Danmark, sådan som du får det til at lyde, men et internt dansk opgør, en borgerkrig, mellem på den ene side den afsatte borger- og bondevenlige konge, Christian II’s, trofaste tilhængere og på den anden side den tyskopdragne og adelsstøttede Frederik I. Det ville være mere på sin plads at vurdere opstanden som et udslag af dansk kongetroskab eller patriotisme.
Så tilbage til statue- og ceremonidebatten:
Hvis jeg forstår dig ret, er der ingen som helst principiel forskel på at rejse en statue af Karl X Gustav foran Nordiska Museet i Stockholm og midt på Stortorvet i Malmø?
Omvendt kunne man lige så let og smertefrit opstille et monument over Christian II på Stortorget i Stockholm, hvor det stockholmske blodbad fandt sted, som i Danmarks hovedstad København? Det er jo en ganske absurd historieopfattelse, du dér gør dig til talsmand for …
Hvad angår Stenbocks forhold til skåningerne, henviste jeg faktisk blot til din egen udmærkede boganmeldelse, som du åbenbart nu finder ”ufuldstændig”.
Inden denne debat vidnede kildematerialet ellers klart og tydeligt om, at Stenbock ”inte litade på skåningarna”, og at det var slem panegyrik at hylde ham som en landsfader for Skåne – men nu har piben pludselig fået en anden lyd. Er der mon publiceret afgørende nyt kildemateriale eller fundet banebrydende ny forskning sted, siden du skrev den ovennævnte anmeldelse i 2007?
At skåningerne ikke rejste sig på ny i 1709-10, hænger formentlig sammen med, at svenskerne allerede nogle måneder forinden danskernes landgang havde udstedt en plakat mod ”snaphaneri”, hvori sognene gjordes ansvarlige for alle indbyggere, og der sattes dødsstraf for dem, der rømmede til skovs eller ud af landet (Fabricius: Skaanes Overgang, IV, s. 284).
Desuden ville befolkningen sikkert se tiden an for at finde ud af, hvem krigslykken var med, men det berettiger næppe til konklusioner om, at indbyggerne nu var svensksindede. (Endelig havde Karl XII’s omfattende udskrivninger i årene forinden Store Nordiske Krig vel gjort sit til at fjerne grundlaget for en ny snaphanebevægelse?).
”Och till sist: Skåne har nu varit svenskt i mer än 350 år. Det är en mycket lång tid. Är det inte dags att acceptera freden i Roskilde?”
Her kom vi vist så til humlen i det hele.
Når Stenbocks statue og de svensk-nationale mindehøjtideligheder forsvares så lidenskabeligt fra visse kredses side, er der åbenbart mere på spil end som så. Som Bengt Nilsson ganske rigtigt skriver, interesserer den slags gamle snurrepiberier jo egentlig ikke moderne mennesker meget – men alligevel skal de altså for enhver pris fejres med svensk militær, marchmusik, faneborge etc.
Det kunne ligne et stærkt følt behov for at forsvare ”svenskheden” og markere ”Sveriges grænser” over for indre og ydre trusler (jf. den dybtfølte harme mod ”skånske patrioter”) – måske fordi ikke alle er lige glade over udsigten til, at Skåne og København smelter sammen, og at Øresundsregionen integreres som aldrig før?
(NB. Apropos freden i Roskilde foreslår jeg, at vi sætter os ned sammen og læser paragraf ni igennem.)
Bengt Nilsson skriver:
”Jag hoppas alltså att den ärade Huitfeldt (om han nu ogillar svenska statyer över svenskar i Sverige) är beredd att gå till häftigt angrepp även mot danska statyer över danskar i Danmark. I annat fall kommer han nämligen att få stå ut med att betraktas som en förkämpe för dubbelmoral. ”
Är det inte dubbelmoral att försvara dominalistisk konst i Skåne, bara med argumentet att andra är nationalister?
Eftersom andra ljuger om historien, får vi också ljuga?
Till Anders nöjer jag mig med att säga att den dag de ”skånska patrioterna” börjar rensa bort den massiva desinformation om övergångsperioden som sprids via deras egna hemsidor – den dagen börjar de framstå som seriösa bekämpare av historiska myter.
För att bara ta ett exempel. Stiftelsen Skånsk Framtid vill utåt ge sken av att man representerar Skånes befolkning. På sin hemsida presenterar man perioden 1680-1844 så här: http://www.scania.org/facts/poster/eng/ppic12.htm
Eftersom det länge har varit känt att kontakterna över Öresund fortsatte även efter 1680 (se ”Helsingborgs historia” eller, Fagerlunds ”Handel och vandel”) måste man dra slutsatsen att formuleringarna om att folk som hade kontakter med Danmark riskerade livet har kommit till mot bättre vetande. D.v.s. man vet att uppgiften är falsk, men fortsätter att torgföra den därför att den passar in i det budskap man önskar sprida ute i världen.
Det är sannerligen vida mer allvarligt än en Stenbocksstaty eller en modest minnesceremoni för båda sidors fallna i slaget vid Helsingborg.
När ”Huitfeldt” & co slutar med ”Magnus Smek” ska jag börja ta även dem på allvar. Det är lika tramsigt som att istället för ”Christian II” skriva ”Kristian Tyrann”. Dylikt språkbruk används när syftet är att hetsa nationer mot varandra, inte i sansade historiska diskussioner.
Tilnavnet Smek er et tilnavn han fik af den hellige Birgitta (Birgitta af Vadstena) og er altså samtidigt med ham selv. Det er almindeligt brugt at middelalderkongerne som Erik den læspe og halte, Valdemar Atterdag, Erik Emune etc. er anført ved deres tilnavne og ikke efter deres nummer i kongerækken som de senere konger, dette skyldes til dels at der endnu ikke brugtes fast navnetradition og endnu ikke brugtes nummerering, derfor bruges tilnavnene selvom de ikke altid er korrekte. Det er således ligeså ukorrekt at bruge et nummer, der aldrig anvendtes i kongernes samtid men skyldes senere overførsel, i øvrigt kaldes han Magnus VII i Norge og inkorrekt skiftevis Magnus IV og Magnus II i Sverige, skønt nyere forskning peger på at det i så fald burde være Magnus V. Magnus Smek er således et anvendt navn du vil finde overalt i historiebøger i både Norge, Sverige og Danmark.
Dernæst undrer det mig at du fremhæver Fagerlunds disputats som eksempel på en ”livlig trafik over Øresund”. Fagerlund siger nemlig præcis det modsatte – at Sverige ihærdigt forsøgte at bremse trafikken over Øresund med stadige påbud, begrænsninger og nye toldregler. Fagerlund skæråer i øvrigt denne tese i sit senere arbejde: ”Smörkonor och rendekierlinger: kvinnors handel mellan Helsingborg och Helsingör under försvenskningsperioden” hvor hun kommer frem til at Sverige forsøgte at dæmme op for handlen over Øresund og forbyde det helt, mens smørkonerne forsøgte at holde fast i handlen ved at bryde loven. Fagerlund peger således på at under forsvenskningstiden blev det alt sværere og sværere at fortsætte handlen i området og at konstante nye tiltag fra svensk side til sidst gjorde det umuligt.
Som sagt – han benämns i seriösa sammanhang som ”Magnus Eriksson”, inget annat. Den som inte vill acceptera den ordningen här rekommenderas att söka sig till andra fora.
Sjovt at Uppsala Universitet benytter tilnavnet Smek så – men de hører vel så bare blandt de useriøse. I øvrigt udgav Sverige i slutningen af 1800-tallet en hyldesmønt til Magnus Eriksson, der bærer den latinske indskrift ”MAGNVS ERici SMEEK, SVECiae ET NORVegiae Rex” altså Magnus Eriksson Smek, Sveriges og Norges konge. Men nuvel hvis det generer dig meget at man bruger Den hellige Birgittas tilnavn, der har vært optaget i svensk historieskrivning lige siden, så kan jeg da sagtens for fremtiden benytte betegnelsen Magnus Eriksson II, IV, V eller VII.
Bengt Nilsson skriver:
” den dag de ”skånska patrioterna” börjar rensa bort den massiva desinformation om övergångsperioden som sprids via deras egna hemsidor – den dagen börjar de framstå som seriösa bekämpare av historiska myter.[...] Det är sannerligen vida mer allvarligt än en Stenbocksstaty eller en modest minnesceremoni för båda sidors fallna i slaget vid Helsingborg.”
Modest minnesceremoni för båda sidor?
http://hemvarnet.se/norra_sodermanland/oster_rekarne/?action=visanyhet&nyhetid=6881
Men tack för svar på frågan. Fascinerande, att andras förmenta ljugande om historien, berättigar nationalistiska konstverk och firandet av nationella erövringsslag med parader och fanborger
”Modest” borde naturligtvis ha varit ”synnerligen modest” med tanke på det som visas på fotografiet. Beklagar den något inexakta formuleringen. Det där är verkligen minimalt i förhållande till exempelvis Poltavajubileet i somras.
Som sagt – när de högljudda skånska ”patrioterna” tar och rensar upp på hemmaplan går det att ta deras vurm för historiska sanningar på allvar.
Herr Kofoed får gärna ge en hänvisning till ett ställe där den heliga Birgitta använder detta tillnamn. Ett dylikt finns nämligen inte.
Så här presenterar Stiftelsen Skånsk Framtid perioden 1680-1840 för engelskspråkiga läsare:
”Karl XI turns the Sound into an ”iron curtain”, and in 1684 forbids printing and import of Danish (Scanian) books. Trade and westward contacts were prohibited. Those who attempted to get in touch with Denmark risk their lives. The ”iron curtain” is in function until 1844, and during this long period of time, cultural darkness descends upon Scania. ”
Kan hr Kofoed vänligen peka ut de sidor i Solveig Fagerlunds arbeten som styrker påståendet att kvinnorna från Helsingborg riskerade dödsstraff genom sina resor till Helsingör?
Jeg må hellere gentage min tidligere post, for du har åbenbart indlæst ord som ”dødsstraf” og ”jerntæppe” i ord som ”påbud”, ”nye toldregler” og ”besværliggjort handel” – det er meget muligt ordet ”toldregler” skal oversættes til dødsstraf på svensk, men det er nu engang ikke hvad jeg skrev på dansk. Det jeg skrev var:
”at Sverige ihærdigt forsøgte at bremse trafikken over Øresund med stadige påbud, begrænsninger og nye toldregler. Fagerlund skæråer i øvrigt denne tese i sit senere arbejde: ”Smörkonor och rendekierlinger: kvinnors handel mellan Helsingborg och Helsingör under försvenskningsperioden” hvor hun kommer frem til at Sverige forsøgte at dæmme op for handlen over Øresund og forbyde det helt, mens smørkonerne forsøgte at holde fast i handlen ved at bryde loven. Fagerlund peger således på at under forsvenskningstiden blev det alt sværere og sværere at fortsætte handlen i området og at konstante nye tiltag fra svensk side til sidst gjorde det umuligt.”
Dine fortolkninger i retning af dødsstraf for smørkoner og jerntæpper i Øresund må vist stå for egen regning.
Jag upprepar min fråga:
Kan herr Kofoed peka på de sidor i Solveig Fagerlunds arbeten som styrker de uppgifter som Stiftelsen Skånsk Framtid lämnar på sin hemsida (se tidigare citat)?
Hvorfor i alverden skal jeg pege på sider i Fagerlunds arbejde for at bestyrke noget nogle andre har skrevet? – jeg henviser til hvad jeg selv har skrevet. Hvis du skal finde alverdens småskriverier på nettet og præsentere dem for mig og så have mig til at bestyrke eller afkræfte hvad de siger i forhold til hvad atter andre siger, så må jeg sige at du har en højst ejendommelig måde at diskutere på. Igen læs min egen redegørelse og svar selv og hvis du er nysgerrig efter efter hvad nogle andre end jeg mener kan du jo diskutere med dem i stedet for med mig.
Då tycker jag hr Kofoed ska påverka sina goda vänner inom ”den skånska rörelsen” till att revidera dessa texter. För hr Kofoed måste väl dela min åsikt att det är allvarligt när en organisation som utåt vill ge sken av att representera Skåne i UNPO sprider osanningar på sin hemsida?
Eller hr Kofoed anser kanske att osanningar är bra om syftet är gott?
Jeg troede dette var et forum for seriøs historiedebat, men Hr. Nilsson fortrækker måske at nedsætte niveauet fra gedigen debat til ungdommelig youtube-chat? Er det ikke lidt fjollet at begynde at postulere hvem som mon er venner med hvem i stedet for at diskutere debattens kerne?, det er en form for retorik der hører hjemme i et fjolleforum og ikke i et historisk debatforum. Jeg vil foreslå Hr. Nilsson fortsætter sin debatform på Svensk Ungdoms youtubesider hvor de tydeligvis hører mere hjemme: http://www.youtube.com/watch?v=GiEXQ9dUnP0 så vil jeg i stedet fortsætte diskussionen i et mere seriøst medie.
Jag trodde att debattens kärna var ”historieförfalskning”?
Av herr Kofoeds hastiga uppdykande, vissa inslag i hans argumentering och valet av namn tyckte jag mig se spår av SSF, Dansk-Skaansk Forening och dylika sammanslutningar. Jag är skäligen övertygad om att den tolkningen är riktig.
Hr Kofoeds senaste kommentarer torde tala för sig själv. Jag är inte övertygad om att ”den skånska saken” gagnas av dylika utfall.