(en preliminär översikt)

Under stormaktstiden inrättade den svenska regeringen en rad förvaltningsområden som avsåg främst nyerövrade territorier. Här hade generalguvernören både militär och civil makt.

Ett av dessa administrativa områden var Generalguvernementet Preussen under 1656. Det inrättades av Karl X Gustav under det polska kriget 1655 – 1660. När Sverige kontrollerade som mest i Polen år 1656 ingick vojvodskapen Kulm (polska Chelmno), Marienburg och Pomerrellen utom Danzig och biskopsdömet Ermland.

Kung Karl X Gustav lämnade Polen för ett krig mot Danmark som ledde till erövringen av Skåne, Halland och Blekinge (Östdanmark). Då inträttades det skånsk generalguvernement med säte i Malmö. De ockuperade skåningarna gjorde gerillamotstånd och generalguvernementet var inte pacificerat förrän omkring 1680.

Det synes som om användandet av den administrativa termen kom att användas av Preussen efter befrielsekriget mot Napoleon. Så inträttades ett Zentralverwaltungsdepartement för de från Frankrike erövrade områdena. En rad Generalgouvernements inrättades:

Generalgouvernement Berg 1813 – 1815

Generalgouvernement Frankfurt 1813 – 1815

Generalgouvernement zwischen Weser und Rhein 1813 – 1815

Generalgouvernement Mittelrhein 1814

Generalgouvernement Niederrhein 1814

Generalgouvernement Nieder- und Mittelrhein 1814 – 1815

Generalgouvernement Deutsch-Lothringen 1870/71

Generalgouvernement Elsass 1870/71

Generalgouvernement Reims 1870/71

Generalgouvernement Belgien 1914 – 1918

Generalgouvernement Warschau 1915 – 1918

Därefter följde Generalgouvernement som infördes av Nazityskland i resterna av Polen under perioden 1939 – 1945.

I tysk förvaltningsrätt 1813 – 1945 avsåg generalguvernement ett ockuperat område vars statsrättsliga ställning ännu inte slutgiltigt reglerats.

År 1658 gällde inte några statsrättsliga regler vid ockupation. Ett land, som t.ex. Sverige, kunde erövra områden, ockupera dem och överföra dem i svensk ägo utan att någon annan stat protesterade utom den drabbade (i detta fall Danmark).

I Skåne, Halland och Blekinge gjorde invånarna motstånd mot ockupationsmakten.

Mig veterligt finns det inte någon jämförande forskning då det gäller svenska, tyska och ryska generalguvernement (Ryssland hade nämligen också generalguvernement under tsartiden. Ett av dessa inrättades för den del av Polen som ockuperades av ryska styrkor. Det finns ett starkt behov av forskning på detta område så väsentligt för skåningarna.

I England bröt ett inbördeskrig ut vid mitten av 1600-talet. Den portugisiska adeln reste sig mot den spanska kungamakten. Den så kallade Fronden gjorde uppror mot kungen vid ungefär samma tidpunkt. I Katalonien i Spanien och i Neapel kom det till liknande uppror. När Ukraina reste sig mot polskt förtryck 1648 var det dock främst bönder och stadsbor som deltog i den segerrika revolten.

Omkring femtio år senare flyttade oron till östra Europa. Den livländska adeln (Livland var då del av den svenska stormakten) under ledning av Johan Reinhold von Patkul protesterade mot de i Stockholm beslutade skatterna. Patkul kom senare att träda i sachsisk och rysk tjänst, där han agiterade för en koalition mot Sverige. När det Stora nordiska kriget inleddes mot Sverige 1700 var Patkul i rysk tjänst. Efter Karl XII:s inledande segrar kom det 1704 till fördraget i Altranstädt mellan Sverige och Sachsen. Den livländske adelsmannen utlämnades då och avrättades som förrädare 1707 på order av den svenske kungen. I Polen kom Stanislaus I Leszczynski på den polska tronen med svensk hjälp. Han hade starkt stöd av stora delar av den polska adeln, som motsatte sig Sachsenkungen August II på den polska tronen. I Ungern, som då var under habsburgskt välde, reste sig Frans II Rákóczi mot kejsaren i Wien och utkämpade ett åttaårigt krig. När den svenska armén marscherat in i Ryssland anslöt sig hetmanen Ivan Mazepa 1708 till Karl XII mot Moskva. Mazepa hade stöd av huvuddelen av den ledande ukrainska kosackmilitären. Ukraina, som frigjorde sig från Polen på 1600-talet, var nu under rysk dominans. Till sist kan nämnas att Demetrius Kantemir, härskare i Moldavien, 1711, med ryskt stöd, reste sig mot sultanen i Konstantinopel. Kantemir hade starkt stöd av bojarerna, den lokala adeln.

När man vill skildra den svenske generalen Johan Segersten (adlad Stenflycht 1717) bör man ha i minnet att denne kämpade i tre av de ovan nämnda upproren i Östeuropa: Ukraina, Polen
och Ungern.

En internationell general i Karl XII:s armé

Karl XII:s armé frambringade många internationellt verksamma generaler. Flera av dem var aktiva långt efter kungens död. Johan Stenflycht var östgöte 1) och gick i Linköpings skola. Han blev sedan liksom fadern militär och började som underofficer i Östgöta kavalleri.

Det speciella med Stenflycht var bland annat att han 1723 gifte sig med dottern till en av Karl XII:s samarbetspartner, den ukrainske hetman Filip Orliks 2) dotter Anastazya Orlik (1699 -1728). Orlik hade efterträtt Ivan Mazepa som ukrainsk hetman (statschef) 1710. Efter kalabaliken i Bender följde Orlik med familj och regering med resterna av den svenska armén norrut mot Sverige. Efter en tid i Stralsund i Svenska Pommern utskeppades ukrainarna till Ystad och bereddes residens i Kristianstad i Skåne. Vistelsen där varade 1716 till 1719 3) och tillsammans med sonen Gregorius lämnade Filip Orlik 1720 Sverige för att fortsätta kampen
för Ukrainas oberoende. Tiden i Kristianstad har kartlagts av undertecknad 4) och på den byggnad där familjen Orlik bodde under Kristianstadstiden finns nu en minnestavla. 5) Karriären började för Segersten med tjänsten som trossdräng 1701 vid Östgöta kavalleriregemente. Därefter blev den blivande generalen korpral vid samma regemente 1702.

Första tjänstgöringen utomlands i den svenska armén

I början av det Stora nordiska kriget deltog Segersten i slaget vid Klissov 1702 och han avancerade 1705 till adjutant vid Östgöta kavalleriregemente. När den svenska armén befann sig i Sachsen var Segersten dock involverad i en duell och tvingades fly.

Tjänstgöring i Polen och Ungern

Under flykten tog Segersten namnet Stenflycht och gick i furst Rákóczis 6) tjänst och stred som ryttmästare i Frans II:s armé mot de kejserliga i Ungern. Han försökte 1710 med 120 ryttare ta sig via Polen till Bender för att ansluta sig till Karl XII. Truppen blev dock överfallen av polska soldater under vojvoden Sieniawski. 7) Stenflycht förblev emellertid i Polen och samlade en ny trupp kring sig, med vilken han bekämpade Sachsentrogna polska
och sachsiska styrkor.

Andra tjänstgöringen utomlands i svenska armén

Enligt vissa uppgifter ledde Stenflycht 1713 Smiegelskis polska dragonskvadron, som 1711 satts upp i svensk tjänst. Befordrad till överstelöjtnant övertog han 1715 befälet över det Dnjesterska dragonregementet som överste. 8] Senare trädde han i kontakt med en konfederation av polacker som fortsatte kampen mot August den starke av Sachsen-Polen. När Stralsund i december 1715 kapitulerade kom han i sachsisk krigsfångenskap men fick
tillstånd att vistas i Mecklenburg. Han avvek därifrån och begav sig till Polen. Här fortsatte han med den polska konfederationen att kämpa mot sachsarna. Under den perioden medverkade han till sammankallande av en lantdag i Szrim och deltog i erövringen av Thorn och Posen. Den sachsiske generalfältmarskalken Flemming 9) satte nu ett pris om 50 000 rdr sp. för gripandet av Stenflycht. Denne ryckte in i polska Preussen med 3 600 man och
förenade sig med 6 000 man polsk-litauiska trupper. Mot Stenflychts varning inlät sig emellertid polackena i strid med sachsiska trupper vid Kowalewa, en drabbning som slutade med polskt nederlag. Stenflycht lämnade 1717 Polen och anslöt sig till Karl XII i Lund. Kungen gav honom i uppdrag att utbilda den unge hertig Karl Fredrik av Holstein 10) i militära frågor.

I holsteinska armén

Nu lämnade den internationelle generalen 1719 på nytt svensk tjänst för att verka i Holstein. Först hade han dock fört befäl i Norge 1718 över ett kavalleriregemente. I Holstein utnämndes
Stenflycht till generalmajor i den holsteinska armén och vistades både i Ryssland och Holstein.

Åter i Sverige

Det anses att Stenflycht återvände till Sverige och då hade Barbara (Anastazyas yngre syster, se nedan) och sönerna med sig. Efter återkomsten till Sverige greps han och ställdes inför Svea Hovrätt för förräderi, som i en summarisk process i januari 1731 dömde generalen till landsförvisning. Orsaken till åtalet var att han varit inblandad i försök att få en holsteinsk tronpretendent på den svenska tronen.

Ny kamp i Polen

Som ett resultat av domen i Stockholm kämpade Stenflycht i polska tronföljdskriget 11) på kung Stanislaus sida 12). Han utmärkte sig särskilt vid försvaret av Danzig mot ryssarna 1734. Han följde kungen ut ur staden till Königsberg. Steenflycht fortsatte till södra Polen och gav sitt stöd till generalkonfederationen i Dzikow i november 1734. Sedan konfederationen upplösts ledde han utbrytarregionen Podlachien 1735 i ett gerillakrig i slutet av
tronföljdskriget. Därefter begav han sig till Lothringen/Lorraine för att vistas med kung Stanislaus i exil. Sedan blev den internationelle svensken fransk generallöjtnant och valdes 1738 till överkommendant i Hamburg. När domen mot honom 1739 upphävdes kunde han återvända på nytt till Sverige.

Ånyo i svensk tjänst

Stenflycht sökte befäl i kriget 1741 mot Ryssland. Chefen för den svenska armén i Finland, generalen Ch. E. Lewenhaupt 13) kunde dock inte tillstyrka ansökan med hänsyn till den avund det skulle väcka bland övriga svenska generaler i Finland. När Lewenhaupt lämnade fick dock Stenflycht en förfrågan om han ville överta befälet i Finland. Nu hade dock generalen ändrat sig och återvände i stället till Stockholm. Vid riksdagen 1742 – 1743 arbetade han för hertig Peters av Holstein 14) val till tronföljare och sedan för prinsen av Birkenfeld 15). Slutligen kom han dock att ge sitt stöd till tronföljarkandidaten Adolf Fredrik. Stenflycht understödde också kungens planer på utvidgad kungamakt.

Den sista tiden i Nöbbelöv, Vederslövs socken, Småland

Sedan han pensionerat sig bosatte sig generalen först 1749 på Oby, Blädinge socken, i Kronobergs län. Han arrenderade Oby av översten Cronhiort. Carl von Linné besökte Oby den 11 maj 1749 under den skånska/sydsvenska resan. Vid slutet av sin mångskiftande karriär bodde generalen på Nöbbelöv i Vederslövs socken i Kronobergs län, som han köpte 1752. Det var en frälsegård med gästgiveri och låg inte långt från Blädinge socken. Han hade med åren förskaffat sig en bred bildning och talade bland annat latin, polska och franska. Med sin kammarpiga Susanna Monthan hade Stenflycht fem barn (döttrarna Elisabeth, Lovisa och Dorothea Johansdöttrar och Gustaf samt Michael Johanssöner. Därtill kommer förmodligen tre barn med hushållerskan Stina Hageberg. Hon gifte sig senare med gästgivaren i Nöbbelöv. Nedan följer närmare uppgifter om familjen, som baseras till stor del på forskning av den kände svenske släktforskaren Christopher von Warnstedt (1918 – 1998).

Generalen gifte sig första gången med N.N. troligen omkring 1707/1708. Första hustrun skall ha avlidit senast 1722/1723. Hon härstammade troligen från trakten av staden Rawitz (Schlesien, numera Polen). Eventuellt kan det ha varit släktskap med den polske kungen Stanislaus I. En rad gods i Polen och Schlesien följde med i boet.

I detta gifte hade paret sonen Philip (född cirka 1708 och levde 1742 men avled före pappan). År 1728 blev sonen fransk fänrik vid regementet Royal Pologne. Åren 1731 – 1734 var han fänrik i holsteinsk-gottorpsk tjänst. Från 1734 polsk löjtnant och 1735 kapten i polsk tjänst. Philip hade en son (född mellan 1710 och 1715. Var omkring 1730 ogift och sonsonen avled före fadern.

Andra giftet var som sagt med Filip Orliks dotter Anastazya Feodora , som var född i Poltava 1699 och avled den 11 mars 1728. Giftermålet skall ha ägt rum i Görchen (omkring 10 km nordost om Rawitz och cirka 60 km från Breslau).

I giftet med statschefsdottern hade Stenflycht sonen Carl Gustaf (född i Görchen 1724 och avled i Frankrike 1758). År 1746 var han fransk lötnant i infanteriregementet Royal Pologne. Blev 1747 sekundkapten i samma regemente. Major omkring 1750, överstlöjtnant och sedan överste 1758. En dotter (N.N. levde 1742 hos pappan i Hamburg som ogift. Philip, den andre sonen, föddes i Polen omkring 1726. Levde 1731 då han var med pappan i Sverige men dog före denne.

Det tredje giftet skall ha varit med den ukrainske hetmanen Orliks dotter Barbara omkring 1731/1732. Barbara var född 1707 och avled någon gång mellan 1734 och 1738. Hon ägde bland annat slottet Stanislanova i Podolien (sydöstra Polen vid ukrainska gränsen). Inga barn kända.

Vid sin död 1758 begravdes generalen i ett gravkor han låtit bygga åt sig i Vederslövs gamla kyrka i den västra delen under läktaren. 16)

Johan Stenflychts själbiografiska anteckningar på franska finns bevarade på Riksarkivet. Här skall bara avslutas med en beskrivning av generalen då han var 75 år gammal: ”Stenflycht var närmare 80 år och nästan blind. Liten och ful, klädd i en fårskinnspäls. Han bodde i en by, hade två små otapserade rum, en tältsäng, några små bord och stolar; hade en piga och en dräng; åt god, men torftig mat, nyttjade varken vin eller brännvin, men då och då
en kop caffe… [Oaktat hans ringa inkomster] var ingen i den socken, där han lefde, som intet njöt prof av hans godhet. 17)

Noter

1) Johan Segersten (sedermera adlad Stenflycht) föddes den 6 april 1681 på Säby rusthåll, Hovs socken, Östergötlands län. Hans pappa var Gustaf Bengtsson Segersten (d. 1701) gift med Brita Olofsdotter (f. 1648, d. 1729). Enligt uppgift skall Stenflycht haft fyra barn med sin hushållerska Susanna Monthan (se ovan). I giftet med Anastazya Orlik hade Stenflycht två barn. Sonen Carl Gustaf föddes 1724. Han tjänstgjorde i holsteinsk tjänst och avancerade
senare till kapten. Därefter inträdde han i fransk tjänst vid regementet Royal Pologne och var där ännu 1752. Carl Gustaf avled ogift 1758. Sonen Filip föddes 1726 och avled ung. Om barnen se närmare i slutet av artikeln. Det finns en omfattande litteratur om Segersten/ Stenflycht, men den är av äldre datum. Enligt uppgift finns det i Riksarkivet en på franska skriven självbiografi i manuskript, som jag inte tagit del av. I bouppteckningen efter generallöjtnanten finns antecknat ”2:ne stycken böcker rörande Gen-Lieutnantens lefnadslopp – utan värde”. Det fanns också i boet ett rätt stort bibliotek av historiska verk bland annat J. Nordberg: Karl XII:s Historia. Det skulle vara intressant med en artikel om Stenflychts bibliotek till belysande av hans intresse för historia. En av Sveriges ledande genealoger Christopher von Warnstedt (1918 – 1998), forskade i kända östgötasläkter, främst under 1700-talet. En längre artikel, ”Släkten Segerste/Stenflychts äldsta historia”, publicerades 1996 och 1998 i två delar i tidskriften Lövet. Nordisk Familjeboks Uggleupplaga (Nordisk Familjebok – Konversationslexikon och Realencyklopedi, Nyare upplagan, Band 26, redaktör: Th. Westrin) har en längre biografisk artikel om Stenflycht. Protokollen från rättegången mot Stenflycht i Svea Hovrätt 1731 är digra (inklusive vädjandet till ständerna efter domen och Sekreta Utskottets beslut att gå på samma linje som hovrätten). Om hertig Karl-Fredrik av Holsteins och hans adjutant Stenflychts tid i Ryssland har den holsteinske adelsmannen Friedrich Wilhelm von Bergholz skrivit en bok på tyska (som jag inte haft tillgång till). Mitt huvudintresse i fråga om Stenflycht är hans tid som svärson till den ukrainske hetmanen Filip Orlik. Härom finns något av min hand (”Den ukrainske kosackhetmanens svärson i Nöbbele: Johan Stenflycht, dagstidningen Barometern, Kalmar, 12 juni 2008, samt ”Vem var Johan Stenflycht…?”, Smålands-Posten, Växjö, 19 juni 2008). Om Stenflychts roll till stöd för sin svärfar se bland annat min artikel ”The Russian Manhunt for Mazepists Coming From Sweden from 1720″ (www.karlxii.se). Frågan om ett porträtt av Stenflycht har jag ännu inte hunnit utreda men det är min förhoppning att ett sådant finns någonstans. Stenflycht är en spännande svensk militär och han vore värd en biografi.

2) Hetmanen Filip Orlik (ukr. Pylyp Orlyk) (1672 – 1742) var ukrainsk hetman i exil 1710 – 1742. Han föddes i Kosuta nära Vilnius i Litauen i en litauisk-tjeckisk familj. Studerade vid en jesuitskola i Litauens huvudstad och vid Mohylaakademin i Kiev. Från 1700 till 1706 var han chef för det allmänna militärkansliet. Under 1706 blev han generalkansler och hetman Ivan Mazepas främste rådgivare. Mazepa och Orlik slöt 1708 en allians med Sverige för att säkra det ukrainska hetmanatet från rysk överhöghet. Nederlaget för de svensk-ukrainska styrkorna vid Poltava 1709 tvingade Orlik i exil. Han blev 1710 med svenskt godkännande och erkännande av ottomanska riket vald till Ivan Mazepas efterträdare. Orlik slöt en allians med Sverige samma år och med Krimkhanatet, en ottomansk lydstat, år 1711. Åren 1711 till 1714 sökte hetmanen bilda en antitrysk koalition men följde de kvarvarande svenskarna Karl norrut och vistades med sin familj en tid i Svenska Pommern och bosatte sig med denna och och sin regering i Kristianstad 1716 till 1719. Under 1720 flyttade han till kontinenten för att 1722 bosätta sig i Salonika (nuvarande Grekland) med stöd av Turkiet. Från 1734 bodde han i Budzhak och sedan i Moldavien. Frankrike, England, tyska stater, Polen och Vatikanstaten understödde honom i arbetet för ett självständigt Ukraina och Orlik hade planer på att sätta upp egna väpnade styrkor. Hetmanen skrev en rad böcker inklusive Diariusz podrozny (Resedagbok) 1720 – 1732. Den publicerades 1988 till 1989 av amerikanska Harvards Ucrainian Research Institute.

3) Ett barn till Filip Orlik föddes i Kristianstad. Äldsta barnet var Anastazya, blivande hustru till Stenflycht. Hon föddes 1699 i Poltava. Därefter följde sonen Gregorius, som föddes 1702 i det ukrainska hetmanatets huvudstad Baturin. Den förstördes av ryska trupper 1708, som tsar Peters hämnd för hetman Ivan Mazepas allians med Sverige samma år. Gudfader till Gregorius var hetmanen Ivan Mazepa och gudmor hustrun till Ukrainas generaladvokat
Kotjubei Lubovia. Därnäst följde sonen Michal, som föddes 1704, också i Baturin. Han hade liksom Gregorius Mazepa som gudfader. Också i Baturin föddes dottern Barbara även hon med Mazepa som gudfader. Det första barnet i exil var Jacob, som föddes i Bender 1711 med Karl XII som gudfader och Anna Voinarovska som gudmor. Hon var gift med Mazepas släkting Andrej Voinarovskij. Även dottern Martha föddes i Bender 1713. Hon fick kung
Stanislaus I av Polen som gudfader och ytterligare två polska adelsmän, furst Michal Korbyt Wisznoviecki och vojvoden av Kiev, Josef Potocki. Ytterligare två flickor föddes under exilen. Maryna Anna såg dagens ljus på en herrgård i Alte Fähre på ön Rügen, där familjen Orlyk bodde under tiden i Svenska Pommern. Gudfader var general Poniatowski för kung Stanislaus I av Polen och prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Karl XII, företrädd av hustrun till den svenske fältmarskalken Carl Gustav Rehnskiöld, grevinnan Rehnskiöld. Till sist föddes Katarina i Kristianstad den 5 november 1718. Hon dog tidigt troligen 1719. Hennes gudfäder var generalguvernören över Skåne, generalen Carl Gustaf Hård. Ytterligare gudfäder var generallöjtnanten Schultz, generallöjtnanten Albedyll och statskommendanten i Kristianstad, överste Adam Johan von Feilitzen.

4) ”Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716 – 1719″, Ale – historisk tidskrift för Skåneland, Nr. 2/1993, ”Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716-1719″, utökad version av 1993 års artikel, Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1994, sid. 46 – 56., ”Filip Orlik – en prominent gäst i Henrik Hildebrands gästgiveri”, Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1997, sid. 56 – 66, ”L’hetman Pylyp Orlyk et son gouvernemant en exil in Suède”, tidskriften L’Est Européen, Paris, Nr. 227, juli – september 1992.

5) Ansvarig för uppsättandet av minnestavlan vid Lilla torg i Kristianstad var Vähusens Vänner, en förening som bildades 1977 ”för bevarande och ändamålsenligt utnyttjande av ur kulturell synpunkt värdefulla byggnader inom den centrala delen av Kristianstads kommun”. Svenska orter och kommuner drabbades under 1950-talen och 1960-talen av ett hämningslöst rivningsraseri. De kulturhistoriska så kallade Vähusen var då i dåligt skick och rivningsbeslut hade fattats. Föreningen lyckades dock rädda Vähusen, som var unika 2-vånings skiftesverkshus, som saknade motstycke i Sverige. Projektet deltog 1987 i Europa Nostra, ett slags Europamästerskap i arkitektur och restaurering. Genom föreningens insatser har också det hus, där familjen Orlik vistades 1716 – 1719, kunnat räddas.

Föreningen har bidragit till förskönande av Kristianstad med en av klockorna i klockspelet på Lilla torg (1992) och en 24 punds kanon på den restaurerade Bastionen Konungen (1994). Klockspelet hotas när detta skrivs 2008 av nedmontering.

Den första minnestavlan uppsattes 1997 på Orlikhusetpå initiativ av f. stadsarkitekten och kulturchefen Sune Friström i Kristianstad. Den stals och ersattes av en ny tavla år 2001.

6) Furste Frans II Rákóczi (1676 – 1735) av Siebenbürgen hade 1652 valts till furste men kom aldrig på tronen. Uppfostrad i Böhmen (nuvarande Tjeckien) gifte han sig 1694 med R. Amalie av Hessen-Rheinfels och kom att leda de ungrare som eftersträvade självständighet för Ungern. År 1700 sökte han i samband med utbrottet av spanska tronföjdskriget kontakt med Frankrike, men hans motståndare upptäckte detta. Han greps och fängslades 1701 men lyckade med hjälp av hustrun fly till Polen. Härifrån angrep han 1703 norra delarna av Ungern. Efter en rad militära framgångar valdes han på nytt till furste av Siebenbürgen och kejsar Josef I avsattes som kung av Ungern. Kriget pågick till 1711. Fred slöts då i Szatmár och Frans II:s anhängare fick amnesti. Ungern garanterades religionsfrihet och författningsrättigheter. Fursten gick i exil först till Polen, sedan till Frankrike och slutligen 1720 till Turkiet.

7) Vojvoden Adam Mikolaj Sieniawski (1666 – 1726) var en polsk adelsman och militärledare som vid olika tillfällen uppehöll tjänsten som vojvod, fältkronhetman, storkronhetman och starost över bland annat Lviv i Västukraina. År 1687 hade han stött prins Conti som kungakandidat i Polen men efter valet av August II den starke accepterade han detta val. Som ledare för Sandomierzkonfederationen lyckades han stoppa föreningen av de
svenskvänliga styrkorna under Stanislaw Leszczynski och den svenska armén under Karl XII. Senare gick Sieniawski i opposition mot August av Polen-Sachsen.

8] Djenesterska dragonregementet (Polska regementet till häst) härstammade från polska och litauiska frikompanier som 1706 bildade det så kallade Vallack- eller Volloschregementet i svenska armén. Med resterna av detta regemente bildades i Bender 1712 ett nytt regemente, det djnesterska som till större delen gick förlorat när Stralsund föll. Några officerare och soldater överfördes till det Tyska dragonregementet. Av kvarvarande polacker och litauer bildades det Polska regementet, som deltog i 1718 års fälttåg. Regementschefer var från 1706 översten Sandul-Kolza, från 1712 översten B. Urbanowitz och 1715 översten Johan Stenflycht.

9) Generalfältmarskalken Jakob Heinrich Graf von Flemming (1667 – 1728) av Sachsen deltog i det Stora nordiska kriget. Han sårades i slaget vid Klissow 1702. Blev senare 1706 general av kavalleriet och året efter guvernör i Dresden samt 1710 geheimepresident för det sachsiska krigsrådet. Förde 1715 befäl över de sachsiska trupperna i Pommern och besegrade en polsk-svensk armé vid Sandomir. Efter 1719 förde han befäl över hela den polska
kronarmén. Från 1712 var han i praktiken premiärminister i Sachsen.

10) Hertig Karl Fredrik (reg. 1702 – 1739) av Holstein-Gottorp fortsatte hertigdömets antidanska politiken från 1600-talet men förlorade 1713 sin del av Sönderjylland, som tillfördes den danska kronan. Residenset flyttades som en följd därav från Gottorp till Kiel. Hertigen var gift med tsar Peters dotter Anna.

11) Polska tronföljdskriget (1733 – 1735) var ett krig som fördes om rätten att efterträda August II av Sachsen som polsk kung. Frankrike föreslog den av Sverige understödde exkungen Stanislaus Leszczynski. Denne valdes men blev fördriven av ryska och sachsiska trupper. August III av Sachsen inträdde som kung av Polen. Den svenska regeringen förordade ett militärt svensk-franskt ingripande i Polen till stöd för Stanislaus, men det uteblev. En rad strider under kriget utkämpades bland annat i norra Italien. En preliminär fred slöts i Wien 1735, som bekräftades 1738. August III fick behålla Polen och Stanislaw tilldelades Lothringen/Lorraine under förutsättning att det efter dennes död tillföll Frankrike.

12) Kung Stanislaus I Leszczynski (1677 – 1766) av Polen hade 1704 slutit sig till Karl XII, som gjorde honom till polsk kung avsättande August den starke av Polen-Sachsen. Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 förlorade Stanislaus den polska kronan och gick i exil till Sverige. Där vistades han med sitt hov i Kristianstad 1711 – 1714. Härefter begav han sig till Karl XII:s stamland Zweibrücken, som han dock tvingades lämna 1720. Fem år senare gifte sig hans dotter Maria med den franske kungen Ludvig XV. År 1733 valdes han till polsk kung (se not 11) men avsade sig tronen 1735. Bodde sitt återstående liv i Lunéville och Nancy. Där gynnade han vetenskap och konst och skrev själv en rad politiska och filosofiska verk.

13) Charles Emil Lewenhaupt den äldre (1691 – 1743) var greve av den kända svenska ätten Lewenhaupt. Efter utländsk krigstjänstgöring inträdde han 1710 i den svenska armén och deltog i det Stora nordiska kriget. År 1722 utnämndes han till generalmajor och 1734 till lantmarskalk. Några år senare anslöt han sig till hattarnas parti och understödde tankarna på ett krig mot Ryssland. Hösten 1741 flyttade han till Finland och övertog den svenska
krigsledningen. Han visade dock alltför stor tveksamhet och inledde en lång rad återtåg. Efter att ha hemkallats i juli 1742 ställdes han till svars för den misslyckade krigföringen. Han dömdes till döden av en ständerkommission och avrättades i augusti 1743.

14) Hertig Karl Peter Ulrik (reg. 1739 – 62) av Holstein inledde huset Holstein-Gottorps regeringstid i Ryssland. Med Karl Fredriks (Peters far) kusin Adolf Fredrik kom huset Holstein-Gottorp också på den svenska tronen.

15) Kristian IV (1722 – 1775) av Zweibrücken och tillhörde den pfalziska linjen Birkenfeld-Bischweiler, som efter utslocknande av den svensk-pfalziska linjen 1731 kommit i besittning av Zweibrücken. Kristian tillträdde regeringen 1740. På franskt initiativ blev han en av kandidaterna till den svenska tronen vid tronföljarvalet i Sverige 1741-42. Men på grund av bland annat ryska önskemål kom valet att falla på Holsteins Adolf Fredrik.

16) I 1829 års inventarieförteckning över Vederslövs gamla kyrka nämns att den i kyrkan befintliga J. Stenflychts grav nu är igenfylld. I den nya kyrkan hänger två ljuskronor av vilken den ena bär inskriptionen: ”Denna Ljus-Crona Är skänkt av Högvälborne Herr Johan Stenflycht Åhr 1754″.

En värja, som tillhört generalen Stenflycht, finns bevarad i Vederslöv. Forskning pågår för att närmare utreda var i Nöbbele Stenflycht bodde. Varmt tack till Karin Ivarsson, Vederslövs hembygdsförening, för uppgifterna i denna not liksom till Anders Thelin i Vederslöv.

17) Vivi Horn, Den sturske Montgomery (en studie av överste Robert Montgomerys memoarer).

”Till allerunderdånigst föllie af Hans Kongl: May:tz allernådigste Bref af d: 11 December sidstledne [1697], ähr så wähl Regementz- som Compagnie ÖfwerOfficerarnes tienster och meriter korteligen upsatte, effter dheras inkomne berättelser som nu för tijden I kongl. May:ttz tienst stedde ähr, wedh Södra Skåniska Cavallerie Regementet

…

2 Ryttmestaren Christian Ridderschiöld

Hafwer I begynnelsen warit nogra Åhr och tient wed Militien I Holland under Herr Printz von Curlandz Regemente, och sig der till reformerat Fendrich uptient, I hwilken tienst han bewijstat belägringen för Graf

1675 blefwit Drabant och vice Corporal under wår Allernådigste konungz Drabanter

1678 d: 12 Februarj blefwit Lieutnant under Småländske Cavalleriet och samma åhr d: 24 October blefwit Ryttmestare derunder Regementet.

1679 d: 1 October blefwit benådat med ett Compagnie af detta Regemente som han ännu hafwer under Commando, och uthj inrijkes tienster bewijstat slaget för Halmstad och LandzCrona, men då Lundz slag stådt, warit siuk, både föer och effter slaget.

…

5:te Lieutnant:n Petter Möller

1663 d: 12 November blefwit Ryttare under Småländska Regementet

1677 blefwit Corporal under Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, och wed nästa munstring blefwit Qwartermestare under dåwarande Ryttmetare Gabriel Gyllenståls Compagnie

1678 d: 15 Junj blefwit Cornet under samma Compagnie

1682 d: 15 September blefwit Lieutnant under då warande Öfwerste Carl Gyllenpistohl, och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie och hafwer Lieutnanten warit uthj slagen för Halmstad, och LandzCrona, men då Lundz slag blef hållit war han fången i Kiöpenhambn.

…

5 Corneten Hans Stockman

1678 blefwit Qwartermestare under Majoren Joel von Halls Compagnie

Samma år blefwit Regementz Adiutant under då warande Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, då han tillijka upwachtat Regementzskrifware tiensten der sammastädes

1679 d: 26 November Avangerat till Cornet under samma Regemente och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie

…
Beckaskoug d 15 Martj 1698 Alexander Strömberg”

Källa: Arméns meritfört. Vol M 951, RA

De svenska planscherna finns i en tryckt katalog från 1893 av Carl Snoilsky. På släkten Bäärnhielms hemsida återfinns Snoilskys förteckning från 1893, kompletterad intill nutid och med Kungliga Bibliotekets lokalsigna.

Länk till den del av de ”Historiska planscherna” som rör Karl XII:s tid hittar man här: ”Snoilskys förteckning”

Bilder från de aktuella dykningarna efter massgraven i Essandsjön visas, liksom konstnären Alf Lannerbäcks bilder med karoliner-motiv. En specialvisning av muséets fynd på temat har även utlovats. För den yngre publiken väntar aktiviteter som gjutning av tennsoldater. Läs hela programmet här: www.jamtli.com/6873.karolinerhelg.html

Hans von Seeckt (1866-1936) hade en preussisk, adlig och militär bakgrund och utmärkte sig som stabsofficer under det första världskriget. Han uppfattades som en skicklig och kylig strateg, gick omkring i monokel och kallades av sina kollegor för ”Sfinxen”. 1920 blev han chef för Reichswehr, den tyska armén under Weimarrepubliken. Som sådan såg han till att den lilla armén på tillåtna 100 000 man höll en hög kvalitet, var rörlig och alltid insatsberedd.

von Seeckt, som var monarkist, såg även till att armén stod utanför politiska spörsmål och inte associerades med republiken. Armén blev i praktiken en stat i staten. Han underlät att slå ned Kapp-kuppen 1920, men för att inte armén skulle upplösas och landet bryta ut i ett inbördeskrig bekämpade han de bayerska strävandena efter autonomi och införande av monarki, liksom Hitler-kuppen 1923. Trots en till ytan opolitisk hållning agerade han ofta till förmån för högerextremister och använde armén för att slå ned kommunistiska rörelser.

Det militära samarbetet med Sovjet under 1920-talet var något som von Seeckt stod bakom, och han införde den antipolska politiken. Redan 1922 skrev han profetiskt att ”Polens existens är omöjlig att acceptera, oförenlig med de viktigaste förutsättningarna för att Tyskland ska kunna leva vidare. Polen måste försvinna och skall snabbt försvinna – till följd av dess egen inre svaghet och ett ryskt ingripande – med vår hjälp…” (Shirer, 211).

1926 blev von Seeckt avskedad från Reichswehr för att ha erbjudit en militär befattning till en medlem av den tyska ex-kejsarfamiljen, och för att ha tillåtit duellering. Han blev 1930 riksdagsman för Deutsche Volkspartei och allierade sig med Hitler, i likhet med många andra missnöjda med republiken. Han blev sedan 1934 militär rådgivare åt Chiang Kai-Shek och moderniserade dennes armé.

Men i november 1931 befann sig alltså von Seeckt i Stockholm, inbjuden av Svensk-Tyska föreningen. Han anlände den 2/11 och efter lunch hos kommendör C.O. Lindström följde på kvällen Svensk-Tyska föreningens sammankomst på Grand Hotel. Kanske man kan få en bättre uppfattning om generalens syn på de svenska krigarkungarna av hans relativt omfattande militära skriftställarskap. Men enligt Stockholms Dagblad hade von Seeckt sagt om Gustaf II Adolf att han ”förband krigskonst med politik och kunde föra nationella härar! Det som gav hans person så stora mått var den etiska styrkan i gestalten och det allvar med vilket han tog sig sin uppgift.”

Två andra svenska kungar fick enligt Stockholms Dagblad en ingående karaktäristik, Karl X Gustaf och Karl XII. ”Hade den senare varit försiktigare, inte alltid kastat sig mitt i striden, hade han kanske gått långsammare men lika säkert mot det slut han förde sina trupper till och historien hade varit en hjältegestalt mindre.”

Så följde då den 6 november med sedvanligt Gustaf Adolf-firande. Militärer och studenter marscherade under hela dagen till Orsakullen på Skansen. Flottan marscherade från Skeppsholmen till Riddarholmskyrkan där högtidligheten började vid 10-tiden. Den inleddes med ”Ädla skuggor” och korumslag av musikkåren, sedan sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Därefter följde ett kort anförande och bön av amiralitetspredikant Gustaf Bureus. Kårchefen, kommendör Tiselius utbringade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet” som av truppen besvarades med ”Gud hör det”. General von Seeckt lade vid halv 12 ned kransar vid Gustaf II Adolfs och drottning Victorias sarkofager.

Källor

Fest, Joachim C. (1974). Hitler.

Johansson, Alf W. (2006). Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut.

Shirer, William L. (2004). Det tredje rikets uppgång och fall: Det nazistiska Tysklands historia.

Stockholms Dagblad 1931-11-03

Stockholms Dagblad 1931-11-04

Stockholms Dagblad 1931-11-07

Wistrich, Robert S. (2002). Who´s Who in Nazi Germany.

Krigskollegiet till Kungl. Maj:t 1725 23/1 (RA):

”Till Hans Kongl. Maij:t underdånigt betänkande huruwida de som äro af fremmande Nation måge i Krigs tienst bibehållas och antagas.
J anledning af General Krigs Rättens hoos Eders Kongl. Maij:t giorde underdånigste förfrågan, huruwida någon af den danska nation må i Rikets Krigs tienst antagas och behållas, har Eders Kongl. Maij:t i nåder behagat under den 9 Decemb. nästl. åhr infordra Krigs Collegii underdånigste berättelse, hurudane förordningar här öfwer förr detta kunna wara giorde, samt om the i gamla och nyare wärfnings Capitulationerne något härom kan wara inryckt och stadgat, samt om i detta målet warit någon åtskillnad emellan de indelte och wärfwade Regementer, med hwad mera Collegium therwid kan hafwa att påminna. Til underdånigst föllje häraf, har Collegium eij underlåta bordt wid handen gifwa, att den 7 Augusti 1690 har Hans Kongl.Maij:t Konung Carl den XI genom bref till Riks Rådet, Fältmarskalcken och General Gouverneuren [i Skåne] Gref Aschenberg stadgat och förordnat, att then Officerare som wärfwar och antager under Regementerne någon Soldat af fremmande och utländsk Nation, när sådant wid General mönstringen befinnes, hafwa förwärkat en Månads löhn till Krigsmanshuset, och then wärfwade Casseras. Och som dymeddelst förbiudes icke allenast Recruteringar, utan och wärfningar af fremmande Nation, så will thet häraf föllja, att manskap af fremmande och utländsk Nation fast mindre blifwit tålte wid the indelte Regementerne, hwilket äfwen synes kunna slutas af gamla handlingar, att ock Skåningarna, samt Hallands och Bohuus länningarne, eij blifwit ens i förra tider antagne under the ther indelte Regementer, utan äro de samme Recruterade wordne med Manskap utur gamla Swerige. Man påminner sig ock, huruledes högst salig Hans Kongl. Maij:t Konung Carl XII åhr 1716 låtit befallning utgå til National Regementerne, at alla fremmande der under skulle uttagas, och sättias under Saxiske Regementet eller Düringens Dragouner. Sedermera har Eders Kongl. Maij:t i 3 § af recruterings och passevolance Capitulationen med General majoren Adlerfelts Regemente [min not: i Malmö såsom garnison], under den 3 Januarii 1723, behagat förordna, att effter then tijden intet annat än infödt manskap bör antagas. Men angående den af dansk nation, finner man ingen förordning, som wid namn förbiuder sådanes antagande här i Krigs tienst; Dock är troligt att fast än högst sahl. theras Kongl. Maij:ter eij utryckel. nämt någon viss Nation, utan twiwfel för wissa ordsaker skull så lära dock de danska förnähmligast wara till förstående under General förbuden.
Hwad nu the Soldater af utländsk Nation beträffar, som redan äro i Swensk tienst, och i synnerhet dem som äre af Ewangelisk lära och tient under det sidsta Kriget [1700-1721], eller födde i the genom fredsfördrag afsöndrade länder, warit fångne i Ryssland, warit eller äro här giffte, så emedan landet, som effter det långwarige Kriget ännu till en stor dehl är utblottat, icke kommit i stånd, att annat Manskap strax skulle kunna skaffas i stället, och en afdankning torde hafwa någon skadelig påfölgd; Ty lärer wähl rådeligast wara, att sådane bibehållas, hälst effter Cronan på annor händelse ofelbart skulle komma wid Garnisons Regementerne att ärsättia the afgående fremmande, som wid 1722 åhrs begynnelse, tå Officerarne emot passevolance begynt stå för hwar sine Compagniers wid machthållande, blifwit bibehållne. Äfwenledes tyckes, att the af fremmande lära kunna tålas, hälst de förmodeligen äro mycket få, och det icke eller är Kyrkio lagen emot, att slike få wara här för Krigs tiensts skull; Dock att de effter handen först och främst afskaffas, och wore wähl, att om någre Soldater äro ifrån nästgräntzande herrskapers länder och der till med af annan lära, det Öfwerstarne utaf sig sielfwa, der Eders Kongl. Maij:t håller betänkeligit, att just nämna någon wiss Nation, wille finna, det ock sådane eij äro tienlige i Rijkets tienst. Eders Kongl. Maij:t torde äfwen finna nådigt, att befalla alla Öfwerstar inkomma med förteckningar på alla Soldater af fremmande Nation, med förmälan hwar de äro födda, huru länge de tient, om de här gifft sig, samt hwilka äro af annan Religion. Då der utaf torde fås anledning til några widare underdånige påminnelser.
C. G. Dücher – G. Palmfelt – N. Reuterholm
G. v Seth – N. Lang”

Rådet till Konungen 1712 28/7 (RA):

”… Ty hafwe Wij wid en sådan manskapsbrist efterlåtit Officerarne af Stånds Dragonerne att å de Preussiske orterne, såsom i städerne Dantzig, Köningsberg och Pillow, sökia inlösa och wärfwa sådane Swänske och Tyske, som tillförende warit i Eders Kongl. Maij:tz tienst och efter det Pultawiske slaget räddat sig utur sitt fångenskap i Ryssland, samt sedermera i fehl af nödtorfftigt uppehälle blifwit twungne å berörde orter att taga tienst; hwarjemte ock bemälte Officerare wäl anhållit, att också få därunder wärfwa andra tyskar, som tillförende icke warit i Eders Kongl. Maij:tts tienst och elliest wisa lust att blifwa dertill antagne; Men så hafwe Wij funnit betänkeligit dem derutinnan att willfara, hemställandes dock i underdånighet sådant till Eders Kongl. Maij:z egit nådige förordnande. …
Stockholm den 28 Juli 1712.”

Marie Lindholm är frivillig inom Hemvärnet och Svergies Lottakårer. Dessutom är hon intresserad av historia, litteratur, musik, film och webbdesign, och målar ”när det finns tid”. Jag kan varmt rekommendera ett besök till den lindholmska hörnan av Internet om man är det minsta intresserad av den svenska militära försvarsmakten. Hennes egen motivering till varför ”Militära Reflektioner” behöver finnas till, är: ”Jag anser att det behövs en blogg som ur olika perspektiv reflekterar kring militär historia/ideologi, säkerhetspolitik och krig.”

Så är det. Surfa nu dit och titta efter själva…