I artikeln gör författarna ett par anmärkningsvärda påståenden. Sålunda uppges att dåtidens ”armégevär” avlossade järnkulor, vilket naturligtvis strider totalt inte bara mot alla vedertagna föreställningar utan också mot mängder av samtida källmaterial. Järn användes i artilleripjäser (för vanliga lod och större druvhagel), men i handeldvapnen var blykulor givetvis det normala.  Att Karl XII skulle ha sårats i foten av en järnkula med en diameter på 18-20 mm ter sig därför som en mycket osannolik förmodan.

Det märkligaste i sammanhanget är dock illustrationerna och avsaknaden av källhänvisningar. Röntgenbilderna från 1917 är uppenbart hämtade från något annat än den vanliga källan, d.v.s. de publicerade undersökningsresultaten. Författarna har av allt att döma skaffat fram originalmaterialet, vilket betyder att de lagt ner ett betydande arbete på artikeln. Å andra sidan är det vid en genomläsning mycket lätt att se varifrån stora delar av stoffet är hämtat – Vilhelm Djurbergs artiklar om Melchior Neumann i Karolinska Förbundets årsbok (KFÅ) 1912 (i synnerhet) resp. 1913.  Inte bara de innehållsmässiga likheterna är påfallande, även åtskilliga formuleringar skvallrar tydligt om beroendet. *

Så varför då inte tydligt ange detta? Med tanke på den forskningsinsats som Djurberg gjorde kunde det väl ha varit lämpligt att nämna den på ett par rader? ”Artikeln bygger i huvudsak på…”

Mystisk är också kombinationen av originalplåtar och sådana påståenden som att dåtida ”armégevär” laddades med järnkulor. Hur kan man å ena sidan vara väldigt initierad och å andra sidan göra rent fundamentala misstag?

* Jämför t.ex. Djurbergs formulering (KFÅ 1912, s. 88 f):

”Det var en motsträfvig patient Neumann fick att behandla i Karl XII. Förflyttningen inomhus föll ej konungen alls i smaken. Han ville ut midt bland sina trupper igen. Redan dagen efter olycksfallet gaf derför Karl XII befallning om att han skulle föras ut till sitt tält igen. Detta motsatte sig emellertid de behandlande fältskärerna och omgifningen, i det de förehöllo konungen, att kuren så skulle blifva både svårare och långsamme. Motvilligt lydde Karl XII slutligen deras råd. Trupperna ville han dock hafva i sin omedelbara närhet, hvarför först drabanterna och sedan den öfriga hären fingo inflytta i staden.”

med följande passus i Läkartidningen:

”Efter förbindningen bär drabanterna kungen på en säng in till staden Krakow och till ett hus med lugn och ro och värme. Men det är en motsträvig patient Neumann får ta hand om. Förflyttningen inomhus faller inte alls kungen i smaken. Han vill ut bland sina trupper igen, bo bland manskapet. Endast motvilligt fogar han sig i Neumanns och andras råd att låta bli. Det blir i stället först drabanterna, sedan den övriga hären, som får flytta in till staden.”

Det egendomliga är då att det ingenstans framgår om Sandklef & co gjorde några försök att fastställa i fall Nordstierna verkligen befann sig kungens närhet. Sandklef skriver i förstnämnda bok (s. 59):

Kan Nordstierna ha befunnit sig här? Ja, intet hindrar att han befann sig ibland det manskap som måste ha varit beordrat hit. Han kan också ha uppehållit sig där mera tillfälligt eller just ha passerat där, då dödsskottet small. Han kan ha varit ditsänd med bud eller rapport – här bör kommunikationen ha gått till ‘faux attaquen’ – men i vilken egenskap spelar ingen roll. Huvudsaken är att intet hindrat hans närvaro.”

Detta är en ganska märklig bevisföring, som egentligen skulle kunna tillämpas på varenda soldat i hela armén – under förutsättning att man inte gör några efterforskningar alls. En logisk fråga skulle t.ex. vara: ”Ingick soldater från Älvsborgs regementes livkompani i arbets- eller vaktstyrkan den 30 november?” Lustigt nog verkar det inte som någon har försökt utreda detta och det är överhuvudtaget dåligt med verkligt detaljerade analyser av hur det tillgängliga infanteriet disponerades under belägringen. En av de få som gjort ett försök i den riktningen är Gustaf Petri, som i Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III (s. 474) berättar att i den klockan 10 samlade betäckningsstyrkan ingick 24 grenadjärer, 2 subalternofficerare, 2 underofficerare samt 1 kapten, 2 subalternofficerare, 6 underofficerare och 60 knektar från de båda östgötabataljonerna. I arbetsstyrkan som samlades klockan 17:00 ingick folk från överstelöjtantens bataljon – 1 kapten, 2 subalternofficerare, 3 underofficerare och 62 knektar. Enligt Carlbergs redogörelse kom kvällens vaktstyrka från Livgardet och löjtnanten Carl Björnberg berättar i sin meritförteckning att han var kommenderad till själva löpgraven.

Om nu drygt 60 av arbetarna kom från Östgöta infanteriregemente och en avsevärd del (?) av vaktstyrkan från Livgardet, vilket utrymme ges då för övriga förband? Var schemat sådant att arbetarna vid varje givet tillfälle kom från samtliga disponibla infanteriregementen eller var det kanske istället så att förbanden alternerade på något sätt? Fanns det alltså alltid soldater från Älvsborgs regemente på plats eller var de bara i löpgravarna vissa kvällar och nätter? Vilka principer följde man när det gällde bataljonerna, hämtades alltid folk från bara en bataljon i ett alternerande schema? Petris uppgifter tycks peka i den riktningen när det gäller kvällen den 30 november.

Överfört till Älvsborgs regemente betyder detta rent konkret alltså att det inte bara räcker att regementet deltog i belägringen. För att med någon rimlig grad av sannolikhet placera Mårten Nilsson Nordstierna i Karl XII:s närhet krävs att älvsborgare från Livbataljonen kan beläggas ha ingått i arbets- eller vaktstyrkan kvällen den 30 november. Ingen tycks ha gjort minsta försök att undersöka detta, utan kulknappsförespråkarna förefaller ha nöjt sig med att konstatera att Nordstierna ( i likhet med ca 35 000 andra svenska soldater) kan ha befunnit sig i kungen närhet den ödesdigra kvällen. Det är sannerligen inte mycket till bevis och ett väldigt ytligt forskningsarbete.

Intrycket blir onekligen att anhängarna av kulknappen framför allt har önskat sitta stilla i båten och inte göra något som utsatte favoritteorin för fara. Det är sannerligen egendomligt att Sandklefs motståndare heller aldrig tycks ha givit sig i kast med uppgiften att utreda hur det var med Älvsborgs regementes deltagande i belägringsarbetet.

Källor:

Carl XII:s död. – Stockholm, 1940

Kungl. Svea Livgardes historia. Bd IV. – Stockholm, 1954

Petri, Gustaf, Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia. D. 3. – Stockholm, 1958

Sandklef, Albert, Kulknappen och Carl XII:s död. – Lund, 1941

”Utgångshastigheten för samtida musköter kan sättas till cirka 450 m/s. From räknar sedan ner utgångshastigheten till 320-360 +/- 20 m/s utifrån en bedömning gissning av krutets fuktighet. Nedräkningen är möjligen rimlig, men vi saknar helt uppgifter om krutets effektivitet.” (s. 134)

Siffran 450 kommer ursprungligen från försök gjorda 1930 av den kommission i vilken bland annat Gustaf Hultkvist ingick. Man lät i Gyttorp framställa krut med de proportioner salpeter, kol och svavel som var vanliga på Karl XII:s tid. Vid testet användes samtida vapen och dessa laddades i enlighet med de föreskrifter som gällde 1718. Man provade också ett gammalt krut från Sveaborg och kom så småningom fram till att 450 m/s var ett rimligt värde. Siffran ifrågasattes senare av Sandklef & co, vilka gjorde gällande att den rimmade illa med Carlbergs bekanta yttrande:

”Här måste iag åter något stanna, och berätta, at ifrån Nya Linien, kunde distancen til utanwerken af Fästningen wara ungefär något öfwer 200. alnar, och således under Mouzquet skått; det war altså nu den första natten under Attaquen, som de belägrade kunde bruka Mouzquetterie.”

Som Theodor Jakobsson sedan framhöll innebar 200 alnar inget bekymmer när det gällde anslagshastighet, utan problemet låg i spridningen. Man ansåg helt enkelt inte att det var meningsfullt att skjuta på längre avstånd eftersom precisionen var så dålig.

När det sedan gäller utgångshastigheter har det i olika sammanhang gjorts rader av försök. Benjamin Robins var den förste som utvecklade ett instrument med vilket det gick att mäta dem. Han kom rutinmässigt fram till värden på 1 700 fot/sekund, alltså nästan 520 m/s. Detta använde han sedan som standardvärde i sina resonemang. För att nå det sköt han med en kula som hade en diameter av 18,5-18,6 mm och en laddningsvikt om ca 50 % av kulvikten, alltså mycket nära det som gällde för musköterna i den svenska armén 1718. Robins observerade att fuktig väderlek satte ned hastigheten högst betydligt. Ett visst krut kunde en torr dag ge utgångshastigheter av nästan 520 m/s, medan det en fuktig dag bara gav ca 365-395 m/s.

I Norge gjordes på 1850-talet en rad försök med inhemskt och utländskt krut. Försöket utfördes med en 19-lödig kula (vikt 26,33 gram) och en krutladdning på 10 gram. Med engelskt muskötkrut uppnåddes en utgångshastighet på 427 m/s, medan Kongsbergs muskötkrut från 1841 endast gav 319 m/s. Alvöens muskötkrut från 1838 nådde ett så högt värde som 419 m/s, medan Bommens muskötkrut från 1847 endast gav en utgångshastighet av 296 m/s. Laddningsförhållandet kulvikt:krutvikt var här lägre än den brukliga 1718, 1:2,6 mot 1:2, men det ger ändå en bild av hur stora variationerna kunde vara. Den 30 november 1718 var säkerligen inte en torr och varm dag, så Froms värden förefaller högst rimliga.

Det märkliga i Uppströms ”kritik” på den här punkten är att han till synes instämmer med From, bl.a. genom att anföra uppgifter som denna, vilka han fått av en fackman:

”Normalt hade man för varje laddningsvikt med dåtidens vapen i den normala muskötkalibern dvs nominellt 20 mm en variationsvidd på upp till 13-14 %, dvs en musköt med uppnått V0 (medel) på 360 m/s hade normalt från ca 285 till 335 m hastighetsvariation dvs. i det här fallet +/- 25 m/s – och det var normala värden – men även väsentligt större variationsvidder fick anses som normala. Efter ett antal veckor med regn och bottenskrap i kruttunnor… kunde variationsvidderna bli hur stora som helst.” (s. 134, n. 44)

Enligt Uppström visar detta svårigheterna med hastighetsberäkningar. Korrigera mig gärna om jag har fel, men åtminstone den avslutande meningen kan väl ändå inte tolkas som att ”regn och bottenskrap” kunde ge kraftigt höjda utgångshastigheter? Med ”variationsvidd” måste väl ändå huvudsakligen (och speciellt där) avses variationer nedåt från normal- eller idealvärde? Uppströms resonemang rörande Froms ”nedräkning” utmynnar alltså i ett stöd för den senares resonemang, speciellt som From just har räknat med intervall.

Källor:

Harding, D. F, Smallarms of the East India Company 1600-1856. Vol. 3, Ammunition and performance. – London, 1999

Jakobsson, Theodor, Kritisk granskning av i boken “Carl XII:s död” lämnade vapenhistoriska uppgifter // Karolinska förbundets årsbok. – 1941. – S. 148-198

Nielsen, O., Den norske haers håndskytevåpen : gevaerer og karabiner 1750-1814… – Oslo, 1960

Uppström, Rolf, Vilken sorts kula ändade Karl XII:s liv? // Karolinska förbundets årsbok. – 2006. – S. 120-136

Den verkligt centrala frågan är snarare var dödsplatsen var belägen i förhållande till olika delar av fästningen. Vinklarna kommer att se ut på ett sätt om Karl XII stupade nere vid trädgårdens mitt och på ett annat sätt om han föll ett stycke nordost om samma trädgård. Här finns väl numera knappast några delade meningar, t.o.m. Nils Strömbom gick ju sedermera ifrån trädgårdslinjen och förkastade därmed sina tidigare löpgravsförslag och resonemang.

Uppströms synpunkter på skjutförsöken är förstås ett kapitel för sig. Det måste vara oerhört vanskligt för en historiker att komma med invändningar mot slutsatser som har dragits i samråd med experter som Beat Kneubuehl och Michael Thali, personer som yrkesmässigt sysslar med skottskador, ballistik och därmed sammanhängande frågor. Den förstnämnde har dessutom skrivit om gamla vapen, så han var verkligen ett fynd i det här sammanhanget. Att då som Uppström anföra försök utförda av Sam. Clason för mer än 60 år sedan låter sig givetvis göra, men frågan är om dennes kalvskallar verkligen är bättre såsom facit än vad Kneubuehls & Thalis med stor omsorg utarbetade substitut för mänskliga huvuden är. Är det överhuvudtaget rättvist att låta en historiker granska ett verk som i så hög utsträckning bygger på avancerade ballistiska beräkningar och högteknologiska skjutförsök utförda under ledning av en av världens främsta experter på området?

När Uppström således indirekt kritiserar From genom att skriva ”Låt oss ändå med From anta att skjutförsöken är relevanta”(s. 127) säger han alltså i verkligheten att Kneubuehl och Thali inte förstår sig på vitsen med skjutförsök mot kalvhuvuden, inte vet tillräckligt om äldre tiders vapen och ammunition, inte förmått tolka bildmaterialet från 1917 och dessutom lyckats tillverka syntetiska huvuden av dubiöst rättsmedicinskt värde. För det är givetvis självklart att Froms slutsatser inte tillkommit i ett vakuum, utan som ett resultat av långa diskussioner och tankeutbyten med Kneubuhl, Thali och andra experter.

Det skulle alltså förmodligen ha varit rättvisare mot både From och Uppström om de ballistiska och rättsmedicinska bedömningarna hade lämnats åt fackmän på området.

Källa:

Uppström, Rolf, Vilken sorts kula ändade Karl XII:s liv? // Karolinska förbundets årsbok. – 2006. – S. 120-136

Kulknappen är i sitt nuvarande skick något ”bucklig”, med en rätt varierande diameter. Den största uppgår till inte mindre än 20,8 mm, vilket förstås gör det rätt knepigt att skjuta ut den ur ett vapen med kaliber 20 mm, den ordinära svenska muskötkalibern vid den aktuella tiden.

Nils Strömbom ville på sin tid förklara detta med att knappen slagit emot en sten då den landade efter att ha passerat Karl XII:s huvud, men medgav också dess diameter redan från början, trots ett genomsnitt av 19,6-19,7, i någon dimension kunde ha varit upp till 20,0. Han avslutade:

”Under alla omständigheter torde kunna fastslås, att en musköt av m/1704 eller m/1716 icke var något lämpligt vapen för avskjutandet av den projektil det här är fråga om (Carl XII:s död, s. 342).

Strömbom gav sig därför på jakt efter ett vapen med större kaliber och fann att det i augusti 1716 hade varit tal om att tillverka 800 ”glatta studsare”, med en något större kaliber än 20 mm. Det Strömbom dock inte visste var att Karl XII kort därefter (januari eller februari 1717) ändrade sig och beordrade att all vidare tillverkning av dessa vapen skulle inställas. Av ett brev från överdirektören Ehrenpreus till kungen framgår att endast 74 stycken hade hunnit färdigställas. Tyvärr vet man inte vad som skedde med dessa vapen, men Ehrenpreus fick i varje fall kungens tillstånd att försälja dem till vem han ville. Att några infanteriofficerare hade uttryckt intresse för dem framgår av ett annat brev från Ehrenpreus – de ville ha dem för att beväpna sina drängar. Det finns alltså en viss möjlighet att några officersdrängar faktiskt förfogade över lämpliga vapen för att skjuta kulknappar.

Nästa fråga är förstås varför någon av dessa drängar skulle ladda sin bössa med en knapp. Karl XII hade blivit skjuten i foten vid Poltava och då med en helt vanlig blykula. I den svenska armén vid Poltava ingick såväl Carl Cronstedt som Magnus Stierneroos, två av de oftast utpekade mördarna. Varför skulle dessa herrar ha ansett det nödvändigt att skjuta Karl XII i huvudet med en någon oregelbunden knapp, vars ögla de först måste fila bort så gott det lät sig göra, istället för med en helt vanlig blykula?

Nästa märkliga omständighet är förstås den s.k. rekonstruktionen av kulans bana efter det att den hade träffat Karl XII. Den ska alltså ha slagit emot en sten ca 50 meter från kungens plats. I anslutning till stenen befann sig soldaten Nordstierna, som stod med ryggen mot kungen. Denne ska ha letat upp kulan och tagit den med sig. Vän av ordning ställer sig förstås en rad frågor:

1. Hur kunde Nordstierna, om han stod med ryggen mot kungen och på 50 meters håll, i mörkret upptäcka att projektilen just hade passerat genom huvudet på Karl XII?

2. Hur kunde Nordstierna vara säker på att han hade hittat rätt kula och inte bara en lustig, borttappad knapp?

3. Vet man säkert att Nordstierna tjänstgjorde i löpgraven den kvällen?

Faktum torde vara att orsaken till att kulknappen alls togs seriöst till stor del berodde på föreställningen att en blykula med nödvändighet skulle ha efterlämnat en stor mängd splitter. Som Uppström själv skriver i Mysteriet Karl XII:s död:

”Den upphittade kulknappen skulle förmodligen bara ha kommit att betraktas som en kuriositet, teoretiskt möjlig, men i praktiken ytterst osannolik, om det inte varit för den upptäckt som Sam. Clason hade gjort.” (s. 113)

Det Clason hade upptäckt var, som bekant, att blykulor avskjutna mot fårskallar och kalvskallar efterlämnade blyspår som inte försvann ens efter att hjärnan tagits bort och hjärnskålen spolats ren. Hur stor bärighet dessa försök har för att bedöma vad som händer vid skott mot mänskliga huvuden har Peter From behandlat i sin bok.

På senare år har kulknappen fått ett uppsving genom upptäckten att det finns spår av Karl XII:s DNA-typ på knappen. Nu är det förstås så att ungefär var hundrade svensk har samma typ, d.v.s. för närvarande ca 90 000 personer. Även om man är hygglig och antar att kulknappen låg i jorden från 1720-talet till 1920-talet blir möjligheterna många. Saken kompliceras dessutom av att det fanns DNA-spår av ännu en person. Om vi återigen är snälla och antar att det ena spåret kommer från Karl XII:s skalle – vems skalle kommer då det andra ifrån?

Kulknappen kräver alltså en fullständigt exceptionell kedja av händelser:

1. Karl XII måste ha använt dylika knappar

2. Någon i hans närmaste omgivning har knyckt en knapp ur kungens kläder

3. Vederbörande har förfogat över en av de 74 färdigställda specialvapnen.

4. Vederbörande har haft lämplig utrustning för att fila ned knappens ögla. Han måste också ha varit säker på att det arbete han lade ned skulle göra att knappen, trots att rester av öglan blev kvar, inte fick en oregelbunden (och därför svårförutsägbar) bana efter det att den hade lämnat hans musköt.

5. Vederbörande måste ha varit kraftigt vidskeplig, eftersom han lade ner så mycket besvär istället för att använda en vanlig blykula.

6. Vederbörande måste ha haft goda möjligheter att prova ut hur mycket krut han behövde använda för att få mordskottet att se ut som ett ”långskott”.

7. Vederbörande måste sedan ha haft möjlighet att röra sig fritt så att han kunde få kunskap om var kungen befann sig den aktuella kvällen och sedan dessutom ta sig dit.

8. Han måste därefter ha tagit sig ut till ingenmansland, där han under en oerhört häftig beskjutning från norsk sida ställde sig upp och på första skottet träffade Karl XII i tinningen – fast det var sent på kvällen och rätt mörkt. Efter detta mästerskott måste han sedan osedd ta sig tillbaka in i de svenska linjerna.

9. Soldaten Nordstierna måste ha stått på vakt, med ryggen mot Karl XII, ca 50 meter från kungens plats.

10. Soldaten Nordstierna måste direkt ha märkt var kulknappen slog ned och snabbare än alla andra förstått att Karl XII var död och att det var just den projektil han såg som dödade kungen.

11. Nordstierna måste därefter behållit kulan och fört den med sig hem.

12. Nordstierna måste därefter ha kastat bort den på en viss plats.

13. På samma plats måste det sedan tas grus och i detta grus måste kulan hittas 200 år senare.

Det är en hel del som ska stämma, om man så säger. Det är mot den bakgrunden ganska märkligt att Uppström, inför den tänkta undersökningen av Karl XII:s kvarlevor, verkar vara inne på att dra radikala sannolikhetsslutsatser av ev. metallfynd i kungens skalle. Om en mördare kunde lägga ned ett sådant besvär på kulknappen, sedan begåvas med en så stor portion tur att han undkom alla faror och själva knappen därefter genomgå de mest underbara öden – vore det verkligen i förhållande till allt detta osannolikare att en norrman slängde en knapp i en kartesch? Det blir, enligt mitt sätt att se på saken, ytterligt egendomligt att tala om sannolikheter hit och dit när man ser kulknappen som ett plausibelt alternativ.

Källor:

Carl XII:s död. – Stockholm, 1940

Schreber von Schreeb, Tor, Några vapenhistoriska reflektioner med anledning av boken ”Carl XII:s död” // Karolinska förbundets årsbok. – 1941. – S. 199-207

Uppström, Rolf, Vilken sorts kula ändade Karl XII:s liv? // Karolinska förbundets årsbok. – 2006. – S. 120-136

Ett av skotten riktades mot Froms uppgift att de norska muskötkulor som figurerar i räkenskaperna från fästningen hade diametrar på 18, 2 resp. 17,4 mm. Uppström uttryckte indirekt vissa tvivel på de siffrorna, med hänvisning till att Nils Strömbom och Theodor Jakobsson 1940 resp. 1941 hade angivit andra diametrar, nämligen 17,3 och 16,5. De senare hade till yttermera visso hr recensenten själv utnyttjat i sin Mysteriet Karl XII:s död (1994). I slutklämmen av detta recensionsavsnitt utbrast Uppström ”Skulle mina sagesmän ha rätt ligger Froms teori åter illa till.” (s. 130)

Förklaringen till diskrepansen torde bero på ett antal saker. För det första kan vi börja med att eliminera Jakobsson som självständig källa. Hans arbete utgjorde ett genmäle på en del vapenrelaterade påståenden i boken Carl XII:s död, vari bland annat Nils Strömbom medverkade. Jakobsson accepterade helt enkelt Strömboms uppgifter eftersom dessa kom från Tøjhusmuseet i Köpenhamn. Men vad hade museet egentligen sagt? Jo, de hade fått en fråga rörande de 14-lödiga och 16-lödiga blykulor som förekommer i fästningsräkenskaperna och hade svarat så här:

”Theoretisk set skal – dersom Blyets Vaegfylde saettes til 11,1 – 18,3 Diameter svara til det 14-lødige og 17,5 mm til det 16-lødige Kaliber af Gevaerløbet. De till Gevaerkalibrerne svarande Kugler havde noget mindre Diameter (intet bestemt Maal) for let at kunne lades i Gevaeret med ett ringe Spillerum. Omkring Aar 1400 regnede man Blyets Vaegtfylde = 11,26 senare har man regnet med Vaegtfylder mellem 11,25 og 11,37 alt efter Blyets Renhed. Vaegtfylden af flydende Bly er 10,64. Man har imidlertid altid regnet med mindre Maengder af andre Stoffer (f. Eks Antimon iblandet i Blyet for at gøre det mere haardt. De ved Museet vaerende Kaliberkolber fra 1844, der brugtes ved Kalibrering af militaergevaer og som er overordentlig fint afdrejede, vider en Diameter af 18,28 for det 14-lødige og 17,49 for det 16-lødige Kaliber.”(S. 351, n. 10)

Strömbom nämner på samma sida en uppgift från den danske vapenhistorikern Spak som skrivit: ”Kal. = 17,5 mm eller den gamla danska 16-lödiga, som sedan bibehölls för alla danska gevär med flintlås.” och konstaterar att en kula till detta vapen bör ha haft en diameter av ca 16,5.

Förklaringen till förvirringen ligger i Strömboms tolkning av svaret. Han fick svar på vilka kalibrar 14- resp. 16-lødig musköter hade, d.v.s. 18,3 och 17,4 – ”Kaliber af Gevaerløbet”. Nu var det ju dock så att vad han verkligen ville veta var diametern på 14- resp. 16-lødiga blykulor.

I bl.a. boken Østfold regiment ges en del uppgifter rörande beväpningen vid de norska förbanden. Den klassiska muskötkalibern i Danmark-Norge var 12-lödig, alltså 19,2 mm. Runt 1700 började man ombeväpna vissa delar av armén med 14-lödiga vapen (18,3 mm). 1767 kom så en bestämmelse om att kalibern därefter skulle vara 16-lödig (17,5 mm). Eftersom det måste finnas ett visst spelrum var dessa 16-lödiga vapen laddade med 18-lödiga kulor. Spelrum fanns förstås även tidigare och de 12-lödiga musköterna sköt följaktligen 14-lödiga kulor (18,3 mm) medan de 14-lödiga musköterna sköt 16-lödiga kulor (17,4 mm).

Följaktligen beror förvirringen endast på Strömboms tolkning av svaret. Han uppfattade att han hade fått svar på hur stora de i räkenskaperna nämnda blykulorna var, men i själva verket hade han fått veta mynningsdiametrar på musköter. Någon oklarhet hade heller inte behövt råda under mer än 50 år, eftersom Finn Backer faktiskt redan 1936 hade talat om vad kulorna i fästningsräkenskaperna vägde. Allt som sedan behövdes var en enkel uträkning av vad det motsvarade i diameter.

Summa summarum: Detta skott bommade Peter Froms teori.

Källor:

Backer, Finn, Karl XII:s dødssted // Karolinska förbundets årsbok. – 1936. – S. 214-294

Carl XII:s död. – Stockholm, 1940

Hiorth Oppegaard, Tore, Østfold regiment : norsk infanteri gjennom 350 år. – Oslo, 1996

Jakobsson, Theodor, Kritisk granskning av i boken ”Carl XII:s död” lämnade vapenhistoriska uppgifter // Karolinska förbundets årsbok. – 1941. – S. 148-198

Nielsen, O., Den norske haers håndskytevåpen : gevaerer og karabiner 1675-1750. – Oslo, 1957

Nielsen, O., Den norske haers håndskytevåpen : gevaerer og karabiner 1750-1814… – Oslo, 1960

Uppström, Rolf, Vilken sorts kula ändade Karl XII:s liv? // Karolinska förbundets årsbok. – 2006. – S. 120-136

Som jag har skrivit ett tämligen digert arbete i ämnet, Karl XII:s död : Gåtans lösning, och med intresse (ibland förfäran) har följt debatten, så tänkte jag här ge uttryck för några korta reflexioner kring kultypen som ändade Karl XII:s liv. Det synes vara på sin plats, tänker jag.

Vi kan börja med gravöppningen och hoppet om bekräftelsen av den alltid lika kontroversiella ”knappkulan” från Varberg.

Man vill alltså från forskarhåll, med den prominente historikern Peter Englund ingåendes i teamet, öppna Karl XII:s kista för att med elektronmiksroskop undersöka benkanterna kring kulhålen. På så sätt kan man hitta mikroskopiska fragment av den kula som en gång för snart 300 år sedan träffade kung Carolus i tinningen. Menar man. Jag vill illustrera sökområdet som finns tillgängligt genom följande bild på vänster kraniesida, eftersom forskargruppen tycks tro att hela hålet finns bevarat. Läsaren noterar hur anslagskanten efter kulan ser ut, ja, det som finns kvar av den vill säga:

Observera hur söndervittrad kanten är. Observera också att endast en liten del av det ursprungliga kulhålet fortfarande existerar. På höger sida finns ännu mindre av kulhålet kvar. Totalt finns endast mindre än 35 procent benyta kvar att undersöka. Därtill kan tilläggas att diverse instrument av två olika undersökningskommissioner har vidrört dessa bendelar under 18- och 1900-talen. Risken för yttre påverkan och därmed kontamination är alltså stor, till och med mycket stor. Nåväl.

Hur mycket jag än må tycka att det av nyfikenhetsskäl vore intressant att öppna Karl XII:s kista igen, så anser jag av strikt vetenskapliga dito att det inte lönar sig. Chansen att hitta säkra bevis för en metalltyp (som med säkerhet kan härledas till en projektil) på dessa söndervittrade benkanter är så minimal att gravfriden måste gå före. Dessutom kan ingenting bevisas av att man hittar blyfragment någonstans på de bendelar som är tänkta att undersökas — en mördare kan ju också ha skjutit med bly. Och att påstå att man, efter all vetenskapligt seriös forskning som redan har gjorts om saken, vill försöka ”bevisa” eller ”motbevisa” kulknappens existens blir ju rent löjeväckande.

Bly eller järn?

Det har debatterats om och om igen under de senaste 80 åren. De som har förespråkat järnkulan (eller kulknappen, för den delen), har oftast haft som motargument att en blykula skulle ha efterlämnat splitter i skallbasen som då naturligtvis skulle ha varit synliga på de röntgenbilder som togs under den senaste undersökningen av Karl XII:s lik 1917. Men är det så enkelt? Jag tog upp den saken till en grundlig undersökning i min år 2005 utkomna bok.

Låt oss därför översiktligt titta vad mina under den undersökningen föranstaltade skjuttester gav för resultat. Jag illustrerar först med en bild föreställande skottkanalen på en av de simulanser (konstgjorda huvuden) som användes vid skjutförsöken (vi sköt med mjukblykulor, som fragmenterar mer än de kulor som de facto användes på 1700-talet, och hela förloppet höghastighetsfilmades). Här bör läsaren märka sig de blå markeringarna — i dessa finns det nämligen blysplitter, små blysplitter.

Intressant är det att observera att blyfragmenten är mycket få till antalet och att samtliga har kvarstannat i den simulerade hjärnmassan. Slutsatsen som Dr Kneubuehl, chef för schweizizska arméns testcenter för skjutvapen och en av världens främsta experter inom sårballistik, drog av detta var, att när hjärnan uttogs ur Karl XII.s huvud vid balsameringen av liket, därmed också de få blyfragment som fanns kvar i huvudet avlägsnades med hjärnan. Det i sin tur medför att inga blyfragment kan vara synliga på 1917 års röntgenbilder eftersom de avlägsnades ur skallkaviteten redan år 1718. Värt att notera här: endast mycket få fragment av bly förblev kvar i hjärnmassan överhuvdutaget.

Ytterligare ett intressant slutresultat av skjuttesterna blev att blykulorna som avsköts mot simulanserna inte deformerades nämnvärt. Inte ens vid mycket höga anslagshastigheter. Intressantast var att deformationen var större vid lägre hastigheter och mindre vid högre hastigheter — tvärtemot vad som i tidigare forskning hade hävdats.

Studera graden av deformation på några av kulorna som användes vid skjuttesterna:

Som läsaren kan se, är deformationen väldigt liten. Den stora bilden i bilden visar en ny kula, och sedan bredvid den, samma kula som plockats upp efter att ha träffat simulansen med en hastighet av drygt 190 meter per sekund.

Slutsatserna man kunde dra efter dessa utförliga skjuttester mot simulanser var att en blykula är högst sannolik som Karl XII:s baneprojektil. Dessutom avsköts drygt 34 000 sådana mot svenskarna under den korta belägringen av Fredrikstens fästning. Blykulan deformerades inte nämnvärt, den fragmenterade endast mycket lite, och dessa få fragment förmådde inte ens under de högsta anslagshastigheter tränga långt ut från själva skottkanalen. Och; samtliga fragment — utan undantag — kvarstannade i den simulerade hjärnmassan.

Den enda kvarvarande konkurrenten till blykulan är en järnkula av diametern 17–19 millimeter, och jag anser att Bengt Nilsson i sin senaste artikelserie här på KarlXII.se tydligt har redogjort för varför en dylik kula av järn är omöjlig som dödskula i fallet Karl XII. Jag tänker därför inte upprepa hans argumentation (som för övrigt redan fanns i annan, dock lika tydlig, form i min ovan nämnda bok). Det räcker med att hänvisa till de av Bengt och mig gjorda grundliga undersökningarna i ämnet.

Den som vill fördjupa sig i min undersökning kring kung Karls död kan med fördel läsa just nämnda bok.

Bilder: Den döde Karl XII liggandes i löpgraven (Copyright: Svea TV), övriga bilder (Copyright: Peter From)

Huvudpunkten i Svante Ståhls resonemang är dock att tidigare forskare har förbisett möjligheten att små järnskrån smiddes i stora mängder. Som bevis för det nämner han en italiensk bok från 1540, där det berättas att smidda muskötkulor av järn var alldeles utmärkta att skjuta med. Detta tar Ståhl som intäkt för att man hade samma kunskap i Norge 175 år senare samt att den kunskapen också utnyttjades i mycket stor omfattning. Ett bevis för att så var fallet är, enligt Ståhl, en 1903 funnen karteschkula av järn – till råga på allt upphittad alldeles i närheten av Karl XII:s dödsplats. Berättelsen om fyndet saknar inte egendomliga inslag. Enligt Ståhl skulle det ha gjorts i samband med en stor undersökning 1903, i vilken alla typer av svensk och norsk expertis deltog. En sådan kommission är dock i övrigt helt okänd – tänker Ståhl på undersökningarna vid mitten av 1930-talet?

Järnskrået har hur som helst en diameter av 20,3 mm och ligger utställd i muséet på fästningen tillsammans med tre ungefär lika stora kamrater. Det finns emellertid inget som säger att de skulle vara från 1718. I Dansk artilleri i Napoleonstiden nämns (s. 143) t.ex. att det då fanns 3-pundiga kartescher som innehöll smidda järnkulor med en vikt av 2 lod, d.v.s. 31,2 gram. Detta kan jämföras med museikulornas 29,0 ; 29,5 ; 31,7 och 32,5 gram. Måhända kommer det alltså från ett betydligt senare skede än 1718. Ståhl har förstås insett detta och drar därför fram de av Fjeld funna räkenskaperna ur Kommanderende Generals arkiv I. I nyckelfrasen ”Rundt Shraa fra 32 til 10 lödiger (sic) som er under arbejde till forferdiger (sic) 27,25″ vill han hitta stöd för att den norska järnskråna hade diametrar på mellan 13,8 och 20,4 mm (i vikt motsvarande från ca 10 gram till ca 32 gram).

Ståhl slår sedan fast att de norska skråsäckarna innehöll ”20-25 eller fler” järnskrån och övergår därefter till att fundera över varifrån den dödande kulan kan ha kommit. Hans primära intresse riktas mot Overberget och Stortaarnet och finner att mycket talar för det förstnämnda. Svante Ståhl vill bland annat göra gällande att detta styrks av den anonyma berättelsen.

Där teorin faller sönder

Ett av de grundläggande problemen med Ståhls uppsats är att han har missat Praxis Artilleriae (1706) och Dansk Artilleri (1740-talet) och bara i begränsad omfattning har utnyttjat Artilleriae (1698). Detta, och förmodligen en alltför stor begeistring över fynden i fästningsmuséet, har gjort att Ståhl inte har funderat över den springande punkten i hela resonemanget – nämligen att en projektil som ”innehåller 20-25 eller fler” järnskrån och ska väga lika mycket som lodet (fullkulan) måste innehålla helt andra skråstorlekar än de han har räknat med. Låt mig visa mycket konkret:

Svante Ståhl utgår från en 18-pundig pjäs (lodvikt 9 kg) och en 6-pundig pjäs (lodvikt 4 kg). Följaktligen måste skråsäckarna också väga 9 resp. 4 kg. Men vad händer om vi tar hans 32-gramsskrån? Jo, 25 x 32 gram = 800 gram.

Ståhl lyckades alltså effektivt motbevisa sin egen tolkning.

Fjelds teori

Egentligen var Odd T. Fjeld först på plan, men hans uppsats från 1997 fick uppenbarligen inte särskilt stor spridning. Däremot inbringade den såväl silvermedalj som ett betydande stipendium, vari nog dessvärre mycket av roten till det som senare har inträffat måste sökas. Fjeld har helt enkelt blivit så låst vid sin tolkning från 1997, att han av prestigeskäl på alla sätt måste försöka upprätthålla den.

I arbetet från 1997 säger Fjeld inget om hur de dansk-norska skråsäckarna var uppbyggda, men när han återkom i KFÅ 2006 var lösningen desto mer detaljerad. I artikeln, kallad AD: ”Kritisk granskning av artikeln ‘Karl XII:s död’ i KFÅ 2003″ gick Odd T. Fjeld till storms mot Peter From, som bland annat anklagades för bristande kunskap om det dansk-norska lödighetsbegreppet, bristande kunskaper om norska järnverk och deras smidning av järnskrån, bristande kunskaper om fästningsräkenskaperna från Fredriksten och okunnighet om hur dansk-norska kartescher och skråsäckar var konstruerade. Ingen dålig salva, med andra ord.

I den här serien har jag visat att vi faktiskt studerat fler fästningsräkenskaper än Fjeld, då han har missat de mycket detaljerade i Rentekammerets arkiv. Därutöver har han missat Steinar Jenssens arbete om Fritzøe järnverk, i vilket det bl.a. redovisas vilka järnskråstorlekar som framställdes där, liksom att skråna göts och inte smiddes. Jag har också visat att vi har studerat Artilleriae (1698), Praxis Artilleriae (1706) och Dansk Artilleri (1740-talet) betydligt grundligare är Fjeld – som inte nämner någon av dem i sitt arbete från 1997. Vi har dessutom, i motsats till Fjeld, räknat på de olika skråsäckarnas storlek och hur många kulor av en viss storlek som skulle rymmas i dem. När det sedan gäller lödighetsbegreppet har Fjeld på ett utmärkt sätt redogjort för vad som gällde för blykulor till handeldvapen, men hans överförande av dessa beräkningar till järnskrån strider mot ett väldigt källmaterial, i vilket det bland annat ingår tabeller som tydligt berättar hur de dansk-norska skråsäckarna var konstruerade.

I själva verket är det också så att Fjelds ”bevisföring” på många ställen snarare präglas av en stark nationalism än en strikt vetenskaplighet. Så är exempelvis fallet när det gäller resonemangen runt norsk järnframställning, där han utan att hänvisa till något som helst material från norska järnverk gör gällande att det förekom storskalig produktion av smidda järnskrån i 1600-talets Norge och när han längre fram försöker visa hur mycket bättre dansk-norska skråsäckar var än sina svenska motsvarigheter.

Speciellt betecknande för Odd T. Fjelds sätt att resonera är hans försök att leda i bevis att Karl XII föll offer för ett norskt järnskrå. Han konsulterar sin lödighetstabell och finner att ett ”11-lödigt” skrå är det storleksmässigt bäst lämpade (diameter 19,4-19,7 mm). Av detta drar han slutsatsen att den storleken måste ha funnits vid fästningen. Han bestämmer sig sedan för att den dödande kulan kom ur en 8-pundig kanon och så är det bara att räkna ut hur många ”11-lödiga” skrån som behövs för att nå 4 kilo. Eftersom svaret blir 127 måste det alltså ha funnits 127 skrån i den 8-pundiga skråsäcken.

Som nämnts tidigare finns det inte några ”11-lödiga” skrån i fästningsräkenskaperna i Rentekammerets arkiv. Dessutom framgår det med all önskvärd tydlighet ur ovannämnda artillerihandböcker att man inte alls hade 127 järnkulor i de 8-pundiga skråsäckarna utan bara 25 stycken. 25 stycken som alltså måste ha vägt mycket, mycket mer än Fjelds dödande kula och följaktligen också måste ha varit betydligt större. Det är även väldigt lätt att se, t.ex. genom att på papper skissa dessa norska skråsäckar, att en konstruktion med 127 små kulor är omöjlig eftersom den kräver att man antingen gör våld på principen enkla varv runt ståndaren eller också bygger projektilerna på ett helt annat sätt än vad ritningarna i dessa handböcker ger vid handen. Fjelds sätt att ”önsketänka” fram lösningar duger helt enkelt inte.

Trots allt detta tycks Odd T. Fjelds teori spela en betydande roll för dem som vill öppna Karl XII:s kista på nytt. Det är utomordentligt märkligt, då var och en som tar sig tid att studera det i denna serie behandlade materialet raskt inser att den Fjeldska lösningen är lika omöjlig som ologisk. De av ”kommissionens” medlemmar som är utbildade historiker bör påminna sig något de säkert lärde sig under sina universitetsstudier, nämligen att en teoris styrka inte ligger i upphovsmannens CV utan i dess bärighet vid en jämförelse med källmaterialet.

Källor:

Eriksen, Egon & Frantzen, Ole L., Dansk artilleri i Napoleonstiden. – København, 1988

Fjeld, Odd T., AD: ”Kritisk granskning av artikeln ‘Karl XII:s död’ i KFÅ 2003″ // Karolinska förbundets årsbok . – 2006. – S. 137-147

Ståhl, Svante, Karl XII:s död // Karolinska förbundets årsbok. – 2003. – S. 65-105

Låt mig dock peka på tabell 5, där det framgår att de minsta järnskrån som reglementsenligt sköts från Fredrikstens fästning hade en diameter av ca 32 mm. Ett sådant skrå kan inte ha orsakat Karl XII:s död, därom råder det en total enighet. Att det bland dessa 8-lödiga skulle ha funnits ett enstaka skrå som var mer än dussinet millimeter mindre, ter sig mycket osannolikt. Som det förhoppningsvis har framgått av den här serien var storleken betydligt viktigare än vikten när skråsäckarna byggdes och en ”minior” av det slaget skulle ha sorterats bort.

Det är också intressant att notera hur mycket ledigt utrymme det blir kvar efter 2 x skrået + ståndaren. Det ligger konsekvent på runt 6-7 mm, utom för den 36-pundiga skråsäcken. Notera förhållandet 6 pund – 8 lod, 8 pund – 10 lod, 12 pund – 16 lod, 18 pund – 24 lod och så då 36 pund – 32 lod. Det speciella med den senare är förstås att man egentligen hade behövt 40-lodiga skrån för att utnyttja utrymmet, men inte tillverkade större än 32-lodiga (ett litet undantag gick ju dock att se i räkenskaperna från Fritzøe). Det blev alltså en hel del luft i den 36-pundiga skråsäcken.

Tabell 1: Artilleriet vid Fredriksten : kalibrar och projektildiametrar.

(Källa: Norsk artilleri gjennom 300 år. - Arendal 1986 s. 383)

Tabell 2: Artilleriet vid Fredrikstens fästning och ammunitionsförbrukningen

Frederikshalds og Frederiksstens historie indtil 1720. - Kristiania 1906 ,s. 765 ; Halden : festningen og byen. - Oslo 1963, s. 121)

Tabell 3: Förbrukning av ammunition per pjäs.

Här ska naturligtvis betonas att pjäsernas placering ej är känd. Att förbrukningen för vissa kalibrar förefaller låg kan således bero på att en större del av dessa pjäser var så placerade att de inte var i aktion under belägringen. Mörsarna är ej medtagna då dessa inte sköt skråsäckar eller kartescher.

Tabell 4: Antal avskjutna skråsäckar/kartescher och deras innehåll.

Källa: Riksarkivet, Oslo, Rentekammeret inntill 1814, Reviderte regnskaper, Militaere regnskaper, Fredrikstens festning, pk 466, ff. 187v-188r

Tabell 5: Skråsäckarnas konstruktion

Därför ska vi göra det nu.

1906 publicerade C. O. Munthe det klassiska verket Frederikshalds och Frederikstens historie indtil 1720, en bibel för alla som är intresserade av fästningens historia. På sidan 765 redovisar Munthe uppgifter om hur många lod, stångkulor, skråsäckar/kartescher, granater, lichtkulor och beckkransar som förbrukats under belägringen. Den föredömligt grundlige Finn Backer använde samma material för en uppsats i KFÅ 1936, men nöjde sig med att där redovisa hur många muskötkulor som skjutits från norsk sida. Om Odd T. Fjeld istället hade föredragit ett modernare verk kunde han ha vänt sig till Rolf Uppströms Mysteriet Karl XII:s död, där Munthes tabell återges på s. 126. Okunnigheten får alltså sägas ha varit skäligen självförvållad och ganska betecknande för graden av noggrannhet i nämnde herres arbete.

Sedan är det givetvis så att källan för Munthes uppgifter också är synnerligen lättåtkomlig. I Rentekammerets arkiv finns som tidigare nämnts mycket uttömmande redovisningar av vad som sköts från fästningen. Vi ska ta en närmare titt på detta material. På ff. 187 v. inleds en förteckning som lyder som följer (halm m.m. i slutet av tabellen har jag uteslutit):

I nästa nr: Vad innebär då detta i avseende på projektilstorlekar?

Källa:

Riksarkivet, Oslo, Rentekammeret inntill 1814, Reviderte regnskaper, Militaere regnskaper, Fredrikstens festning, pk 466, ff. 187v-188r