Exhib. på Christ. Rådhuus den 5 Decembr. 1720

Edla Högacktad och Lagfahrne H:r Borgmästare och Råd
Höggunstige Herrar!

För Edla och Högacktad Magistraten är Jag fattig och Een sörjande Enckia högel: föranlåten mig beklaga och uptäckia dhet I går som war d. 3 hujus när Bönestunden war fulländat i Stora Kyrckian, gingo Scholedisciplarna på hemwägen, när dhe kommo wed H:r Rådman Wannebergs boo, der kommo några aff Hantwärckarnas lärodrängar och antastade dem på det Lilla Torget, slogo och förfölgde dem att dhe måtte taga flyckten till mitt huus, och der dhe woro inkomne och Jag förnam att dhe wille slå och tracktera dhem, då slog Jag min dörr i låss, och där dhe förfölljare  kunna iche komma ind, som war Mest. Jören Sallamackares Gesäll och dräng med flere och spjärnade på dörren, att den språng up, så att låsen blef förderfwat och nökelen i stycken bruten och war så många Poikar och Lärodränger, att Jag intet kunna observera huru många dhe woro, ty dhe foro in i Husen och på Lofften, sökiande effter Scholepäblingarna, som dhe kallar dem att wille slå och illa hantera dhem, så att Högwällborne H:r Baron och Landzhöfdingens folck hörde den tumult och upror som dhe föröfwade, att Hans Höga Nådes Karl kom sielf In till mig och förmanade them att the skulle fara med fred elliest skulle Hans höga Nådh låta straffa dhem.
Jag har alla dagar hafft Scholes personer till huse, som nu äro både Präster och studenter, och den manneer håller Jag så lenge Gudh unner mig sielf Huuswarelse, ty dhersom dhe giörer intet det som  Rätt är, så är dher Rector och Colleger i Scholan, klaga för dem så kan dhe få sin tillbörlig straff och icke sielfwa hembna dhem, in summa dhe kan hwarcken gå i Chorsång i bönestunden eller i Skolen för Lärodrängarnes Lurande, hugg och slag; Men Jag fattig Enckia infaller med ödmiuck bön till Edle Magistraten, att dhe som har giort wåld och hemgång på een fattig Enckias Huus, måtte blifwa lagl. afstraffade, ehuru dheras Mästare håller med dhem, Jag är een fattig Enckia Jag har intet förswar uthan Gudh och den Nådiga Öfwerheten, bewacktandes här öfwer een Nådgunstig Resolution och stedse förblifwandes

Edle, högacktad och lagfahrne
Magistratens

Ödmiukaste Tiänarinna
Gunnel Sahl. Bodel Wagnmans

Källa: Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv F I a : 117

1937  hade man hittat en bunt pergamentpapper på värdshuset Zur Hohen Lilie, som sedan överlämnades till statsarkivet i Erfurt. Det troddes utgöra en del av en krönika av Gustaf II Adolfs livkock och munskänk Samuel Fritze. Enligt Fritze kom receptet till punschen till den 4 oktober 1631 då kungen satt i ett lag av dryckesbröder. Drycken, som består av fem ingredienser, döptes sedan till ”punsch” av kungen. Namnet syftar på ”pandi”, det indiska ordet för ”fem”.

”Han [Karl XII] var så pass queer att han inte ville gifta sig. Han var en krigande kung som ville vara med sina karoliner. Det finns faktiskt kärleksbrev från karoliner till Karl XII bevarade. ”

Här har vi en sensation i vardande. Enligt Ohlson Wallin finns det ”kärleksbrev från karoliner till Karl XII bevarade”. Smaka på det. KÄRLEKSBREV från karoliner till KUNGEN! Med tanke på att det tidiga 1700-talets Sverige var ett ytterst strängt lutheranskt samhälle där bibeln till och med spelade en ofta avgörande roll inom lagstiftningen, och att kungen själv i justitierevisionen mer än sällan agerade hårdare än vad lagen stipulerade, så är ovanstående påstående av Ohlson Wallin ett riktigt scoop!

Karl XII inte bara mottog kärleksbrev från sina karoliner – han bevarade dem också för eftervärlden! Och Ohlson Wallin har hittat dem.

Jag har sysslat med forskning i det senkarolinska skeendet i snart 30 år. Jag har författat tre böcker och talrika artiklar och uppsatser om Karl XII. Jag har studerat arkiv i Sverige, Norge, Ryssland, Frankrike, Tyskland och Finland. Jag har därvid personligen rest till många av dem eller haft hjälp av benägna experter. Men aldrig har jag ens varit i närheten av dokument av så sensationella slag som Elisabeth Ohlson Wallin nu hävdar att hon har hittat. Aldrig någonsin. Och då har jag ändå grävt fram ett och annat nytt ur arkivgömmorna.

En given fråga som kräver ett svar blir naturligtvis: VAR finns dessa dokument som Ohlson Wallin refererar till? Som forskare vill jag ju direkt rusa till det/de arkiv som hyser dessa hittills okända skatter. Ingen annan kung har nagelfarits av författare och forskare så hårt och noggrant som Karl XII. Om ingen kung har det skrivits så mycket. Och nu dyker det upp en forskningssensation utan dess like!

Vi som forskar kring senkarolinsk tid i allmänhet och Karl XII i synnerhet skulle vara mycket tacksamma om Elisabeth Ohlson Wallin ville vara så vänlig och meddela oss var dessa sensationella kärleksbrev befinner sig. Hon skulle göra forskningen en stor tjänst! För inte vill jag tro att hon har gjort en Brunner och bara hittar på för att skapa intresse kring sitt projekt..?

”Till allerunderdånigst föllie af Hans Kongl: May:tz allernådigste Bref af d: 11 December sidstledne [1697], ähr så wähl Regementz- som Compagnie ÖfwerOfficerarnes tienster och meriter korteligen upsatte, effter dheras inkomne berättelser som nu för tijden I kongl. May:ttz tienst stedde ähr, wedh Södra Skåniska Cavallerie Regementet

…

2 Ryttmestaren Christian Ridderschiöld

Hafwer I begynnelsen warit nogra Åhr och tient wed Militien I Holland under Herr Printz von Curlandz Regemente, och sig der till reformerat Fendrich uptient, I hwilken tienst han bewijstat belägringen för Graf

1675 blefwit Drabant och vice Corporal under wår Allernådigste konungz Drabanter

1678 d: 12 Februarj blefwit Lieutnant under Småländske Cavalleriet och samma åhr d: 24 October blefwit Ryttmestare derunder Regementet.

1679 d: 1 October blefwit benådat med ett Compagnie af detta Regemente som han ännu hafwer under Commando, och uthj inrijkes tienster bewijstat slaget för Halmstad och LandzCrona, men då Lundz slag stådt, warit siuk, både föer och effter slaget.

…

5:te Lieutnant:n Petter Möller

1663 d: 12 November blefwit Ryttare under Småländska Regementet

1677 blefwit Corporal under Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, och wed nästa munstring blefwit Qwartermestare under dåwarande Ryttmetare Gabriel Gyllenståls Compagnie

1678 d: 15 Junj blefwit Cornet under samma Compagnie

1682 d: 15 September blefwit Lieutnant under då warande Öfwerste Carl Gyllenpistohl, och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie och hafwer Lieutnanten warit uthj slagen för Halmstad, och LandzCrona, men då Lundz slag blef hållit war han fången i Kiöpenhambn.

…

5 Corneten Hans Stockman

1678 blefwit Qwartermestare under Majoren Joel von Halls Compagnie

Samma år blefwit Regementz Adiutant under då warande Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, då han tillijka upwachtat Regementzskrifware tiensten der sammastädes

1679 d: 26 November Avangerat till Cornet under samma Regemente och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie

…
Beckaskoug d 15 Martj 1698 Alexander Strömberg”

Källa: Arméns meritfört. Vol M 951, RA

De svenska planscherna finns i en tryckt katalog från 1893 av Carl Snoilsky. På släkten Bäärnhielms hemsida återfinns Snoilskys förteckning från 1893, kompletterad intill nutid och med Kungliga Bibliotekets lokalsigna.

Länk till den del av de ”Historiska planscherna” som rör Karl XII:s tid hittar man här: ”Snoilskys förteckning”

Den 18oktober 1936, alltså när Estland fortfarande var fritt (som landet var mellan de bägge världskrigen), invigdes en staty till Karl XII:s minne i Narva. I Estland, liksom runt om i Europa, var ju Karl XII känd som det ”Svenska lejonet”eller, med anknytning till sin föregångare Gustav II Adolf, ”det nordiska lejonet”. På plats vid invigningen var prins Gustav Adolf.

I filmen skymtar en rad intressanta svenska regementesfanor från förr.

Under det andra världskriget träffades statyn av en artilleriprojektil, vilket gjorde att den demonterades efter kriget. Nu finns det åter en staty, om än inte lika pompös som den ursprungliga.

Njut av filmklippet:Vänligen Login för att se hela artikeln.

Tack Karl för detta.

Det är ett intressant stycke karolinsk rättssyn allra högst uppe i trädet, nämligen kronan själv, Karl XI:s. Adressaten, generalen av infanteriet, Mårten Schultz von Ascheraden var vid tillfället guvernör över provinserna Narva, Ingermanland och Kexholms län. Även om dessa provinser formellt låg utom riket, fanns det en stark politisk vilja i Stockholm att inlemma dem i det egentliga Sverige. Därför skulle till exempel svensk lag gälla, helt oaktat att provinserna var utomrikes. Vidare var speciellt Narva av synnerligen stor statsfinansiell betydelse med tanke på till exempel tullarna på den så kallade rysslandshandeln.

Den 8 mars 1682: Til Gen. Schultz om deß Embetes administration

Carl etc. Wår ynnest etc.

Oß hafwer Wårt Cammar Collegium i Underdh. demonstrerat, hurusåsom icke allenast Ränte och Proviantmästaren Axel Christerßon är oskyldig til den af Eder honom påförde balance, och fördenskull aldeles befrijadh, uthan och at Staden Narven haar haft goda och gijltige skiähl at excipera emot det, som dhe i lijka måtto giöras skyldige, och tycka derföre wara mycket swårt och eftertänkeligit at I strax hafwe hotat den förre med execution och uthi Eder skrifwelse til Magistraten förekastat dem såsom skulle dhe wilja föra process emot Oß, i dy at dhe offerera sigh med en grundelig förklaring at inkomma och reservera sigh beneficia juris, sägandes I, at såsom Wij äro öfwer lagen och kunnom ändra lagen så skulle denne dheras begäran wara hård och eftertenkelig i en saak som intet under ingen [sic] rätt uthan Execution hörer; Hwilket heelt annorlunda är beskaffat och annorledes böör uthaf Eder considereras; ty först böör ingen Execution skee uthan uthi klare och ostridige saker och uppå föregången laga ransakning och dom och effter wederbörandes först inhämtade skääl och förklaring.

Vänligen Login för att se hela artikeln.

Johan III Sobieski (polska; Jan III Sobieski), född 17 augusti 1629 i Olesko utanför Lwów, död 17 juni 1696 i Willanów utanför Warszawa, valdes 1674 till kung av Polen och storfurste av Litauen. På sin moders sida hade han påbrå genom familjen Żółkiewski. Han gifte sig 1665 med den franska markisdottern Maria Kazimiera d’Arquien (Marie Casimire Louise de la Grange d’Arquien) som då var hovdam vid det polska hovet. Tillsammans fick de bland annat barnen Jakob Sobieski och Konstantin Sobieski.

Jan Sobieski var Polens siste krigarkung med många framgångar i striderna mot turkarna. Han påbörjade sin militära bana vid 20 års ålder efter en gedigen utbildning vid Krakóws universitet och en treårig vistelse i Tyskland, Holland, England och Frankrike (han lärde sig att tala tyska, latin, franska, italienska samt senare även turkiska och tatariska). Sobieski steg i de militära graderna: 1651 blev han överste 22 år gammal, 1656 Kunglig Standarbärare, 1666 Fälthetman (general) och slutligen 1668 Kronans Storhetman (överbefälhavare) endast 39 år gammal. 1674 valdes han på grund av sina militära framgångar mot turkar och tatarer till kung av det Polsk-Litauiska Samväldet men skjuter upp sin kröning till 1676 eftersom strider fortfarande pågår. Han kallades för ”Lejonet från Lechistan” (Polen) av osmanerna och ”Trons Försvarare” av de kristna. Han fick efter segern vid Kahlenberg en stjärnbild uppkallad efter sig: ”Sobieskis sköld” (Latin: Scutum Sobiescii). Under den svenska invasionen av Polen 1655-60 slogs han ett tag på svensk sida innan han anslöt till det senare upproret mot den svenska närvaron.

År 1683 ingrep han i slaget om Wien (slaget vid Kahlenberg) och var ytterst ansvarig för hävandet av den osmanska belägringen och det efterföljande utdrivandet av osmanerna ur Österrike och Ungern. Under 1690-talet ödslade han mycket tid och resurser på resultatlösa och mödosamma kampanjer mot tatarerna och osmanerna vid Svarta havskusten, i dagens Moldavien. Detta avlastade och gynnade det habsburgska Österrike, vars ställning i regionen därmed stärks i samma takt som det polska och osmanska inflytandet tar ut varandra och försvagas.

Sobieski strävade under sin regeringstid efter ett närmande till Sverige för att ömsesidigt stärka varandra mot det växande Ryssland, samt att åter inlemma den forna vasallen Preussen med Polen igen. Hans efterträdare, den sachsiske kurfursten August (den II eller senare; den starke) kullkastar dessa planer och drar istället tvärtom in Polen i krig mot Karl XII:s Sverige på Rysslands sida och tillåter och erkänner Preussens förvandling från hertigdöme till kungadöme. Efter Sobieskis död påskyndas Polens försvagning och Polen förpassas till en randstat med allt mindre politisk och militär betydelse.

Nu till Sobieski. Även denna gång är texten på engelska.

In early Modern Europe one of the most powerful states was the joint Kingdom of Poland and Lithuania, covering an area which would have included modern Poland, Lituania, Belorussia, Slovakia and much of Ukraine. The following is an account of the victory of King Jan Sobieski in 1683. The 18th century was to see both Poland and the Ottoman empire suffer a relative decline in power in comparison with the newer formations of Prussia, Austria and Russia: by the end of the 18th century Poland had been gobbled up by these states, and Ottoman Turkey endured a protracted conflict over which European state was going to dominate its territories.

The Victory which the King of Poland has obtained over the Infidels, is so great and so complete that past Ages can scarce parallel the fame; and perhaps future Ages will never see any thing like it. All its Circumstances are as profitable to Christendom in general, and to the Empire in particular, as glorious to the Monarch. On one hand we see Vienna besieged by three hundred thousand Turks; reduced to the last extremity; its Outworks taken; the Enemy fixed to the Body of the Place; Masters of one Point of the Bastions, having frightful Mines under the Retrenchments of the besieged: We see an Emperor chased from his Capital; retired to a corner of his Dominions; all his country at the mercy of the Tartars, who have filled the Camp with an infinite number of unfortunate Slaves that had been forcibly carried away out of Austria. On the other hand we see the King of Poland, who goes out of his Kingdom, with part of his Army, and hastens to succor his Allies, who abandons what is dearest to him, to march against the enemies of the Christian Religion willing to act in Person on this occasion, as a true Buckler of Religion; and will not spare his eldest son, the Prince of Poland, whom he carries with him, even in a tender age, to so dangerous an Expedition as this was. That which preceded the battle is no less surprising. The Empire assembles on all sides, the Elector’s of Saxony and Bavaria come in person to join their troops with the Imperialists under the command of the Duke of Lorraine. Thirty other Princes repair out of emulation, to one another, to the Army, which nevertheless, before they will enter upon Action, stay for the presence of the King of Poland, whose presence alone is worth an Army.

[hidepost]They all march with this confidence. The King passes the Danube first, and leaves no troops on the other side to cover Moravia from the incursions that the malcontents under Count Teckley might make into the same, as the Duke of Lorraine had proposed; because, says the King, he had wrote to that Hungarian Lord, that if he burnt one straw in the territories of his allies, or in his own, he would go and burn him and all his family in his house, so that this was enough to protect that country during the distance of the army. He leads them afterwards, through unfrequented defiles to the tops of the hills of Vienna, and in fight of the Turks, who drew out of their camp to put themselves in order, and even attacked the Imperialists by break of day on Sunday the twelfth of September, before the King of Poland had made an end of forming his order of battle, and extending his lines, in which his Majesty has mixed his hussars, and other Polish troops among those of the Empire.

In the meantime, the Turks leave their trenches well provided with Janissaries, with a considerable body of at the posts and at the attacks, to hinder the besieged from sallying out; hoping to continue the siege at the same time as the army should make head against the succors of the Christian princes; and truly they had wherewithal to back this proud revolution; having above 300,000 men, according to the King’s account, who found above 100,000 small tents in their camp, wherein apparently according to the manner of disposing their men, there were at least three men in each, and his Polish Majesty has reduced the common report of 300,000 tents which would infinitely augment the number of soldiers to that of 1,000,000.

The battle was fought on the twelfth, it lasted fourteen or fifteen hours; the slaughter was horrible, and the loss of the Turks inestimable, for they left upon the field of battle, besides the dead and prisoners, all their cannon, equipage, tents and infinite riches that they had been six years gathering together throughout the whole Ottoman Empire. There was found in their camp above a million pounds of powder, bullets, balls, and other ammunition, without reckoning the powder that the slaves burnt by inadvertency in several places of the park of the artillery, the flame whereof made an emblem of the terrible day of judgment, with the earthquakes that will accompany it; and that thick mass of clouds that will obscure the universe: a loss nevertheless which ought to be called a great misfortune, seeing tis above a million pounds more, as the King assures us in his letter, that he wrote himself to the Queen, from which all these particulars are extracted.

The battle ended by the infantry of the trenches, and of the Isle of the Danube, where the Turks had a battery [of artillery]. The night was spent in slaughter, and the unhappy remnant of this army saved their lives by flight, having abandoned all to the victors; even an infinite number of wagons, laden with ammunition, and some field pieces, that designed to have carried with them; and which were found next day upon the road they had taken; which makes us suspect that they’ll not be able to rally again, as neither having wherewithal to encamp themselves nor cannon to shoot with.

So soon as the Grand Vizier knew the defeat of his first lines, he caused a red tent to be pitched at the head of his main body, where he resolved to die for the Ottoman Empire, but his last efforts were to no purpose; and the wing of the Imperialists, which he attacked with all his might, was so opportunely succored by the presence of the king, who brought part of the troops of his left wing thither, that all fled before him. So soon as he perceived the red tent, knowing by it that the Vizier was there in person, he caused all his artillery to fire upon that pavilion, encouraging the activity of the gunners by considerable recompenses, promising them fifty crowns for each cannon-shot; and these leveled their pieces so well, that they brought down the red tent of the Grand Vizier; and the troop of Prince Alexander his second son, had the advantage to break through that body of cavalry, at the very place where the Vizier was, who was dismounted, and had much ado to save himself upon another horse; having left, among the slain, his Kiayia, that is, his lieutenant general, and the second person of the army; with abundance of considerable officers; all the standards; the marks of his dignity that are carried before him, or that are set up before his pavilions; even the great standard of Mahomet, which the Sultan had put into his hands when he set out upon this expedition; and which the king has sent to Rome by the Sieur Talenti, one of his secretaries, to be a testimony to the Pope, of this great victory.

The King understood afterwards by deserters, who come every hour in troops to surrender themselves to him, as well as the renegades, that the Vizier, seeing the defeat of the army, called his sons to him, embraced them, bitterly bewailed their misfortune, and turned towards the Khan of the Tartars, and said ”And you, will not you succor me?” To whom the Tartar prince replied, that he knew the King of Poland by more than one proof, and that the Vizier would be very happy if he could save himself by flight, as having no other way for his security, and that he was going to show him the example.

The Grand Vizier being thus abandoned, took the same way, and retired in disorder with only one horse; that which he had in the battle, and was armed all over with steel, having fallen into the hands of the king with all the equipages of that Ottoman general; who has left his Majesty heir to all his riches. In effect, his letters were dated from the tents of the Grand Vizier, the park whereof was as large extent as the city of Warsaw or that or Leopold; enclosing his baths, fountains, canals, a garden, a king of menagerie or place for strange beasts and birds, with dogs, rabbits and parrots. There was found an ostrich of an admirable beauty, which had been taken from one of the Emperor’s country-houses, and whose head the vizier’s men cut off in their retreat, that it might not serve to adorn the King’s menagerie. This precaution would have been of greater use if they had taken it with respect to the Standard of Mahomet, and of that prodigious quantity of riches, bows, quivers, sabers set with rubies, and diamonds, precious movables and equipages of great value, that were left with the tents to the King of Poland; which made that monarch say very pleasantly in his letter to his Queen, ”You will not tell me at my return, what the Tartarian women tell their husbands when they see them return from the army without booty, You are not a Man, seeing you return empty-handed,’ for doubtless he was the first in the battle, who returns laden with the spoils of the Enemy; the Grand Vizier having made me his Universal Legatee.”

The booty that was taken in this action is infinite and inestimable: the field of battle was sowed with gold sabers, with pieces of stuff, and such a prodigious quantity of other things that the pillage which has already lasted three days will scarce be over in a whole week, although the besieged are come out of the town in great companies to partake of the booty with the victorious soldier; both the one and the other being scarce able as yet to persuade themselves that this happy success is real, it is so extraordinary: insomuch that the whole army, which nevertheless has done its duty very courageously, can’t forbear to attribute this great victory to the mighty God of Battles, who would make use of the hands of the King of Poland to overthrow the enemies of his name, for which let him be honored and glorified forever and ever!

Excerpt ur: Polish Manuscripts, eller The Secret History of the Reign of John Sobieski, The III of that Name, King of Poland, containing a particular account of the siege of Vienna. . . . övers. François-Paulin Dalairac (London: Rhodes, Bennet, Bell, Leigh & Midwinter, 1700), pp. 355-364.

Uppgifterna om Jan Sobieski hämtade från Wikipedia.se[/hidepost]

Det franska hovet, som ända fram till revolutionen långt senare, gällde för att vara Europas elegantaste och mest luxuösa, kan inte på något sätt jämföras med det nästan spartanska svenska. Vid kung Louis XIV:s hov fanns allting i överflöd och många ur den franska adeln bodde till och med vid Versailles. En del hade rum i självaste slottet, eller snarare stora våningar. Marie Antoinette skulle mot slutet av 1700-talet jämföra det vid ett fängelse.

Nu till utdraget ur grevinnan av Orleans hand (språket är återigen engelska):

From Letter of the Duchess of Orleans

4th January, 1704, Versailles.

To the DUCHESS OF HANOVER.

I must really tell you how just the King is. The Duchesse de Bourgogne’s ladies, who are called Ladies of the Palace, tried to arrogate the rank and take the place of my ladies everywhere. Such a thing was never done either in the time of the Queen or of the Dauphiness. They got the King’s Guards to keep their places and push back the chairs belonging to my ladies. I complained first of all to the Duc de Noailles, who replied that it was the King’s order. Then I went immediately to the King and said to him, ”May I ask your Majesty if it is by your orders that my ladies have now no place or rank as they used to have? If it is your desire, I have nothing more to say, because I only wish to obey you, but your Majesty knows that formerly when the Queen and the Dauphiness were alive the Ladies of the Palace had no rank, and my Maids of Honour, Gentlemen of Honour, and Ladies of the Robe had their places like those of the Queen and the Dauphiness.

Vänligen Login för att se hela artikeln.

I denna första del av serien presenterar jag ett utdrag om hur livet vid det franska hovet vid Versailles tedde sig under 1700-talet (under kung Louis XIV) – innan Marie Antoinette gjorde sitt intåg. Det är ett utdrag ur Louis de Rouvroy, duc de Saint-Simons (1675–1755) memoarer. Denne greve Saint-Simon levde vid Versailles under många år och hade alltså god insikt i det franska hovets göranden.

Dokumentutdraget är på engelska, men det torde inte utgöra något problem för våra läsare.

Här följer utdraget:

The Court

His [Louis XIV] natural talents were below mediocrity; but he had a mind capable of improvement, of receiving polish, of assimilating what was best in the minds of others without slavish imitation; and he profited greatly throughout his life from having associated with the ablest and wittiest persons, of both sexes, and of various stations. He entered the world (if I may use such an expression in speaking of a King who had already completed his twenty-third year), at a fortunate moment, for men of distinction abounded. His Ministers and Generals at this time, with their successors trained in their schools, are universally acknowledged to have been the ablest in Europe; for the domestic troubles and foreign wars under which France had suffered ever since the death of Louis XIII had brought to the front a number of brilliant names, and the Court was made up of capable and illustrious personages….

Glory was his passion, but he also liked order and regularity in all things; he was naturally prudent, moderate, and reserved; always master of his tongue and his emotions. Will it be believed? he was also naturally kind-hearted and just. God had given him all that was necessary for him to be a good King, perhaps also to be a fairly great one. All his faults were produced by his surroundings. In his childhood he was so much neglected that no one dared go near his rooms. He was often heard to speak of those times with great bitterness; he used to relate how, through the carelessness of his attendants, he was found one evening in the basin of a fountain in the Palais-Royal gardens….

His Ministers, generals, mistresses, and courtiers soon found out his weak point, namely, his love of hearing his own praises. There was nothing he liked so much as flattery, or, to put it more plainly, adulation; the coarser and clumsier it was, the more he relished it. That was the only way to approach him; if he ever took a liking to a man it was invariably due to some lucky stroke of flattery in the first instance, and to indefatigable perseverance in the same line afterwards. His Ministers owed much of their influence to their frequent opportunities for burning incense before him….

Vänligen Login för att se hela artikeln.