I ett särskilt kapitel analyseras den institutionella situationen, och hur den förändrades under perioden. Sjöholm konstaterar att det i praktiken var kommunerna som fick befatta sig med skulpturfrågorna, med Statens konstråd som allt mer inflytelserik aktör. Här övertogs en hel del av den borgerliga synen på konstens roll i samhället, och synen på vilken typ av skulpturer som skulle uppföras. I praktiken var en stor del av de skulpturer som uppfördes kvinnlig nakenakter, och Sjöholm ser det som en följd av att det huvudsakligen var män som satt i de beslutande organen och att de skulptörer som fick uppdragen var män.

Det var frågan om traditionella könsroller där kvinnan skulle vara passiv och ses som synonym med naturen, hemmet och konsten. Det framgår t.ex. av att de ofta fick namn efter årstider och avbildas med händerna i poser ovanför huvudet. Även i de fall de fått namn efter figurer i antika myter förekommer få hänvisningar till dessa myter. De nakna kvinnoskulpturerna utgjorde även en projicering av det manliga begäret. Mannen däremot skulle vara aktiv, och ses som synonym med kulturen och människan. De män som avbildades i skulpturform under perioden var till stor del bemärkta män, i de manliga anonyma nakenakterna fokuserades på viljan och mannen som agerande i en kultursfär.

Skulpturens referentialitet och rumssituationernas logik behandlas i särskilda kapitel. Sjöholm ställer sig här kritisk till Rosalind E. Krauss skulpturteori. Krauss ser en motsättning mellan monumentets logik och den modernistiska. Ett monument är mer platsspecifik, och vill minna om någon speciell person och händelse. Enligt modernismens logik är skulpturer mer oberoende av plats, och refererar mer till den egna konstruktionen eller materialet. Med en rad exempel visar Sjöholm att verkligheten är mer komplex än så och att modern skulptur i själva verket ofta är platsspecifik. Här kan nämnas Jenny Holzers ”For Karlstad” från 100-årsminnet av unionsupplösningen 1905. Där visas uppförstorade dokument på Stora torget i Karlstad i direkt anslutning till byggnaden där dessa dokument undertecknades.

Sjöholm vänder sig mot uppfattningen att den moderna skulpturen, till skillnad från det traditionella monumentresandet, inte deltar i historieskrivningen. Det traditionella monumentresandet, som ofta skulle minna om någon nationell hjälte och betydelsefull krigisk bedrift, hade även ett samhällsbevarande och hierarkiskt budskap. Detta åskådliggjordes med en hög skulptur på en sockel, som t.ex. en ryttarstaty. Den moderna skulpturen vill även uppmärksamma betydelsefulla personer.  Men dessa presenteras mer diskret och det handlar ofta om socialdemokratiska politiker, eller om lokala storheter. Vidare var här budskapet mer horisontalt, med t.ex. torgbrunnar utan centralt placerade personer i fokus. Även dessa är ofta platsspecifika, men behandlar ofta mer folkliga aspekter av historien än de traditionella monumenten.

Som nämnts ovan har Sjöholm kommit fram till att den kvinnliga nakenakten var mycket vanligt förekommande under perioden. Dessa skulpturer, liksom andra motiv som män och djur, var ofta framställda naturalistiskt och kan placeras i en klassisk tradition. I den svenska historieskrivningen däremot skildras perioden som modernismens genombrott, och den mer naturalistiska skulpturen förekommer i liten utsträckning, om den alls nämns. Här har Sjöholm gjort en viktig insats genom att i en stor undersökning korrigera den bilden.

Det är en mycket gedigen avhandling Sjöholm lagt fram, och den kommer med all sannolikhet att bli ett oundgängligt referensverk när det gäller skulptur i Sverige under denna period. Den genealogiska historieskrivningen förefaller väl vald för att studera perioden mer förutsättningslöst och undvika vanliga föreställningar om kausala samband och utveckling. Sjöholm har även gjort omfattande resor och studerat skulpturer på plats, förutom käll- och litteraturstudier. En fråga inställer sig dock när det gäller den receptionshistoriska delen. Sjöholm har här använt sig av pressarkivet på Skissernas museum i Lund. Men det nämns ingenting om hur detta arkiv är sammansatt, vilka tidningar som ingår, hur urvalet skett etc. Ser man i källförteckningen framgår det även att det till absolut övervägande delen är de större tidningarna, som Svenska Dagbladet, som citeras. Förutom de frågor kring representativitet detta faktum väcker finns även andra implikationer eftersom de större tidningarnas recensenter fokuserade mer på andra aspekter än de mindres, t.ex. i frågor kring analyser av konstnärernas intentioner.

Sjöholms undersökning kunde även i högre grad ha satts in i ett större sammanhang. Här resoneras en del kring situationen i Tyskland vid murens fall 1990, men inte så mycket kring vad som hände i det samtida Europa. Det finns även en relativt omfattande forskning kring de rasistiska och rasbiologiska aspekterna av folkhemmet. Det hade varit mycket intressant och kunnat bidra till nya perspektiv om Sjöholm hade tagit upp denna aspekt på den skulptur som uppfördes under perioden. Hennes avhandling är tesdrivande på gott och ont, det förekommer få försök till alternativa tolkningar, och exempel på företeelser som inte stämmer med hennes teser. Rasfrågan hade kunnat vara en sådan.

Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet: Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940-1975. 392 s. Diss. Uppsala.

Först och främst är varje historiker beroende av sitt källmaterial. Är det ensidigt och ofullständigt kan givetvis inte hans produkt bli allsidig och fullständig. Vidare har historiker ofta svårt att undvika rollen som domare och då vill de gärna göra det lätt för sig. Komplicerade förlopp, om vilka vi sällan har detaljerade kunskaper, degraderas till de allra enklaste ekvationer – hade X precis där gjort si istället för så hade världen sett helt annorlunda ut idag.

Historikern Sven Lagerbring (1707-1787) publicerade på 1770-talet sin Sammandrag af Swea rikes historia, ifrån de äldsta til de nyaste tider. Karl XII:s regeringstid låg för honom inte mer avlägsen än att han hade personliga minnen av dess slut. De tryckta källor som var honom tillgängliga var i främsta rummet Jöran Nordbergs Konung Carl den XII:tes historia (1740), Adlerfelts Histoire Militaire (1740), Voltaires Histoire de Charles XII (1731) och Journal de Pierre le Grand (1773).

Lagerbring var ingen oäven källkritiker. Om tsarens s.k. dagbok skriver han att den måste äga vitsord då tsaren själv var närvarande, men då han inte var det är dess innehåll beroende av vad olika rapportörer valde att berätta för honom. Lagerbring hänvisar också till A. F. Büschings åsikt att det skulle vara angeläget att fastställa när och av vem som dagboken utarbetades och C. Schmidts uppfattning att den innehåller sakfel av en typ som tyder på att uppgifterna inte kommit från tsaren själv.

Sven Lagerbring menade att det stora nordiska kriget hade sin grund i tsar Peters uppvaknande intresse för det västerländska och hans längtan efter en hamn vid Östersjön. Patkuls roll tonas ned kraftig och tsarens klagomål på mottagandet i Riga avvisas. Inte heller kung Augusts uppgivna skäl för fredsbrottet fann nåd hos Lagerbring, både han och tsaren åsidosatte rättvisan.

Lagerbring såg i segern vid Narva fröet till kommande nederlag. Svenskarna fick ett förakt för den ryska militärmakten, trots att det hade bort vara lätt att inse att ryssarna var den farligaste fienden. Beslutet att rycka in i Polen var så katastrofalt att det det inte hade kunnat blivit värre med själve tsaren som deltagare i rådslagen.

För Lagerbring var också marschriktningen 1707-08 ett misstag. Givetvis hade armén bort gå mot Baltikum och beslutet att också dra bort Lewenhaupts kår därifrån gjorde läget än värre. Ett annat stort misstag var underlåtenheten att invänta generalens ankomst. Här följer Lagerbring beskrivningen hos Jöran Nordberg – kurirerna till Lewenhaupt fördröjdes med avsikt av generalens ovänner i högkvarteret.

Varför marscherade då Karl XII mot Ukraina? Enligt Lagerbring var avsikten att skydda Mazepa. Sven Lagerbring fann motivet egendomligt:

”Cossakarne woro endast tjenlige, at ströfwa och ödelägga länder. Deras biträde i senare delen war onödigt, ty Czaren gjorde det sielf.” (D. 4, s. 46)

Det är alltså åtskilligt i Lagerbrings version som känns modernt – segern vid Narva ledde till underskattning, beslutet att rycka in i Polen var katastrofalt, kungen borde ha inväntat Lewenhaupts kår o.s.v.

Bilden av Mazepa ( i den mån det kan sägas finnas någon) är negativ. Hans kosacker var oanvändbara såsom bundsförvanter och en önskan att skydda honom ledde till att kungen övergav Lewenhaupts kår.  Frågan är om Lagerbring hade kunnat komma till någon annan slutsats utifrån sitt källmaterial och sin syn på det stora nordiska kriget.  På marschen till Ukraina följde ju slaget vid Poltava och arméns kapitulation, en utgång som föreföll ologisk för Lagerbring med tanke på läget sommaren 1708.  Följaktligen måste beslutet att gå till Ukraina ha varit felaktigt och det förmodade motivet (skydda Mazepa) inte tillräckligt tungt vägande.

Mot bakgrund av den tolkningen kunde Lagerbring givetvis inte ge en positiv bild av Mazepa och kosackerna – de var ändå ”ansvariga” för det beslut som ledde till Poltava och Perevolotjna. Ja, i princip lär det vara så att för den historiker som vill se dessa händelser som logiska följder av kungens beslut att marschera till Ukraina blir det omöjligt att skildra Mazepa och kosackerna i positiv dager. Man kan inte å ena sidan beteckna avgörandet i Tatarsk som första steget mot katastrofen och samtidigt skildra Mazepa och hans kosacker som ett mycket värdefullt tillskott.  En positiv Mazepabild skulle alltså kräva vissa modifieringar av den traditionella bilden av ryska fälttåget.

En variant skulle vara att rensa bort det rätlinjiga och säga att fälttåget 1708-09 svängde fram och tillbaka. Då skulle marschen till Ukraina inte längre behöva vara inledningen till en händelsekedja som obönhörligen ledde till Perevolotjna, utan ett under omständigheterna rationellt eller rentav nödvändigt val. I det läget skulle det vara fullt möjligt att se Mazepa och hans kosacker som en tillgång. En annan möjlighet är förstås en radikal omvärdering av förutsättningarna vid Poltava – med en tolkning i stil med Bennedichs (tsar Peter hade lurats i en fälla och måste förlora) blir det inga bekymmer att omvärdera Mazepa.

Den som beklagar svenska historikers negativa syn på Mazepa förbiser alltså den roll som Poltava och Perevolotjna spelar i sammanhanget. Hur ska en svensk historiker som vill göra sin skildring av det ryska fälttåget rätlinjig och logisk kunna skildra hetmanen som en stor statsman och en värdefull allierad?

Den starkt Mazepapositive Bertil Häggman har (mig veterligt) aldrig försökt sig på sig en sammanhängande skildring av Karl XII:s ryska fälttåg. I en artikel om Filip Orlik i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1994 nöjer han sig med att säga att marschen mot Ukraina kom till ”av främst underhållstekniska skäl” och i sin skildring av läget efter ankomsten till hetmanatet talar han om ”ett ukrainskt inbördeskrig, som kraftigt minskade det ukrainska stödet till Karl XII”.  I Karolinska förbundets årsbok (KFÅ) 1995 säger han ”Mycket talade för att Mazepa hoppades på att den svenska huvudarmén skulle marschera direkt mot Moskva. På så sätt skulle Ukraina förskonas från att dras in i kriget och efter en svensk seger skulle Ukraina riskfritt kunna avfalla från Moskva”. Ja, lite längre ned går Häggman ett steg längre och citerar Mazepas (av Orlik refererade) profetiska ord om att Karl XII:s marsch till Ukraina skulle leda till förstörelse och undergång.

Detta resonemang skulle onekligen också kunna utgöra basen för en svensk omvärdering av Mazepa. Dennes kloka och ändamålsenliga planer omintetgjordes av Karl XII:s olyckliga beslut att marschera till Ukraina. Därefter blev inbördeskriget ett faktum och hetmanens undergång oundviklig. Statsmannen (Mazepa) blev ett offer för hetsporrens (Karl XII) impulsivitet. Svenskarnas ankomst till Ukraina ledde till katastrofen vid Poltava och Perevolotjna samt sedermera till  hetmanatets upplösning.

Kanske kan en sådan tolkning rentav leda till ett närmande mellan de som ansluter sig till tolkningen ”Mazepa-förrädaren”  och deras meningsmotståndare? De förra gör avkall på ”förrädarbilden” men får i gengäld tillfredsställelsen att deras motståndare går med på att svenskarna var inkräktare som förde olyckor över Ukraina? Mazepa förvandlas från ”förrädare” till ett offer för omständigheterna och för Karl XII:s okloka beslut.  Då blir det heller inte några problem att förklara överste Apostols flykt eller det förmenta erbjudandet från Mazepa att återgå till tsaren – klart att både hetmanen och hans vapenbroder ville slippa ifrån de olycksbringande svenskarna…

Källa:

Häggman, B., Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj… // Årskrift. – Föreningen Gamla Christianstad. – 1994. – S. 46-56

Häggman, B., Den svenske befriaren av Ukraina… // KFÅ. – 1995. – S. 9-24

Lagerbring, S., Sammandrag af Swea rikes historia… D. 4. – 2. uppl. – Stockholm, 1778

Samtidigt med det ideologiska och patriotiska historieberättandet som ägde rum med dessa gestaltningar på 1850-talet omvärderades det Finska kriget 1808-09. Verk som Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 av Gustaf Montgomery och särskilt Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg hade fått vad som tidigare framstått som ett skamligt nederlag att utgöra en grund för nationell stolthet i både Finland och Sverige.

En av de personer som heroiserades mest av både Montgomery och Runeberg var general Georg Carl von Döbeln, och deras bild kom att bli den bestående. Döbeln hade varit en skicklig och plikttrogen ledare, som förmått väcka de underlydandes respekt och trohet. En direkt konsekvens av dessa egenskaper hade varit segern vid Jutas 13/9 1808. Ett monument över Döbeln restes även vid Jutas 1855. I Stockholm konstaterade pastor A.E. Holmberg att Döbelns grav på Johannes kyrkogård knappt var identifierbar.

Döbelns grav besöktes även av prins Oscar (sedermera Oscar II), som var engagerad i försvarsfrågan och gärna ägnade sig åt militärhistoriska studier och patriotisk diktning. Han skrev inspirerad av detta besök dikten ”Döbelns graf” som under hösten 1859 infördes i Aftonbladet, Post- och Inrikes Tidningar, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Skånska Posten. Prins Oscar skickade dikten personligen till Gustaf för utlåtande. De hade sedan kontakt i samband med Gustafs resa till Finland i juni 1860 inför vilken Oscar varnade för frispråkighet inför de ryska myndigheterna. Efter återkomsten läste Oscar avskedsdikten ”Döbelns adjutant” med stor uppskattning och bad Gustaf framföra sitt tack till Zakarias Topelius.

Vid ett möte med bildningssällskapet Gröna stugan tog opinionsbildningen i frågan om en värdigare minnesvård form med en kommitté bestående av pastor A.E. Holmberg, Gustaf och bokhandlare Huldberg. Det blev en riksinsamling som snabbt fick god respons. Minnesvården över Döbeln invigdes med paraderande trupp 1861 den 13/9, årsdagen av slaget vid Jutas. Högtidstalare var general Johan Peter Lefrén. Gustaf hade själv avlidit fyra månader tidigare, och fått en betydligt blygsammare grav på Boo kyrkogård.

132 år efter sin död blev Gustaf själv avbildad i form av en byst. Det var konstnären Batte Sahlin som framställde en sådan med tydlig förebild i ett porträtt från Gustafs tid som landshövding i Umeå. Bysten invigdes 1993 och ställdes framför Huså herrgård. Bysten ska ses i samband med en annan skulptur av samma konstnär föreställande en gruvarbetare, lutande sig på en käpp och stirrande mot herrgården. Scenen anspelar på gruvupproret 1839 där Gustaf släpades ut på gårdsplanen av upproriska arbetare och, åtminstone enligt vissa källor, misshandlades med käppar. Arbetarna var utsvultna för att de drabbats av missväxt. Detta händelseförlopp skildras även i teatern ”Husåspelet” med manus av samma konstnär.

Husåspelet och skulpturerna vid herrgården ska ses i samband med 1990-talets upprördhet över direktörer med omoraliskt höga ersättningar och den avlägset belägna byn Husås kamp för överlevnad. Gustaf har här fått personifiera giriga företagsledare, med sin ibland nonchalanta och auktoritära ledarstil. Till detta har bidragit muntlig tradition i bygden som förmedlat budskapet om en högfärdig Hedvig Montgomery. Herrgården, som stod färdig vid denna tid, har även setts som en symbol för utsugning.

Denna historeskrivning är något orättvis om man betänker att en statusfylld bostad på 1800-talet var oundgänglig för att bli tagen på allvar som affärsman. Det torp som fungerade som bostad fram till 1838 var helt otillräckligt. En bohemisk affärsman som 1990-talets Jonas Birgersson var otänkbar i 1800-talets affärsliv som byggde på statuskonsumtion i sällskapslivet. Beslutet om en herrgård hade även fattats 1834, flera år innan missväxten började. Granskar man räkenskaperna för Huså bruk finner man även att Gustaf inte varit overksam under perioden av missväxt utan genom sitt ombud prästen Ole Moe i Verdalsören köpt upp stora volymer korn i Norge att förse de svältande bruksarbetarna med. En av hans sista åtgärder som bruksdisponent var även att uppföra ett stort spannmålsmagasin för att förhindra en liknande situation från att uppkomma igen.

In i det sista hade Gustaf arbetat på en ny version av Historia öfver…, men en sådan blev aldrig färdig. Han hade redan efter den första delen av Fänrik Ståls sägner 1849 uttryckt önskemål till Runeberg om att bli föremål för en egen sång i den efterföljande delen. Men när en sådan väl kom ut 1860 uppfylldes inte detta. Men kanske han förekommer ändå. I ett brev till Bernhard von Beskow skriver nämligen Runeberg att Gustaf ”paraderat i samlingarna”.

Gustaf ville då komma med i den tredje delen och beskrev episoder från Finska kriget för Zakarias Topelius, som denne skulle vidarebefordra till Runeberg. Det var även Runebergs avsikt att verkligen hylla honom, men ett par år senare drabbades Runeberg av en hjärnblödning och en tredje del kom aldrig ut. Om alltså Gustaf inte blev hyllad med en egen sång av Runeberg eller i form av något monument blev han hyllad med minnestexter i tidningarna både i Sverige och Finland där han av olika opinionsbildare beskrevs som en svensk respektive finsk patriot. Historien om Gustaf Montgomery är i mycket historien om historiebruk.

Ladda ned: Personregister till biografin om Montgomery

Källor och litteratur

Källor

Göteborgs universitetsbibliotek
Peter Wieselgrens brevsamling
Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Peter Wieselgren 15/12 1859 (244:8715). Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Peter Wieselgren 13/3 1860 (244:8716).

Helsingfors universitetsbibliotek
Zakarias Topelius samling
Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Zakarias Topelius 21/6 1860. Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Zakarias Topelius 9/2 1861.

Landsarkivet i Östersund
Huså/Gustafs och Carlbergs bruks arkiv
Vol. 295. Räkenskaper 1838-1839.

Tryckta källor

[Runeberg, Johan Ludvig]. (1878). Brev från Johan Ludvig Runeberg till Bernhard von Beskow 13/12 1861. I: Johan Ludvig Runebergs efterlämnade skrifter. Bd I. Viborg.

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som militärhistoriker och medborgare. (Ej publicerad för tillfället).

Bengtsson, Eva-Lena (2000). Skulpturen. I: Signums svenska konsthistoria. Konsten 1845-1890. Lund, s. 281-300.

Blanche, August (1872). Gustaf Adolf Montgomery. I: Illustrerad tidning 8/6 1861. Samlade arbeten af August Blanche. Minnesbilder. Stockholm.

Brydolf, Ernst (1966). Sverige och Runeberg 1849-1863. Helsingfors.

Carlsson, Ingemar (1995). Kungens familjearkiv. Stockholm.

Hall, Patrik (2000). Den svenskaste historien: nationalism i Sverige under sex sekel. Stockholm.

Helsingfors Tidningar 1861-06-01

Järbe, Bengt (1998). Krigens och hjältarnas Stockholm i skulpturer och minnesstenar. Stockholm.

Papperslyktan 1861-06-03

Rodell, Magnus (2002). Att gjuta en nation: statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt. Stockholm.

Stål, Carl (1862). Andre styresmannen öfversen m.m. C. Ståls Anmälan om afgångne och tillkomne ledamöter å högtidsdagen den 12 mars 1861. I: Kongl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar. Stockholm.

Försvarsdebatten i Sverige påverkades av det italienska frihetskriget, de engelska frivilliga och av en liknande rörelse i Schweiz. Till skillnad från i England och i Schweiz var staten från början inte aktiv i detta utan den liberala opinionen, som länge förespråkat en allmän folkbeväpning. I Göteborg var den liberale politikern S.A. Hedlund och författaren Viktor Rydberg främsta initiativtagare. I Stockholm författaren August Blanche och Aftonbladets redaktör August Sohlman.

Gustaf hade länge varit en förespråkare för folkbeväpning, och det är därför inte förvånande att återfinna honom bland skarpskytterörelsens anhängare. Men denna rörelse var inte endast en reaktion mot ett svagt försvar och en låg försvarsvilja. Den hade en politisk underton på så sätt att en folkbeväpning skulle förhindra att en regering använde vapen mot de egna medborgarna. En del mer extrema anhängare framställde även vapnen som ett mer offensivt politiskt maktmedel.

Skarpskytterörelsen var även del av en alternativ, medborgerlig offentlighet under uppbyggnad som baserades på en allt mäktigare opinionsbildande borgerlighet med krav på representationsreformer. Gustaf framförde inte längre sådana krav öppet men hade länge tagit del av denna offentlighet, särskilt efter sin ankomst till Stockholm 1856. Dit hörde hans engagemang i Finska gillet, i 13 mars-festligheterna 1859 och i nykterhetsrörelsen. Dessutom var han medverkande till det patriotiska teaterstycket ”Vid Virta bro” av Oscar von Knorring som uppfördes 1858. I denna opinionsbildning spelade August Blanche, som tillhörde Gustafs umgängeskrets, en viktig roll. Blanche hade även med sitt relativt enkla ursprung en folklig förankring som han spelade på.

På samma sätt kan man uppfatta Gustafs betoning av vissa delar av sin bakgrund. Som tidigare talade han om sina krigserfarenheter, och även om sig själv som ”trumslagaren”. Det var på detta tema Johan Ludvig Runeberg höll sitt hyllningstal till honom i Borgå i juni 1860. Förutom att Gustaf faktiskt inlett sin bana som sådan var det ett lyckat grepp retoriskt. Inte bara för att trumslagarens roll i ett kompani var att samla styrkorna och höja deras moral, utan för att det var en befattning utan ståndsprivilegier.

Från militärt håll var man förfärad över tanken på att inom landet få en konkurrerande armé med oklara befälslinjer bestående av amatörer. Det blev därför uppståndelse i Krigsvetenskapsakademien när Gustaf i början av november 1960 föreslog att skarpskytterörelsen skulle bli ett prisämne för uppsatser i akademiens handlingar. Förslaget framfördes även av en annan ledamot och veteran från Finska kriget, Otto Julius Hagelstam. Det röstades ned med stor majoritet.

Med början i de två största städerna togs på många håll initiativ till skarpskytterörelser. Den 19/11 1860 hölls ett konstituerande möte med ca 1 000 personer i Börssalen inför bildandet av Stockholms skarpskyttekår. Tal hölls av bl.a. August Blanche, försvarsdebattören Julius Mankell, Lars Johan Hierta och August Sohlman. Till ledamöter av styrelsen utsågs bl.a. Gustaf, överste Hagelstam och försvarsdebattören Adolf Öhman. August Blancheblev vice ordförande och August Sohlman kompanichef. En del poster beträddes mer eller mindre som galjonsfigurer med personer som stod regeringen nära, t.ex. Knut Bonde som blev ordförande.

Regeringen var alltså oroad över den politiska undertonen i skarpskytterörelsen. Oron blev inte mindre när August Blanche vid ett offentligt möte i december 1860 talade om att rörelsen skulle bli en garant mot utländskt och inländskt förtryck. Samtidigt kunde man inte gå för hårt fram mot den liberala oppositionen och en rörelse vars opinionsbildning för ett starkare försvar man måste stödja. I mars 1861 utfärdade regeringen en kungörelse som i stora drag gick ut på att skarpskytterörelsen ställdes under statsmaktens kontroll. Efter påtryckningar och långa, hetsiga diskussioner gick Stockholms skarpskyttekår, som tycks ha varit den mest radikala kåren, med på detta.

Gustaf deltog inte i kårens debatt i mars 1861, men välkomnade antagligen en statlig styrning. Ett par dagar efter mötet den 19/11 hade han insjuknat och blivit sängliggande. Hans hälsa hade drabbats redan i samband med resan till Finland maj-juni samma år. Resan blev en framgång för honom som opinionsbildare, men orsakade någon form av utmattning. Engagemanget i skarpskytterörelsen under hösten kan ha orsakat ytterligare problem.

Källor och litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som militärhistoriker och opinionsbildare. (Ej publicerad för tillfället).

Blanche, August (1872). Gustaf Adolf Montgomery. I: Illustrerad Tidning 8/6 1861. Tryckt i: Samlade arbeten. Minnesbilder. Med författarens lefnadsteckning av Adolf Hedin. Stockholm.

Brydolf, Ernst (1966). Sverige och Runeberg 1849-1863. Helsingfors.

Dunér, Arthur (1933). Sveriges frivilliga skytteväsendes historia: en 100-årig kulturkrönika. Stockholm.

Ericson, Lars (1996). Från sällskap till akademi 1796-1870. I: Fäderneslandets försvar: Kungl. Krigsvetenskapsakademien 1796-1996. Stockholm.

Ericson, Lars (1999). Medborgare i vapen: värnplikten i Sverige under två sekel. Lund.

Gellerman, Olle (1988). S.A. Hedlund: legendarisk tidningsman och liberal politiker. Stockholm.

Hall, Patrik (2000). Den svenskaste historien: nationalism i Sverige under sex sekler. Stockholm.

Holm, Nils F. (1954). Den svenska skarpskytterörelsens uppkomst. I: Historisk tidskrift.

Johannesson, Eric (1987). August Blanche, den ädle folkvännen. I: Heroer på offentlighetens scen: politiker och publicister i Sverige 1809-1914. Stockholm.

Johannesson, Eric (1988). Geväret och pennan: om skarpskytterörelsen och litteraturen. I: Litteraturens vägar: litteratursociologiska studier tillägnade Lars Furuland. Stockholm.

Mori, Jennifer (2000). Britain in the Age of the French Revolution. Harlow.

Welin-Berger, Josef (1960). Stockholms Stads Frivilliga Skarpskytteförening 1860-1893. I: 100 år med frivilliga skytterörelsen. Stockholm.

Åberg, Alf (1960). Skytterörelsen i äldre tid. I: 100 år med frivilliga skytterörelsen. Stockholm.

I Sverige däremot växte en proteststorm. Även om ledande regeringsmedlemmar som Louis De Geer stödde beslutet väckte det opposition hos finansministern Johan August Gripenstedt. Denne var inte en vän vare sig av stark kungamakt eller av skandinavism. Han kritiserade norrmännen för att de inte höll sig till sin roll i unionen och fick stöd av patriotiska, storsvenska stämningar som piskats upp i samband med Krimkriget. Men Gripenstedts kritik var egentligen motiverad av missnöje med kungens sätt att fatta beslut utan att rådfråga sin regering.

Kritiken fortsatte under pågående riksdag där Carl Henric Anckarsvärd intog en likande hållning. Hans kritik av norrmännen är lite märklig eftersom han som så många andra liberaler beundrade stortinget, det sågs som en förebild för den svenska riksdagen. Men bakom Anckarsvärds krav på en revision av föreningsakten, vädjande till den storsvenska opinionen och betonande av Sveriges ledande roll i unionen kan man precis som i fallet Gripenstedt se ett missnöje med kungens sätt att på egen hand föra politik.

W.F.A. Dalman intog även han en liknande position och fick större inflytande eftersom Anckarsvärd till skillnad från Dalman allmänt betraktades som kungahatare. Dalman ville att riksdagen skulle höras i saken och att beslutet om ståthållare skulle avgöras i samband med en revision av föreningsakten. Andra liberaler som Lars Johan Hierta och Johan Gabriel Richert tog avstånd från de storsvenska tongångarna och ansåg att ståthållarämbetets existens var en intern norsk fråga.

Gustaf sällade sig till den försonliga minoriteten och ansåg liksom Hierta och Richert att det hela var en intern fråga. Men han instämde samtidigt i att föreningsakten borde revideras. Detta inte för att försvaga kungamakten, utan tvärtom för att förse kungen, som var den enda sammanhållande länken mellan unionsländerna, med ett slags veto som skulle göra hans roll i förhållande till det norska stortinget mer lik rollen gentemot den svenska riksdagen. Kungen skulle då kunna utgöra en återhållande kraft mot förhastade, ensidiga och korttänkta beslut i stortinget. Detta inslag skulle skyddas mot maktmissbruk av en fri press, ansvariga rådgivare, tidsupplysningen, allmänna opinionens kraft och de konstitutionella regenternas bildning som var bättre och mer ändamålsenlig än tidigare enväldiga regenters.

Liksom Anckarsvärd beundrade Gustaf det norska stortinget, som gav brödrafolket i väster den frihet de själva gjort anspråk på inför unionen med Sverige. Han önskade att representanterna för hans egen fosterbygd, d.v.s. finnarna, på samma sätt som norrmännen gjort anspråk på frihet i samband med övergången till Ryssland. Han menade att den ”menskovänliga” tsaren Alexander I då troligen hade beviljat den på samma sätt som den ”ädle hjelten” Carl XIV Johan hade gjort i fallet Norge. En stor del av Gustafs inlägg gick även ut på att bemöta den alltför ensidiga bild av unionsfientliga norrmän som målats upp under riksdagen. Sverige var det äldre och starkare broderriket och borde med lugn värdighet möta de yngre och därför ystrare bröderna.

De storsvenska tongångarna fick sin reaktion i Norge. I dikten ”Har Du hört, hvad Svensken sier unge norske Mand?” byggde författaren Björnstjerne Björnson upp en motsättning mellan svensk storhet och flärd på den ena och norsk fattigdom, förödmjukelse och mod på den andra sidan. Gustaf försökte bidra till att minska motsättningarna genom att skriva i Aftonbladet, bidrag som sedan trycktes i en politisk pamflett Fredsord i norska frågan. Här argumenterade han mot Anckarsvärds motion i riksdagen som han menade mest åstadkom splittring. I stället borde allas ansträngningar riktas mot att åstadkomma ett ömsesidigt oberoende och välbefinnande i de gemensamma rikenas fosterland. Belåtenhet hos båda parter var unionens huvudvillkor.

Gustaf beskriver unionen som ett verk av den geniale statsmannen Carl XIV Johan. Med mildhet och eftergifter hade denne erövrat Norge och därigenom säkrat detta lands frihet och konstitutionalism. Erövringen kunde inte jämföras med den svensk-finska föreningen som skett efter en militär seger där det erövrade folket befunnit sig i ett ociviliserat tillstång och utan allt begrepp om ett statsrättsligt, självmedvetet och konstitutionellt förhållande. Det hade då förenats med ett ädelt, upplyst och frihetsälskande folk och erövringen därför varit till dera fördel.

I en utblick över världens i samtiden militärt erövrade länder fortsatte Gustaf med att ge exempel på hur dessa ofta haft inre motsättningar. Polackerna, ungrarna, irländarna, Belgiens införlivande med Holland, ”Sjelfva Finland, som sjelfherrskaren, oaktadt segrare, sökte hugna och lugna med löfte om bibehållande af svensk lag och rätt, saknar visst ej inom sig grobara frön till missbelåtenhet, alstrad och underhållen af den obehagliga tryckning beroendets bojor låta känna…”.

Den allmänna opinionen menade Gustaf vilseleddes av den ensidiga uppmärksamheten på unionsfientliga norrmän. Han citerade flera norrmän som uttalat sig unionsvänligt, bland dem advokat Dunker och överste Broch. Deras tal hade han åhört den 8/3 1859 i Uppsala vid Carl Johans-förbundets möte, där han varit ledamot sedan 1856. Han citerade även, och översatte, en ej namngiven norsk diktare:

”Svithiod! Din granne, som såg Dina Carlars
lysande bana,
har sjelfv endast sina i hög satta kungars och jarlars
multnande svärd,
Men öfver högen, der björkarna svaja,
svälla hans krafter till nya bragder,
eviga krafter i tidernas skiften
såsom ett insegel på föreningens höga värde.”

Gustaf återger även bidrag från en norsk unionsvän i tidningen Flyvebladet, och avslutar pamfletten med att som en fortsättning likna Sverige och Norge med två träd. Ett bidrag där försvarsmotivet framstår som viktigt till bibehållandet av unionen. Det unga trädet, Norge, skulle söka skydd under det gamla frihetsträdet, Sverige. I dess grenar ”hänga de väldiga, välkända, segerrika Gustavers och Carlars svärd. Måste detta svärd någon gång af Sveas och Nores krigarelejon begnas, så kunna de förenade fosterbrödrafolken vara vissa derom att deras frihet, oberoende och sjelfständighet under ett gemensamt, enstämmigt och modigt försvar, af ingen närmare eller fjermare makt skall kunna rubbas, mindre tillintetgöras.”

Ståthållarstriden ändrade förutsättningarna för unionen, skandinavismen och för kungens inflytande. Både i Norge och Sverige kom antiskandinavister till makten. Ledningen av regeringen i Stockholm övergick till statsministern Lous De Geer och till finansministern Johan August Gripenstedt. I Norge avgick Birch-Reichenwald och efterträddes av Frederik Stang. Ministrarnas starkare ställning begränsade allt mer den kungliga handlingsfriheten.

Källor och litteratur

Källor

Uppsala universitetsbibliotek
Brev från Gustaf Adolf Montgomery till C.J. Fant 14/5 1856 (signum X290ba6).

Adelns och ridderskapets protokoll år 1859-60. Bd 4.

Carl Johans-förbundets handlingar för åren 1860 och 1861 (1861). Uppsala.

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som militärhistoriker och opinionsbildare. (Ej publicerad för tillfället).

Montgomery, Gustaf (1860). Svenska fredsord i norska frågan. Stockholm.

Nilsson, Torbjörn (2003). Unionen som nationalistisk vattendelare. www.hf.uio.no/iakh/forskning/forskningsprosjekter/1905/publikasjoner_nilsson_vatten.php

Norberg, Johan (1998). Den svenska liberalismens historia. Stockholm.

Stråth, Bo (2005). Union och demokrati: de förenade rikena Sverige-Norge 1814-1905. Nora.

Esbjörn Larsson har kommit fram till att utbildningen på Karlberg i början av 1800-talet i första hand var en uppfostringsanstalt syftande till social reproduktion. Detta framgår t.ex. av att adeln var överrepresenterad på skolan, vid en jämförelse med andelen adelsmän bland officerarna på förbanden. Skolgången betraktades som en belöning för personer som utfört ett betydelsefullt värv. Som tack fick deras söner gå på Karlberg. Den sociala bakgrunden var fortfarande viktig för elevernas framtida karriär, och utbildningen syftade i första hand till uppfostran. Detta förändrades vid 1800-talets mitt då resultatet från skolgången allt mer fick betydelse för den efterföljande karriären.

Efter debatterna om den militära utbildningen på 1820-talet, där Gustaf deltagit som extrem anhängare av enhetsskolan, hade även vissa förändringar vidtagits. Krav på officersexamen, samt utbildningsreformer med direkt hänvisning till den kommande yrkeskarriären. År 1852 hade även, om än av andra skäl, den första klassen med de allra yngsta eleverna borttagits. Den andra militära högskolan i Stockholm, Artilleriläroverket Marieberg, hade blivit en applikativ skola för alla vapengrenar. Där utbildades även icke militära ingenjörer, civilingenjörer.

Men Gustaf nöjde sig inte med dessa förändringar. Vid 1859-60 års riksdag motionerade han om att även Krigsakademien på Karlberg skulle bli en applikativ skola, och slås samman med Artilleriläroverket Marieberg. Den ännu mer radikala åsikten att Krigsakademien skulle läggas ned hade han övergett, och närmade sig därmed Johan August Hazelius i denna fråga. Gustaf motsatte sig fortfarande att ynglingar förutbestämdes för det militära yrket innan det visat sig vilka egenskaper de hade, och menade att särskilda militärlärare skulle finnas vid så gott som alla skolor.

I folkskolor skulle en korpral undervisa, i pedagogierna en underofficer. Vid gymnasierna en subalternofficers och vid universiteten en kapten eller regementsofficer. Dessa kunde hämtas från närmaste regemente och undervisningen ske mellan övningstiderna. Vid universiteten skulle de nödvändigaste teoretiska krigsvetenskaplig kunskaperna förmedlas till de elever som hade håg och lust att inhämta dem. På de lägre nivåerna skulle undervisningen vara mer praktisk och inriktad på gymnastik, bajonettfäktning, marsch och de olika handgreppen. Vid gymnasierna dessutom målskjutning samt kompani- och bataljonsövningar med stångexercis.

Med en sådan grundutbildning skulle landet i behovets stund inte sakna lämpliga ämnen till officerare och underofficerare. Och de som uteslutande ville ägna sig åt militäryrket kunde förutom denna skolgång gå den applikativa militära skolan på Karlberg. Militär utbildning för alla pojkar och unga män såg Gustaf som nödvändig i ett samhälle där beväringsinrättningen vann insteg och militära kastskillnader riskerade att bryta sönder denna. Det ensidiga och skråmässiga i krigareyrket skulle om Gustafs förslag genomfördes bli vad den borde vara i alla fria samhällen: medborgerlig, krigisk och vetenskaplig. Som så ofta i debatterna om försvaret hämtade han exempel från det Finska kriget för att stödja sitt resonemang.

Det saknades inte invändningar från andra debattörer som menade att den militära utbildningen ställde särskilda krav som inte kunde tillgodoses på en ”vanlig” skola, och att det var ändamålsenligt att den militära utbildningen började vid tidig ålder. Men Gustaf fick även medhåll från den liberala politikern Carl Henric Anckarsvärd, som stödde motionen i dess helhet. Mycket förefaller även vara influerat av Anckarsvärds inlägg som fick stort genomslag i pressen på 1820-talet. Liksom denne ansåg Gustaf att ett konstitutionellt styrelsesätt fordrade att jämlikhet rådde i utbildningsfrågan. En annan tydlig inspirationskälla är Anders Fryxells senare inlägg i ämnet.

Den 22/1 1857 hade även publicerats en artikel i Svenska Tidningen där Gustaf ger sin syn på historieförmedlingen på landets gymnasier och akademier. Mycket verkar inspirerat av Fryxell. Gustaf gände sig emot att eleverna fick läsa om greker och romare, men ”om de krig, som närmast röra oss sjelfve, om de strider, som lifva vår fosterlandskänsla, som höja vårt mod och vår ära, som uppenbara för oss namn att hedra och namn att förbanna, likasom fel och förräderier att undvika, lemnas ynglingarne sparsamma eller inga underrättelser”. Det är Finska kriget och Fänrik Ståls sägner Gustaf närmast har i åtanke. Lärarnas kunskaper i dessa ämnen förklaras vara närmast obefintliga, och läroböckerna ge skeva eller rentav felaktiga uppgifter.

Källor och litteratur

Källor

Ridderskapets och Adelns protokoll. År 1850-60. Bd 2.

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som historiker. (Ej publicerad för tillfället).

Brydolf, Ernst (1966). Sverige och Runeberg 1849-1863. Helsingfors.

Fryxell, Anders (1823). Förslag till Enhet och Medborgerlighet i de allmänna Undervisnings-Verken. Tryckt i: Årsböcker i svensk undervisningshistoria 1926.

Fryxell, Anders (1832). Försök, att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform. Tryckt i: Årsböcker i svensk undervisningshistoria 1926.

Hedberg, Jonas (1968). Kungl. Högre Artilleriläroverket – krigshögskolan på Marieberg. I: Försvarets högskolor 1818-1968. Stockholm.

Hörsell, Ann (1992). Krigsakademien 1818-1869: reform och tradition. I: Karlberg Slott och Skola: Utbildning till officer 1792-1992. Stockholm.

Kjellander, Bo (1986). Militär högskoleutbildning före 1961. I: Militärhögskolan och dess förhistoria. Stockholm.

Larsson, Esbjörn (2003). Det svenska utbildningsväsendets födelse: olika aspekter på den svenska läroverksutbildningens utveckling under 1800-talet. I: Forskningsfronten flyttas fram: utbildningskultur och maktkultur. Bromma.

Larsson, Esbjörn (2005). Från adlig uppfostran till borgerlig bildning: Kungl. Krigsakademien mellan åren 1792 och 1866. Diss. Uppsala. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-6145

Svenska Tidningen 1857-01-22

Wennås, Olof (1966). Striden om latinväldet: idéer och intressen i svensk skolpolitik under 1800-talet. Diss. Stockholm.

Borgerliga kvinnor som Fredrika Bremer reagerade vid denna tid mot att ogifte kvinnor inte kunde ingå äktenskap utan giftomans samtycke. Vid 1859-60 års riksdag debatterades frågan och Gustaf yttrade sig för att kvinnor precis som män skulle få ingå äktenskap med den de själva ville. Undantag skulle ges vid tidiga åldrar som 15 år, då måste föräldrarna lämna samtycke.

Även frågan om kvinnans natur med dess följder för lämplighet i olika yrkesroller och inflytande i äktenskapet debatterades under 1859-60 års riksdag. Gustaf protesterade mot uppfattningen att kvinnan i intelligens och intellekt var underlägsen mannen. Även menade han att kvinnan inte var till för mannens skull. Vidare att det oftare var mannens fel än kvinnans att ett äktenskap inte blev lyckat, och åberopade där ”en nära 70-årig erfarenhet i alla lifvets förhållanden.”

Däremot menade Gustaf att ”manlig bildning” för kvinnan inte var bra för äktenskapet, och trodde att ”genom den husliga bildning, som qvinnan nu inhemtar, och genom hennes hjertas daning vinnes mera än hvilken skolbildning som helst.” En viss skeptisk inställning till högre utbildning för kvinnor kan alltså noteras. Men Gustaf hade ändå en relativt liberal inställning i kvinnofrågan. Den kom till uttryck när han som ordförande i kyrkorådet medverkade till att Finska församlingen i Stockholm anställde en kvinnlig organist, mamsell André. Hon hade det högsta betyget och valdes därför framför tre manliga sökanden. Detta uppfattades åtminstone som ett ställningstagande för kvinnans frihet av den liberalt sinnade tidningen Åbo Underrättelser.

I ett brev till Zakarias Topelius från 1861 framträder även en annan syn på äktenskapet: ”Bed Robert att akta sig för lectioner med det sköna könet, som kan binda hans verksamhet i ljufva, men oslitliga slafband.” Det är brorsonen Robert Montgomery som avses, vars magisterpromovering han bevistat året innan. Gustaf kände sig antagligen motiverad att träda in som fadersgestalt, då hans bror Edvard avlidit fyra år tidigare. Mer kluven kände han sig troligen inför en äldre brorson som var kapten i rysk tjänst och deltagit i ungerska kriget 1849 och senare i Krimkriget. I själva verket kan familjeförhållanden bidragit till den passivitet i Finlandsfrågan Gustaf visade under Krimkriget och senare. En konflikt hade ställt familj på olika sidor av de stridande parterna.

Källor och litteratur

Källor

Helsingfors universitetsbibliotek
Zakarias Topelius samling
Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Zakarias Topelius 9/2 1861

Ridderskapets och Adelns protokoll 1859-60. Bd 2.

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som historiker. (Ej publicerad för tillfället).

Burman, Carina (2001). Bremer: en biografi. Stockholm.

Carpelan, Tor (1958). Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna. Bd 2. Helsingfors.

Dodsley, Robert (1821). Reglor för menniskolifvets rätta användande från ett manuskript af en gammal indiansk Bramin. Översättning av Ebba Maria Montgomery f. Sparre, med ett förord av Gustaf Montgomery. Nyköping.

Elgenstierna, Gustaf (1998). Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser. (1:a uppl. 1931). Bd V. Stockholm.

Landgrén, Lars-Folke (1999). Liberalism och tidningspress 1856-1896. I: Finlands svenska litteraturhistoria. Del 1. Åren 1400-1900. Helsingfors.

Losman, Beata (1988). Kvinnoliv på landet. I: Handbok i svensk kvinnohistoria. Stockholm.

Möller, Maria (1860). Anvisning för hushållet och köket. Med förord av Gustaf Montgomery. Örebro.

Gustaf hade i augusti 1857 tecknat kontrakt med N.M. Lindhs förlag om bidrag till Svenskt biografiskt lexikon. Det gällde biografier över överstelöjtnanten Gustaf Aminoff, lagmannen Gustaf Cygnaeus, överstelöjtnanterna Joachim Zachris Duncker, Otto von Fieandt och Carl Wilhelm Malm, prosten Carl Johan Holm, fanjunkaren Roth, landshövdingarna Pehr Adam Stromberg och Olof Wibelius ”samt kanske någon annan”. Av dessa blev endast dem över Cygnaeus och Malm färdiga och publicerade. Dessutom en över Johan Fredrik Eek, som ju avporträtterats av Gustaf första gången 1820. Alla hade på något sätt deltagit i Finska kriget.

I slutet av 1858 medverkade Gustaf även i Svea: Folkkalender för 1859 med en längre artikel ”Femtoåriga minnen från Finlands sista strid 1808”. Kanske föga förvånande är bidraget, liksom biografierna ovan, skildringar av en ärofull strid med särskilt förtjänstfulla deltagare som Malm, Eek, Sandels och von Döbeln. År 1859 utkom sedan Historiska reklamationer rörande 1788, 89 och 90, samt 1808 och 9 årens fälttåg i Finland på N.M. Lindhs förlag. En sammanställning av den debatt i pressen som pågått ett par år tidigare, med bl.a. Gustaf som deltagare. Saken gällde, som behandlats i del 17 av denna artikelserie, synen på och vissa aspekter av dessa krig.

En av de finska historiker som engagerade sig allra mest i 50-årsminnet av Finska kriget var Oskar Immanuel Rancken, patriotiskt sinnad som med stor frenesi ägnade sig åt insamlandet av folkminnen. Han utgav svärfadern Carl Henrik Asps dagböcker från kriget och Gustaf anlitades för en inledning, som förläggaren Albert Bonnier bedömde ”onekligen kommer att gagna bokens spridning”. Av inledningen framgår att Gustaf uppskattade Ranckens rätt ovanliga sätt att förse källutgåvan med en stor mängd fotnoter med kommentarer. Detta eftersom de fel och missuppfattningar som han menade fanns i dagboken på så sätt kunde rättas. Inledningen avslutas med en rekordlång mening där Gustaf patriotiskt beskriver finnarnas kamp som sedan fått litterär form av Runeberg:

”Med få ord, är mitt omdöme om dessa bidrag det, att om de läsas med känsla för det folk, `som kunde allt, utom sin ära sveka och den här, som frös och svalt, men segrade tillika´, – om man älskar och aktar de innevånare och det land, som under mer än 600-årig förening med Sverige delat med sina stora oförgätliga Konungar, Carlar och Gustafver, Hjeltar och Statsmän, krigens ärorika och smärtsamma, likasom fredens ljufvare öden – om man i synnerhet sjelf upplefvat eller i minnet ännu försvarar det sista krigets sorgliga utgång, oaktadt finska härens och folkets allt trotsande uppoffringar af mod, försakelse och lidanden, – om man af hjertat vet uppskatta fosterlandstrohetens värde och Finnarnes innerliga tillgifvenhet för Svenska namnet, för hvars ära de aldrig sparat lif och blod, om man ej föresatt sig att glömma allt detta, så skall man med verkligt deltagande och interesse läsa dessa bidrag, hvilka för fosterlandsvännen innefatta erinringar, som af 50:årigt afstånd, ej kunnat förblekna, utan tvertom tyckas hafva vunnit med årens antal den poetiska glans, hvartill snilleskalden Runeberg lifvat och lyftat den nu tecknade tidens den del händelser och personer.”

Minnet av 1809 års revolution uppmärksammades med en fest på De La Croix´ salong vid Brunkebergs torg i Stockholm den 13/3 1859. Gustaf blev utsedd till festkommitténs ordförande. Carl Henric Anckarsvärd var huvudtalare, men mest uppmärksamhet fick August Blanches tal där han varnade för det ryska hotet, med höjdpunkt i denna passage:

”Bedröfligt såg det ut vid slutet af Carl XII:s regering. Landet blödde ur oräkneliga sår. Men den sårade var ett lejon, som långsamt drog sig tillbaka, alltid med blicken stadigt fästad på sin fiende. Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år, som mulnare än någonsin hvälver sig öfver den arma, lidande, förtfiflade fosterbygden. Krig mot nästan hela verlden, olyckor och förräderi på alla sidor, och enväldet hårdnackadt midt uti. Finland förloradt, landets alla materiella tillgångar uttömda, dess ungdom släpad till slagfälten och döende innan den kom dit; inbördeskriget, snart en nödvändighet vordet, redan höjande brandfacklan, kosackernas hofvar trampande hästar vid Mälarens strand, liksom de några år senare gjorde vid Seinefloden. Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjelp aldrig komma!”

Blanche´s tal väckte hänförelse ”ett dundrande instämmande”, enligt Rudolf Wall, korrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Nationella högtider av detta slag hade blivit allt vanligare i Europa och ett svenskt exempel var invigningen av Gustaf II Adolf-statyn i Göteborg 1854. Med politiska syften anpassades historiebruket till situationen. Vid festen den 13/3 hade alla varit klädda i frack, som ett slags demokratiskt inslag. Men i realiteten var denna typ av manifestation ännu huvudsakligen en angelägenhet för en burgen över- och medelklass. Vid sidan av detta fanns det även en politisk verklighet, särskilt efter 1848 års revolution, med ett behov bland mer moderata liberaler som Gustaf Montgomery och Carl Henric Anckarsvärd att markera en gräns vänsterut mot socialismen.

Så sent som 1849 hade Gustaf kallat Fänrik Stål i Runebergs diktverk för ”Karolinarn Stål” men temat Karl XII och karolinerna blev allt mindre närvarande i hans skrifter. En orsak var att Finska krigets deltagare, vissa mer än andra, blivit etablerade som hjältar. Ville man i försvarsdebatten hänvisa till heroism och militär skicklighet gick det alltså bra att använda sig av erfarenheterna från detta krig, och inte behöva gå ända tillbaka till stormaktstiden. En annan orsak återfinns i den mer negativa bild av Karl XII som växte fram när Anders Fryxell 1856 hunnit fram till denna regent i sitt stora verk Berättelser ur svenska historien. Att Gustaf respekterade dennes verk framgår av att han i en riksdagsdebatt som stöd för utgivandet av Anreps ättartavlor anförde ”Då en så godkänd historieskrifvare, som Hr. Fryxell förordat dessa…”.

Källor och litteratur

Källor

Brev från Gustaf Adolf Montgomery till Johan Ludvid Runeberg 14/4 1849. I: Ur Runebergs brevväxling. Meddelanden om arkivets i Borgå nya förvärv. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland CV. Helsingfors 1912.

Ridderskapets och adelns protokoll. År 1859-60. Bd 1.

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som militärhistoriker och opinionsbildare. (Ej publicerad för tillfället).

[Asp, Carl Henric] (1860]. Bidrag till femtioåriga minnet af Döbeln och Björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809. Anteckningar af en civil tjensteman vid Björneborgs regemente; utgifne af J.O.I. Rancken. Inledde med ett förord af Gustaf Montgomery. Stockholm.

Brydolf, Ernst (1966). Sverige och Runeberg 1849-1863. Helsingfors.

Hall, Patrik (2000). Den svenskaste historien: nationalism i Sverige under sex sekler. Stockholm.

Hildebrand, Karl Gustav (1954). Till Karl XII-uppfattningens historia. Del 1. Från Voltaire till Fryxell. I: Historisk tidskrift.

Johannesson, Kurt (1987). August Blanche, den ädle folkvännen. I: Heroer på offentlighetens scen: politiker och publicister i Sverige 1809-1914. Stockholm,

Knapas, Rainer (1999). Liberalism och fennomani. I: Finlands svenska litteraturhistoria. Del 1. Åren 1400-1900. Helsingfors.

Montgomery, Gustaf (1858). Femtioåriga minnen från Finlands sista strid 1808. I: SVEA – Folkkalender för 1859. Stockholm.

Montgomery, Gustaf (1859). Eek, Johan Fredrik. I: Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd. Bd 3. Örebro.

Montgomery, Gustaf (m.fl.) (1860). Historiska reklamationer rörande 1788, 89 och 90 samt 1808 och 9 årens fälttåg i Finland. Örebro.

Montgomery, Gustaf (1875). Malm, Carl Wilhelm. I: Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd. Bd 7. Stockholm.

Mosse, George L. (2001). Nationalfesternas uppkomst och utveckling. I: Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik. Stockholm.

Nilsson, Sture (1990). Rysskräcken i Sverige: fördomar och verklighet.

Oredsson, Sverker (1998). Karl XII och det svenska stormaktsväldets fall i historieskrivning och tradition. I: Tsar Peter och kung Karl: Två härskare och deras folk. Stockholm.

Paaskoski, Jyrki (2004). Sverige förlorar Finland. I: På vakt i öster. Del 4. 1700-talet. Helsingfors.

Rodell, Magnus (2002). Att gjuta en nation: statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt. Stockholm.

Tarkiainen, Kari (1993). Finnarnas historia i Sverige. Del 2. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809-1944. Helsingfors.

Villstrand, Nils Erik (2001). Anteckningar ”på det fosterländska minnets altare”. Oskar Rancken och kriget 1808-1809. I: Oskar Rancken; Pedagog och samlare, folklivsforskare och historiker. Helsingfors.

De ryska myndigheterna såg med oro på det intellektuella utbytet med Sverige som kunde influera till liberalism och skandinavism. Från att tidigare ha motverkat en finsk nationalism såg man den nu som en tillgång i kampen för att klippa av banden med Sverige. Detta innebar en konflikt för nationalister och självständighetsivrare verksamma i Sverige som Adolf Ivar Arwidsson. Meningarna gick isär bland sverigefinländarna i Sverige om huruvida Finland borde bli helt självständigt eller återförenas med Sverige, men de förenades av en misstänksamhet mot Ryssland. I detta hade de mycket gemensamt med liberalerna och skandinavisterna.

Var Gustaf stod i frågan om Finlands självständighet eller återförenande med Sverige är det svårt att ha någon bestämd uppfattning om. Han uttalade sig inte lika tydligt som på 1830-talet, men visade att han ansåg att banden med Finland var viktiga. Detta dels genom att skriva in sig i den Finska församlingen, som han tidigare tillhört på 1820-talet. Han blev sedan, senast 1860, utsedd till ordförande i kyrkorådet. Församlingen var exterritoriell och hade medlemmar i hela staden. Under 1700-talet hade det varit en församling för hela Finland i huvudstaden, där t.ex. de finska ledamöterna kunde samlas under riksdagen. Gudstjänstlokalen var belägen i det lilla bollhuset mittemot Slottet i Gamla stan.

Efter förlusten av Finland omorienterades naturligtvis församlingens verksamhet. Den blev en samlingspunkt för de sverigefinländare som efter 1809 valde att stanna i Sverige, och de som sedan av olika skäl immigrerade eller kom på tillfälligt besök. Församlingen blev alltså en viktig kontaktyta för dem som ville bevara ett band mellan Sverige och Finland, och detta oavsett av språk. Det var genom ett sverigefinländskt Gustaf fick uppdraget att hålla ett tal i S:t Jacobs kyrka den 16/6 1857 över den avlidne löjtnanten Arndt Henrik Reihers. Vid denna tid var han även involverad i en insamling till mamsell Cleve, en äldre dam med finländskt påbrå i behov av sjukhusvistelse.

Insamlingen till mamsell Cleve som ägde rum bland mer välsituerade sverigefinländare i Stockholm utgjorde troligen inledningen till Gustafs initiativ att starta ”Finska gillet”. Detta var tänkt som en motsvarighet till de olika landskapsföreningarna som fanns i huvudstaden. Medlemsmatrikeln hade 101 namn varibland återfinns i stort sett alla kända personer i närområdet med finländsk anknytning. Här fanns ett starkt militärt inslag och många kulturpersonligheter. Bland medlemmarna återfanns generalen Johan Peter Lefrén och riksarkivarien Johan Jacob Nordström.

Medlem i Finska gillet var även den 32-årige skribenten Emil von Qvanten, som tre år tidigare rönt stor uppmärksamhet med sin pamflett Fennomani och skandinavism. Under pseodonymen Peder Särkilax argumenterade han där för en finsk självständighet och en finsk skandinavisk förbundsstat. Vidare för en blandning av den svenska och finska kulturen. En sådan säregen blanding hade utgort, och utgjorde i viss utsträckning fortfarande, ett väl fungerande koncept. En sådan förening skulle även enligt von Qvanten passa bra i ett framtida Skandinavien.

Syftet med gillet var inte uttalat politiskt i meningen finlandsaktivistiskt, men i en rundskrivelse från 1858 skriver Gustaf att de ”Finnar” som bor i huvudstaden eller vistas där tillfälligt har behov av att känna varandra ”ty vi kunna likna oss vid skeppsbrutna, som söka gemensamt stödja hvarandra, tills en störtsjö skiljer dem åt.” I skrivelsen yttrar sig Gustaf positivt om de sammankomster som skulle kunna äga rum i ett sådant giller med gemenskap en eller flera gånger om året. En trevlig måltid och aftonnöjen med eller utan dans som liksom landskapsföreningarna skulle kunna ”underhålla deras kära hemortshågkomster och tilldragelserna där. Denna gemenskap är en utvidgning af Familje-intresset och en övergångslänk till begges förenade, slutliga mål, samfundslifvets högsta: Fosterlandskänslan…”

Att associationer skulle spela en stor roll i samhället var en tanke som i samtiden låg liberalerna nära, och Gustaf hade under sin tid som landshövding i Umeå kunnat studera det fenomenet i praktiken. Troligen är Gustaf i sin idealism där associationerna ses som en möjlighet att framodla en medborgaranda influerad av Erik Gustaf Geijer. För Geijer var människan i grunden en social varelse, och han betraktade med misstänksamhet de ekonomiska liberalernas individualistiska synsätt. Associationerna sågs inte bara som liberalt frigörande utan som möjliggörande ett utvidgande av statens aktivitetsområde. De skulle kunna utgöra ”den nya statens anryckande hjälptroppar”. Ett sådant synsätt stämmer i sina huvuddrag väl överens med Gustafs politiska ställningstaganden.

I det gille som sedan bildades med Gustaf som ordförande kunde sammankomsterna ske under storstilade former med mat, dryck, och tal. Som vid ett tillfälle i februari 1860 på Hotel Phoenix då 113 medlemmar och anhöriga närvarade. Vad som avhandlades vid detta tillfälle är inte känt, men alkoholkonsumtionen och den lyxiga inramningen rimmar liksom den ett par månader senare timade Helsingfors-resan rätt illa med asketiska nykterhetsideal.

Källor och litteratur

Källor

Stockholms stadsarkiv
Finska församlingen. Församlingsbok AII:11, 1856-1871. (SVAR mikrokort nr. 82762).

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av ideologisk förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004: 12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som militärhistoriker och opinionsbildare. (Ej publicerad för tillfället).

Ehnmark, Anders (1999). Minnets hemlighet: en bok om Erik Gustaf Geijer. Stockholm.
Hall, Patrik (2000). Den svenskaste historien: nationalism i Sverige under sex sekler. Stockholm.

Hägg, Göran (2003). Svenskhetens historia. Stockholm.

Klinge, Matti (1996). Finlands historia. Del 3. Esbo.

Knapas, Rainer (1999). Liberalism och fennomani. I: Finlands svenska litteraturhistoria. Del 1. Åren 1400-1900. Helsingfors.

Montgomery, Gustaf (1857). Tal, hållet i S:t Jacobs Kyrka den 16 juni 1857, efter löjtnanten vid Wermlands Fältjägare-Regemente, välborne Arndt Henrik Carl Reihers jordfästning, då hans vapen krossades. Stockholm.

Tarkiainen, Kari (1993). Finnarnas historia i Sverige. Del 2. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809-1944. Helsingfors.

Tarkiainen, Kari (2002). Svenska finlandsuppfattningar under tvåhundra år. I: Det hotade landet och det skyddade: Sverige och Finland från 1500-talet till våra dagar. Stockholm.

Wrede, Johan (1999). Den nationella romantikens tid 1827-1856. I: Finlands svenska litteraturhistoria. Del 1. Åren 1400-1900. Helsingfors.

Åbo Underrättelser 1860-09-22

Den tidigare så intensiva aktiviteten i riksdagen hade i princip upphört med flytten till Norrland 1834, och Gustaf fick nu tillfälle att återuppta den. Vid sitt första anförande den 15/11 1856 anknöt han till de frågor han drivit 1823. Han påminde om att de då drivits trots stort motstånd och även personlig förföljelse då han argumenterade för nedläggning av Kungl. Nummerlotteriet, Kungl. Assistanskontoret och Bergnings- och Dykerikompaniet samt ökningen av brännvinsbeskattningen. Hans ståndpunkter hade så småningom fått gehör hos riksdag och regering vad gäller de tre första inrättningarna, och han fortsatte nu att driva frågan om beskattningen av bränningen till husbehov, eller ”husförderf” som Gustaf kallade det.

Han engagerade sig även i mer lokala frågor som den om Carl Fredrik Plagemanns pension. Denne hade bl.a. varit apotekare i Umeå och gjort stora insatser på salpetersjuderi-området. Dessutom ville Gustaf utöka antalet provinsialläkare i Västerbottens lappmarker som var alldeles för få med tanke på de stora avstånden.

Vid denna tid hade tanken på ett nationellt konstmuseum väckts och tagit form, det som senare skulle bli Nationalmuseum. Gustaf föreslog med anledning av en utställning med konstnärerna Marcus Larsson och Kilian Zoll att verk av dem med motivval i fosterländska ämnen skulle köpas in till detta museum. Larsson målade främst havsmotiv och förhärligade naturelementen, medan Zoll gjorde folklivsskildringar i en naiv stil. Gustaf menade att deras verk var både snillrika och mästerliga.

Gustaf argumenterade även för en förstärkning av riksbankens ställning. Den fick inte försvagas av utländska intressen. Dessutom ville han att riksbanken skulle fungera som hypoteksinrättning, i stället för privata sådana. Han hade redan i sin skrift En röst från fjellen: politiska åsigter från 1840 varnat för utländska bankirers inflytande över den svenska statens affärer. Under tiden som landshövding hade han haft tillfälle att följa denna fråga och sätta sig in i dess detaljer.

Frågan om värnpliktens införande hade sedan 1820-talet behandlats utan att något egentligen hände förrän just denna riksdag 1856-58. Delvis under intryck av Krim-kriget utökades antalet övningsdagar för beväringen till 30. Men denna fråga var Gustaf inte engagerad i under denna riksdag. Däremot yttrade han sig i utbildningsfrågor. Han ville utöka verksamheten i Umeå Elementarskola så att den blev lika omfattande och fullständig som på andra orter. Hans inlägg om den militära utbildningen var inte längre lika radikala som på 1820-talet, då de inte längre gick ut på att lägga ned utbildningen på Karlberg och förlägga den till universiteten (denna linje drevs nu av Stephan Creutz).

I stället menade Gustaf att den högre utbildningen på Karlberg skulle slås samman med den på artilleriläroverket Marieberg. Elementarutbildningen på Karlberg var allt för ensidig och borde läggas ned. Tillträde till den högre utbildning som skulle erbjudas på en Krigsakademi skulle ges elever efter utbildning på universitet, gymnasium eller enskilt tillsammans med andra studerande där de fått en allmän humanistisk bildning. Systemet med att redan i tidig ålder bestämma pojkar för det militära yrket menade han var likvärdig med en forntida egyptisk kastanda. En gemensamhet i uppfostran skulle i stället sammansmälta och förbrödra olika samhällsklasser, sammansmälta enskilda åsikter, nära nationalandan och nationalförsvaret.

Gustaf menade även att universiteten i Uppsala och Lund borde flyttas till huvudstaden för att åstadkomma en förening av de högsta uppfostringsanstalterna som fulländade den medborgerliga, vetenskapliga och krigiska bildningen. På detta sätt skulle det även i huvudstaden finnas ett stort antal ynglingar beredda att vid behov delta i huvudstadens försvar.

I sin argumentation för en gemensam humanistisk utbildning för alla oavsett senare inriktning ställde sig Gustaf i den samtida skoldebatten på nyhumanisternas sida. Dessa såg skolans mål som varande främst att utveckla elevernas själsförmögenheter. Språk var ett prioriterat ämne men även matematik. Men Gustaf betonade även starkt de samhälleliga nyttoaspekterna och skolan som skapare av förståelse mellan samhällsklasserna och låg däri närmare reformvännerna. Man kan även se influenser från Frankrike där de åtgärder som vidtagits av Napoleon fortfarande fanns kvar i sina huvuddrag. Denne hade ju betraktat läroverken som en plantskola för dugliga tjänstemän och officerare, eftersträvat uniformitet och centralisering.

Källor och litteratur

Källor

Stockholms stadsarkiv
Finska församlingen. Församlingsbok AII:11, 1856-1871, (SVAR mikrokort nr. 82762).

Litteratur

Aronsson, Torbjörn (2004). ”Ett artigt pennekrig”: en biografisk studie av Gustaf Montgomerys nätverk och författarskap under en period av förändring och nya roller för författare 1812-1842. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. (Uppsats nr. 2004:12). Borås. www.hdl.handle.net/2320/1050

Aronsson, Torbjörn (2005). Mellan Sparta och Utopia – Gustaf Montgomery som historiker. (Ej publicerad för tillfället).

Barnard, H.C. (1969). Education and the French Revolution. Cambridge.

Berefelt, Gunnar (1971). Med konsten för fosterlandet. Stockholm.

Brander Jonsson, Hedvig (2005). Nationalmuseum. I: Nationalencyklopedin. www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_artid=267284

Ericson, Lars (1999). Medborgare i vapen: värnplikten i Sverige under två sekel. Lund.

Holtman, Robert B. (1987). The Napoleonic Revolution. Baton Rouge.

Hörsell, Ann (1992). Krigsakademien 1818-1869: reform och tradition. I: Karlberg Slott och Skola: utbildning till officer 1792-1992. Stockholm.

Lidman, Tomas (1979). Adlig partipolitik vid 1800-talets mitt. Stockholm.

Lindwall, Bo (1982). Då och Nu: svenskt konstliv under 150 år. Stockholm.

Magnusson, Lars (1996). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm.

Montgomery, Gustaf (1848). En röst från fjellen: politiska åsigter. Stockholm.

Nilehn, Lars H. (1975). Nyhumanism och medborgarfostran: åsikter om läroverkets målsättning 1820-1880. Lund.

Sjöstrand, Wilhelm (1964). Pedagogikens historia. Del 1. Från antiken till det första världskriget. Lund.

Wennäs, Olof (1966). Striden om latinväldet: idéer och intressen i svensk skolpolitik under 1800-talet. Stockholm.