Den 18oktober 1936, alltså när Estland fortfarande var fritt (som landet var mellan de bägge världskrigen), invigdes en staty till Karl XII:s minne i Narva. I Estland, liksom runt om i Europa, var ju Karl XII känd som det ”Svenska lejonet”eller, med anknytning till sin föregångare Gustav II Adolf, ”det nordiska lejonet”. På plats vid invigningen var prins Gustav Adolf.

I filmen skymtar en rad intressanta svenska regementesfanor från förr.

Under det andra världskriget träffades statyn av en artilleriprojektil, vilket gjorde att den demonterades efter kriget. Nu finns det åter en staty, om än inte lika pompös som den ursprungliga.

Njut av filmklippet:Vänligen Login för att se hela artikeln.

Tack Karl för detta.

Den som vill se det hela i bilder kan surfa hit: The Great Snow Battle of Lauise. Där är texten också på engelska för alla er som inte begriper estniska (vilket ju undertecknad gör på grund av sina finskakunskaper).

År 2003 deltog en hel del prominenta personer i snöbollsslaget. Bland andra en före detta svensk ambassadör till Estland samt landets första efterkrigspresident Lennart Meri. Läs mer om det här.

Och till sist en liten översiktskarta över ”slagfältet”. Notera speciellt ”Karl XII:s bastion”.

Jag ber att få tacka Karl Kroon för all information kring detta intressanta och spännande evenemang som vi säkert får anledning att återkomma till.

Statsskulden hade ökat betydligt utan möjlighet till avbetalning. Krigsmakten både till lands och till sjöss befann sig i ett betänkligt tillstånd. Rörande provinserna Estland och Livland deklarerade Rådets medlemmar öppet att provinserna inte fick vara någon belastning för riket, utan måste bära sig själva. Väldet var i behov av reformer. Som en av de centrala forskningsfrågorna har jag placerat den om det svenska väldets utveckling från ett konglomeratrike till ett enhetsrike (som Torbjörn Eng beskriver det), absorberande de under stormaktstiden på olika sätt inkorporerade provinserna. Som Nils Herlitz och därefter Torbjörn Eng framhållit, gällde det förutom den rättsliga konsolideringen (en av de fyra hovrätterna fanns redan före Karl XI:s regeringstid i Livland, i Dorpat) även ett kulturellt och rörande de forna danska besittningarna ett språkligt förenhetligande.

Även om målet för integrationen av de olika provinserna var detsamma – att utjämna olikheter – så var förutsättningarna och bakgrunden helt olika, och följaktligen var också centralmaktens redskap olika. Vad beträffar det under slutet av 1650-talet av Sverige erövrade Skåne kan vi tala om en mycket försiktigt och långsamt genomförd försvenskningspolitik, varvid den relativa likheten mellan det svenska och danska språket spelade en gynnsam roll. Redan år 1686 kunde skånska delegater utan svårigheter delta i den svenska riksdagen. I fallet Estland och Livland kan vi på grund av socialekonomiska, språkliga och etniska olikheter inte tala om någon liknande politik.

Den härskande klassen i Estland och Livland var den självmedvetna balttyska adeln, som hade sina rötter inte bara i Balticum utan även djupt i det Tyska konglomeratrikets olika delar. Den hade kommit under svensk överhöghet på vissa villkor och ville till varje pris bevaka sina privilegier och sin särstatus. Det talrikaste skiktet – bondeklassen – bestod däremot av etniskt skilda underkuvade, och till skillnad från de svenska, livegna estniska och lettiska bönder som levde under hårda villkor under adeln. Rörande den militära integrationen spelade här en annan faktor in, nämligen den stora godsreduktionen till kronan under Karl XI:s regeringstid och kronoböndernas befrielse från livegenskapen. Dessa faktorer spelade den viktigaste rollen i Estlands och Livlands närmande till riket. Inte minst var den militära faktorn betydande. Alf Åberg karakteriserar alla Karl XI:s reformer som styrda av en målmedveten nationell politik; genom att bryta adelns makt skulle man fastare inlemma den baltiska ”förmuren” i det svenska riket. Det var en kompromisslös politik.

Ladda ned hela uppsatsen (som publicerades första gången i KFÅ 2006) här.