På kyrkbacken vid Näskotts kyrka, som ligger ca 15 km nordväst om Östersund, står ett monument i granit och brons. Det avbildar realistiskt en stående karolin med stolt kroppshållning och manande gestikulering. Han är iförd uniform med värja och gevär och delvis omsvept av en fana. På sidorna en hukande plågad fånge med kedjor, och en tryggt sittande lantbrukare med spade. Karl XII:s namnchiffer daterar motivet ytterligare. Konstnären Felix Söderberg har velat skildra de tappra karolinernas kamp vid kungens sida, nederlagets bitterhet och vånda, samt belöningen i form av en jordtorva när de kom hem till Sverige. Bohusländsk granit hade valts eftersom de första karoliner som kom till Jämtland var en enhet ur Bohus bataljon. I stenen är inhugget texten ”Till minne av karolinerofficerarna Eric Lundman 1682-1746 Alexander Johan Planting Bergloo 1688-1758 Eric Casimir Trafvenfelt 1697-1750 samt Näskotts soldater stupade 1719” (versaler).

De tre nämnda officerarna hade alla varit bosatta i Näskott, och blivit begravda i den gamla kyrkan. När den nya kyrkan byggdes på 1870-talet och den gamla revs flyttade man deras stoft till mitten av kyrkogården på ett så slarvigt sätt att det förfasade senare  generationer. Nationalisten och karolinerentusiasten Nils Zetterström, som var pensionerad mejeridisponent, ville hedra dessa tre karoliner, och de från trakten som stupat på fjället 1719 under Armfeldt-tåget. Efter ett par års insamlingsarbete bland Näskottsbor ”hemma och i förskingringen” kunde monumentet invigas den 6 september 1958 (vilket gör det till ett sent tillkommet monument, i övriga Sverige hade sådana nationella manifestationer blivit allt mer sällsynta). Närvarande vid invigningen var fanvakter från Dalregementet, Hälsinge regemente, Jämtlands fältjägarregemente, Rödöns hemvärn och Näskotts lottakår.

Armémusikkåren i Östersund spelade Marcia Carolus Rex varpå fil.dr. Janrik Bromé höll ett anförande där han beskrev de tre karolinernas levnadsöden. Sedan musikkåren spelat Stenhammars ”Sverige” höll överste Nils Bouveng ett minnestal där han bl.a. sade: ”Denna minnesvård vill för nutidens svenskar frammana bilden av hjältarnas gärning till erinran om att deras offer icke var förgäves. Må den ock för kommande släkten utgöra en maning att aldrig svika plikterna mot fosterlandet”. Därefter lät han täckelset falla. Efter ”Hjältar som bedjen”, Fältjägarregementets marsch och kransnedläggning förrättade regementspastor Einar Öberg bön. Nils Zetterström avtackades, och högtiden avlutades med svenska arméns tapto.

Eric Lundman kom i tjänst 1699. Trött på en stillasittande kommendering bytte han till en mer aktiv krigstjänstgöring vid Hälsinge regemente, men förflyttades snart till kavalleriet. Som kornett vid Karl Kruses kavalleriregemente deltog han vid Janizki i februari 1703 och i fäktningarna vid Saladen i mars samma år. 1704, vid ryssarnas överfall i Mitau, söder om Riga, blev han sårad i huvudet och lämnad som död på slagfältet. Efter att ha kryat på sig blev han senare samma år sekundlöjtnant vid Hälsinge regemente. Han deltog 1706-07 i fälttågen i Litauen och omkringliggande områden.

Efter uppbrottet mot Ukraina 1708 tillhörde han de trupper som blev överfallna av ryssarna vid Ljesna. Hans deltagande i dessa strider har beskrivits av Robert Petré i Karolinska krigares dagböcker. På ett tidigt stadium blev han träffad av en kula i huvudet, och i fångenskap så illa misshandlad att han aldrig återfick sina krafter. Efter frisläppandet fick han därför en lättare tjänstgöring vid gränsbevakningen i Jämtland och Härjedalen. När hans trupp beordrades till Tyskland 1712 fick han avsked för sin svaghet. Han gifte sig med en rik prästdotter från Offerdal och slog sig ned på en gård inte långt därifrån, närmare bestämt i Kingstamo, Näskott. Manbyggnaden står kvar än i dag. Svårigheter att få ut sin kaptenslön motiverade honom att ägna sig åt bergverksamhet, bl.a. med utvinnande av blymalm från Oldfjället i Offerdal.

Eric Lundmans dotter Katarina blev 1747 gift med den 37 år äldre Alexander Johan Planting-Bergloo. Han hade börjat sin bana vid Jämtlands regemente 1702, men bytt till Västgöta ståndsdragonregemente. Vid Livgardet blev han sergeant 1706 och vid Dalregementet sekundlöjtnant 1708. Han sårades i högra låret vid Grodno och deltog i slagen vid Holofzin, Meskowitz, Veprik och Poltava. Vid Poltava blev han sårad i ansiktet och i armen/axeln. Flera av kulorna kunde inte tas bort, (i Näskotts dödbok står antecknat att han begravts med en kula i armen och en i huvudet). Han togs till fånga och tillbringade de kommande 13 åren i Sibirien.

Vid frisläppandet 1722 vandrade Planting-Bergloo en sträcka om 4403 mil till Stockholm (åtminstone enligt Näskotts dödbok). Efter återupptagen militär karriär fick han löjtnants indelning vid Dalregementet. Nya motgångar väntade, han förlorade en viktig rättsprocess och hans ära sattes i fråga. Många officerskollegor ville inte ha med honom att göra, och han avstängdes från sin tjänst. På äldre dagar flyttade han till svärfaderns gård i Kingstamo, Näskott. Planting-Bergloos dagböcker från 1709 och framåt har bildat underlag till Jonas Stadlings roman En karolins öden (1904), samt till Sven Z. Sundins romaner Efter Poltava: Karoliner i Sibirien (1993) och Hemma efter Poltava: Kapten Alexander vid Dalregementet.

Alexander Johan Planting-Bergloos syster Christina Elisabeth var gift med Eric Casimir Trafvenfelt. Dennes militära bana inleddes vid Upplands tremänningskavalleriregemente 1712. Han förflyttades till Jämtlands regemente där han blev sergeant 1715 och löjtnant 1718. Under Armfeldt-tåget 1718-19 drabbades han svårt av förfrysning, blev skadad i en fot som senare fick amputeras. Han kvarstod i tjänst vid Hallens kompani och fick avsked som kapten 1743. Efter detta brukade han furirsbostället Trollsåsen i Näskott på sina två minderåriga söners vägnar, vilka innehade det i egenskap av ”gradpasserare”. I det s.k. museirummet i Näskotts kyrka hänger hans porträtt. Där hänger även en värja som troligen tillhört någon av dessa tre officerare.

Källor och litteratur

Källor

Landsarkivet i Östersund

Näskotts kyrkoarkiv, död- och begravningsbok C:2 (SVAR mikrokort nr. 700009)

Litteratur

Dalregementets personhistoria. Bd 2, 1700-1799 (1989). Falun.

Hedberg, Magnus (1991). Bergverk i Jämtlands län: dröm och verklighet 1651-1871. Lidingö.

Lewenhaupt, Adam (1921). Karl XII:s officerare: biografiska anteckningar. Stockholm.

Lund, Gustaf (1956). Kyrkböckerna berätta. I: Fältjägaren. Nr. 27.

Lund, Gustaf (1958). Karolinerstenen vid Näskotts kyrka. I: Fältjägaren. Nr. 29.

Nilsson-Tannér, Per (1967). Carl Felix Söderberg. I: Svenskt konstnärslexikon. Bd 5. Malmö.

Stadling, Jonas (1904). En karolins öde. Stockholm.

Stafwerfeldt, Alexander & Zetterström, Nils (1958). Näskott: en hembygdsbok. Näskott.

Sundin, Sven Z. (1993). Efter Poltava: Karoliner i Sibirien. Stockholm.

Sundin, Sven Z. (1997). Hemma efter Poltava: Kapten Alexander vid Dalregementet. Stockholm.

Telhammer, Ingrid (1991). Näskotts kyrka. I: Jämten.

Westerberg, Lennart (1978). Offerdals kompani-ÖfwersteLieutnantens Compagnie. I: Fältjägaren. Nr. 49.

Östersunds-Posten 1958-09-08

As expected the information given in these records fully confirm the chronology. I do not wish to go into too much detail, as a full account of what these files contain would be quite impossible to give here. There is just too much material. However, these records quite clearly show that Orlyk arrived in Kristianstad as early as December 1715 (I don’t know the exact date – yet). They also confirm that he and his family did live in no 72 at Norregatan (a house belonging to the customs official Bastian Maville) from early February 1717 until October 1720, just as I had concluded.

So the following is an accurate outline of hetman Orlyk’s stay in Kristianstad. This can be expanded through a complete analysis of all relevant material in the Regional Archives in Lund and in other Swedish archives. Alfred Jensen did quite a lot in the beginning of the twentieth century, but everyone with an interest in this subject should understand that there is much more. I believe it would be entirely possible to write a fairly voluminous book on the subject, provided the aspiring author is willing to spend weeks and months in Swedish archives and libraries. But for now, the following will have to do as an accurate but brief outline of events:

23 November 1715: Charles XII sends three letters concerning Orlyk’s intended journey to Scania (to Governor Burensköld, to Field Marshal Gyllenstierna and to the Councillor Meyerfeldt – copies of the letters can be found in ”Riksregistraturet”).

27 November 1715: Orlyk & his retinue arrives at Ystad (Source: Letter from the postmaster in Ystad, dated 30 November)

7 December 1715: Burensköld writes to the town council of Kristianstad, informing them that Orlyk & his retinue (in total 37 people) will come to the town and need somewhere to stay. (The minutes of the town court, 10 December 1715)

12 December 1715: Burensköld writes a new letter containing further instructions (The minutes of the town court, 14 December 1715)

14 December 1715: Burensköld writes an additional letter to the town council. He directs them to pay 500 thaler in silver to hetman Orlyk. (The minutes of the town court, 19 December 1715)

17 December 1715: Governor Burensköld writes again, this time to inform the town council that Charles XII has arrived at Ystad. The Governor believes the King will move to Kristianstad fairly soon and instructs the council to make the necessary preparations. The Governor suggests that the house of the wealthy merchant Cortmeijer will be suitable for Charles. In that case hetman Orlyk should be moved to a house belonging to the widow of the late mayor Sundell. (The minutes of the town court, 19 December 1715)

19 December 1715: The letter from Governor Burensköld, dated 17 December, is discussed. Mayor Poppelman remarks that he has already the day before written to the Governor, offering to let the King stay in his house. The town council decides to wait for the Governor’s reply and in the mean time make no changes in the arrangemants for hetman Orlyk. (The minutes of the town council, 19 December 1715)

27 January 1716: The census register (mantalslängden) states that Orlyk lives in the Hildebrand house. (Available online through SVAR)

28 January 1716: The garrison commander Colonel Adam Johan von Feilitzen (166?-1721) writes a letter to the town councillors, reminding them that the Governor has ordered that Orlyk should have two (honorary) guards outside his door. The gates to the house must also be guarded (This may have to do with the fact that the garrison apparently was instructed to march elsewhere). (The minutes of the town court, 30 January 1716)

30 January 1716: The town council discusses the Feilitzen letter, dated 28 January, and notes that the matter has already been taken care of. (The minutes of the town court, 30 January 1716)

4 June 1716: Charles XII dismisses Governor Burensköld and appoints Lieutenant General Carl Gustaf Skytte (1647-1717) as his replacement.

21 August 1716: A muster roll of the burghers has Orlyk living in the Hildebrand house (The town archives, vol.D II:2)

2 November 1716: Conrad Kampf, who acts as guardian of those Hildebrand children still under age, puts some questions to the town councillors. In their reply they claim that the Hildebrand house was the only place they could find for Orlyk when informed by Governor Burensköld that the hetman was coming (The minutes of the town court, 2 November 1716)

23 November 1716: Governor Skytte acts after receiving instructions from Charles XII, who has been made aware of Orlyk’s complaints. Skytte instructs the town council to move the hetman to a house belonging to the customs official Bastian Maville. If the present tenant, a customs official called Lorich, refuses to leave he must be evicted. (The minutes of the town court, 26 November 1716 & Skytte’s letter, printed in Mr Häggman’s article in ”Ale”)

26 November 1716: The town council receives the Governor’s letter. It decides to ask Lorich and others living in Maville’s house to leave immediately. (The minutes of the town court)

20 December 1716: Orlyk writes a letter of gratitude to H. G. v. Müllern. He describes the terrible state of the Hildebrand house. He mentions that a certain ”de la Walle” (most likely Lieutenant Colonel Carl Magnus de Laval) had tried to help him. Orlyk admits to having complained to Governor Skytte about the conditions. (Letter printed in Jensen, A., Les emigrants Ukrainiens en Suède, p. 7)

19 January 1717: Governor Skytte visits Kristianstad and is present during a meeting of the town council. (The minutes of the town court)

4 February 1717: Since hetman Orlyk is preparing to move to the Maville house, the town council decides that there will be an inspection of the house the following day. A similar inspection will then be conducted on the Hildebrand house. The final arrangements for the transfer were made by Governor Skytte during his recent visit. (The minutes of the town court)

5 February 1717: The inspection of the Maville house has taken place, reports one of the participants. (The minutes of the town court)

11 February 1717: Conrad Kampf informs the town council that Orlyk has moved from the Hildebrand house (The minutes of the town court)

11 June 1717: Governor Skytte dies in Malmö.

28 June 1717: General Carl Gustaf Hård (1674-1744) is appointed Governor of Scania.

6 November 1717: A bill for road work close to the Maville house in Kristianstad is presented to the town council. It’s stated that the house is situated at ”Norregatan” and that hetman Orlyk lives there. (The minutes of the town court)

9 May 1719: As Scania has been divided into two administrative parts, Samuel von Hylten (1671-1738) is appointed Governor (Landshövding) of the County of Kristianstad. He will be the highest local representative of the government in Stockholm for the last 17 months of Orlyk’s & his family’s stay in Kristianstad (although the hetman probably spends most or all of this time in Stockholm).

5 December 1719: Maville complains to the town council that he hasn’t received any rent for his house and cannot use it himself as hetman Orlyk lives there (The minutes of the town court)

14 October 1720: The town council is informed that Orlyk & his retinue has moved out of the Maville house the previous day. (The minutes of the town court – which can be compared to Orlyk’s journal which states that he met his family in Broby on the 20 October and that they had been waiting for him since the 13th after leaving Kristianstad. The distance between Kristianstad and Broby is about 30 km.).

Jag har med hjälp av rådhusrättens dombok och mantalslängden från januari 1716 kunnat konstatera att Baltzar Lorich intill påsken 1716 var hyresgäst hos Jöns Munck. I rullan över borgerskapet från augusti samma år återfinns Lorich däremot i en fastighet vid Norregatan, i rullan betecknad som nr 72.

Jag har också tidigare kunnat visa att hetman Orlik verkligen bytte kvarter och att detta skedde i början av februari 1717, efter ett direkt ingripande av guvernör Skytte under dennes besök i Kristianstad i januari samma år. Jag har även visat att den fastighet till vilken Orlik & hans sällskap flyttade och sedan bebodde fram till den 13 oktober 1720, i rådhusrättens dombok vid flera tillfällen under åren 1717-1720 uppges tillhöra Bastian Maville.

I tredje delen av artikelserien kunde jag visa att samma fastighet som beboddes av Baltzar Lorich i augusti 1716 nästan exakt 20 år senare såldes av Bastian Maville till regementsfältskären Fredrik Christiani.

Alla tecken tyder följaktligen på att Maville redan 1716 ägde nr 72, att Baltzar Lorich var hans hyresgäst och att samme Lorich i början av februari 1717 fick lämna plats för hetman Orlik. Några andra reella möjligheter torde överhuvudtaget inte existera.

Nu är då slutligen frågan när Maville köpte nr 72 och av vem han köpte den. I uppbuds- och lagfartsprotokollet för den 19 januari 1713 återfinns följande information:

”Upbödz den gård som öfwer Inspectoren Sebastian Maville sig tillhandlat af  [?] Jacob Elers barn.”

Uppbuden två och tre återfinns i rådhusrättens dombok för den 9 februari och den 16 februari 1716. Där framgår att en köpman i Karlshamn vid namn Johan Bötker (sannol. Bödker)  först inlagt protest mot köpet, men därefter ångrat sig. Anledningen framgår inte helt tydligt, men det förefaller som han har agerat på uppdrag av en dotter till Elers.  Köpet gick hur som helst igenom.

Som tidigare nämnts uppges i Sune Friströms bok att rådman Jacob Elers ägde nr 72 vid Norregatan fram till sin död i slutet av 1698. 1713 köpte Bastian Maville en fastighet vid samma Norregata av rådmannens barn och år 1736 sålde samme Maville nr 72 vid Norregatan till fältskären Christiani. Åren 1716-1720 ägde Bastian Maville en fastighet vid Norregatan, i vilken först Baltzar Lorich och sedan hetman Orlik bodde.  Den fastighet Lorich bodde i när rullan över borgerskapet gjordes upp i augusti 1716 ges i samma rulla nr 72.

Det torde alltså vara klarlagt bortom rimligt tvivel att det var till just nr 72 vid Norregatan (nuv. Östra Storgatan) som hetman Orlik och hans sällskap flyttade i början av februari 1717 och att samma fastighet disponerades av de långväga gästerna ända till dess att de sista familjemedlemmarna lämnade Kristianstad den 13 oktober 1720.

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv A I a:17 (rådhusrättens dombok 1713 – tillgänglig på mikrokort via SVAR)

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv A II a:1 (Uppbuds- och lagfartsprotokoll 1701-1752 – tillgängliga på mikrokort via SVAR)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. Del II, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Låt oss börja framifrån och gå igenom mantalslängderna. 1753 uppges att nr 72 (och även 74) beboddes av nämnde regementsfältskär. 1751 kommer en mycket intressant uppgift, nämligen att gården bebos av ”Afledne regements och stadsfältskären Fridrick Christianus doter Jungfru Gertrudh…”. Genom den av C. G. von Platen utarbetade regementshistoriken över Södra skåningarna är det känt att F. W. Hoppenstedt i juli 1751 gifte sig med Gertrud Christiani, dotter till föregångaren som regementsfältskär Johan Fredrik Christiani (1687-1750).

I mantalslängden för 1743 är det också denne Christiani som finns noterad under nr 72 vid Norregatan. Före 1743 är det tyvärr en stor lucka i de via SVAR tillgängliga längderna. Det måste alltså till någon annan typ av källa för att klargöra när Christiani inköpte fastigheten.  Ett gott hjälpmedel utgör Platens arbete, eftersom det däri uppges att Christiani den 1 december 1730 förflyttades till Kristianstad från Stralsund.  Någon gång mellan 1730/31 och 1743 bör han följaktligen ha kommit i besittning av nr 72 vid Norregatan.

Med hjälp av dessa utgångspunkter är en genomsökning av uppbuds- och lagfartsprotokollen en ganska enkel uppgift. 1736 blir det napp.

Den 4 oktober 1736 var alltså tredje och sista uppbudet för en fastighet betecknad som nr 72 & 61, belägen vid Norregatan och Kyrkogatan. Säljare var överinspektoren Maville och köpare regementsfältskären Christiani. Priset var 2 500 daler silvermynt.

Det är alltså klarlagt att Bastian Maville verkligen ägde en fastighet vid Norregatan. Det är också klart att denna bar samma nummer som den gård i vilken Baltzar Lorich bodde sensommaren 1716.  Jag har dessutom redan tidigare visat att Lorich var den person som vräktes så att hetman Orlik i början av februari 1717 kunde flytta in i ett hus vid Norregatan.

Redan detta pekar mycket starkt mot att nr 72 vid dåvarande Norregatan (nuv. Östra Storgatan) var den fastighet som guvernör Skytte den 23 november 1716 syftade på när han skrev ”tullförwaltaren Mavilles gård, utij hwilken Lilla Tullnären Lorich nu bor”.  Dock blir självfallet kedjan ännu starkare om det går att minska luckan i ägarlängden ytterligare, genom att exempelvis fastställa när Maville köpte gården och vem han köpte den av.

Forts. följer…

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådshusrätt och magistrats arkiv A II a:1 (Uppbuds- och lagfartsprotokoll 1701-1752 – tillgängliga på mikrokort via SVAR)

Riksarkivet, Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder för Kristianstad stad 1743, 1751 & 1753 (tillgängliga online via SVAR)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. D. 2, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Platen, Carl  Gustaf von, Kongl. Skånska Dragonregementets historia. [1], Personhistoriska anteckningar… – Stockholm, 1901

En dylik källa är lyckligtvis lätt tillgänglig via Arkiv Digital (AD). En rulla över borgerskapet och dess gesäller, daterad den 21 augusti 1716, bekräftar att nr 4 vid Södergatan (se avsnitt 1)  inte längre beboddes av Baltzar Lorich utan av artillerimajoren Erik Schalin. För att hitta tulltjänstemannens nya bostad måste man söka sig vidare in i rullan, till rubriken ”Norregatan”

Som framgår av bilden bodde Lorich i augusti 1716 vid Norregatan, i en fastighet som i rullan bär nummer 72. Var det dit hetman Orlik flyttade i februari 1717? Mycket talar för det, men det återstår att fastställa vem som då ägde gården. Var det Bastian Maville faller alla bitar på plats, men var det någon annan är gåtan alltjämt olöst.

Vad är då känt om tomt nr 72? Sune Friström berör den kortfattat i del 2 av sin bok Kristianstad : Christians stad (2007), s. 103. Enligt Friström ingick den under senare delen av 1600-talet i rådmannen Claus Fries (död 1688) fastighetsimperium. Nr 72 som vätte mot Norregatan (nuv. Östra Storgatan) var under hans tid sammanslagen med nr 61, som låg vid dåvarande Kyrkogatan (nuvarande Västra Storgatan). Tomternas ungefärliga läge framgår av kartan från 1671 (Fries fastigheter har nummer 47).

Efter Fries död tillföll nr 72 & 61 dennes änka Catharina Hansdotter, som dock avled redan 1690. Som hon saknade arvingar övertogs, säger Friström, hennes kvarlåtenskap av kronan. 1691 inlöstes gårdarna av rådmannen Jacob Elers, som också ägde båda grannfastigheterna i norr. Rådmannen avled i slutet av 1698 och därefter finns i Friströms redovisning av ägarna en lucka. Först vid 1700-talets mitt, då 61, 63 & 72 innehades av regementsfältskären Fredrik Wilhelm Hoppenstedt (1713-1787), täpps denna till.

Nästa steg blir följaktligen att undersöka om nr 72 under åren 1716-1720 ägdes av Bastian Maville. Resultatet kommer i nästa avsnitt.

Forts. följer…

Källor:

Landsarkivet  i Lund, Kristianstads rådhusrätt och magistrat D II:2 (Rullor 1716, 1823-27 – tillgängliga via AD)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. Del II, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Wester, Ethel, Kristianstad och dess befolkning i slutet av 1600-talet // Staden vid Helgeå. – Kristianstad, 1964. – S. 245-272. – URL: http://www.angelfire.com/ks3/kristianstad/mantalslangd1672.html resp. http://www.angelfire.com/ks3/kristianstad/karta1671.html (2010-07-09)

Låt mig först rekapitulera omständigheterna såsom de har skildrats tidigare. Som utgångspunkt får Bertil Häggmans artikel från 2008 tjäna. I denna relateras följande historia:

Orlik och dennes sällskap kom till Ystad 1716. Det gällde för myndigheterna att skaffa honom en plats att bo på. Den 23 november 1716 skrev generalguvernör (sic!) Skytte till magistraten i Kristianstad och anvisade en gård bebodd av tullnären Lorich, men ägd av tullförvaltaren Maville. Denna gård var belägen i Åhus, för det är nämligen där man i mantalslängden från 1716 hittar Maville med familj. I början av december 1716 ändrade sig emellertid Skytte och begärde att magistraten skulle ta emot Orlik i själva Kristianstad. Detta blev också slutresultatet och Orlik tilldelades den Hildebrandska fastigheten i nordöstra hörnet av Lilla Torg. Denna kom sedan att bli hans residens under hela Kristianstadvistelsen.

Som jag i olika artiklar har visat är denna version helt igenom oriktig. Inte minst den felaktiga utgångspunkten att Orlik & co kom till Ystad först 1716 har helt förryckt kronologin. Feldateringen av decemberbrevet (som i verkligheten är från 1715) har också bidragit till att skapa en fullkomlig förvirring.

De faktiska omständigheterna är (som tidigare redovisats) att Skyttes brev från den 23 november 1716 var en förflyttningsorder, vilken hade tillkommit genom att Orliks missnöje med Hildebrandska fastigheten hade nått Karl XII:s öron. Efter dryga två månader ledde den också till att hetmanen fick bättre kvarter, i nämnde Mavilles gård. Var låg då den?

Låt oss först granska vad Skytte skrev i det aktuella brevet:

”skall ledig giöra tullförwaltaren Mavilles gård, utij hwilken Lilla Tullnären Balt: Lorich nu bor…”

Som alla förstår gäller det alltså inte att i det samtida källmaterialet hitta en gård bebodd av Maville själv utan en gård som ägdes av denne, men var uthyrd till (och bebodd av) Lorich – ”utij hwilken Lilla Tullnären Balt: Lorich nu bor”.

Här är ordet ”nu” oerhört viktigt. Den källa som innehåller uppgifter om var Lorich bodde bör helst vara från ungefär samma tid som Skyttes brev. Ju längre tidsavstånd till 23 november 1716 ju osäkrare blir uppgifternas relevans. Mantalslängden för 1716 är som tidigare nämnts daterad 27 januari 1716, vilket är nästan tio månader tidigare. Låt oss likväl titta på den.

Under hus nr 4 på Södergatan finner man ”Inspect. Lork hustr: Elena dreng Anders pig: Margreta”. Som det är känt att Baltzar Lorichs hustru hette Helena talar mycket för att det är rätt hushåll. Vem ägde då denna fastighet?

I längden för 1713 uppges ”Innehafwes af Pålniska håfwet”. I mantalslängden för 1711 sägs däremot: ”H:r Jöns Muncks huus utan åbo”.

Kan det alltså ha varit så att Lorich hyrde fastigheten av Jöns Munck, sedan den hade blivit ledig efter det polska hovets avresa? Lyckligtvis är detta lätt att kontrollera eftersom Munck och Lorich hamnade i tvistemål i början av 1716.

Den 1 februari begärde sålunda Munck att rådhusrätten skulle förordna två man till att säga upp Lorichs kontrakt till kommande påsk (skärtorsdagen inföll den 29 mars). Lorich fann sig inte utan vidare i detta, utan hävdade att Munck inte hade hållit sin del av avtalet. I detta, slutet den 28 juni 1714, hade det nämligen stadgats att Lorich skulle få disponera hela fastigheten. Detta hade han inte fått, hävdade L., Munck hade behållit vissa delar för egen räkning. Rådhusrätten fann i sitt utslag den 1 mars 1716 att detta inte ägde relevans för själva uppsägningen, vilken genomförts i laga ordning. Tullnären måste alltså flytta ut senast den 29 mars. Eventuella motkrav på Munck rekommenderades Lorich ta upp i kämnärsrätten.

Så var tog då Lorich vägen efter den 29 mars 1716? Finns det någon bra källa som tidsmässigt ligger närmare guvernör Skyttes brev?

Forts. följer…

Källor:

Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv A I a:20 (rådhusrättens dombok 1716 – tillgänglig via mikrokort hos SVAR)

Riksarkivet, Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder för Kristianstad stad 1711, 1713 & 1716 (tillgängliga online via SVAR)

Häggman, Bertil, Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716-1719 // Ale. – 1993:2. – S. 13-19

Häggman, Bertil, Karl XII, Ivan Mazepa och Filip Orlik – ett trehundraårsminne // Föreningen Gamla Christianstad Årsskrift. – 2008. – S. 11-16

Enligt minnestavlan var det ända fram till 1719, men som nämnts i en tidigare artikel igångsattes i november 1716 arbetet med att finna en bättre bostad för Orlik.  Carl Magnus de Laval, med ett förflutet i polsk tjänst, tyckte att Orlik kunde bo i det hus som tidigare inhyst den polska drottningen Katarzyna Opalinska. Karl XII och guvernör Burensköld fastnade istället för en gård bebodd av tullnären Baltzar Lorich, men ägd av Bastian Maville. Magistraten i Kristianstad fick instruktioner om att se till att Lorich och övriga hyresgäster försvann från fastigheten, något som man uppenbarligen också såg till att genomföra. Det sägs nämligen i domboken för den 4 februari 1717 att en granskning av både den Hildebrandska gården och Mavilles fastighet skulle genomföras snarast för att undersöka skicket och förekomsten av bohag. Den 11 februari 1717 kommer så detta:

”Borgaren och Giästgifwaren Conrad Camph andrager mundtel., att emedan Cossakiske fältherren Orlich nu mehra utflydt af Sahl. Rådman Hildebrandz gård, Så hafwer han såsom äger prioriteten i samma gård och Curator för de omyndige Sahl. Rådman Hildebrands barn bem:te gård nu till Påsk borthyrdt, på det att den samma som lärer wara mycket bristfällig eij aldeles må blifwa förfallen, begiärandes att Magistraten här till sitt bifall gifwa will.”

Den 11 februari 1717 meddelade alltså Conrad Kampf att Orlik flyttat från den Hildebrandska gården. Så vart tog han då vägen?

I Bertil Häggmans artiklar om Orliks tid i Kristianstad (nämnda i tidigare artikel) antas det att Mavilles gård låg i Åhus. Eftersom det däri också uppges att spår av att Orlik någonsin var bosatt i Åhus saknas, har man förmodligen antagit att det aldrig blev någon flytt. Men detta stämmer alltså av allt att döma inte, det mesta pekar på att Maville även ägde en fastighet i Kristianstad (som tullnären Lorich bodde i) och att Orlik flyttade dit efter ca ett år i Kristianstad.

Frågan som förstås inställer sig är vilken typ av utredning som genomfördes innan minnestavlan kom upp. Gick någon igenom samtliga relevanta handlingar i magistratens och rådhusrättens arkiv, all korrespondens mellan stadens myndigheter och guvernören samt alla brev Orlik sände till svenska ämbetsmän och myndigheter?

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstad rådhusrätts och magistrats arkiv A I a:20 och 21 (dombok 1716 resp. 1717 – tillgängliga på mikrokort via SVAR)

”Såsom Cossackiske fäldtherren Orlich samt dess famille och suite med Wårt nådige tilstånd kommer at resa öfwer til Swerige, och Wij wela at han som en främmande där wäl måtte blifwa unfägnad, så hafwe Wij fuller beordrat Kongl. Rådet Gref Meyerfeldt at tilställa honom til dess och dess medföllies underhåll en summa af 13 000 d:lr S:mt på det sättet, at han strax wid sin öfwerkomst får 1 000 d:lr S:mt, och de andra 12 000 efter hand, samt Kongl. Rådet Gref Gyllenstierna, at låta honom niuta fritt qwarter på någon ort i Skåne; men som bemälte Fäldtherre ändock uti et eller annat mål torde behöfwa Eder hiälp och handräckning, så är härmed til Eder Wår nådige befallning, at I på alt sätt söka at understödia honom uti dess angelägenheter, i synnerhet hafwe I at söria därföre, at där de medel, som Fäldtherren af Kongl. Rådet Gref Meyerfeldt bör hafwa, intet så promt skulle utfalla, han ändock intet måtte lemnas penninglös, utan hafwa uti sådan händelse at försträcka honom något af andra medel, låtandes Eder därföre betalas, när bemälte underhåll utfaller. Hwarmed Wij befalle &”

I skrivelsen till Meyerfeldt sägs ungefär samma sak, med tillägg att denne ska försöka skaffa fram dessa 13 000 daler silvermynt. Fältmarskalk Gyllenstierna, överbefälhavare för trupperna i Skåne, instrueras att finna ett lämpligt kvarter för Orlik och att se till att denne såsom främling på orten tas om väl om hand.

Detta borde alltså betyda att Orlik med familj antingen kom över till Sverige strax före Karl XII själv eller också tillsammans med de orientaliska kreditorer som amiral Taube plockade upp den 15 december.

Källa:

Riksarkivet, Riksregistraturet 1715 (tillgängligt online via SVAR)

Westrin, Theodor, Anteckningar om Karl XII:s orientaliska kreditorer // Historisk tidskrift. – 1900. – S. 1-56

Slavisten Alfred Jensen, en av de första som för en svensk publik närmare presenterade Ivan Mazepa, uppger i sin bok om denne att Orlik kom till Ystad på nyåret 1716. Samma år (1909) som Jensen gav ut nämnda biografi publicerade han ett par uppsatser på samma område, vilka också gavs ut separat under samlingstiteln Les emigrants ukrainiens en Suède. I detta verk hävdar Jensen att Orlik kom till Ystad redan den 24 maj 1715, alltså mer än ett halvår tidigare.

Den exilukrainske forskaren Ilko Borsjtjak löste i sin biografi över Orliks son motsägelsen genom att å ena sidan hävda att familjen kom till Ystad i maj 1715, men å den andra att far & son kort därpå återvände till Stralsund där sonen såsom fänrik vid Livgardet deltog i försvaret av staden (sonen var då bara 13 år gammal). Ska man tro Filip Orliks dagbok för åren 1720-26 föddes en av hans döttrar på en gård utanför Altefähr på Rügen den 18 oktober 1715, vilket förstås bidrar än mer till mystifieringen. Om nu Jensen, som inventerade Orlikbrev i Riksarkivet och lät trycka en betydande del av dem, ansåg sig kunna säga att familjen kom till Ystad redan i maj 1715 – varför föddes ett av barnen på Rügen flera månader senare? Märkligt är att ingen har försökt gå till botten med saken och genom utnyttjande av de relevanta svenska arkiven kunnat med visshet fastställa vad som är riktigt.

Många oklarheter kvarstår också runt  Orliks vistelse i Kristianstad. Den som först på allvar intresserade sig för det ämnet var Bertil Häggman, som 1993-1994 publicerade ett par artiklar, den första i Ale och den andra i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift. Dessa förefaller dock i hög grad att bygga på äldre litteratur (särskilt Jensens arbeten) och bara i begränsad utsträckning dra nytta av det samtida källmaterialet. Artiklarna innehåller sålunda ingen angivelse av tidpunkten för Orliks ankomst till Kristianstad, ingen redogörelse för hur valet av bostad gick till,  ingen utredning av vem som stod för kostnaderna eller (med undantag för glimtar av en dispyt med en officer) av hur förhållandet mellan de långväga gästerna och stadens invånare gestaltade sig. Detta är desto märkligare eftersom de fåtal samtida källor som utnyttjats förefaller indikera att det förekom en del tvistigheter rörande bostaden. Att så var fallet framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av ett brev som Jensen återger i Les emigrants ukrainiens en Suède (s. 6 f.)

Av detta framgår att hetman Orlik i december 1716 var allt annat än exalterad över de kvarter som hade tilldelats honom (ett hus som tillhört den avlidne rådmannen Hildebrand). De bestod av enbart tre rum för hela hans svit, vilket gjorde det så trångt att tjänstefolket fick hålla till i köket på dagarna och ”nocte autèm in foeno” (men nattetid på höskullen (?) – eller i alla fall i någon ekonomibyggnad).  Huset var dessutom i synnerligen dåligt skick, beklagade han sig för hovkanslern von Müllern. En välvilligt inställd svensk officer, ”Dominus Chiliarchae locum tenens De La Walle” hade dock förbarmat sig över den landsflyktige och försökt utverka att han skulle få flytta till det nya och präktiga hus hus som den polska drottningen tidigare hade bebott (det s.k. Kungshuset).

Denne vänlige själ torde ha varit den från Karolinska krigares dagböcker och Peter Englunds Poltava bekante Carl Magnus de Laval (1680-1750), en stridbar herre som under 1710-talets början hade varit i kung Stanislaws tjänst och sedermera hamnade inför krigsrätt för att ha liknat sin överordnade, den gamle kavallerigeneralen Kruse, vid en nattstol. De Laval hade blivit tillfångatagen vid Perevolotjna, men haft turen att bli släppt i slutet av 1710 och därefter gjort tre kurirresor till Bender. I samband med åtminstone en av dessa besökte de Laval också Kristianstad (sommaren 1713). I november 1716 hade dåvarande överstelöjtnanten de Laval, enligt vad han berättar i sin meritförteckning, förvisso nyss släppts ur dansk fångenskap men det saknas bra alternativa namn. Fortifikationsofficeren Magnus Johan de la Wallée dog i Kristianstad 1728, men han ska vid den aktuella tiden endast ha varit kapten.

Det står utan vidare klart att en djupdykning i Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv med nödvändighet skulle resultera i nya fynd rörande Orliks tid i Kristianstad. Det torde också vara självfallet att stadens korrespondens med guvernören i Malmö måste innehålla fler uppgifter. Det är ytterligt förvånande att ingen har detaljgranskat detta material trots att mer än 15 år passerat sedan Bertil Häggman publicerade sin första artikel.

Jag har gjort en snabb kontroll av av perioden november-december 1716 och det visade sig omedelbart att det bland stadens handlingar finns åtskilligt av intresse. Sålunda berättar rådhusrättens dombok för den 2 november att det från det Hildebrandska stärbhusets sida hade gjorts vissa förfrågningar rörande fastigheten Orlik bebodde. Första punkten rörde de reparationer som gästgivaren Conrad Kampff hade genomfört och hur dessa skulle betalas. Den andra punkten gällde hyran. Borde inte någon betala för att Orlik bodde där?

Från borgmästare Poppelmans och de närvarande rådmännens sida svarades i avseende på punkt två att staden hade fått instruktioner från förutvarande guvernören Burensköld att Orlik med svit skulle erhålla fritt kvarter i Kristianstad. De hade då inte kunnat finna något lämpligare än just det Hildebrandska huset. Detta hade i sin helhet (med undantag för en mindre kammare) upplåtits till Orlik, hävdade man.

Det var alltså uppenbarligen så att magistraten själva fått välja var i staden Orlik skulle inkvarteras. Deras val tilltalade synbarligen inte hetmanen något vidare och Carl Magnus de Laval försökte vara honom behjälplig. I Bertil Häggmans artiklar antyds också att guvernör Skytte något senare agerade på kungligt uppdrag och pekade ut ett annat hus som en lämpligare vistelseort. Detta skulle ha varit en gård tillhörig tullförvaltaren Maville, men för tillfället bebodd av ”lilla tullnären Balt: Lorich.” Enligt Häggmans utredning skulle huset ha varit beläget i Åhus, men det förefaller vid en närmare granskning inte alldeles självklart. I en rulla över borgerskapet från den 21 augusti 1716 sägs nämligen att hus nr 72 vid ”Norregatan” då beboddes av ”inspectoren Lorich”. Ägdes fastigheten vid den tiden måhända av Maville? Osannolikt är det inte. I så fall rör det sig om ett tredje hus vid sidan om den Hildebrandska fastigheten och Kungshuset (där borgmästare Poppelman bodde). Det förefaller i alla fall egendomligt att Karl XII och guvernör Skytte skulle ha önskat placera en så potentiellt viktig herre som Orlik i Åhus – ett fientligt strandhugg skulle ha försatt hetmanen i omedelbar fara.

Av domboken framgår också att stadens styresmän beslöt att följa Skyttes instruktion angående flytten av Orlik och helt enkelt ”vräka” Lorich. Blev det så eller fick hetmanen stanna i sina dragiga och trånga kvarter? Kanske får jag möjlighet att återkomma i saken längre fram. Klart är i alla fall att det krävs helt andra forskningar än vad som hittills företagits om man vill ge en allsidig belysning av de landsflyktigas vistelse i Kristianstad.

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätt och magistrat A I A: 20 (dombok 1716 – tillgänglig på mikrokort från SVAR), D II:2 (Rulla 1716 – tillgänglig via Arkiv Digital).

De Laval, Carl Magnus, Förtekning uppå mina i underdånighet… // Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. – Bd XII. – Lund, 1918. – S. 379-398

Andersson, Thorsten, Kungshuset // Föreningen Gamla Christianstad årsbok. – 1994. – S. 25-45

Belfrage, Nils, Kungl. Västgöta regemente personhistoria. 1. – Stockholm, 1947

Borschak, Elie, Hryhor Orlyk. – Toronto, 1956

Häggman, Bertil, Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716-1719 // Ale. – 1993:2. – S. 13-19

Häggman, Bertil, Ukrainas statsöverhuvud med familj och regering i Kristianstad 1716-19 // Föreningen Gamla Christianstad årsskrift. – 1994. – S. 46-56

Häggman, Bertil, Filip Orlik – en prominent gäst i Henrik Hildebrands gästgiveri (Hylénska gården) //Föreningen Gamla Christianstad årsskrift. – 1997. – S. 56-65

Häggman, Bertil, Karl XII, Ivan Mazepa och Filip Orlik – ett trehundraårsminne // Föreningen Gamla Christianstad årsskrift. – 2008. – S. 11-16

Jensen, Alfred, Mazepa. – Lund, 1909

Jensen, Alfred, Les emigrants ukrainiens en Suède. – Leopol, 1910

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare. – Stockholm, 1920-1921

Sobol, Valentyna, Pomnozjeni tjasom svity. – URL: http://www.nbuv.gov.ua/portal/Soc_Gum/Skhid/2009_8/1.pdf (2010-06-18)

Ca 150 medlemmar i Afa samlades på Mynttorget, men försökte sedan ta sig till Mariatorget eftersom de fått veta att NDU skulle samlas där. Afa blockerades på vägen av ett stort polisuppbåd. NDU samlade istället ca 200 medlemmar för en marsch från Humlegården, som de inte fått tillstånd till. Vid 21-tiden försökte ett 40-tal Afa-medlemmar bryta sig ur polisens inspärrning och konfrontera motståndarna, men de blev snart hindrade av polisen, som bussade dem till Frihamnen. I samband med demonstrationerna blev två personer gripna på Centralstationen, misstänkta för att ha misshandlat varandra.

I Lund var oron inför årets firande liten. Året innan hade 11 personer från 30-novemberföreningen samlats. Ingenting tydde på en större sammandrabbning 2005. Dagen markerade slutet på en antirasistisk vecka, och ca 200 unga antirasister samlades i Lundagård på kvällen. Där hölls brandtal mot främlingsfientlighet och rasism. Antirasistisk front tillsammans med ungsocialister, syndikalister och anarkister tågade sedan genom centrala Lund, maskerade med uppdragna halsdukar. Polisen höll en låg profil, och kvällen förflöt utan incidenter. Även Ernst Brunner, som presenterade sin nya bok om Karl XII på Grand Hotel, fick vara i fred från motdemonstrationer. I Helsingborg hade ungdomar från högerextrema kretsar dragit sig inåt centrum vid 18-tiden. De blev stoppade av polis som ställde upp dem mot en vägg och visiterade. Inga vapen påträffades.

Källor

Aftonbladet 2005-11-30

Aftonbladet 2005-12-01

Dagens Nyheter 2005-12-01

Expressen 2005-12-01

Helsingborgs Dagblad 2005-12-01

Svenska Dagbladet 2005-12-01

Sydsvenskan 2005-11-30

Sydsvenskan 2005-12-01