Brevskrivaren var Viktor Savtjenko, ordförande i Politiska fångars förbund. Enligt Savtjenko skall Mazepas efterträdare, hetmanen Filip Orlik, som bodde i Sverige under åren 1716 till 1719, ha givit honom en högtidlig begravning. Den skulle ha ägt rum i det Heliga Georgsklostret i Galati, som nu ligger i Rumänien. Efter omkring 100 år flyttades stoftet ut ur kyrkan och lades i en marmorgrav. Efter det kom dock kvarlevorna till en annan, okänd plats.

Förbundet ville 1993 skicka en expedition till Rumänien för att söka efter Mazepas grav. Den skulle bestå av ett antal personer, vilka skulle besöka Bukarest, Jasi och Galati för att till en början söka i kyrkoarkiv. Slutmålet var att kunna föra hem kvarlevorna till Ukraina. Det skulle, som man hoppades, resultera i en jordfästning i Sofiakatedralen i Kyiv, där Mazepa skulle få sin slutgiltiga vila.

Hade expeditionen kommit till stånd skulle det ha resulterat i mycket stor uppmärksamhet, eftersom det fanns och finns en stor beundran för Mazepa.

Det gick naturligtvis inte att få något statligt svensk stöd för expeditionen men möjligheten fanns att någon privatperson eller organisation i Sverige kunde bidra. Detta hände ungefär samtidigt som jag inlett mina forskningar i Kristianstad om hetman Filip Orliks vistelse där. Självfallet bidrog jag till försöken att få privat stöd i Sverige för expeditionen det året. Tyvärr vet jag inte om den kom till stånd.

Såvitt jag vet har Mazepas grav ännu inte 2009 påträffats. Inte heller vet man med exakthet något om platsen för Filip Orliks grav. Han avled 1742 i Jasy. Därtill kommer att det också saknas kännedom om var Orliks äldste son, Gregorius Orlik, som studerade vid Lunds universitet en tid, är begraven. Denne Orlik var fransk diplomat och militär (generallöjtnant). Han stupade under sjuårskriget i slaget vid Minden.

Folklig tradition förknippar hans grav med en höjd strax utanför Bender men arkeologer är skeptiska. I en artikel i Kyivska Pravda från år 1993 hävdar en person att han strax efter andra världskriget sett en gravsten med Mazepas namn i närheten av Bender. Det var ett kors som var en halvmeter högt.

Tidigare hade de flesta historiker ansett av graven fanns i Jasi i nuvarande Moldavien. Uppgifterna kom från ett förhörsprotokoll av Gregorius Hertsik, tillförordnad chef för Poltavaregementet. Enligt detta protokoll fanns graven i Galati vd Donau. Hertsyk hade arresterats av tsarens hemliga polis i Warszawa år 1721 och uppgifterna kommer från förhören med honom. Enligt Fragments tirés des chroniques moldaves et valaques pour servir à l’histoire de Pierre le Grand, Charles XII, Stanislaus Leszczynski, Demètre Cantemir et Constantin Brancouvan (Jasy, 1845) sägs hetmanen ha begravts 1710 i St. Georgekyrkan i Galati i ett kloster med samma namn. Några år efter begravningen skall dock Mazepas kista grävts upp sedan turkarna erövrat staden. Inget av värde hittades varför resterna lämnades kvar på Donaustranden. Uppgifter om detta finns även i andra källor.

Återigen andra källor uppger att graven undgick turkarna och att Mazepas efterträdare, Filip Orlik, såg till att graven rustades upp och bevarades. I juni 1722 skall Orlik, som sökte asyl i Turkiet sedan han lämnat Sverige, ha besökt Mazepas grav och hållit en minneshögtid. I en kopia av Andrej Vojnarovskijs testamente (som var Mazepas systerson; kopian finns bevarad på Riksarkivet i Stockholm) skall denne ha testamenterat 1 000 daler till klostret i Galati i Valakiet där kvarlevorna efter min morbror Hans Excellens Hetmanen Ivan Mazepa finns bevarade.

Efter några år skall enligt uppgifter i en artikel av Volodomyr Rychka (”The Mystery of the Grave of Ivan Mazepa”, The Ukrainian Review, hösten 1994, Vol. XLI) skall de grekiska munkarna vid sökandet några år senare efter en gravplats för adelsmannen Dumitru Derekcha-Pasha har kommit på Mazepas gravvalv och begravt adelsmannen där. Senare överförde släktingar till Derekcha-Pasha hans och Mazepas kvarlevor i graven till en ny grav utanför kyrkan.

Vissa uppgifter hävdar att Mazepas grav skändades av ryska soldater år 1877 i samband med det rysk-turkiska kriget. Ett liknande påstående förekommer när sovjetiska soldater 1946 var i området. Klostret förstördes på under 1950-talet eller 1960-talet. Kvar finns bara en gräskulle vid stranden av Donau.

En ukrainsk forskare, Dr. M.Halyn hade 1929 besökt Galati och funnit kyrkan liksom Mazepagatan i närheten. Halyn säger att han talat med en gammal kvinna som sålde ljus vid kyrkan och att hon hänvisade till en plats på gården framför kyrkan, di Mazepas kvarlevor flyttats. För 30 år sedan hade ett ryskt ångfartyg kommit till Galati. Graven grävdes upp och kvarlevorna fördes till Ryssland.

Andra uppgifter anger att Mazepa inte avled förrän den 18 mars 1710 och att han således hade haft tid att förbereda sin egen begravning. Uppgifterna är dock inte troliga.

Under 1990-talet sökte planerarna av en expedition för att leta efter Mazepas grav svensk ekonomisk hjälp. Härom mera i en eventuellt kommande artikel.

Materialet till denna artikel är hämtat från den ovan nämnda uppsatsen i The Ukrainian Review år 1994. Den publicerades, också på engelska, även i Sverige år 1996.

Under de kommande åren hade vi sedan en del kontakt via mejl och jag fick glädjen att närvara då hans bok om Vittus Andersson presenterades i Karlskrona år 2006.  Knappt var den boken klar förrän han gav sig i kast med nästa bokprojekt – en studie av Karlskronaborgmästaren Blasius König (död 1706). Det gav upphov till en än mer intensiv mejlkontakt och när boken om Blasius låg färdig i maj 2009 blev jag på nytt inbjuden att närvara vid presentationen. Efteråt firade vi hemma i hans och hustrun Inga-Lills bostad på Hasslö och efter övernattning i det lokala vandrarhemmet avslutades besöket påföljande morgon med frukost hemma hos Kjell & Inga-Lill.  Kjell var nöjd och glad över att boken om Blasius var färdig och att den hade uppmärksammats av den lokala pressen, men började redan planera nästa projekt. Så sent som i torsdags kväll (23/7) hörde han av sig och berättade att han stod i begrepp att resa till Stockholm. Var det kanske något jag ville ha kontrollerat i Riksarkivet?

I måndags kom så budet att Kjell hastigt hade avlidit, på väg hem från ett föredrag.  Det känns nästan ofattbart. Det samarbete som vi haft under flera års tid har plötsligt avbrutits. Aldrig mer kommer det mejl om nya spännande fynd eller CD-skivor fyllda med bilder på olika dokument.

Kjell Öhman må ha varit amatörhistoriker, men i sina forskningar var han mer professionell än de flesta fackhistoriker. När han arkivforskade var det med besked. Inga stenar lämnades ”ovända”. Skulle det forskas så skulle det göras ordentligt och grundligt, vare sig arkiven låg i Stockholm eller Köpenhamn.  Kjell var dessutom närmast gränslöst generös med sin tid och mer än en gång fotograferade han handlingar av måttligt intresse för honom själv, men av stort intresse för mig. Jag kan bara hoppas att min ”hjälp” till honom i någon mån kompenserade för allt detta extraarbete.

Den blekingska hembygdsforskningen har mist en stor profil. Jag har mist en generös, humoristisk och ödmjuk forskarvän, alltid lika entusiastisk och vetgirig. Mina tankar går till Kjells familj.

Farväl Kjell och tack för allt det material som du så generöst skickade. Tack för alla dina mejl med frågor, idéer, synpunkter och tips. Det kommer att bli tomt efter dig.

Lord Byron, Pusjkin och Victor Hugo skrev dikter om honom. Liszt komponerade en symfoni och den franske målaren Gericault skapade ett konstverk. Vem är denne Ivan Mazepa, skriver Karatnycky och Motyl.

En personlighet från den romantiska eran drar på nytt till sig uppmärksamheten men nu står han i centrum för en strid mellan Ukrainas och Rysslands ledare. I den ryska statens ögon är Mazepa Statens Fiende Nr. 1 som förrådde tsar Peter I och blev bannlyst av kyrkan.. De flesta historiker i Ryssland har eskrivit honom som förrädare. Ukrainska historiker däremot ser honom som en hedrad kämpe för ukrainsk självständighet.

Särskilt upprörda har tjänsterna varit under 2009 med anledning av slaget vid Poltava. Den 27 juni vecklade ukrainska patrioter ut en ukrainsk flagg som mätte 30 x 45 meter på slagfältet. En säkerhetsstyrka på omkring 1 000 man hade placerats ut för att förhindra konflikter.

På ytan, skriver författarna, är det inte mycket i Mazepas biografi som borde väcka så intensiva känslor.

Poltava hjälpte till att skapa den europeiska geopolitiken under 300 år efter Poltava. Rysslands seger över Sverige och kossackerna var början till framväxten av en ny supermakt, Ryssland. I trehundra år hade landet makten i östra Ukraina. Med hjälp av historierevision skapade den ryske härskaren en linje mellan den kievska staten Rus, som kristnades 988 men kollapsade på 1200-talet

Här fanns det enligt Karatnycky och Motyl inte någon plats för ett självständigt Ukraina. En sådan frihet var ett direkt hot mot Peter I och hans stat. Varje rysk härskare sedan Peter har smutskastat Mazepa.

Poltava var utan tvekan en stor seger och författarna tycker att det bör stå ryssarna fritt att minnas Poltava som en sådan. De nationella identiteterna kan i början av 1700-talet inte anses vara helt utvecklade. Som en ung stat som föddes 1991 måste Ukraina utveckla sin egen historia och sina egna grundfäder. Det behövs en en historieberättelse som binder samman medborgarna, anser Karatnycky och Motyl.

Det är en naturlig och ofarlig utveckling. Men raseriet från Ryssland talar för att man vill hälla i livet idén om en möjlig återförening av två stater. En sådan attityd hjälper också till att hålla en kulturell klyfta vid liv mellan de ukrainsktalande ukrainarna i väst och de ryssvänliga i öst.

Det finns flera skäl varför Poltava väcker starka känslor: Mazepa och kossakerna representerar en politisk kraft som sökte självständighet från rysk dominans. Mazepa vände sig inte enbart mot Ryssland. Han gick i allians med Sverige, det vill säga med Europa och Väst. För det tredje sänder Putins försök att hylla det ryska imperiet och beklaga Sovjetunionens sönderfall en stark signal att de som företräder ukrainsk självständighet är förrädare av den slaviska enheten.

Putin har ifrågasätt varaktigheten av Ukrainas självständighet och Ryssland satsar medel och krafter på att motverka att Ukraina skapar en separat nationell identitet och historia.

På kort sikt bidrar de ryska kulturella aktiviteterna till att understryka de öst-västliga motsatserna i Ukraina, medverkar till instabilitet och ökar Rysslands möjligheter att försäkra sig om hegemoni över den svagare grannen.

Författarna understryker till sist vikten av att tills Ukraina i lugn och ro och utan utländsk inblandning får möjlighet att enas kommer landet att plågas av splittring och oenighet. Därför har firandet av slaget vid Poltava lika stor betydelse som slaget hade för 300-år sedan.

I en fransk tidskrift vid namn L’intermediaire des chercheurs et curieux ställde 1915 signaturen J. G. Bord en fråga rörande Maigrets eventuella ättlingar. Han började med att relatera hur vår historieskrivande svenske monark Oskar II hade skildrat Karl XII:s död, vad som sades i Larousse om undersökningen 1859 och avslutade med att vända sig mot antydningar som gjordes i en ny biografi över Chevalier de Folard. Författaren, en man vid namn Coynart, insinuerade nämligen att den mystiske Maigret hade mördat kungen för att därefter försvinna in i historiens glömska. Bord tillbakavisade dessa anklagelser mycket emfatiskt genom att påpeka att Maigret var en mycket välrenommerad man. Efter att ha inlett sin karriär vid infanteriet hade Maigret den 1 april 1706 antagits som Ingenieur du Roi. Han hade därefter deltagit i försvaret av Aire 1710, belägringarna av Quesnoy och Bouchain 1712 samt belägringarna av Landau och Freiburg 1712. 1716 hade Maigret sänts till Sverige och 1719 begav han sig till Spanien där han, säger Bord, under belägringen av Barcelona sårades av två skott, ett i magen och ett i handleden. Maigret återvände till Frankrike först 1723, där han blev Ingenieur en chef i Peronne. Sedan 1715 var han, säger Bord, Chevalier de Saint-Louis. Maigret avled den 6 november 1729 i Peronne.

Till dessa Bords uppgifter kan läggas att Philippe Maigret 1715 och 1716 arbetade på Malta och att han 1725 publicerade ett verk som kom att få stor betydelse  – Traité de la sûreté et conservation des états par moyen des forteresses.

Frågan är då hur pålitliga Bords uppgifter är. Det mesta förefaller plausibelt, Aire angreps 1710 och fransmännen belägrade både Quesnoy och Bouchain 1712. Landau och Freiburg angreps däremot först 1713 och Barcelona 1719 är verkligt mystiskt. Kan Bord ha menat 1714?

Uppgiften att Philippe Maigret avled i Peronne 1729 förefaller vara helt ny (eller nästan 100 år gammal…) och värd att kontrollera. I det av Anne Blanchard sammanställda uppslagsverket Dictionnaire des ingénieurs militaires, 1691-1791, finns (om jag minns rätt) inget om detta.

Så vem var ”J. G. Bord.”? Uppenbarligen handlar det om den franske historikern Gustave Bord (1852-1934), som bland annat skrev om franskt frimureri och revolutionen 1789. Hur hade han halkat in på Philippe Maigret och vilka källor låg till grund för Bords notis? Se där något att gräva i för hugade forskare.

Källor:

Bord, J. G., La mort de Charles XII et le Chevalier de Mègret // L’Intermediaire des chercheurs et curieux. – LXXI(1915):1411. – S. 46-48

Bring, Samuel E, Bidrag till frågan om Karl XII:s död // KFÅ. – 1920. – S. 196-255

Hoppen, Alison, Military engineers in Malta, 1530-1798 // Annals of Science. – 1981. – S. 413-433

I England bröt ett inbördeskrig ut vid mitten av 1600-talet. Den portugisiska adeln reste sig mot den spanska kungamakten. Den så kallade Fronden gjorde uppror mot kungen vid ungefär samma tidpunkt. I Katalonien i Spanien och i Neapel kom det till liknande uppror. När Ukraina reste sig mot polskt förtryck 1648 var det dock främst bönder och stadsbor som deltog i den segerrika revolten.

Omkring femtio år senare flyttade oron till östra Europa. Den livländska adeln (Livland var då del av den svenska stormakten) under ledning av Johan Reinhold von Patkul protesterade mot de i Stockholm beslutade skatterna. Patkul kom senare att träda i sachsisk och rysk tjänst, där han agiterade för en koalition mot Sverige. När det Stora nordiska kriget inleddes mot Sverige 1700 var Patkul i rysk tjänst. Efter Karl XII:s inledande segrar kom det 1704 till fördraget i Altranstädt mellan Sverige och Sachsen. Den livländske adelsmannen utlämnades då och avrättades som förrädare 1707 på order av den svenske kungen. I Polen kom Stanislaus I Leszczynski på den polska tronen med svensk hjälp. Han hade starkt stöd av stora delar av den polska adeln, som motsatte sig Sachsenkungen August II på den polska tronen. I Ungern, som då var under habsburgskt välde, reste sig Frans II Rákóczi mot kejsaren i Wien och utkämpade ett åttaårigt krig. När den svenska armén marscherat in i Ryssland anslöt sig hetmanen Ivan Mazepa 1708 till Karl XII mot Moskva. Mazepa hade stöd av huvuddelen av den ledande ukrainska kosackmilitären. Ukraina, som frigjorde sig från Polen på 1600-talet, var nu under rysk dominans. Till sist kan nämnas att Demetrius Kantemir, härskare i Moldavien, 1711, med ryskt stöd, reste sig mot sultanen i Konstantinopel. Kantemir hade starkt stöd av bojarerna, den lokala adeln.

När man vill skildra den svenske generalen Johan Segersten (adlad Stenflycht 1717) bör man ha i minnet att denne kämpade i tre av de ovan nämnda upproren i Östeuropa: Ukraina, Polen
och Ungern.

En internationell general i Karl XII:s armé

Karl XII:s armé frambringade många internationellt verksamma generaler. Flera av dem var aktiva långt efter kungens död. Johan Stenflycht var östgöte 1) och gick i Linköpings skola. Han blev sedan liksom fadern militär och började som underofficer i Östgöta kavalleri.

Det speciella med Stenflycht var bland annat att han 1723 gifte sig med dottern till en av Karl XII:s samarbetspartner, den ukrainske hetman Filip Orliks 2) dotter Anastazya Orlik (1699 -1728). Orlik hade efterträtt Ivan Mazepa som ukrainsk hetman (statschef) 1710. Efter kalabaliken i Bender följde Orlik med familj och regering med resterna av den svenska armén norrut mot Sverige. Efter en tid i Stralsund i Svenska Pommern utskeppades ukrainarna till Ystad och bereddes residens i Kristianstad i Skåne. Vistelsen där varade 1716 till 1719 3) och tillsammans med sonen Gregorius lämnade Filip Orlik 1720 Sverige för att fortsätta kampen
för Ukrainas oberoende. Tiden i Kristianstad har kartlagts av undertecknad 4) och på den byggnad där familjen Orlik bodde under Kristianstadstiden finns nu en minnestavla. 5) Karriären började för Segersten med tjänsten som trossdräng 1701 vid Östgöta kavalleriregemente. Därefter blev den blivande generalen korpral vid samma regemente 1702.

Första tjänstgöringen utomlands i den svenska armén

I början av det Stora nordiska kriget deltog Segersten i slaget vid Klissov 1702 och han avancerade 1705 till adjutant vid Östgöta kavalleriregemente. När den svenska armén befann sig i Sachsen var Segersten dock involverad i en duell och tvingades fly.

Tjänstgöring i Polen och Ungern

Under flykten tog Segersten namnet Stenflycht och gick i furst Rákóczis 6) tjänst och stred som ryttmästare i Frans II:s armé mot de kejserliga i Ungern. Han försökte 1710 med 120 ryttare ta sig via Polen till Bender för att ansluta sig till Karl XII. Truppen blev dock överfallen av polska soldater under vojvoden Sieniawski. 7) Stenflycht förblev emellertid i Polen och samlade en ny trupp kring sig, med vilken han bekämpade Sachsentrogna polska
och sachsiska styrkor.

Andra tjänstgöringen utomlands i svenska armén

Enligt vissa uppgifter ledde Stenflycht 1713 Smiegelskis polska dragonskvadron, som 1711 satts upp i svensk tjänst. Befordrad till överstelöjtnant övertog han 1715 befälet över det Dnjesterska dragonregementet som överste. 8] Senare trädde han i kontakt med en konfederation av polacker som fortsatte kampen mot August den starke av Sachsen-Polen. När Stralsund i december 1715 kapitulerade kom han i sachsisk krigsfångenskap men fick
tillstånd att vistas i Mecklenburg. Han avvek därifrån och begav sig till Polen. Här fortsatte han med den polska konfederationen att kämpa mot sachsarna. Under den perioden medverkade han till sammankallande av en lantdag i Szrim och deltog i erövringen av Thorn och Posen. Den sachsiske generalfältmarskalken Flemming 9) satte nu ett pris om 50 000 rdr sp. för gripandet av Stenflycht. Denne ryckte in i polska Preussen med 3 600 man och
förenade sig med 6 000 man polsk-litauiska trupper. Mot Stenflychts varning inlät sig emellertid polackena i strid med sachsiska trupper vid Kowalewa, en drabbning som slutade med polskt nederlag. Stenflycht lämnade 1717 Polen och anslöt sig till Karl XII i Lund. Kungen gav honom i uppdrag att utbilda den unge hertig Karl Fredrik av Holstein 10) i militära frågor.

I holsteinska armén

Nu lämnade den internationelle generalen 1719 på nytt svensk tjänst för att verka i Holstein. Först hade han dock fört befäl i Norge 1718 över ett kavalleriregemente. I Holstein utnämndes
Stenflycht till generalmajor i den holsteinska armén och vistades både i Ryssland och Holstein.

Åter i Sverige

Det anses att Stenflycht återvände till Sverige och då hade Barbara (Anastazyas yngre syster, se nedan) och sönerna med sig. Efter återkomsten till Sverige greps han och ställdes inför Svea Hovrätt för förräderi, som i en summarisk process i januari 1731 dömde generalen till landsförvisning. Orsaken till åtalet var att han varit inblandad i försök att få en holsteinsk tronpretendent på den svenska tronen.

Ny kamp i Polen

Som ett resultat av domen i Stockholm kämpade Stenflycht i polska tronföljdskriget 11) på kung Stanislaus sida 12). Han utmärkte sig särskilt vid försvaret av Danzig mot ryssarna 1734. Han följde kungen ut ur staden till Königsberg. Steenflycht fortsatte till södra Polen och gav sitt stöd till generalkonfederationen i Dzikow i november 1734. Sedan konfederationen upplösts ledde han utbrytarregionen Podlachien 1735 i ett gerillakrig i slutet av
tronföljdskriget. Därefter begav han sig till Lothringen/Lorraine för att vistas med kung Stanislaus i exil. Sedan blev den internationelle svensken fransk generallöjtnant och valdes 1738 till överkommendant i Hamburg. När domen mot honom 1739 upphävdes kunde han återvända på nytt till Sverige.

Ånyo i svensk tjänst

Stenflycht sökte befäl i kriget 1741 mot Ryssland. Chefen för den svenska armén i Finland, generalen Ch. E. Lewenhaupt 13) kunde dock inte tillstyrka ansökan med hänsyn till den avund det skulle väcka bland övriga svenska generaler i Finland. När Lewenhaupt lämnade fick dock Stenflycht en förfrågan om han ville överta befälet i Finland. Nu hade dock generalen ändrat sig och återvände i stället till Stockholm. Vid riksdagen 1742 – 1743 arbetade han för hertig Peters av Holstein 14) val till tronföljare och sedan för prinsen av Birkenfeld 15). Slutligen kom han dock att ge sitt stöd till tronföljarkandidaten Adolf Fredrik. Stenflycht understödde också kungens planer på utvidgad kungamakt.

Den sista tiden i Nöbbelöv, Vederslövs socken, Småland

Sedan han pensionerat sig bosatte sig generalen först 1749 på Oby, Blädinge socken, i Kronobergs län. Han arrenderade Oby av översten Cronhiort. Carl von Linné besökte Oby den 11 maj 1749 under den skånska/sydsvenska resan. Vid slutet av sin mångskiftande karriär bodde generalen på Nöbbelöv i Vederslövs socken i Kronobergs län, som han köpte 1752. Det var en frälsegård med gästgiveri och låg inte långt från Blädinge socken. Han hade med åren förskaffat sig en bred bildning och talade bland annat latin, polska och franska. Med sin kammarpiga Susanna Monthan hade Stenflycht fem barn (döttrarna Elisabeth, Lovisa och Dorothea Johansdöttrar och Gustaf samt Michael Johanssöner. Därtill kommer förmodligen tre barn med hushållerskan Stina Hageberg. Hon gifte sig senare med gästgivaren i Nöbbelöv. Nedan följer närmare uppgifter om familjen, som baseras till stor del på forskning av den kände svenske släktforskaren Christopher von Warnstedt (1918 – 1998).

Generalen gifte sig första gången med N.N. troligen omkring 1707/1708. Första hustrun skall ha avlidit senast 1722/1723. Hon härstammade troligen från trakten av staden Rawitz (Schlesien, numera Polen). Eventuellt kan det ha varit släktskap med den polske kungen Stanislaus I. En rad gods i Polen och Schlesien följde med i boet.

I detta gifte hade paret sonen Philip (född cirka 1708 och levde 1742 men avled före pappan). År 1728 blev sonen fransk fänrik vid regementet Royal Pologne. Åren 1731 – 1734 var han fänrik i holsteinsk-gottorpsk tjänst. Från 1734 polsk löjtnant och 1735 kapten i polsk tjänst. Philip hade en son (född mellan 1710 och 1715. Var omkring 1730 ogift och sonsonen avled före fadern.

Andra giftet var som sagt med Filip Orliks dotter Anastazya Feodora , som var född i Poltava 1699 och avled den 11 mars 1728. Giftermålet skall ha ägt rum i Görchen (omkring 10 km nordost om Rawitz och cirka 60 km från Breslau).

I giftet med statschefsdottern hade Stenflycht sonen Carl Gustaf (född i Görchen 1724 och avled i Frankrike 1758). År 1746 var han fransk lötnant i infanteriregementet Royal Pologne. Blev 1747 sekundkapten i samma regemente. Major omkring 1750, överstlöjtnant och sedan överste 1758. En dotter (N.N. levde 1742 hos pappan i Hamburg som ogift. Philip, den andre sonen, föddes i Polen omkring 1726. Levde 1731 då han var med pappan i Sverige men dog före denne.

Det tredje giftet skall ha varit med den ukrainske hetmanen Orliks dotter Barbara omkring 1731/1732. Barbara var född 1707 och avled någon gång mellan 1734 och 1738. Hon ägde bland annat slottet Stanislanova i Podolien (sydöstra Polen vid ukrainska gränsen). Inga barn kända.

Vid sin död 1758 begravdes generalen i ett gravkor han låtit bygga åt sig i Vederslövs gamla kyrka i den västra delen under läktaren. 16)

Johan Stenflychts själbiografiska anteckningar på franska finns bevarade på Riksarkivet. Här skall bara avslutas med en beskrivning av generalen då han var 75 år gammal: ”Stenflycht var närmare 80 år och nästan blind. Liten och ful, klädd i en fårskinnspäls. Han bodde i en by, hade två små otapserade rum, en tältsäng, några små bord och stolar; hade en piga och en dräng; åt god, men torftig mat, nyttjade varken vin eller brännvin, men då och då
en kop caffe… [Oaktat hans ringa inkomster] var ingen i den socken, där han lefde, som intet njöt prof av hans godhet. 17)

Noter

1) Johan Segersten (sedermera adlad Stenflycht) föddes den 6 april 1681 på Säby rusthåll, Hovs socken, Östergötlands län. Hans pappa var Gustaf Bengtsson Segersten (d. 1701) gift med Brita Olofsdotter (f. 1648, d. 1729). Enligt uppgift skall Stenflycht haft fyra barn med sin hushållerska Susanna Monthan (se ovan). I giftet med Anastazya Orlik hade Stenflycht två barn. Sonen Carl Gustaf föddes 1724. Han tjänstgjorde i holsteinsk tjänst och avancerade
senare till kapten. Därefter inträdde han i fransk tjänst vid regementet Royal Pologne och var där ännu 1752. Carl Gustaf avled ogift 1758. Sonen Filip föddes 1726 och avled ung. Om barnen se närmare i slutet av artikeln. Det finns en omfattande litteratur om Segersten/ Stenflycht, men den är av äldre datum. Enligt uppgift finns det i Riksarkivet en på franska skriven självbiografi i manuskript, som jag inte tagit del av. I bouppteckningen efter generallöjtnanten finns antecknat ”2:ne stycken böcker rörande Gen-Lieutnantens lefnadslopp – utan värde”. Det fanns också i boet ett rätt stort bibliotek av historiska verk bland annat J. Nordberg: Karl XII:s Historia. Det skulle vara intressant med en artikel om Stenflychts bibliotek till belysande av hans intresse för historia. En av Sveriges ledande genealoger Christopher von Warnstedt (1918 – 1998), forskade i kända östgötasläkter, främst under 1700-talet. En längre artikel, ”Släkten Segerste/Stenflychts äldsta historia”, publicerades 1996 och 1998 i två delar i tidskriften Lövet. Nordisk Familjeboks Uggleupplaga (Nordisk Familjebok – Konversationslexikon och Realencyklopedi, Nyare upplagan, Band 26, redaktör: Th. Westrin) har en längre biografisk artikel om Stenflycht. Protokollen från rättegången mot Stenflycht i Svea Hovrätt 1731 är digra (inklusive vädjandet till ständerna efter domen och Sekreta Utskottets beslut att gå på samma linje som hovrätten). Om hertig Karl-Fredrik av Holsteins och hans adjutant Stenflychts tid i Ryssland har den holsteinske adelsmannen Friedrich Wilhelm von Bergholz skrivit en bok på tyska (som jag inte haft tillgång till). Mitt huvudintresse i fråga om Stenflycht är hans tid som svärson till den ukrainske hetmanen Filip Orlik. Härom finns något av min hand (”Den ukrainske kosackhetmanens svärson i Nöbbele: Johan Stenflycht, dagstidningen Barometern, Kalmar, 12 juni 2008, samt ”Vem var Johan Stenflycht…?”, Smålands-Posten, Växjö, 19 juni 2008). Om Stenflychts roll till stöd för sin svärfar se bland annat min artikel ”The Russian Manhunt for Mazepists Coming From Sweden from 1720″ (www.karlxii.se). Frågan om ett porträtt av Stenflycht har jag ännu inte hunnit utreda men det är min förhoppning att ett sådant finns någonstans. Stenflycht är en spännande svensk militär och han vore värd en biografi.

2) Hetmanen Filip Orlik (ukr. Pylyp Orlyk) (1672 – 1742) var ukrainsk hetman i exil 1710 – 1742. Han föddes i Kosuta nära Vilnius i Litauen i en litauisk-tjeckisk familj. Studerade vid en jesuitskola i Litauens huvudstad och vid Mohylaakademin i Kiev. Från 1700 till 1706 var han chef för det allmänna militärkansliet. Under 1706 blev han generalkansler och hetman Ivan Mazepas främste rådgivare. Mazepa och Orlik slöt 1708 en allians med Sverige för att säkra det ukrainska hetmanatet från rysk överhöghet. Nederlaget för de svensk-ukrainska styrkorna vid Poltava 1709 tvingade Orlik i exil. Han blev 1710 med svenskt godkännande och erkännande av ottomanska riket vald till Ivan Mazepas efterträdare. Orlik slöt en allians med Sverige samma år och med Krimkhanatet, en ottomansk lydstat, år 1711. Åren 1711 till 1714 sökte hetmanen bilda en antitrysk koalition men följde de kvarvarande svenskarna Karl norrut och vistades med sin familj en tid i Svenska Pommern och bosatte sig med denna och och sin regering i Kristianstad 1716 till 1719. Under 1720 flyttade han till kontinenten för att 1722 bosätta sig i Salonika (nuvarande Grekland) med stöd av Turkiet. Från 1734 bodde han i Budzhak och sedan i Moldavien. Frankrike, England, tyska stater, Polen och Vatikanstaten understödde honom i arbetet för ett självständigt Ukraina och Orlik hade planer på att sätta upp egna väpnade styrkor. Hetmanen skrev en rad böcker inklusive Diariusz podrozny (Resedagbok) 1720 – 1732. Den publicerades 1988 till 1989 av amerikanska Harvards Ucrainian Research Institute.

3) Ett barn till Filip Orlik föddes i Kristianstad. Äldsta barnet var Anastazya, blivande hustru till Stenflycht. Hon föddes 1699 i Poltava. Därefter följde sonen Gregorius, som föddes 1702 i det ukrainska hetmanatets huvudstad Baturin. Den förstördes av ryska trupper 1708, som tsar Peters hämnd för hetman Ivan Mazepas allians med Sverige samma år. Gudfader till Gregorius var hetmanen Ivan Mazepa och gudmor hustrun till Ukrainas generaladvokat
Kotjubei Lubovia. Därnäst följde sonen Michal, som föddes 1704, också i Baturin. Han hade liksom Gregorius Mazepa som gudfader. Också i Baturin föddes dottern Barbara även hon med Mazepa som gudfader. Det första barnet i exil var Jacob, som föddes i Bender 1711 med Karl XII som gudfader och Anna Voinarovska som gudmor. Hon var gift med Mazepas släkting Andrej Voinarovskij. Även dottern Martha föddes i Bender 1713. Hon fick kung
Stanislaus I av Polen som gudfader och ytterligare två polska adelsmän, furst Michal Korbyt Wisznoviecki och vojvoden av Kiev, Josef Potocki. Ytterligare två flickor föddes under exilen. Maryna Anna såg dagens ljus på en herrgård i Alte Fähre på ön Rügen, där familjen Orlyk bodde under tiden i Svenska Pommern. Gudfader var general Poniatowski för kung Stanislaus I av Polen och prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Karl XII, företrädd av hustrun till den svenske fältmarskalken Carl Gustav Rehnskiöld, grevinnan Rehnskiöld. Till sist föddes Katarina i Kristianstad den 5 november 1718. Hon dog tidigt troligen 1719. Hennes gudfäder var generalguvernören över Skåne, generalen Carl Gustaf Hård. Ytterligare gudfäder var generallöjtnanten Schultz, generallöjtnanten Albedyll och statskommendanten i Kristianstad, överste Adam Johan von Feilitzen.

4) ”Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716 – 1719″, Ale – historisk tidskrift för Skåneland, Nr. 2/1993, ”Ukrainas statsöverhuvud Filip Orlik med familj och regering i Kristianstad 1716-1719″, utökad version av 1993 års artikel, Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1994, sid. 46 – 56., ”Filip Orlik – en prominent gäst i Henrik Hildebrands gästgiveri”, Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1997, sid. 56 – 66, ”L’hetman Pylyp Orlyk et son gouvernemant en exil in Suède”, tidskriften L’Est Européen, Paris, Nr. 227, juli – september 1992.

5) Ansvarig för uppsättandet av minnestavlan vid Lilla torg i Kristianstad var Vähusens Vänner, en förening som bildades 1977 ”för bevarande och ändamålsenligt utnyttjande av ur kulturell synpunkt värdefulla byggnader inom den centrala delen av Kristianstads kommun”. Svenska orter och kommuner drabbades under 1950-talen och 1960-talen av ett hämningslöst rivningsraseri. De kulturhistoriska så kallade Vähusen var då i dåligt skick och rivningsbeslut hade fattats. Föreningen lyckades dock rädda Vähusen, som var unika 2-vånings skiftesverkshus, som saknade motstycke i Sverige. Projektet deltog 1987 i Europa Nostra, ett slags Europamästerskap i arkitektur och restaurering. Genom föreningens insatser har också det hus, där familjen Orlik vistades 1716 – 1719, kunnat räddas.

Föreningen har bidragit till förskönande av Kristianstad med en av klockorna i klockspelet på Lilla torg (1992) och en 24 punds kanon på den restaurerade Bastionen Konungen (1994). Klockspelet hotas när detta skrivs 2008 av nedmontering.

Den första minnestavlan uppsattes 1997 på Orlikhusetpå initiativ av f. stadsarkitekten och kulturchefen Sune Friström i Kristianstad. Den stals och ersattes av en ny tavla år 2001.

6) Furste Frans II Rákóczi (1676 – 1735) av Siebenbürgen hade 1652 valts till furste men kom aldrig på tronen. Uppfostrad i Böhmen (nuvarande Tjeckien) gifte han sig 1694 med R. Amalie av Hessen-Rheinfels och kom att leda de ungrare som eftersträvade självständighet för Ungern. År 1700 sökte han i samband med utbrottet av spanska tronföjdskriget kontakt med Frankrike, men hans motståndare upptäckte detta. Han greps och fängslades 1701 men lyckade med hjälp av hustrun fly till Polen. Härifrån angrep han 1703 norra delarna av Ungern. Efter en rad militära framgångar valdes han på nytt till furste av Siebenbürgen och kejsar Josef I avsattes som kung av Ungern. Kriget pågick till 1711. Fred slöts då i Szatmár och Frans II:s anhängare fick amnesti. Ungern garanterades religionsfrihet och författningsrättigheter. Fursten gick i exil först till Polen, sedan till Frankrike och slutligen 1720 till Turkiet.

7) Vojvoden Adam Mikolaj Sieniawski (1666 – 1726) var en polsk adelsman och militärledare som vid olika tillfällen uppehöll tjänsten som vojvod, fältkronhetman, storkronhetman och starost över bland annat Lviv i Västukraina. År 1687 hade han stött prins Conti som kungakandidat i Polen men efter valet av August II den starke accepterade han detta val. Som ledare för Sandomierzkonfederationen lyckades han stoppa föreningen av de
svenskvänliga styrkorna under Stanislaw Leszczynski och den svenska armén under Karl XII. Senare gick Sieniawski i opposition mot August av Polen-Sachsen.

8] Djenesterska dragonregementet (Polska regementet till häst) härstammade från polska och litauiska frikompanier som 1706 bildade det så kallade Vallack- eller Volloschregementet i svenska armén. Med resterna av detta regemente bildades i Bender 1712 ett nytt regemente, det djnesterska som till större delen gick förlorat när Stralsund föll. Några officerare och soldater överfördes till det Tyska dragonregementet. Av kvarvarande polacker och litauer bildades det Polska regementet, som deltog i 1718 års fälttåg. Regementschefer var från 1706 översten Sandul-Kolza, från 1712 översten B. Urbanowitz och 1715 översten Johan Stenflycht.

9) Generalfältmarskalken Jakob Heinrich Graf von Flemming (1667 – 1728) av Sachsen deltog i det Stora nordiska kriget. Han sårades i slaget vid Klissow 1702. Blev senare 1706 general av kavalleriet och året efter guvernör i Dresden samt 1710 geheimepresident för det sachsiska krigsrådet. Förde 1715 befäl över de sachsiska trupperna i Pommern och besegrade en polsk-svensk armé vid Sandomir. Efter 1719 förde han befäl över hela den polska
kronarmén. Från 1712 var han i praktiken premiärminister i Sachsen.

10) Hertig Karl Fredrik (reg. 1702 – 1739) av Holstein-Gottorp fortsatte hertigdömets antidanska politiken från 1600-talet men förlorade 1713 sin del av Sönderjylland, som tillfördes den danska kronan. Residenset flyttades som en följd därav från Gottorp till Kiel. Hertigen var gift med tsar Peters dotter Anna.

11) Polska tronföljdskriget (1733 – 1735) var ett krig som fördes om rätten att efterträda August II av Sachsen som polsk kung. Frankrike föreslog den av Sverige understödde exkungen Stanislaus Leszczynski. Denne valdes men blev fördriven av ryska och sachsiska trupper. August III av Sachsen inträdde som kung av Polen. Den svenska regeringen förordade ett militärt svensk-franskt ingripande i Polen till stöd för Stanislaus, men det uteblev. En rad strider under kriget utkämpades bland annat i norra Italien. En preliminär fred slöts i Wien 1735, som bekräftades 1738. August III fick behålla Polen och Stanislaw tilldelades Lothringen/Lorraine under förutsättning att det efter dennes död tillföll Frankrike.

12) Kung Stanislaus I Leszczynski (1677 – 1766) av Polen hade 1704 slutit sig till Karl XII, som gjorde honom till polsk kung avsättande August den starke av Polen-Sachsen. Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 förlorade Stanislaus den polska kronan och gick i exil till Sverige. Där vistades han med sitt hov i Kristianstad 1711 – 1714. Härefter begav han sig till Karl XII:s stamland Zweibrücken, som han dock tvingades lämna 1720. Fem år senare gifte sig hans dotter Maria med den franske kungen Ludvig XV. År 1733 valdes han till polsk kung (se not 11) men avsade sig tronen 1735. Bodde sitt återstående liv i Lunéville och Nancy. Där gynnade han vetenskap och konst och skrev själv en rad politiska och filosofiska verk.

13) Charles Emil Lewenhaupt den äldre (1691 – 1743) var greve av den kända svenska ätten Lewenhaupt. Efter utländsk krigstjänstgöring inträdde han 1710 i den svenska armén och deltog i det Stora nordiska kriget. År 1722 utnämndes han till generalmajor och 1734 till lantmarskalk. Några år senare anslöt han sig till hattarnas parti och understödde tankarna på ett krig mot Ryssland. Hösten 1741 flyttade han till Finland och övertog den svenska
krigsledningen. Han visade dock alltför stor tveksamhet och inledde en lång rad återtåg. Efter att ha hemkallats i juli 1742 ställdes han till svars för den misslyckade krigföringen. Han dömdes till döden av en ständerkommission och avrättades i augusti 1743.

14) Hertig Karl Peter Ulrik (reg. 1739 – 62) av Holstein inledde huset Holstein-Gottorps regeringstid i Ryssland. Med Karl Fredriks (Peters far) kusin Adolf Fredrik kom huset Holstein-Gottorp också på den svenska tronen.

15) Kristian IV (1722 – 1775) av Zweibrücken och tillhörde den pfalziska linjen Birkenfeld-Bischweiler, som efter utslocknande av den svensk-pfalziska linjen 1731 kommit i besittning av Zweibrücken. Kristian tillträdde regeringen 1740. På franskt initiativ blev han en av kandidaterna till den svenska tronen vid tronföljarvalet i Sverige 1741-42. Men på grund av bland annat ryska önskemål kom valet att falla på Holsteins Adolf Fredrik.

16) I 1829 års inventarieförteckning över Vederslövs gamla kyrka nämns att den i kyrkan befintliga J. Stenflychts grav nu är igenfylld. I den nya kyrkan hänger två ljuskronor av vilken den ena bär inskriptionen: ”Denna Ljus-Crona Är skänkt av Högvälborne Herr Johan Stenflycht Åhr 1754″.

En värja, som tillhört generalen Stenflycht, finns bevarad i Vederslöv. Forskning pågår för att närmare utreda var i Nöbbele Stenflycht bodde. Varmt tack till Karin Ivarsson, Vederslövs hembygdsförening, för uppgifterna i denna not liksom till Anders Thelin i Vederslöv.

17) Vivi Horn, Den sturske Montgomery (en studie av överste Robert Montgomerys memoarer).

”Till allerunderdånigst föllie af Hans Kongl: May:tz allernådigste Bref af d: 11 December sidstledne [1697], ähr så wähl Regementz- som Compagnie ÖfwerOfficerarnes tienster och meriter korteligen upsatte, effter dheras inkomne berättelser som nu för tijden I kongl. May:ttz tienst stedde ähr, wedh Södra Skåniska Cavallerie Regementet

…

2 Ryttmestaren Christian Ridderschiöld

Hafwer I begynnelsen warit nogra Åhr och tient wed Militien I Holland under Herr Printz von Curlandz Regemente, och sig der till reformerat Fendrich uptient, I hwilken tienst han bewijstat belägringen för Graf

1675 blefwit Drabant och vice Corporal under wår Allernådigste konungz Drabanter

1678 d: 12 Februarj blefwit Lieutnant under Småländske Cavalleriet och samma åhr d: 24 October blefwit Ryttmestare derunder Regementet.

1679 d: 1 October blefwit benådat med ett Compagnie af detta Regemente som han ännu hafwer under Commando, och uthj inrijkes tienster bewijstat slaget för Halmstad och LandzCrona, men då Lundz slag stådt, warit siuk, både föer och effter slaget.

…

5:te Lieutnant:n Petter Möller

1663 d: 12 November blefwit Ryttare under Småländska Regementet

1677 blefwit Corporal under Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, och wed nästa munstring blefwit Qwartermestare under dåwarande Ryttmetare Gabriel Gyllenståls Compagnie

1678 d: 15 Junj blefwit Cornet under samma Compagnie

1682 d: 15 September blefwit Lieutnant under då warande Öfwerste Carl Gyllenpistohl, och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie och hafwer Lieutnanten warit uthj slagen för Halmstad, och LandzCrona, men då Lundz slag blef hållit war han fången i Kiöpenhambn.

…

5 Corneten Hans Stockman

1678 blefwit Qwartermestare under Majoren Joel von Halls Compagnie

Samma år blefwit Regementz Adiutant under då warande Hr Öfwerste Ramsverdz Regemente, då han tillijka upwachtat Regementzskrifware tiensten der sammastädes

1679 d: 26 November Avangerat till Cornet under samma Regemente och Ryttmester Ridderschiöldz Compagnie

…
Beckaskoug d 15 Martj 1698 Alexander Strömberg”

Källa: Arméns meritfört. Vol M 951, RA

Karl XII, född 1682; död 1718.

Axel Erik Roos, född 1684 12/8 på Årnäs i Västergötland; friherre; drabant 1708 14/8 (förut löjtnant vid Närke-Värmlands regemente); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; generaladjutant av flygeln 1713 20/10; överste vid Södra Skånska kavalleriregementet samma år 29/10; fången 1716 av danska kapare; hemkom 1717; generalmajor av kavalleriet 1722 29/5; död 1765 14/12 på Löfås i Dalarna; gift.

Mathias Wohlberg, född 1680 31/12 i Skåne; drabant 1708 30/11 (förut löjtnant vid Hjelms dragonregemente); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vice korpral 1714 10/9; korpral 1720 16/11; gick 1722 1/1 över till den omorganiserade drabantkåren; tjänstefri; överstelöjtnants karaktär 1731 med rang från 1723 17/5; adlad 1734 5/5 Wolberg von Tungelfelt; adjutant vid Lidrabantkåren 1736 23/9; överstes karaktär samt kommendant på Karlstens fästning 1743 5/8; död 1747 20/3 i Marstrand.

Jobst Henrik von Tschammer, tillhörde en Schlesisk adelsätt; drabant 1702 9/7; korpral 1711 12/4; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; överstelöjtnant vid Upplands tremänningsregemente till häst 1713 20/10.

Karl Carpelan, född 1680 14/8 i Åbo; drabant 1707 10/1 (förut löjtnant vid De la Gardies infanteriregemente); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vice korporal 1714 10/9; tillhörde 6 troppen (=2:a divisionens 3 tropp) under hemresan; kvartermästare 1718 20/5; död 1730 19/7.

Cyprianus Urbanowicz, överste, enligt uppgift den ende polack som stannat i svenska lägret i Varnitza sedan belägringen.

Gustaf Clysendorff, hovjunker (1710); kammarherre; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2 – där han blev ihjälskjuten.

Johan von Palmenberg, friherre; hovjunker; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2 – där han blev ihjälskjuten.

Karl Didrich Ehrenpreuss, född 1692; kopist; reste 1712 till Bender på kungens befallning; kanslisekreteraren; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; assessor vid Svea hovrätt 1718; hovrättsråd 1729; riksråd 1739; friherre 1749; kansler vid Uppsala akademi 1750; greve 1751; ledamot av vetenskapsakadamin 1756; död 1760; gift med Catharina Linroth.

Olof Åberg, född 1682 29/7 i Uppland; premierfänrik vid Upplands regemente och Överstelöjtnantens kompani; sekundlöjtnant 1710 18/2; premierlöjtnant i Bender 1712 18/1; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; sekundkapten 1714 14/9; premierkapten 1719 2/5; överstelöjtnants avsked 1723 14/3; död 1738 i Films socken.

Karl Magnus Krusell, född 1690; tjänade som ”frij volonteur och underofficare alt til Bender” vid Åbo läns kavalleriregemente; mönsterskrivare därstädes vid Överstelöjtnantens kompani; var med vid Czernowitz 1709 24/9, men räddade sig till Bender igen; sergeant vid Benderska dragonerna 1711 /6; fältväbel vid Benderska dragonerna Livkompani 1712 /1; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2, där han sist av alla svenskar kom in; kornett vid Smålands kavalleriregemente 1714 3/9; tillhörde 4 troppen (=2:a divisionens 1 tropp) under hemresan; premierlöjtnant vid Smålands kavalleriregemente och Sunnerbo kompani 1715 10/10.

Fredrik Krus, Grothusens kammartjänare, blev död i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2. [Tack till Bengt Nilsson för namnet på honom]

N.N., Axel Sparres kock, blev död i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2.

Eric Tillberg, korpral; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna, som ”Corporal Oloff(!) Tillberg”, vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet.

Eric Brun, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); tillhörde 5 troppen (=2:a divisionens 2 tropp) under hemresan; erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet.

Michael Bonde, ryttare vid Karelska kavalleriregementet och ryttmästare von Qvantens kompani; ryttare vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde 2 mil från Weklax stad i Viborgs län (rulla 1712 21/9).

Anders Frisk, soldat vid Södermanlands regemente och Västra Rekarnes kompani; soldat vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet; hade sin hustru i Fyholms by, Jeder socken i Södermanland (rulla 1712 21/9).

Jacob Mårtensson, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet.

Mårten Frimodig, ryttare vid Livregementet och Majorens kompani nr 96; profoss därstädes 1706 13/3; profoss vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under ”Af Cawalleriet” vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då ryttmästare Unges tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde i Haller by i Litslena socken, Uppland (rulla 1712 21/9).

Christoff Fleisman, korpral; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna, som ”Corporal Christoff Fleisman”, vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Fribergs tropp vid Benderska dragonregementet.

Georg Ludvig, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); tillhörde 4 troppen (=2:a divisionens 1 tropp) under hemresan; erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Fribergs tropp vid Benderska dragonregementet.

Eric Sadman, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Fribergs tropp vid Benderska dragonregementet.

Olof Kjerström [Kiefström], officersdräng hos ryttmästare Lock vid Livregementet; ryttare därstädes 1706 13/3 vid Majorens kompani nr 96; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna, som ”reverserad officersdräng” åt löjtnant Boy, vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Fribergs tropp vid Benderska dragonregementet. Han ska enligt obekräftad uppgift haft en son vid namn Berndt-Olof Kjerström som blev urmakare i Trelleborg, Skåne.

Olof Bohm, matros; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”matrossen” och ”reverserad officersdräng” åt general Sparre, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Fribergs tropp vid Benderska dragonregementet.

Georg Sånge, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Ungers tropp vid Benderska dragonregementet.

Johan Smitt, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); tillhörde 6 troppen (=2:a divisionens 3 tropp) under hemresan; erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Ungers tropp vid Benderska dragonregementet.

Peter Gädda, född c:a 1660; ryttare vid Södra Skånska kavalleriregementet och Sallerups kompani nr 94; ryttare vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt generaladjutant Dyring, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Grubbenhielms tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde i Hyby socken, Bara härad, Skåne (rulla 1712 21/9); hustrun flyttade efter mannens utkommendering till grannsocknen, där hon enligt domkapitlet ”icke allenast aflade ett barn, utan och för ett letferdigt lewfwerne war beryhtat”, hennes syster höll krog i Vismarlöv år 1713; han hemkom 1716 och levde som avskedad ryttare 1720 9/2 i Lunnarp.

Mårten Paulsson, artillerikusk; vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt överste Koskull, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Grubbenhielms tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde vid Narva (rulla 1712 21/9).

Lars Frimodig, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt överstelöjtnant Silfwersparre, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Grubbenhielms tropp vid Benderska dragonregementet.

Peter Holm, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt överste Silfverhielm, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Grubbenhielms tropp vid Benderska dragonregementet.

Johan Tiugstedt, ryttare vid Livregementet och Örebro kompani nr 120; ryttare vid Koskulls Benderska eskvadron (rulla 1712 15/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt ryttmästare Silfwerhielm, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Westerbergs tropp; hans hustru bodde vid Örebro i Närke (rulla 1712 15/9)

Georg Sehman, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Westerbergs tropp vid Benderska dragonregementet.

Nils Nordstrand, korpral; ”d. 19 Febr. [1712] Nils Norstrand tillkommen at bli dragon vidh Dagestr[öms tropp]” (månadsförslag i Bender 1712 /1); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Helds tropp vid Benderska dragonregementet.

Måns Palm, ryttare vid Södra Skånska kavalleriregementet och Östra Göinge kompani nr 84; ryttare vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt löjtnant Colmes, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Helds tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru, Maria Jonsdotter, bodde på rusthållet Njura i Broby socken, Skåne (rulla 1712 21/9), hon eftersöktes år 1713 i Ryssby, Kronobergs län.

Fabian Meiss, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Helds tropp vid Benderska dragonregementet.

Bertil Block, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen(?) under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Helds tropp vid Benderska dragonregementet.

Pehr Carlsson, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna, som ”reverserad officersdräng” åt generaladjutant Dyring, vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Helds tropp vid Benderska dragonregementet.

Henrik Baur, född uti Schlesien/Sachsen; gemen; tjänstgjorde i Turkiet 1711 som lakej åt ”Herr Envojen (Funck)” och ”Herr Regeringsrådet (Neugebauer)” (Agrell s. 228, 238); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet.

Adam Flink, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna, som ”reverserad officersdräng” åt överstelöjtnant Schultz, vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet.

Per Eneroth, soldat vid Södermanlands regemente och Livkompaniet; vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”prophoss Pehr Enrot”, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde i Enby by, Halla socken, Södermanland (rulla 1712 21/9).

Sefre (Sigfred) Winter, gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet.

Georg Spring (Jörgen Sprink), gemen; deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet.

Jon Berg, ryttare vid Kruses kavalleriregemente (Upplands tremänningsregemente till häst) och Majorens kompani, ryttare vid Silfverhielms Benderska eskvadron (rulla 1712 21/9); deltog i försvaret av kungshuset vid kalabaliken 1713 1/2; vid hemfärden från Turkiet finns han upptagen, som ”reverserad officersdräng” åt överstelöjtnant Delawal, under dragonerna vid överste Silfverhielms ”Troup” (rulla 1714 23/10); erhöll såsom försvarare av kungshuset vid Bender 10 dukater när han ankom till Stralsund 1715, han tillhörde då kapten Kuhlfeldts tropp vid Benderska dragonregementet; hans hustru bodde i Styrsta socken, Skäralids härad, Östergötland (rulla 1712 21/9).

Eventuella kompletteringar tas tacksamt emot!

Kärast i bygdens minne är utan tvekan Svante Horn
”Så länge här växer korn, skall vi minnas Svante Horn” är fortfarande ett välkänt talesätt i Källeryd. Efter sin långa fångenskap i Ryssland återkom Svante Horn till Källeryd och levde där länge som en levande legend. Likpredikan över Svante Horn finns bevarad och är en av de bevarade källorna till hans dramatiska krigsupplevelser.

Svante Horns far var Christer Horn (d 1705), assessor vid Göta hovrätt i Jönköping. Han ingick omkr 1672 äktenskap med Elisabeth Maria Durell (d 1717). Christer Horn kom på obestånd och tvingades till sina kreditorer avstå samtliga sina gårdar i Östergötland, inklusive sin sätesgård Norrby. Här föddes Svante Horn år 1675. Som nämnts ärvde Christer Horn egendomarna i Källeryd efter Magnus Durell. Särskilt säterigården består vid den tiden av ”mycket zirlige och sköne hus”. Här på Källeryds gård växte Svante Horn upp.

Som 18-åring finner vi Svante ”efter egen god böjelse och sina hulda föräldrars benägna bifall” som volontär vid Smålands kavalleriregemente. För att snabbare komma ut i strid ”mot riksens fiender” begärde och fick Svante Horn 1697 transport till Jönköpings regemente till fots. Mitt under en fältmarsch utnämndes den ”raske och oförskräckte ynglingen” till korpral.

År 1699 överskeppas Svante Horn, nu sergeant, till Wismar, för att ingå i det värvade regemente som leddes av den för sin djärvhet i fält legendariske generallöjtnant Liewen.

Regementet skulle samverka med hertigen av Holsteins trupper mot danskarna i det anfall från Danmark som väntades och kom år 1700. Detta skulle bli inledningen till det Stora Nordiska kriget, som skulle rasa till år 1721. Från 13 april till 24 maj 1700 befann sig fänrik Svante Horn bland de drygt 4 000 instängda försvararna i Holsteins huvudfästning Tönningen, som belägrades av 12 000 danskar. Vid ett svenskt utfall från fästningen mot staden Apelkerne fick Svante Horn sitt första krigssår medan han med sitt förband erövrade det s k hornverket. En kula genom högra låret gjorde honom obrukbar i strid en längre tid.

Den 10 april 1702 fick han löjtnantsfullmakt vid Skånska dragonregementet och utkämpade snart med detta ”dagligen hårda skärmytslingar” i Polen,

I april 1703 deltog han i erövringen av Pultusk, en stad ca 50 km norr om Warszawa vid floden Narew. Staden togs ifrån den polske kungen Augusts litauiska och sachsiska styrkor genom överrumpling med enbart 8000 man rytteri och dragoner, fotfolket lämnades efter. Det var vid detta tillfälle som den sachsiske befälhavaren von Beust tillsammans med en mängd officerare försökte rädda sig inne i en nedför floden flytande kvarn, men blev tillfångatagna av den 20-årige Karl Xll själv. Enligt likpredikan 1756 var det under detta slag Svante Horn i striden blev stucken genom vänstra armen, fick sin häst skjuten och därefter blev illa trampad.

Belägringen av den starka fästningen Thorn
”När salig herren, efter denna svåra medfarten någorlunda återvunnit sina första krafter”, står det i likpredikans levnadsbeskrivning, ”så bevistade han med vanlig munterhet och tapperhet belägringen av Thorn”. Under belägringen befordrades Svante Horn till kapten löjtnant, som vid denna tid var en befälsgrad och inte som nu en dryck.

700 polacker överfaller 25 svenskar
Vid ett tillfälle under belägringen begav sig den nyblivne kaptenlöjtnanten ut med 24 man för att samla virke. Den lilla truppen överfölls plötsligt av 700 polacker i 7 fanor, och slogs med dem i sju timmar tills alla Horns män stupat utom en. Svante Horn hade då på egen hand sårat eller dödat över hundra polacker, en närmast otrolig krigarprestation. Tillsammans med den ende återstående av sina män lyckades Svante Horn sedan undkomma till belägringsstyrkan vid Thorn, dock utan virke. Ett karolinskt krigaräventyr – ett bland många. Svante Horn deltog sedan vid Thorns kapitulation den 3 oktober 1703.

Lembergs fästning intas
Den 27 augusti året därpå stormade Svante Horn, nu sekundkapten, med dragonerna Lembergs (Lwovs) fästning i södra Polen. Genom en krigslist kunde fästningen intas på kort tid, endast 15 minuter ! Det gick till så här. Dragonerna red tidigt på morgonen fram mot den torra fästningsgraven, och satt av hästarna på ett överenskommet tecken. Därefter sprang de ned i vallgraven och nere i denna runt fästningen till motsatta vallen, varpå de klivande på varandras axlar raskt kom upp på fästningsvallens krön. Därifrån kastade de sina handgranater, som kungen kvällen innan lärt dem hantera. Polackerna blev genom detta så svårt medtagna och bestörta att de tog till flykten i riktning mot själva staden, men vägen stängdes av Karl XII med drabanter och övriga dragoner. Ett stort byte erövrades, och Svante Horn lyckades denna gång förbli oskadd.

Svårt sårad vid Fraustadt
Under det våldsamma slaget vid Fraustadt (80 km sydsydväst om Poznan) 3 februari 1706 undgick däremot inte premiärkapten Svante Horn svåra blessyrer. Nu ingick han i Rehnskölds armé om 10 000 man, som med en förlust av 400 stupade och 1000 sårade, närmast förintade en stor rysk-polsk-sachsisk armé räknande 18 000 soldater. Svante Horn blev under slaget ”ganska illa huggen i huvudet, så att fjorton benskärvor måste uttagas, vilket han med ogement tålamod uthärdade”.

Daniel Lidbom
Det har hittills inte nämnts att Svante Horn som officer hade rätt att medföra en civil betjänt. Svante Horns betjänt hette Daniel Lidbom och är i Källeryd nästan lika känd som Svante själv. Lidbom kom till Svante Horn som 18-åring år 1703 i Polen och de båda blev varandra trogna så länge de levde. Utan Daniel skulle inte Svante Horn, som vi snart skall finna, ha överlevt sina svåraste blessyrer,

”Svante Horn, lever ni ännu, så räck upp en hand eller fot !”
År 1707 ingick Svantes styrka i en postering vid Niperfloden i Litauen, nära staden Seklaufa (Schlanfa). Posteringen överfölls av en styrka kalmucker i rysk tjänst, och en hård strid utspann sig, innan kalmuckerna kunde drivas bort. Kvar på slagfältet låg en svåröverskådlig röra av sårade och döda.

Bland de sårade befann sig premiärkapten Svante Horn med blessyrer, som borde ha kostat en normalt skapad människa livet. Han hade blivit slagen med klubba i huvudet, så att blod trängde ut genom näsa, mun och öron. Bröstet var genomstucket med en värja, och magen med en pik. Vänstra armen och sidan var förlamade. I övrigt hade Svante Horn tretton smärre sår.

Betjänten Daniel Lidbom var civil, ej soldat. Han hade under träffningen hållit sig undan i ett närbeläget, skogsbevuxet kärr. När han blickade ut över slagfältet, sedan fienden försvunnit, kunde han inte finna sin herre. Efter en stund fann han på att ropa mycket högt: ”Svante Horn, lever ni ännu, så räck upp en hand eller fot !”. Detta gav resultat. Svante Horn kunde verkligen om än med möda räcka upp sin högra hand, den vänstra var ju förlamad. Lidbom tog honom genast på ryggen och bar honom i skydd in i skogen. Det var i sista stund. Strax därefter kom nämligen kalmuckerna tillbaka för att plundra de sårade och döda. Lidbom avvaktade sedan mörkrets inbrott och bar därefter den döende Svante Horn till närmaste svenska postering.

Svante Horn såg ut att ha fått nog och var döende, men Daniel Lidbom gav inte upp utan vårdade honom outtröttligt och efter bästa förstånd. Svante Horn förmådde först inte öppna munnen för att äta. Lidbom fann då på att använda sig av att en av Svantes framtänder var utslagen. Genom detta hål i tandraden i den nästan helt igensvullna munnen kunde Lidbom föra in ett halmstrå och genom detta mata sin herre med vin och mjölk. På detta sätt måste Daniel mata den sårade i sex veckor !

Ryska fälttåget
Under Lidboms ständiga vård blev Svante Horn så frisk att han kunde delta i det ödesdigra ryska fälttåget 1707–1709, trots att han fortfarande var lam i ena sidan. Premiärkapten Horn och hans Daniel överlevde alla slagen under året 1708, liksom den fruktansvärda vintern därpå när både hästar och karlar frös ihjäl i mängder. På slagfältet vid Poltava, 28 juni 1709, var Svante Horn med tills han fick högra benet sönderskjutet och blev tillfångatagen tillsammans med Daniel.

Fångenskapen
I tretton år var de två karolinerna fångar i Solikamsk i östra Ryssland. ”Danjel” var sedan tidigare en skicklig sadelmakare. Svante Horn försökte sig på korgmakeriets konst, men lyckades dåligt. Främst ägnade han sig åt att sälja Daniels produkter, och med den inkomsten och små penningsändningar hemifrån kunde de rädda sina liv. Efter fredsslutet begav de båda sig hemåt, möjligen tillsammans med fältprästen Johan Biurbeck (se nedan).

Svante Horns syster hade avlidit 1712 och hans moder Maria Elisabeth 1717. Över egendomarna vakade nu en förvaltare, Hans Rehnström. Han vägrade först att tro att den ene av de båda 1722 plötsligt uppdykande luggslitna soldaterna var hans herre Svante Horn, men de båda lyckades övertyga honom och hans glädje blev stor.

För sina förtjänster blev Svante Horn samma år utnämnd till överstelöjtnant vid Bohusläns dragonregemente. Efter tre år där fick han en förmodligen efterlängtad transport tillbaka till Jönköpings regemente, nu som kapten.

På nytt i krig
Svante Horn skulle få delta i ytterligare ett krig, det olyckliga revanschkriget mot Ryssland 1741–43, ”hattarnas krig”. Nu som major i regementet. Han deltog med delar av sitt regemente på de svenska sjögalärerna.

Efter närmare 50 år i armén fick slutligen ”baronen”, som han kallades, nådigt avsked. År 1748, vid 73 års ålder, tilldelades han Svärdsorden. Han hade nu dragit sig tillbaka till Källeryd. Under lång tid tvingades han använda kryckor. Dessa är bevarade och visas på Jönköpings Läns Museum (i ytterkanten av en klädesmonter).

Alla i Källeryd kände givetvis vid det laget till Svante Horns alla krigsäventyr – om han inte själv berättat hade säkert Daniel gjort det. Svante Horn och Daniel Lidbom blev välkända vida omkring. Daniel fick torpet Toftåsen i Källeryd i gåva av Svante Horn och döpte om det till Solikamsk, efter den ryska staden där de satt fångna. Här dog han år 1730 vid 45 års ålder. Även om en likpredikan över en adelsman vid denna tid sannolikt överdrev den dödes förtjänster, så får man i likpredikan en känsla av folkets äkta tillgivenhet för den gamle karolinen. ”Emot sitt tjänstefolk och flera underhavande har han alltid varit from och god, emot de nödlidande medlidande och emot de fattiga givmild” , lyder ett urval av likpredikans blomsterspråk.

På aftonen den 24 januari 1756 avled den gamle ärrige karolinen, 81 år gammal. Det kan väl knappast ha varit så att alla de ytterst allvarliga krigsskadorna inte förkortat utan i stället förlängt hans liv till betydligt över dåtidens medellivslängd.