Hur såg en av Sveriges mest inflytelserika biskopar på den nazistiska rörelsen i Tyskland och på den svenska stormaktstiden? En både radikal och konservativ kyrkans man hade åsikter som placerar honom i en outforskad del av det svenska 1930-talets idéhistoriska och politiska landskap. Intervjun med Johan Sundeen, aktuell med avhandlingen ”Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen”, fortsätter.

TA – Det är en aktuell fråga idag, det här med religionens roll, det är skräckvisionen för många i västvärlden att religionen styr över politiken. På så sätt kanske Eklund inte är så aktuell idag, eller hur skulle du vilja uttrycka det?

JS – Frågan om religionen och samhället har naturligtvis sin aktualitet. Men att på något sätt försöka svara på frågan: ”Var skulle Eklund stå idag?”, det blir lätt anakronistiskt.

TA – Ja.

JS – Det var en helt annan typ av samhälle och en helt annan typ av frågeställningar som var aktuella då han levde. För honom var religionens överordnande av politiken ett sätt att säkerställa ett samhälle som präglades av frihet och av lag och ordning. Men det är klart att en person som har en religionskritisk åskådning skulle säkert kunna vilja framställa honom som en slags kristen taliban. Det där är ju ett problem, när man är Eklund-forskare, att ibland så ställs man inför frågor där man på något sätt förväntas göra ställningstaganden till Eklund, men jag vill inte lägga aspekter på vad som var ”rätt och fel” hos honom, utan jag vill försöka förstå honom, och försöka förklara varför han tyckte som han gjorde.

TA – Nej, man måste se honom som historisk aktör, annars…?

JS – Ja, jag tror man ska akta sig för att transformera historiska personligheter till en annan tid, och säga: ”Hur skulle de ha agerat i dagens samhälle?”.

TA – Ja.

JS – Eklund var en i högsta grad kontextuell person, det är en orsak till att det är intressant för mig som idé- och lärdomshistoriker att studera honom. Att han hela tiden handlar i samspel med just den tidens debatt och vetenskapliga strömningar. Och eftersom hans åsiktsbildning hänger så nära samman med kontexten är den extra svår att rycka loss.

TA – Annars är det ju många som ”överlever”, som läses än idag, och som man kan få behållning av genom att applicera deras idéer på dagens problem. Främst bland filosofer då. Du ser ingen ”revival” för Eklund i den meningen?

JS – Jag tycker man kan läsa Eklund med behållning idag, ur en rad olika perspektiv. Man kan göra det som historiskt intresserad läsare, man kan också läsa honom med behållning därför att hans texter är bra stilistiskt sett, det är roliga texter att läsa. Sedan finns det måhända de som kan känna aktualitet av Eklunds åskådning, även om de nog är ganska lätträknade. Men det är klart att t.ex. när det gäller hans totalitarismkritik, så tycker jag nog att det finns en hel del att lära av det, att det är tänkvärda perspektiv. Det är en analys av de totalitära åskådningarna som religionssubstitut, som har något att ge till vår tid.

TA – Ja.

JS – Så kan det nog vara med en hel del saker, att det inte behöver vara frågan om huruvida Eklund hade rätt eller fel, utan snarare om att han har intressanta perspektiv att ge på frågor. Och i den meningen kan jag nog tycka att han är aktuell.

TA – Det här med nazismen som en pseudoreligion, och frågan om hur man fångar folks sympatier för den typen av rörelser, det är ju aktuella ämnen.

JS – Ja, det är väl ett perspektiv som har visat sig bärkraftigt.

TA – Var han en av de första personerna i Sverige som tog avstånd från fascismen och nazismen?

JS – Vad gäller fascismen så uttalar han sig tidigt negativt om den. Och han uttalar sig framför allt kritiskt i fråga om huruvida fascismen och nationalsocialismen var idéer som skulle kunna vara någonting för Sverige. Där är han glasklar, tidigt, att ”detta hör inte hemma här”.  Han ställer det svenska mot det tyska. Sedan, när det gäller frågan om nationalsocialismen i Tyskland så är han ambivalent i samband med maktövertagandet, han säger ungefär att ”vi får se vartåt detta barkar”. Men då måste man ha klart för sig vilken negativ syn han hade på Weimar-republiken och händelserna efter första världskriget. Utan att på något sätt förringa eller ursäkta folks pro-nazistiska ställningstaganden, så är det viktigt att ha med i bilden att en viktig del av ställningstagandena för många var en avsky för Versailles-freden. Och för segermakternas beteende mot Tyskland. Många tyskvänner drog sig i det längsta för att kritisera det nya Tyskland, därför att man avskydde hur man hade handlat mot det gamla. Också Eklund hade som sagt en period av ambivalens, för att sedan komma ut väldigt tydligt med en pregnant antinazism.

TA – Det är lite svårt idag att sätta sig in i hur Eklund ansåg att religionen skulle inverka på olika sfärer i samhället, på kulturlivet t.ex. Men han såg den svenska nationella identiteten och kulturen som oskiljaktiga från kristendomen, eller hur…?

JS – Ja, han såg att de var väldigt tätt sammanflätade, kulturen och religionen. Hela tiden laborerade han med ett nära samspel mellan ”det andliga och det humana”, som han sade. Och han menade att en kultur utan ett religiöst element blev någonting farligt. Samtidigt så var han emot en renodlad religion. Han ville inte ha en religion som var isolerad från kulturlivet, utan han hade ett öppet kristendomsbegrepp i den meningen att han kunde ta in impulser från litteraturen, vetenskapen, och låta det påverka kristendomsuppfattningen. Båda de här sfärerna skulle vara öppna mot varandra. Det var inte frågan om ett enkelriktat förhållande, där religionen skulle påverka kulturen, utan kulturen skulle också i sin tur påverka religionen, så det blev ett samspel däremellan.

TA – Eklund hade ju rätt på ett sätt, han såg den begynnande sekulariseringen, att samhällsutvecklingen skulle påverka kyrkan negativt. Kyrkan lyckades inte anpassa sig till förändringarna. Om man hade lyssnat mer på honom, tror du att kyrkan hade haft en annan ställning idag?

JS – Det är väldigt svårt att bedöma. Den typen av kontrafaktiska frågor är alltid svåra att svara på.

TA – Ja.

JS – Jag tror att en kyrka som är trygg i sin egen identitet, som inte ber om ursäkt för att den är en kyrka, utan vilar på en fast kristen grund, står starkare än en kyrka som är alltför kompromissbenägen. Sedan ville Eklund ha en kyrka som var i dialog med tidens makter. Men som jag skriver i min avhandling så får man skilja mellan vad som är teori och vad som är praktik hos Eklund. Han står principiellt för ”kristendom och kultur-idealet”, men i praktiken så var han ju inte alltid öppen, utan han kunde vara mycket föraktfullt avvisande mot diverse kulturella strömningar. T.ex. så slutade han ju helt att läsa skönlitteratur, enligt egen utsago. Han följde i vissa avseenden inte med i det kulturliv han ville att kyrkan skulle vara öppen mot. Men en kombination av trygghet i kristen kyrklig identitet, med en nyfikenhet och öppenhet för kulturella strömningar är väl i sig ingen dum lösen. Sedan vill jag inte uttala mig om huruvida Eklunds väg skulle vara framkomlig eller inte, det får andra bedöma.

TA – Hans modell är ingenting som präster har lyckats med idag, den här ständiga kommunikationen med inlägg i debatten. Det är sällan man ser en präst göra inlägg i kulturfrågor o.s.v. Hans modell hade kunnat få efterföljare. Om andra hade lyckats lika bra som honom hade det kunnat påverka kulturlivet.

JS – Ja, det håller jag med om. Jag använder mig i avhandlingen av begreppet offentlighetsteolog, för att beskriva en teologisk typ som är närvarande i diskussionerna. Jag är helt övertygad om att kyrkan hade haft en starkare ställning om det funnits fler Eklund-gestalter i just den bemärkelsen. Kulturdebatterande teologer som tog del i det offentliga samtalet, och gjorde det på grundval av en trygg kristen identitet.

TA – Det här med källforskning, Eklund använde sig gärna av källor, men var dålig på att ange källor i sina verk.

JS – Hans sätt att skriva är sådant att han väldigt gärna blandar egna meningar och egna textpartier med insprängda citat, som inte nödvändigtvis är markerade som citat. Och han är dessutom ogenerös med att ange källor. Det där gör att det är ett ganska omfattande pusselläggningsarbete man måste ägna sig åt för att få reda på var han egentligen fått sina uppslag från, och vad han baserar sina böcker på. Det hade ju varit önskvärt, från en forskares synpunkt, att det fanns en vetenskaplig apparat, så att man lätt kunde se att ”Jaha, det har han hämtat från den och den boken”. Det är alldeles uppenbart att han i sitt stora verk ”Andelivet i Sveriges kyrka” har gjort omfattande materialinsamlingar, och inte bara läst sekundärlitteratur, utan gått till källorna. Det kan man se i böckerna, och det kan man också se i de excerpter som finns bevarade. Han ville själv inte framställa sig som historiker, han var noga med att skilja sig från historikern av facket, men han jobbade ju som en modern historiker i den meningen att han gick till källorna.

TA – Ja. Han använde sig till skillnad från Heidenstam t.ex. av de karolinska dagböcker som utgavs av Quennerstedt.

JS – Ja, just det.

TA – Men Eklund var inte en modern tänkare kan man säga, i sin syn på historien. Han såg historien som en exempelsamling, och han såg ingen avgörande skillnad t.ex. mellan stormaktstiden och sekelskiftets Sverige…?

JS – Han har ju uttalanden av den typen som gör att han själv framstår som en anakronistisk gestalt. Där han säger att var man står i kulturkampen, det är en fråga om man tror på 1880-talets Sverige eller 1600-talets Sverige. Och då kan det låta som att han menade att man skulle kunna transportera 1600-talets Sverige direkt in till 1900-talets. Riktigt så anakronistisk var han inte, utan det var ju själva andan han satte fokus på. Det var den religiösa andan som han ville transformera till sin egen tid. Att det var tider med helt olika förutsättningar, det tror jag han var alldeles klar över.

Vad gäller om han var modern eller inte i sin historiesyn, så följde han ju med i modern historievetenskaplig teori- och metodutveckling. Samtidigt som han hade en religiöst motiverad syn på historien, som i mångas ögon var allt annat än modern. Historien såg han på i termer av att det var Guds handlande med sitt folk. Det var så han ville förstå t.ex. stormaktstiden, där han menade att Gud hade utvalt svenskarna att göra vissa religiösa världshistoriska gärningar. Han såg också historien som ett levande flöde, han hade en väldigt långsiktig bild av historisk utveckling där han t.ex. sökte rötterna efter totalitarismen hundratals och tusentals år tillbaka. Lite mentalitetshistoriskt närmast, ibland.

TA – Vad hittade han för förebilder då?

JS – De två viktigaste begreppen i Eklunds antitotalitarism var revolutionismen och napoleonismen. Där ser han att det sker någonting avgörande nytt. Revolutionen 1789 var för honom det stora upproret mot Gud. Men han menar också att de totalitära lärorna är en återkomst av hedniska fenomen som kristendomen hade gjort till historia. Så han söker ytterst totalitarismens rötter tillbaka till Orienten, till självhärskardömet, och ser att det kommer tillbaka i modern gestalt. Han vill se de här långa historiska processerna.

TA – Hur förklarade han den politiska utvecklingen i 1930-talets Tyskland, vad var Guds hand i det?

JS – Jag har inte sett att Eklund uttalat sig specifikt om Guds roll i det hela. Han intresserade sig för de totalitära ideologierna framför allt i klump. Men han var ju också intresserad av det specifikt tyska, utvecklingen där var egentligen något ganska konstigt utifrån hans världsbild. Han betraktade ju fascismen och bolsjevismen som naturliga i den meningen att det var i den latinska och i den slaviska kulturvärlden som detta hände. Men att man skulle få ett totalitärt styre i den germanska kultursfären var ju för honom ett svårförklarligt fenomen, i och med att det germanska för honom var väldigt förknippat med frihet, lag och ordning. Jag har ett kapitel i min avhandling som jag kallar ”Fallet Tyskland”, som diskuterar hur han såg på specifikt tyska förhållanden, där sätter han bl.a. fokus på att kyrkan och religionen var svag i Tyskland. Och han är också kritisk till den tyska idealismen, för att den inte hade haft en tillräckligt tydlig religiös ådra. Sedan diskuterar han förekomsten av maktfilosofi i tysk historia och tar upp Fredrik II och Nietzsche. Han intresserar sig även för Goethes betydelse för nationalsocialismens landvinningar på kristendomens bekostnad. Så han försöker pussla ihop en rad faktorer för att få ihop detta. Men det borde ändå ha varit omöjligt, från hans ideologiska utgångspunkt, med en totalitär svulst mitt i germanvärlden. Det är väldigt svårförklarligt, utifrån hans ideologiska historiesyn.

TA – Han såg inte Guds eller Djävulens hand i utvecklingen?

JS – Det är mycket möjligt att han gjorde det i sitt inre, men jag kan inte påminna mig att jag i texter har sett att han har försökt förklara det hela utifrån ett sådant perspektiv.

Där slutade intervjun med Johan Sundeen. Läs mer på hans egen hemsida om boken:  www.adm.hb.se/~jsu

Hur såg en av Sveriges mest inflytelserika biskopar på den nazistiska rörelsen i Tyskland och på den svenska stormaktstiden? En både radikal och konservativ kyrkans man hade åsikter som placerar honom i en outforskad del av det svenska 1930-talets idéhistoriska och politiska landskap. Intervjun med Johan Sundeen, aktuell med avhandlingen ”Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen”, fortsätter.

TA – Man kan säga att nationalsocialismen fyllde den roll som Eklund ville att kristendomen skulle fylla, att genomsyra hela samhället…?

JS – Ja. Och det är också en väldigt viktig del i hans förklaring till varför nazismen uppstår, varför den får ett sådant genomslag. Eklund var en av flera företrädare i svensk kulturdebatt, för vad jag kallar ”tomrumsteorin”. Synsättet fanns också hos bland andra Manfred Björkqvist, Alf Ahlberg och John Cullberg. När kristendomen hade försvagats, attackerats, så att den inte längre var kittet i samhället, kom människorna, som Eklund uttrycker det ”att längta efter tvång”. Man ville, menade Eklund, ha fasta idéer och auktoritet. Människorna ville ”bort från tomhetens kval”, skriver han vid något tillfälle. Nazismen hade enligt Eklund en attraktionskraft, som ett slags religionssubstitut. Det var de krafter som hade brutit ner kristendomen som hade krattat manegen för nationalsocialismen. Han skriver vid något tillfälle: ”Vem bär skulden?”. Och svarar själv: ”Liberalismen!”. För liberalismen var, i likhet med de revolutionära ideologierna, något som destruerade det gamla samhället, och det banade väg för den här typen av totalitära idéer.

TA – Den bild man har av den svenska antinazisten är ju annars just en liberal.

JS – Ja.

TA – Du vill ifrågasätta det, eller problematisera det?

JS – Ja, jag vill problematisera det, det är rätt uttryck. Det är klart att det fanns en pregnant liberal antinazism, med Torgny Segerstedt i spetsen. Men vad jag vill säga i min avhandling är att antinazismen var ju mycket mer komplex än så. Den hade flera olika ansikten, kan man säga. Vi har en ganska anakronistisk bild utav antinazisten, vi tänker oss nog att den tidens antinazist ser ut ungefär som vi vill att den ska se ut idag, d.v.s. som en kämpande liberal demokrat. Men det fanns en lång rad antinazistiska synsätt. Framför allt har jag kritiserat att man har sett en slags automatik mellan att vara antinazist och att vara demokrat. Det stämmer inte in på Eklund. Han såg påtagliga likheter mellan diktatur och demokrati, vilket kan te sig förvånande för vår tid. Man kan rentav säga att hans ställningstagande mot demokratin var en del av hans ställningstagande mot totalitarismen. Han ansåg att båda de här systemen fungerade enligt principen ”staten har rätt”. Det finns ingenting som står ovanför staten, d.v.s. i det ena fallet en auktoritär diktator, i det andra folkmajoriteten. Jag har helt enkelt velat göra den där historiska situationen mer komplex. Visa att det fanns aktörer som hade helt andra preferenser än vad vi vanligen föreställer oss. Det var ganska vanligt faktiskt, vilket nog kan förvåna en del idag, att man kunde vara antinazist och samtidigt antisemit.

TA – Ja.

JS - Eklund själv är ju ett exempel på detta. Han hade en mycket kritisk syn på judarna som folkgrupp. Även om han avvisade en rasmässig antisemitism, hade han en religiöst grundad antisemitism. Det fanns gott om antijudiska utfall hos honom, men samtidigt så var han en uttalad antinazist. Och det där blir svårt att få ihop, om man inte har den här mer komplexa synen på historien som jag försöker förorda med i beräkningen.

TA – Men hur vanligt var det bland de konservativa, som man kan säga att Eklund var? Eller håller du med om att Eklund var konservativ? Den populära bilden är ju att han var väldigt konservativ, stockkonservativ…?

JS – Jag beskriver ju Eklund som konservativ politiskt sett. Men man ska samtidigt komma ihåg att han var en väldigt modern teolog. Teologiskt sett var han ju inte stockkonservativ, utan det finns tvärtom ganska tydliga liberal teologiska inslag i hans åskådning. Han var över huvud taget en modern gestalt, i det att han hela tiden förhöll sig till modern vetenskap, och följde med väldigt mycket i sin tid. När det gäller hur pass vanlig den konservativa antinazismen var, är det en sak som man skulle behöva forska mycket mer om. Men det fanns i alla fall ett antal konservativa antinazister i svensk debatt; Frans G. Bengtsson, Knut Hagberg, Gustaf Stridsberg på Svenska Dagbladet, Otto Järte, Ivar Andersson och högerledarna är exempel på framträdande konservativa antinazister. Så det går att göra en hel del jämförelser mellan Eklund och andra konservativa antinazister. Men en närmare bild, det återstår ju för historieskrivningen att ge.

TA – Av de konservativa som grupp, menar du?

JS – Ja, av de konservativa som grupp, och av den konservativa antinazismen. Bilden av konservativt lagda personer med nationalsocialistiska sympatier är väl relativt tydlig i konturerna. En Sven Hedin, eller en Adrian Molin, har ju fått sina historier skrivna, men den konservativa antinazismen är väsentligen mera okänd. Och där har jag bara skrapat på ytan lite grann. Jag har visserligen kunnat gräva en del i Eklunds fall, men jag skulle ju ha velat sätta in honom i sammanhang mycket mer än vad forskningsläget faktiskt medger.

TA – Även om Eklund såg ner på demokrati, såg han demokrati som bättre än diktatur, det var grader på skalan där?

JS – Ja. Han menade att det fanns grader utav statsabsolutism. Demokratin var en mildare form. Han kunde t.ex. säga att det är fridfullare i Brantings arbetarparadis, än i Lenins, om än i grunden lika livsfientligt.

TA - Kan man säga att han såg diktaturen som född ur demokratin?

JS – Ja, det kan man nog säga, i ett antal bemärkelser. Det begreppspar som han laborerade med hela tiden är ”revolutionism” och ”napoleonism”. Han menade att det revolutionära banade vägen för det totalitära. Han använde den franska revolutionen och Napoleon som det historiska paradexemplet. Sedan drog han en analogi till sin egen samtidssituation, och menade att demokratin hade banat vägen för diktaturer. Och det på flera sätt, dels för att folkstyret skapade det här tomrummet, som vi talade om tidigare. Demokratin hade bidragit till att bryta ner kristendomen, och när det gamla samhället förstördes så uppstod en längtan efter en järnhand. Och sedan såg han också att demokratin hade banat vägen för diktaturen i den meningen att demokratin hade gjort folkviljan till något metafysiskt, till det högsta i tillvaron. Det synsättet, menade Eklund, anammade man i de totalitära staterna med den skillnaden att man gjorde ledarens vilja, eller partiets vilja, eller klassviljan till det metafysiska fenomenet i stället.

TA – Men han såg inte samma fara i en monarki då?

JS – Hans historieskrivning innehåller exempel på att han kritiserar ett absolut kungadöme. Samtidigt så hade han ju en romantisk syn på monarkin som styrelseform. Det finns ett intressant inslag hos honom på 1930-talet, där han för ett resonemang om nödvärnsdiktatur, kan man säga. I den situationen där det fanns ett hot från bolsjevismen och från nationalsocialismen, så uteslöt han inte att man skulle ha absolut kungadöme som en nödlösning. Och han säger, retoriskt, vid något tillfälle, att ”om vi måste ha ett auktoritärt styre i Sverige, vad föredrar du då? En svensk konung eller en Stalin-knekt?”. Så visst var det så, att han i förhållandet till sina egna ideologiska preferenser inte använde sig av samma kritiska ögon som då han gav sig på sina fiender. Det där är ju ganska tydligt efter första världskriget, hur obenägen han är att göra upp med en del av det som han själv har stått för.

TA – Han hade ändå en beundran för Tyskland, för 1800-talets Tyskland?

JS – Han identifierade sig med den germanska kultursfären, och där var Tyskland naturligtvis centrallandet. Sedan så beundrade han Tyskland också i kraft av att det var protestantismens hemland. Men man kan nog säga att han hade ett ganska kluvet förhållande till det tyska. Han beundrade Tyskland som diktarnas och tänkarnas land. Samtidigt så saknade han i den tyska idealismen den tydliga kristna ådra som han såg i den svenska personlighetsfilosofin. Men när Tyskland faller, efter första världskriget, så är det ju ett ögonblick av tragedi för Eklund. Både för att Tyskland som sådant, germanvärldens främsta land, ligger slaget. Men också för att kejsardömet rasar samman, en styrelseform som han i viss mån identifierade sig med. När man tittar på hans läsning, är det i väldigt hög grad den tyska kultursfären han vänder sig till. Inte minst då till den nya historieskrivningen, med Wilhelm Dilthey i spetsen. De tyska Geisteswissenschaft och Kulturwissenschaft, var någonting som han tog starka intryck av. Så att den tyska kultursfären var absolut viktig för honom.

TA – Det är någonting som du menar inte har uppmärksammats tillräckligt tidigare, det här med inflytande från Wilhelm Dilthey t.ex.?

JS – Det har funnits en tendens i tidigare forskning att reducera Eklund, till inflytande från framför allt svenskt personlighetsfilosofiskt håll. Man har sagt att han var ett utflöde från Erik Gustaf Geijer och Pontus Wikner, och de är jätteviktiga för honom, det är inte tu tal om det. Men han var mycket mer komplex och intellektuellt mångsidig än så. Han var en mycket beläst person, som hämtade intryck från olika håll. Och Dilthey blir ju på 1920- och 1930-talen en centralgestalt för honom, där humanvetenskapernas förnyelse blir det viktigaste verktyget, det viktigaste vapnet för Eklund i kampen mot naturalismen.

TA – Wilhelm Dilthey utgår ju från aktörernas syfte med sina handlingar, han förespråkade den typen av utgångspunkt, när man tittar på historien. Man ska titta på aktörernas syfte för att förstå dem.

JS – Ja.

TA – Är det någonting som du tycker att Eklund använder t.ex. i sin syn på drottning Kristina, och Gustav II Adolf och Karl XII? 

JS – Jag har inte ställt mig den frågan tidigare, så jag har egentligen inget bra svar att ge på den, spontant. Men det låter ju rimligt, eller det låter åtminstone inte orimligt.

TA – Nej.

JS – Vad aktörerna gick in med för syften var viktigt, i så måtto kan jag svara i alla fall, att Eklund hela tiden hade en ideologisk historieskrivning. Livsåskådningsfrågorna var centrala för honom när han skrev historia, så aktörernas preferenser var definitivt viktiga. Men i vad mån han hämtade detta från Wilhelm Dilthey, det vågar jag inte svara på.

TA – Du säger att han ändå hade en förhållandevis positiv syn på katolicismen, jag har svårt att para det riktigt med hans syn på Gustav II Adolf och drottning Kristina…?

JS – Nja, en positiv syn på katolicismen hade han ju inte. Han var ju väldigt tydlig i sin lutherska identitet, och raljerade ofta med katolicismen. Men till katolicismen som historiskt fenomen i Sverige så var han mer positiv än vad man kan tro. Men däremot såg han på sin internationella omvärld i termer av konfessionella strider.

TA – Jag menar det här att han gör en skillnad mellan den germanska och den romerska kultursfären där.

JS – Ja det gör han, det är en viktig förklaring. Som vi var inne på tidigare, så var den katolska kyrkan i Sverige aldrig riktigt romersk i hans ögon, utan den var germansk.

TA – Men i det perspektivet är det lite svårt att förstå vad som var hans motiv för att ändå ha en positiv syn på drottning Kristina.

JS – Eklunds bok om drottning Kristina är en del av hans rika produktion som jag inte har tittat närmare på. Jag känner mig inte riktigt kallad att svara på den frågan, utan jag måste nog passa, tyvärr.

TA – Och Eklunds syn på Gustav II Adolf påverkades inte av att han förde krig mot andra germaner?

JS – Det är ett exempel på ett område där man kan fråga sig om det går ihop hos Eklund, så att säga. Och det gör det naturligtvis ofta inte hos honom, lika lite som hos alla oss andra, utan det fanns inbyggda spänningar i hans åskådning.

TA – Så han hade inget avancerat resonemang om att Gustav II Adolfs ingrepp i de europeiska affärerna påverkade händelsekedjorna i Tyskland i det långa loppet?

JS – Vill du utveckla detta?

TA – Det finns ju sådana förklaringar, att Gustav II Adolfs ingrepp på kontinenten hade inverkningar på Tysklands historia längre framåt, och att man inte kan förstå det Tyskland som fanns på 1930-talet, eller på 1800-talet, utan att ta med Gustav II Adolfs ingrepp där i beräkningen. Eklund hade ingen sådan förklaring, att Gustav II Adolf ingrepp i Tyskland hade varit positivt eller…, i det långa loppet?

JS – Att det var positivt för Tyskland?

TA – För Tyskland och den germanska kultursfären.

JS – Han kallade ju Gustav II Adolfs insats för den största insats Sverige gjort i andelivets historia, och han tyckte att Gustav II Adolfs hade en europeisk mission. Så han såg hans gärning som oerhört positiv för hela protestantismen som kultursfär. Det kanske inte är riktigt svar på din fråga, men det var i den typen av perspektiv som han såg på Gustav II Adolf. Kungen hade en betydelse som var långt större än det nationella. Han var inte bara en hjälte i ett svenskt perspektiv, utan också i termer av protestantismen och den germanska kultursfären.

TA – Ja. Och Eklund fokuserade ju mycket på de stora personligheterna i historien.

JS – Ja.

TA – Och på deras betydelse. Men vad hade han egentligen för syn på de här tre vi har pratat om främst, Gustav II Adolf, drottning Kristina och Karl XII? Vad hade Karl XII för personlighet t.ex. Det är ju en omtvistad fråga, han brukar beskrivas omväxlande som nattsvart skurk och som…

JS – Det som Eklund framför allt idealiserar hos de s.k. hjältekungarna, är deras religiösa patos. Han såg dem som drivna av religiösa ideal, och av den nationella kallelsetanken. Han såg dem som starka, handlingskraftiga personligheter. Men det som framför allt gjorde att han satte dem på en piedestal var det religiösa allvar som han uppfattade hos dem. Sedan är hans personporträtt av monarkerna sådana att det finns plats för en hel del nyanser, men det som jag tycker är viktigt att lyfta fram, det är just detta att han såg likheter mellan dem och de bibliska konungarna. 

TA – Han såg att krigen var rättfärdigade religiöst?

JS – Ja, det religiösa perspektivet och kulturkampsperspektivet var helt bestämmande för hans bedömning av krigen. Så i den meningen såg han det som legitima krig.

TA – Om vi går till situationen på 1930-talet. Eklund såg inte de politiska realiteterna, utan fokuserade på vad det var för innehåll i politiken, så att säga. Han såg inte den strategiska situationen riktigt, kan man säga så?

JS – Det är ju intressant att återvända till det här med demokrati och diktatur, i perspektiv av din fråga. Därför att för en hel del gestalter inom kyrkan så blev det ju så att man tog ställning för demokratin i ljuset av hotet från diktaturen. Men det gör inte Eklund. Och likadant det här, att han heller inte tar ställning mellan de olika totalitära systemen. Han säger inte att: ”Ja, det nationalsocialistiska hotet är ändå att föredra i perspektiv av hotet från bolsjevismens Ryssland”. Den typen utav val gör han inte, utan det finns väldigt lite utav praktiskt politiskt ställningstagande hos honom, eller realistiska bedömningar, om man skulle vilja använda det uttrycket. Utan han gör hela tiden ideologiska ställningstaganden. Och det bidrar väl till att han, vad gäller de olika diktatursystemen, kommer relativt fördelaktigt ut inför historiens domstol. 

(Fortsättning följer.)

Johan Sundeens egen hemsida om boken: www.adm.hb.se/~jsu

I samband med evenemanget ForskarFredag på Högskolan i Borås den 26 september, där forskare sprider sina kunskaper till allmänheten, träffade jag Johan Sundeen för en intervju. Han är aktuell med avhandlingen ”Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen”. Hur svenska militärer och politiker såg på den svenska stormaktstiden och den tyska nazismen är ett ofta behandlat ämne. Det är dags att uppmärksamma hur en av den svenska kyrkans mest inflytelserika biskopar såg på dessa fenomen.

TA- Hur kom du att intressera dig för Eklund?

JS – Det var en kombination av olika faktorer som gjorde att jag valde att forska om Eklund. Först och främst naturligtvis personen. ”J.A. Eklund var en man av eld”, har någon sagt.

TA – Ja.

JS – En ganska aggressiv, temperamentsfull och färgstark personlighet. Som gjorde att det var lätt att ge liv åt framställningen. Det är en grundförutsättning för en bra biografi, att man har en levande person att syssla med. Eklund hade både sidor som man kunde förhålla sig kritiskt negativ till, och sidor som man kunde vara mer positiv till. Men till det rent personliga, så kommer det att jag var intresserad av temat ”kristendomens möte med kulturen”, eller ”kristendomens möte med samhället”. Och jag såg då att Eklunds bibliografi, som omfattar tusentals poster, täckte in flera teman som intresserade mig: Kristendom och naturvetenskap, kristendom och humanvetenskap, kristendom och demokrati, första världskriget samt kristendomen och nationalismen. Det var dessutom så tacknämligt att dessa teman fanns väldigt tydligt periodiserade i hans bibliografi. Han hade t.ex. sysslat med kristendomen och personlighetsfilosofin koncentrerat under 1890-talet. Och sedan blir nationalismen en huvudproblematik från 1905 till 1914 ungefär. Under 1920-talet sysslade han med frågan om kristendomen och kulturkrisen. Så Eklund var ett lämpligt verktyg för att ta tag i den problematiken, som intresserade mig.

TA – Saknas det forskning om just det här, täcker avhandlingen en lucka så att säga?

JS – Ja, på många sätt. Avhandlingens huvudtematik ”kristendom och kultur” är ett ämne som är rätt så stort i den internationella filosofihistorien. Däremot finns det lite empirisk forskning, på svensk botten, kring det här fenomenet.

Sedan upplever jag också att det förhåller sig på det sättet att religiösa idéer över huvud taget är styvmoderligt behandlat inom min disciplin, idé och lärdomshistoria. Majoriteten av de tankar som människor har tänkt, eller åtminstone en stor del av de tankar som människor har tänkt genom historien är religiösa idéer. Men det finns lite forskning i Sverige om de religiösa idéernas historia.

Och sedan för det tredje, så tycker jag då att den intellektuella historien inte har sambehandlats tillräckligt med kyrkohistorien, utan det där har blivit lite två skilda världar. Jag har velat integrera dem. Och sedan finns det också en rad utav problem i mina tematiker, vi kommer att komma tillbaka till dem, t.ex. frågan om kristendomen och nazismen, där det behövs mer forskning.

TA – Om man går till det här med svenskhet. Eklund kopplade ju det här till det germanska arvet, det hade ett kulturellt innehåll, men även rasbiologiskt.

JS – Frågan om det nationellas art är för honom först och främst andlig och kulturell. Den är religiöst bestämd, protestantisk då i svenskhetens fall. Och den är kulturellt bestämd. Men sedan finns det också, helt i enlighet med tidsklimatet, en rasbiologisk komponent hos honom. Han talar om den germanska stammen, men det är ingen huvudfråga hos honom, utan hans nationalism är framför allt, som sagt, religiöst och kulturellt motiverad. Dock kopplar han ihop de här sakerna, så att han säger att det finns en bas i rasmässiga faktorer.

TA – Att man blir särskilt mottaglig?

JS – Ja just precis, att svenskarna hade förutsättningar att vara mottagliga för högre andliga, kulturella tankar. Det här är lite intressant att uppehålla sig vid, just karaktären av hans svenskhetsuppfattning. För den får ju betydelse sedan på 1930-talet, i hans kritiska ställningstagande till nationalsocialismen.

TA – Ja, vi ska komma till det. Men om man uppehåller sig vid tiden kring sekelskiftet här, så hade Eklund genomgående en positiv bild av det karolinska skedet, och stormaktstiden, som stämmer lite grann överens med Heidenstams?

JS – Ja, både och kan man säga. För det första så var ju Eklunds folkkyrkoteologi förknippad med det nittiotalistiska stämningsläge som Heidenstam var med och skapade. Sedan, i biskopens historiesyn, är ju stormaktstiden guldåldern i svensk historia. För Eklund så är den det i första hand i kraft av att han tyckte att stormaktstidens samhälle var religiöst genomsyrat. Det fanns en tydlig religiös kallelsetanke, men också en tydlig nationell kallelsetanke. Så det är riktigt att han har en positiv bild av skedet.

Sedan ska man säga att när det gäller just de karolinska kungarna, så är han kritisk till enväldet, som han tycker är någonting osvenskt. Den stora idealtiden för Eklund är 30-åriga krigets tid, och kring den dramatiska perioden i svensk historia. Gustav II Adolf är hans ”hero par préférence” så att säga, det är den stora hjälten. Men han har en positiv bild också utav Karl XII:s och Karl XI:s personer. Sedan så kan han ju vara väldigt kritisk till Heidenstam, bl.a. så tycker han att Heidenstam kännetecknas av en ganska ytlig heroism. Och Eklund tyckte inte alls om boken Karolinerna.

TA – Nej just det, han hade inte ens läst den?

JS – Nej, han säger vid något tillfälle att han ”har aldrig kunnat” läsa den. Han tålde så att säga inte den. Och tittar man i hans förteckningar över sin läsning så läste han inte nittiotalisterna i någon högre utsträckning. Så jag har gjort den skillnaden, i min avhandling, att han var påverkad av det nittiotalistiska stämningsläget, men avvisade nittiotalismen som program. Han var kritisk till det hedonistiska, till det antireligiösa, och på de grunderna så var han väldigt negativ till Heidenstam. Så även om det kan finnas påverkan från Heidenstams sida just med avseende på det nationella stämningsläget var Eklunds bild av svenskheten en annan. Han raljerar väldigt friskt med Heidenstam på det området, och säger att ”hos Heidenstam sover det gamla Sverige under kyrkohällen och kyrkan är tom”. Där sätter han fokus just på att det religiösa elementet saknades hos Heidenstam. Sedan fanns det ju, trots den här kritiken av Heidenstam, viktiga likheter dem emellan, som Eklund själv inte vidgår. T.ex. det här med ”det tragiska”, alltså att nederlaget och sättet att bära detta var en del av storheten i stormaktstiden. Det är något tydligt hos Heidenstam, vid sidan av äventyren, och det finns också hos Eklund.

TA – Just det. För man kan se Eklunds De fångna karolinerna lite grann som ett grupporträtt av tragiska hjältar, precis som Heidenstam har gjort i Karolinerna.

JS – Ja, det tycker jag är en helt riktig parallell. Och det finns fler dem emellan, en viktig sådan är att folket blir en ”hjälte”.

TA – Ja.

JS – Det är inte bara kungen, utan folket är ett handlande subjekt i historien, som Eklund idealiserar.

TA – Och Eklund uppfattade drottning Kristina positivt också, det är ju lite överraskande kanske?

JS – Över huvud taget är Eklunds förhållande till katolicismen mer komplext än man kan tro vid första anblicken. Han har ofta en ganska aggressiv antikatolsk retorik, i likhet med många andra protestantiska teologer. Men om man tittar på hans stora verk Andelivet i Sveriges kyrka, där boken Drottning Kristina: en spegelbild av sin samtid var tänkt att ingå, så ger han där en ganska positiv bild av den katolska kyrkan i Sverige. Han ville poängtera att det var ett samband mellan den protestantiska kyrkan och den katolska, båda var ”fädernas kyrka”. Och en argumentationslinje som han hade var att Rom aldrig helt och hållet fick greppet om Sverige.

TA – Nej, just det. Han menade att det var ändå en germansk kyrka.

JS – Ja precis, han sätter fokus just på stamtillhörigheten, snarare än det konfessionella. Drottning Kristina såg han ju som en väldigt komplex och mångsidig person. Jag har för mig att han säger någonstans, kan inte citera det exakt, att hon är lite ”svår att få grepp på”. Det gjorde ju att han inte hade med den boken i sviten om Andelivet i Sveriges kyrka, han hade svårt att passa in den riktigt.

TA – Och om man då ser på Eklunds uppfattning av stormaktstiden. Han var lite påverkad av Harald Hjärne där i synen på Karl XII, att han uppfattade ett hot från öster…?

JS – Min forskning vad det gäller Eklund och Heidenstam har ju handlat mest om Eklunds Heidenstams-bild. Men om man skulle försöka förklara hur det kommer sig att Eklund hade en rätt negativ syn på Heidenstam så tror jag att det delvis har att göra med detta med de olika Karl XII-skolorna. Heidenstam var väldigt påverkad av Fryxell. Även om hans bild är mer komplex och nyanserad än vad Fryxells var, så var ju Eklund en den nya skolans man, precis som du säger. Han var mycket påverkad av Hjärne. Och Eklunds syn på stormaktstiden har ju en samtidskoppling, precis som det ligger i din fråga, i den meningen att Karl XII blev en viktig gestalt i försvarsagitationen, i egenskap av mannen som satte gränsen, eller upprätthöll gränsen mot öster. För Eklund ser på sin omvärld i kulturkonfliktstermer. Sverige är protestantismens och germanismens skyddsvakt, som ska hålla vakten mot söder och mot öster. Och i det perspektivet så blev ju den nya Karl XII-forskningen viktig, och den mer positiva bild av kungen som fanns där.

TA – Eklund var med i Karolinska förbundet redan från början såg jag.

JS – Ja, han var med där från första årgången. Jag försöker göra en poäng av det när jag tittar på försvarsagitationen, där kyrkan hade en viktig roll. Det är ett exempel på ett sådant forskningsområde som inte är särskilt penetrerat, men som är angeläget att skildra. Kyrkan var ju väldigt aktiv i bondetågsrörelsen exempelvis. Och det är karaktäristiskt, tycker jag, att Eklund var med i Karolinska förbundet.

TA – Det är ju också någonting som inte brukar framhållas så ofta, att kyrkan var aktiv där.

JS – Nej kyrkans roll, menar jag, har ju ofta försummats i historieskrivningen rörande viktiga politiska processer. Det gäller unionsupplösningen, det gäller försvarsrörelsen, det gäller de kulturella debatterna kring första världskriget. Det här fenomenet har ibland kallats religionsblindhet, vi forskare i dagens sekulariserade Sverige har lite svårt att leva oss in i den betydelse som kyrkan faktiskt hade vid den här tiden. Inte minst vid unionsupplösningen, både på den norska och den svenska sidan så spelade kyrkan en väldigt central roll.

TA – Många av de som deltog i försvarsdebatten då, och krävde ett starkt försvar, de ville ju ha en stark kung. Hur såg Eklund på det?

JS – Eklund var en mycket monarkistisk person, han ville ha en stark kungamakt. Hans ideal var ett maktdelningsideal, delad makt mellan folket och kungen. Han talade om detta i typiska idealiserande termer, om hur de här två makterna hade samverkat i historien, samverkat på ett sätt så att de nästan gick upp i varandra. Och det var hans ideal för samtiden också, t.ex. talade han om den konstitutionella reformen 1918 i termer av ”kärringrevolutionen”. För att denna tog bort det element som svenskt självstyre hade byggt på för honom; maktdelningen mellan kung och folk.

För honom så var 1914 den absoluta höjdpunkten i den moderna svenska historien, det var det tidsskede som han framhöll i väldigt starkt positiva termer. Och det inte bara medan det pågick, utan långt senare. Jag har ett brev till Hjalmar Hammarskjöld, som blev statsminister efter borggårdshändelserna, från slutet av 1930-talet vill jag minnas, där Eklund skriver att den moderna svenska politiken i hans ögon har varit en enda lång utanförlöpa, med det tydliga undantaget av 1914, när han såg den nationella samlingen, och där kungen träder fram som en stark gestalt.

Och han var personligt berörd utav Gustaf V kan man nog säga. Det finns ett väldigt känslosamt brev, där han skildrar sitt möte med kungen och drottning Victoria ute på Drottningholm, dit han var kallad för att predika. I brevet beskriver Eklund för sin hustru, hur han hade framhållit för kungen, vilken kärlek, han använder det uttrycket ”vilken kärlek”, de kände för honom i samband med borggårdsdagarna. Och Eklunds brev från februari 1914 är präglade av en osedvanlig entusiasm. Han beskriver hur han är på en salong, där det visas bilder från bondetåget, och hur folket ställer sig upp. Det är en väldig entusiasm i de här breven.

TA – Många av de som deltog i försvarsdebatten kring första världskriget, tillhörde Karl XII-beundrarna och agiterade för ett starkt försvar mot hotet från öster, de gjorde ju det ofta med föreställningar om det germanska, Ofta såg man att Sverige hade en mission och ett historiskt arv där, att vara en vaktpost mot öster. Eklund delade många av de här föreställningarna, men ändå tog han avstånd från fascismen och nazismen. Hur förklarar du det? Annars såg ju många en räddning i fascismen och nazismens framväxt, att man i vakthållningen mot hotet från öster hade något gemensamt framför allt med Tyskland.

JS – Ja, det är en väldigt bra fråga, för den leder oss in på kärnan i Eklunds antinazism. Hans ställningstagande till nationalsocialismen hängde nära samman med hans ställningstagande till kommunismen och till totalitära fenomen i stort. Hans antinazism var oerhört principiell, det var det totalitära tänkandet som sådant som han skarpt ogillade. Själva maktfilosofin. Sedan om den tog sig bruna, svarta eller röda uttryck, det var för honom inte det centrala, utan det var totalitarismens kärna han var ute efter.

Och det gjorde att det fanns väldigt lite hos honom av pragmatiska ställningstaganden. Så för honom var det inte möjligt att säga som en del andra kristet konservativa personer gjorde, att ”Visst, Tyskland har sina brister, men vi får ändå se att det är en del av frågan om försvaret mot bolsjevismen, så det är komplicerat”. För Eklund var den diskussionen inte aktuell, utan han diskuterade hela tiden de här systemen i principiella termer. Det gjorde nog, kan man säga, att han var vaccinerad mot den typen av ställningstaganden. Sedan var kärnan i hans kritik att de här idéerna var religionsfientliga, att det var avgudaläror. Så hans ställningstagande till nationalsocialismen är ju mycket religiöst grundad.

TA – Många präster i Sverige och på andra håll såg ändå nazismen som en positiv kraft. Hur förklarar du den skillnaden?

JS – När nationalsocialismen kommer till makten så flörtar ju den lite med religionen. Man ska också ha klart för sig att kyrkan i Tyskland, i viss mån även i Sverige, hade en oerhört negativ bild av Versailles-freden, och av Weimar-perioden. Och i en del personers ögon så tedde det sig som att det var en ny ordning som etablerade sig. Det var ju också tyska teologer som reste runt i Sverige, Emanuel Hirsch t.ex., och sade att “Nu är det en ny tid som randas i Tyskland, en bättre tid för kristendomen”.

Men Eklund tillhörde väl de som allra tidigast, på kristna grunder, skärskådade fascismen. Han uttalade sig skarpt negativt om Mussolini, tidigt på 1920-talet. Dock har han en viss initial ambivalens när nazismen griper makten, den ambivalensen kommer sig delvis av att han ogillade den kulturradikala kritiken av nationalsocialismen. Men senare så utkristalliserade sig hos honom en pregnant antinazism. Och att han inte lockades av det tror jag har att göra med detta, som jag sade tidigare, att hans antinazism var väldigt principiellt motiverad. Det fanns inget utrymme för pragmatik i den. Och även av att han såg nationalsocialismen som en konkurrent till kristendomen. Det var inte något som skulle rädda kristendomen, utan det var tvärtom ett hot mot kristendomen, därför att det var en alternativ religion, en hednareligion.

TA – Det är så man ofta ser det idag, men många kanske inte uppfattade det så då?

JS – Nej, just det. En hel del av hans kritik mot nationalsocialismen som fenomen har ju, i mer sofistikerad form får man säga, kommit tillbaka i en del nyare ideologisk kritik av nazismen. En hel del amerikansk nykonservatism har ju en kritik av nationalsocialismen som påtagligt påminner om Eklunds t.ex.

(Fortsättning följer.)

Johan Sundeens egen hemsida om boken: www.adm.hb.se/~jsu

”§ 3 Ehe noch die Leipziger Messe angieng, hatte Leipzig die Gnade gar offt, von denen Königlichen als andern hohen Personen besucht zu werden. Und weil etwan mancher, dem Leipzig schon bekannt ist, oder noch bekannt werden wird, wissen mögte, wo sich so hohe Gäste aufenhalten, so wollen wir auch das Berzeichnus, welches uns von Leipzig aus eingehändiget wordet, mittheilen:

Haubt=Quartier
Ihro Königliche Majestät von Schweden u. den 19. Septembr. [tysk almanacka = 9 september svensk tideräkning] in Grimma, den 20 in Taucha, den 22. zu Alt-Ranstadt.

Ihro Königliche Majestät Stanislaus I in Hr Ferbers Hauß in der Petersstraß, auch im Birnbaum, in der Haynstraß.
Se. Durchl. der Königliche Polnische Printz Jacobus, bey Hr Thomas Fritsch, im Fürstenhauß.
Se. Durchl. der Königliche Polnische Printz Alexander, in Birnbaum, in der Haynstraß, und in Fürstenhauß.
Se. Durchl. der Königliche Polnische Printz Constantin, bey Hr Thomas Fritsch, im Fürstenhauß.
Se. Durchl. der Königliche Polnische Printz Lubomirski, in Birnbaum, in der Haynstraß.
Allwo noch viel andere Polnische Magnaten logiren.
Se. Durchl. Printz von Mecklenburg bey Hr Fritschen, in Herrn Doct. Brummers hauß, in der Burgstraß.
Se. Durchl. Printz von Würtemberg bey Hr Doct. Brummen, in der Burgstraß.
Se. Excellenz der Herr Graf Piper, Königlicher Rath und Ober=Marschall, bey Hr Apeln, auch bey Hr Poppo von Hartmannn, am Marckt.
Hr. Gen. Kriegs=Commissarius und Landes=Höffding Adlersteen, im Rothhäupts Hof, am Marckte.
Hr. Hof=Juncker Adlerfeld, bey Hr Siebern, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Secretarius Arbien, in Hr Christ. Brummers Haus, auf dem Neu=Marckt.
Hr. General=Major Bührenschild, in Trebsens Hauß, in der Petersstraß.
Hr. Obrist Bünau, in Heilbrunnen, im Brühl.
Königlicher Herr Secretarius Bungen, bey Hn. Kreuchauf, in der Petersstraß.
Hr. Feld=Buchhalter Brandlicht, bey der Frau Schubartin, in der Petersstraß.
Hr. Auditeur Biörendahl, im Heilbrunnen, im Brühl.
Hr. Baron und General Major Creutz, bey der Frau Doct. Carpzovin, am Markte.
Königlicher Hrr Secretarius Cederhielm, bey Hr Apeln, auch bey Hr Claußnitzern.
Hr. Hof=Juncker Cronmarck, bey Hr Bürgermeister Christen, in der Catterstrasse.
Hr. Hof=Commissarius Carsten Docke, in Hr. Doct. Thomasii Hauß, am Marckt.
Hr. Obrist Dahldorff, in Hr Daniel Lehmanns hauß, im Brühl.
Hr. Hof=Intendant Düben, bey Hr. Thomas Richtern, in der Reichstr.
Hr. Secretarius Düben, bey Hr. Sebern, im Thomas=Gäßlein.
Hr. Secretarius Ditmar, bey Herr Hauptmann Richtern, in der Catterstrassen.
Hr. Commissarius Drüffel, bey Hr. Doct. Bauern, am Marckt.
Hr. Baron und Major Falkenberg, bey Hr. Haarhausen, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Secretarius Feiff, bey Hr. J. G. Conrad, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Lieutenant Finhagen, bey Herrn Zschauen, im Gewandgäßlein.
Hr. Auditeur Friedenreich, im Pelican, auf dem Neumarckt.
Hr. Commissarius Falck, in Hr. Brummers Hauß, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Gen.Quartiermeister Güldenkrogk, bey der Frau Baum. Welschin, in der Catterstrassen.
Hr. Cammerherr Güntherfeld, bey Hr. Rückern, in der Haynstraß.
Hr. Obrist Görtz, in Bräunigs Hof, in der Petersstraß.
Hr. Capitain Güldenklau, bey Hr. D. Keunern, in der Haynstraß.
Hr. Secretarius Grosse, bey Hrrr Wilhelm Kersten, am Grimmischen Thor.
Hr. Baron und General=Major Hummerhielm, in Götzischen hauß, am Markt.
Hr. Obrist Hammel Tonn, bey Hr. Zehen, in der Clostergaß.
Hr. Obrist Gustav Horn, im grossen Joachims=Thal, in der Heynstrassen.
Hr. Canzley- und StaatsR. Hermelin, bey Hr. Claußnitzern, in der Catterstraß.
Hr. Kriegz=Rath Holmstrom, bey der Frau Rosenfeldin, am Marckt.
Hr. Major Hochmuth, bey Hr. D Romano in der Peterstraß.
Hr. Secretarius Hilten, bey Hr. Dünklern, am Marckt.
Hr. Secretarius Hirschenstierna, bey der Frau Parniskin, im Thomas=Gäßlein.
Hr. Kriegs=Fiscal Hadorff, bey Hr. D. Klotzen, in der Reichstraß.
Hr. Baron und General=Major Krausse, bey der Frau Auerbechin, in der Haynstraß.
Hr. General=Adjutant Kannifer, bey Hr. Buschen, am Neumarckt.
Hr. Cammer=Herr Klingenstierna, bey Hr Stiglitzen, am Grimmischen Thor.
Königlicher Feld Cassirer, Herr Koch, im blauen Engel, in der Petersstraß.
Hr. Proviant=Meister Kelbeck, bey Hr Rückern, in der Haynstraß.
Hr. Secretarius Klinchovvströhm, bey Hr. Volckomar, in der Catterstrass.
Hr. Baron und General=Major Lagercrona, bey der Frau D. Friesin in der Catterstraß.
Hr. General=Auditeur Lillienstierna, bey der Frau Gräfin, in der Haynstraß.
Hr. Commissarius Lampe, bey Herr J. Heinrich Schubert, in der Petersstrassen.
Hr. Baron und General Mardefeld, bey Hr Thomas Richtern, in der Reichstraß.
Hr. General=Lieutenant Müller, bey Hr. D Scipio, i der Reichstraß.
Hr. Baron und General=Major Meyerfeld, bey der Frau Conradin, im Thomas=Gäßlein
Hr. Envoye Möller, in der Feuerkugel, auf dem Neumarckt.
Hr. Ober=Kirchen=Rath Doct. Mayer, bey Hr. D. Heinrich Born, am Marckt.
Hr. Kriegs=Commissarius Melander, bey der Frau Novellin, in der Petersstraß.
Hr. Secretarius Martini, bey Herr Coppi, in der Grimmischen Gaß.
Hr. General Graf Nierot, in Hr D. Doct. Schlafs Hauß, am Marckt.
Hr. Volontair Neigebauer, bey der Fr. Georg Bosin, in der Clostergaß.
Se. Excellenz der Königliche Rath und Ober=Statthalter Hr. Graf Posse, bey der Bürgermeister Stegerin, in der Catterstraß.
Hr. Landes=Hoffding Palmberg, in der Frau D. Romanin Hauß, in der Catterstraß.
Hr. Obrister von der Guarde Posse, bey Hr. Tellingern, vor dem Peters=Thor.
Hr. Major von der Artollerie Post, im Heilbrunnen, im Brühl.
Hr. Feld=Cämmerer Psilander, bey Hr. J. Caspar Müllern, in der Petersstr.
Ihro Excellenz der Königliche Rath und Feld=Marschall, Hr. Graf Reinschild, bey Hr Hauptmann Jöchern, am Marckt.
Hr. Obrister Rosenstirn, bey Hr Doct. Meyern, in der Burgstraß.
Hr. Capitain Rothusen, in der göldenen Rose, in der Reichstraß.
Hr. Secretarius Roland, bey Herz Reymann, in der Grimmischen Gaß.
Ihr. Excellenz der Königliche Rath und General wie auch Gouverneur Herz Graf Strömberg, in der Frau Götzin hauß, am Marckt.
Ihro Excellenz der Litthauische Schatz=Meister, Herz Graf Sapieha, in Hr. Ferbers Hauß an der Petersstraß., auch im Birnbaum.
Ihr. Excell. der General und Gouverneur, Herz Graf Steenbock, in der Feuer=Kugel, auf dem Neumarckt.
Hr. Baron und General Major Sparre, in der Frau Rosenfeldin, am Marckt.
Hr. Graf und Obrister Sperling, in der göldenen Rose, in der Reichstraß.
Hr. Major Schumer, bey Hr. Baum. Wincklern, in der Catterstraß.
Königlicher Hr Leib=Medicus Skragge, bey Hr. D. Mörlin, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Kriegs=Commissarius Soldan, bey Hr. D. Sinnern, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Commissarius Skraggonskiöldh, bey Hr. David Hommeln, in der Grimmischen Gaß.
Hr. Capitain Seulenberg, bey Herz D Dondorff, in der Haynstraß.
Hr. Capitain Saß, bey der Frau Auerbechin, in der Haynstraß.
Hr. Secretarius Silneus, in H. Brummers Haus, aufm Neumarckt.
Feld=Post=Schreiber Herz Sahlström und Hr. Schaurkirch, bey der Frau Hauptmann Kühleweinin, in der Burgstraß.
Hr. Obrister Torstensohn, bey Hr. Gleditschen, in der Petersstraß.
Hr. Commissarius Tunningen, im blauen Adler, in der Haynstraß.
Hr. Obrister Wittinghoff, bey der Frau Baumeister Welschin, in der Catstraß.
Ihro Excellenz der Königliche=Rath und Präsident, Herz Graf Wellingh, bey der Frau D. Friesin, in der Catterstraß.
Hr. Graf und General=Major Wrangel, in Hr. D. Thomasii Hauß, am Marckt.
Hr. Obrist und Commandant i Riga Wangersheim, im Hr. Ferbers Hauß, in der Petersstraß.
Hr. Obrist Wrangel, bey Hr. Joh. Heinrich Schubert, in der Petersstraß.
Hr. Feld=Postmeister Wulff, bey der Frau Hauptmann Kühleweinin, in der Burgstraß.
Hr. Secretarius Wachter, in Rothhäupts Hof, am Marckt.
Hr. Feld=Apothecker Zirvogel, in Herz Brummers Hauß, i der Grimmischen Gaß.”

Det är mot denna bakgrund Hans Draegers tal i Grand Hotels stora sal i Stockholm den 10 december 1941 ska ses. Talet, som kallades ”Europa der Europeer” (sedan utgivet med titeln ”Europa åt européerna” i svensk översättning) hade anordnats av Svensk-Tyska föreningen. Draeger var ordförande i dess tyska systerförening, Deutsch-Schwedische Vereinigung. Filosofie doktor Hans Draeger (1896-1945) hade 1924 blivit ordförande i Arbeitsausschuss Deutscher Verbände, en organisation som arbetade mot orättvisorna i Versailles-fördraget. 1933 blev han avdelningschef i Wehrpolitischen Amt, en organisation inom det tyska nazistpartiet NSDAP som skulle förbereda SA:s ombildning till den nya tyska armén. Ett kortvarigt uppdrag, då SA:s inflytande beskars kraftigt året därpå.

1934 fick Hans Draeger i stället en viktig roll i relationerna mellan Tyskland och Sverige då han blev chef för Nordische Verbindungsstelle, ett organ som skulle samordna den tyska propagandan i Sverige. Som sådan och titulerad ministerialrat deltog han i det stockholmska umgängeslivet. Han omtalas t.ex. av tjänstemännen på UD Sven Grafström och Gunnar Hägglöf. Båda åhörde även Draeger tal. Detta betraktades som så viktigt att Sveriges utrikesminister borde närvara. Men Christian Günther hade förhinder, och i stället fanns förutom Grafström och Hägglöf även kabinettssekreteraren på UD Erik Boheman i publiken. Där befann sig även kända tyskvänner som Sven Hedin, Clarence von Rosen, professor Hans von Euler-Chelpin och general Henri de Champs som var ordförande i Svensk-Tyska föreningen. Dessutom tyska legationen med prinsparet von Wied i spetsen, ett flertal diplomater samt svenska riksdagsmän.

Den tyska naziledningen hade nu säkrat en stor del av den europeiska kontinenten, och räknade, även om man alltså ville ha hjälp av Sverige, med en seger i kriget mot Ryssland. Därför betraktades den fas som syftade mot livsrum (lebensraum) som avslutad, och man talade i stället om storrum (grossraum), då den framtida ordningen skulle konsolideras. Draegers tal handlade om denna vision, och skulle ”upplysa” den svenska publiken om vad storrumspolitiken innebar för deras del.

Draeger inledde med att beskriva hur Svensk-Tyska föreningen och dess tyska systerförening allt sedan grundandet 1913 arbetat för ”förtroende mellan våra genom blodsband, historia och ödesgemenskap förenade folk och för ömsesidig förståelse.” Tysklands och Sveriges öden var sammanflätade, och båda länderna hade ett kontinentalt intresse som sträckte sig över de egna nationsgränserna. I överensstämmelse med sin egen historia måste Sverige ta ställning till den europeiska utvecklingen.

Gustav II Adolf hade kämpat för en gemensam germansk tanke och för den offrat sitt liv. Karl XII hade när han krigat mot August av Sachsen och tsar Peter av Ryssland kämpat för en kontinental lösning. Historieforskningen hade ännu inte nått fram till en enhetlig uppskattning av Karl XII, men i långtgående samstämmighet karaktäriseras hans handlingssätt som utslag av europeiskt tänkande. Enligt Draeger var han utan tvivel en av de första verkliga européerna. Även i moderna tider hade Sverige visat prov på en europeisk etik, som i samband med bildandet av Förenta Nationerna.

Det var till detta historiska arv Draeger ville knyta an, och han liknade Europa vid en byggnad, till vilken grunden redan lagts. En tidig förelöpare till ett europeiskt enande var romarriket, sedan hade Karl den Store och Napoleon gjort sina försök. Allt sedan Peter den Stores dagar hade Ryssland försökt hindra ett sådant enande, och Karl XII:s fälttåg mot denne måste betraktas som en naturlig europeisk reaktion mot dessa mål. Det tsaristiska stävandet efter världsherravälde hade sedan omvandlats till sovjetsystemets strävan efter världsrevolution. Men det europeiska enandet har även haft en fiende i England, som alltid saknat ett europeiskt medvetande och i stället försökt att försvaga den europeiska kontinenten, därigenom minskande hotet mot dess eget land.

Det första världskriget hade startats av England, för att försvaga de europeiska länderna. Efter kriget fanns möjlighet till ett europeiskt enande, men istället pulvriserades Europas kärna till betydelselöshet. Krigets segerherrar, England och Frankrike, styrde med Förenta Nationerna som instrument. Men aldrig hade slagordet ”Europa åt européerna” försvunnit ur folkens föreställningsvärld. En europeisk ordning var en nödvändighet av såväl moraliska och rättsliga skäl som av förnuftsskäl, och har sitt ursprung i politiska, ekonomiska och kulturella orsaker.

De tidigare försöken att ena Europa hade misslyckats eftersom de baserats på underordnande, där de europeiska länderna styrdes av en dominerande makt. Nu däremot skulle, enligt Draeger, Europa enas genom ett andligt och politiskt uppvaknande hos de europeiska folken och de skulle styras genom samordning. Kriget var det instrument som användes för att åstadkomma denna nya europeiska ordning, som inte skulle präglas av dominans från Tysklands eller axelmakternas sida. Inte heller skulle den nationella suveräniteten kränkas av nyordningen, utan alla länder skulle ingå i en europeisk mosaik av självständiga och samarbetande länder.

Inte heller skulle nyordningen hindra enstaka länder från att delta i världshandeln och i övrigt utveckla sina näringsgrenar. Tvärtom uppmuntras länderna till att utveckla sina näringsliv, som hittills stått i ett motsatsförhållande till Englands egennyttiga strävanden. Men de europeiska länderna skulle sträva efter självförsörjning på de viktigaste områdena för att förhindra beroenden som skulle kunna begränsa självbestämmandet. Tillsammans med Tyskland skulle de även delta i uppbyggandet och kultiverandet av Östeuropa, som hittills p.g.a. den europeiska splittringen varit utsatt för asiatiska påverkningar.

Draeger målade upp en hotande framtid, där ett svagt Europa klämdes mellan ett ekonomiskt starkt Panamerika, och ett befolkningsmässigt överlägset Asien. Den kamp som axelmakterna förde var för Europas framtid, och kriget i sig själv hade en enande verkan. Det nya Europa skulle födas ur ett motsatsförhållande till den kommunistiska och judiska splittrande faran. Men även kampen mot England var nödvändig eftersom de motverkade ett starkt Europa. Återigen försvagades den germanska stammen genom en blodig fejd. Men ännu fanns möjligheten att delta i kampen för den europeiska gemenskapen och ”arbeta på ett verk, som giver vårt handlande en plats i våra länders, vår ras´och vår världsdels historia.”

Talet fick en entusiastiskt mottagande av medlemmarna i Svensk-Tyska föreningen. Sven Grafstöm antecknade däremot ”Vi ha sällan hört så mycket smörja framsagd med sådan suffisans, som under detta föredrag.” Erik Boheman kallar det ett ”ganska vidrigt anförande” och beskriver den efterföljande supén. Han hade då Draeger som bordsgranne, och denne anförtrodde då Boheman att han inte kunde stanna i Sverige så länge. Hitler hade större uppgifter i åtanke för honom, som generalguvernör i Kaukasus. Insmickrande tillade han att ”För att övertyga er, Herr Statssekreterare, om hur ärligt Führern menar med den europeiska nyordningen, kan jag försäkra er, att när det nya Europa är färdigbildat, har Führern ingenting emot att utnämna en framstående svensk till vice generalguvernör.” Samtalet avstannade när Boheman uttryckte sin tveksamhet om huruvida Tyskland någonsin skulle erövra Kaukasus, och tillade att Sverige har goda förbindelser med Sovjet.

En mer entusiastisk åhörare var Sven Hedin, som framförde auditoriets entusiastiska tack för de tjusande framtidsvyer som rullats upp i Draegers tal. Särskilt ville han tacka Führern för den roll som han med känd generositet ville ge Sverige i det framtida Europa. Han liknade Sverige vid en oas i öknen. Men även en oas hade en viktig roll att fylla, det visar det svenska stödet till Finland. Sverige, som åtnjutit en lång fred, och som kultiverat Finland och Baltikum, förstod att det tyska målet är en långvarig fred. För Sverige var det enligt Hedin en särskild glädje att arbeta för det nya Europa.

Sven Hedin skrev även ett förord till Draegers tal när det gavs ut på svenska i april 1942. Han kallade det ”en fanfar på tröskeln till den nya tid som stundar” och ord från en tysk representant som verkligen skulle tas på allvar. Hedin menade att det enda hotet mot Sveriges frihet kom från öster. Två gånger hade svenskarna gjort sig förtjänta av mänsklighetens tacksamhet. Då gränsen för den västerländska kulturen flyttades österut över Karelens vildmarker till gränsen mot Asien där den ännu låg, och genom Gustav II Adolfs insats i det tyska kriget. Han uppmanade till ännu en insats genom att gå i främsta ledet bland Europas nationer för att timra upp ”förbrödringens framtidsrike”.

Källor

Almgren, Birgitta (2005). Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration i Sverige 1933-1945. Stockholm.

Arnstad, Henrik (2006). Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. Stockholm.

Boheman, Erik (1964). På vakt: Kabinettssekreterare under andra världskriget. Stockholm.

Dagsposten 1941-12-11

Draeger, Hans (1942). Europa åt européerna. Berlin.

Grafström, Sven (1989). Anteckningar 1938-1944. Stockholm.

Hedin, Sven (1942). ”II. Förord”. I: Draeger, Hans. Europa åt européerna. Berlin.

Hägglöf, Gunnar (1972). Samtida vittne: 1940-1945. Stockholm.

Hägglöf, Gunnar (1984). Vägen ut. Stockholm.

Stockholms-Tidningen 1941-12-11

Stockhurst, Erich (2000). 5 000 Köpfe: wer war was im Dritten Reich. Kiel.

Thulstrup, Åke (1962). Med lock och pock: Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-45. Stockholm.

Han hade i mycket påverkats av Fryxells mer negativa bild av kungen, men förmildrat den. Folket, karolinerna, blir även de hjältar genom att de, från början själviska vardagsmänniskor, blir självuppoffrande kämpar i farans stund. Här, menade Heidenstam, återfanns en central egenskap hos det svenska folket. Verket består av en mängd mindre berättelser, som tillsammans bildar ett nationalepos, påminnande i form och effekt om Runebergs Fänrik Ståls sägner.

Sägnerna har även fungerat som förebild. För sin bild av Karl XII har Heidenstam förutom litteraturen använt sig själv, men även av sin släkting Ernst von Vegesack. Här finns en intressant koppling till det finska kriget 1808-09 och även till Runeberg och Gustaf Montgomery. Ernst von Vegesack var general i det finska kriget med Karl XII som husgud. Heidenstam hade sannolikt läst Gustaf Montgomerys biografi över Vegesack som i sin tur hade påverkat Runebergs bild av denna general. Heidenstam ville vara en nationalskald, som Runeberg, men detta omintetgjordes när han inte tog ställning i 1909 års storstrejk, och fått ordentligt med kritik i den efterföljande Strindbergfejden.

Heidenstam blev därefter en diktare främst för de konservativa, försvarsvänliga och högernationella. Det har t.o.m. hävdats att han var nazist, eller åtminstone starkt nazivänlig. De som har följt denna linje hårdast på senare tid är Jan Stenkvist och Göran Hägg. Men som Martin Kylhammar påpekat har Heidenstam inte skrivit något om nazismen eller gett uttryck för direkta nazistiska tankegångar. Däremot intog han en positiv hållning till Nazityskland, något som finns omvittnat av bl.a. Kate Bang, Fredrik Böök och Karl-Gustaf Hildebrand. Han skrev även ett mycket positivt hållet brev till den nazistiske tidningsmannen och diplomaten Paul Grassman, knuten till tyska legationen i Stockholm, strax efter Hitlers maktövertagande.

Kontakten med Grassman skulle bli intensiv de närmaste åren efter 1933. Grassman beundrade Heidenstam och insåg propagandavärdet av att få honom till anhängare av naziregimen. Han framställde den åldrade författaren, och karolinerna, som länkar mellan Tyskland och Sverige. Enligt Grassman såg Heidenstam tyskarna som karolinernas efterföljare. Särskilt betonades i den tyska propagandan de båda ländernas utsatta läge och parallellerna mellan det tyska kriget på östfronten under det första världskriget och Karl XII:s ryska fälttåg. Detta blev sedan särskilt aktuellt med det tyska anfallet på Sovjet 1941.

Heidenstams böcker om Karl XII och karolinerna var populära i Tyskland, där de började ges ut igen i nya upplagor 1935, efter ett långt uppehåll från 1918. Det är ingen slump att den nazistiske historikern Otto Haintz 1936 dedicerade den första delen av sin stora Karl XII-biografi till Heidenstam. Heidenstam ansågs även genom sina skrifter ha bevisat att den nordiska mentaliteten var nära besläktad med den tyska, och tilldelades 1934 den tyska propagandainstitutionen Nordische Gesellschafts medalj för särskilt förtjänstfulla nordbor. Han hyllades även av svenska pronazister, t.ex. genom en särskild hyllning av Samfundet Manhem i deras årsbok 1936/36.

Grassman intervjuade Heidenstam för en artikel i den tyska tidningen Der Tag 1933, och författaren framstår där som en klar anhängare av Nazityskland. Den pubicerades även i flera svenska tidningar som Svenska Dagbladet med rubriken ”Hitlers seger en seger för kulturvärlden”. Artikeln är tillrättalagd men inte värre än att Heidenstam tydligen godkände den. Han fick chansen att ändra innan tryckning, och hade heller inga invändningar i den efterföljande debatten. Annat var det när han året efter i en intervju påstods ha sagt att Sverige står närmare England än Tyskland kulturellt. Då menade Heidenstam efteråt att han blivit missuppfattad.

Det skulle bli fler artiklar om Heidenstam i tyska tidningar de följande åren. Tillsammans med besök av prominenta tyskar på Övralid har de bidragit till att forma bilden av Heidenstam som nazist eller starkt nazivänlig. 1935 inträffade två viktiga sådana besök. Det ena av den nazistiske diktaren Hans Blunck, som detta år övergick från att vara president i Rikslitteraturkammaren (Reichsschrifttumskammer) till att vara ansvarig för dess utrikeskontakter. Att Bluncks Sverige-besök ansågs vara av viss vikt antyds av att han innan avresan inkallades till propagandaministern Joseph Goebbels. Vare sig Heidenstam eller Karl XII var dock särskilt intressanta för Goebbels. Den förre nämns inte alls i hans dagböcker, den senare endast helt kort i samband med en resa till Stockholm 1930.

Den andre prominenta besökaren på Övralid år 1935 var Rudolf Hess, som var riksminister, Hitlers ställföreträdare som partiledare och ansvarig för Deutsche Akademie. Han var även högste chef för alla i utlandet verkande tyska föreningar, vilket tillsammans med målet att verka för en nazifiering av svenskar med tyskt ursprung utgjorde den närmaste anledningen till Sverige-besöket. Han höll ett entusiastiskt mottaget tal för Svensk-Tyska föreningen på Grand Hotel Royal i Stockholm. Därefter begav han sig till Övralid, ett besök som enligt Björn Fontander möjliggjorts av Eric von Rosen. Heidenstam fick ett positivt intryck av gästen, och fick sig senare tillsänt ett fotoalbum där författaren poserar med Hess och Paul Grassman. Fem år senare skickade Hess en stor krans till Heidenstams begravning.

Besöket av Hess på Övralid brukar tillsammans med hans entusiastiska uttalanden om den nazityska regimen och engagemang i Riksföreningen Sverige-Tyskland framhållas som tecken på att Heidenstam var nazist eller starkt nazivänlig. Men trots rasistiskt tankegods är det svårt att påvisa att han ens var antisemit, baserat på hans egna skrifter och uttalanden. Han beundrade Mussolini och såg positivt på starka ledare, men hade sina tvivel på om Hitler var rätt person att leda Tyskland. Vad som tilltalade honom i Nazityskland var germanismen, betonandet av de historiska banden mellan Sverige och Tyskland, och sist men inte minst att det utgjorde ett bålverk mot kommunismen.

Det är även signifikant att dessa protyska aktiviteter utspelade sig under perioden fram till 1936, då den nazityska regimen ännu inte visat sig från sina värsta sidor. Undantaget är engagemanget för Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938. Detta bestod dock endast av att Heidenstam undertecknat uppropet för föreningens bildande, inte att han blev medlem. Vid denna tid hade även Heidenstams ålder och sjukdom gjort att han glidit in i tystnaden.

Källor

Agrell, Jan (1944). Karl XII-gestalten i Verner von Heidenstams ”Karolinerna”. I: Scandia: Tidskrift för historisk forskning.

Almgren, Birgitta (2005). Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration i Sverige 1933-1945. Stockholm.

Bang, Kate (1946). Övralid: Drömmens verklighet. Stockholm.

Björck, Staffan (1993). Verner von Heidenstam. I: Kring Verner von Heidenstam: Essayer och studier. Stockholm.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1911-1914. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1915-1920. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1921-1925. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1926-1930. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1931-1935. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1936-1940. Leipzig.

Deutsches Bücherverzeichnis: Eine zusammenstellung der im deutschen Buchhandel erschienenen Bücher, Zeitschriften und Landkarten, 1941-1950. Leipzig.

Engberg, Magnus (2005). Jag förstår inte vad världen är…Verner von Heidenstam i biografi, brev och bilder.

Fontander, Björn (2001). Görings Sverige – en hatkärlek. Stockholm.

Fried, Leon (1925). Heidenstams Karl XII: en studie. I: Karolinska förbundets årsbok.

Goebbels, Joseph (2005). Die Tagebücher von Joseph Goebbels: Im Auftrag des Instituts für zeitgeschichte und mit Unterztützung des Staatlichen Archivdienstes Russlands. Herausgegeben von Elke Frölich. Teil I. Aufzeichnungen 1923-1941. Band 2, Dezember 1929 – Mai 1931. Bearbeitet von Anne Munding. München.

Goebbels, Joseph (2007). Die Tagebücher von Joseph Goebbels: Im Auftrag des Instituts für zeitgeschichte und mit Unterztützung des Staatlichen Archivdienstes Russlands. Herausgegeben von Elke Frölich. Teil III. Register 1923-1945. Geographisches Register Personenregister. Bearbeitet von Angela Hermann. München.

Gedin, Per I. (2003). Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid. Stockholm.

Gedin, Per I. (2006). Verner von Heidenstam: Ett liv. Stockholm.

Haintz, Otto (1936). König Karl XII. Von Schweden. Bd I. Berlin.

Heidenstam, Verner von (1914). Karolinerna. (1:a uppl. 1897-98). Stockholm.

Heidenstam, Verner von (1941). När kastanjerna blommade: Minnen från Olshammar. Stockholm.

Holmberg, Olle (1993). Nattresa med Heidenstam. I: Kring Verner von Heidenstam: Essayer och studier. Stockholm.

Hägg, Göran (2000). Den svenska litteraturhistorien. Stockholm.

Hägg, Göran (2003). Svenskhetens historia. Stockholm.

Kylhammar, Martin (2004). Den tidlöse modernisten: En essäbok. Stockholm.

Liljegren, Bengt (1999). Skolböckernas Karl XII. I: Historielärarnas förenings årsskrift 1998/1999.

Manhem: Årsbok 1935/36 (1936).

Nodin, Anders (2006). ”Fosterländska bilder”: Den svenska historien i 1800-talets illustrerade läromedel, historieböcker och romanfiktion. Diss. Göteborg.

Olsoni, Emerik (1956). Karl XII:s-gestalten genom tiderna. I: Karolinska förbundets årsbok.

Oredsson, Sverker (1998). Karl XII och det svenska stormaktsväldets fall i historieskrivning och tradition. I: Tsar Peter och kung Karl: Två härskare och dess folk. Stockholm.

Ranius, Allan (2002). Verner von Heidenstam: En bibliografi. Linköping.

Stenkvist, Jan (1982). Nationalskalden: Heidenstam och politiken från och med 1809. Stockholm.

Thulstrup, Åke (1962). Med lock och pock: Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-45. Stockholm.

Zander, Ulf (2001). Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte. Diss. Lund.

Hans von Seeckt (1866-1936) hade en preussisk, adlig och militär bakgrund och utmärkte sig som stabsofficer under det första världskriget. Han uppfattades som en skicklig och kylig strateg, gick omkring i monokel och kallades av sina kollegor för ”Sfinxen”. 1920 blev han chef för Reichswehr, den tyska armén under Weimarrepubliken. Som sådan såg han till att den lilla armén på tillåtna 100 000 man höll en hög kvalitet, var rörlig och alltid insatsberedd.

von Seeckt, som var monarkist, såg även till att armén stod utanför politiska spörsmål och inte associerades med republiken. Armén blev i praktiken en stat i staten. Han underlät att slå ned Kapp-kuppen 1920, men för att inte armén skulle upplösas och landet bryta ut i ett inbördeskrig bekämpade han de bayerska strävandena efter autonomi och införande av monarki, liksom Hitler-kuppen 1923. Trots en till ytan opolitisk hållning agerade han ofta till förmån för högerextremister och använde armén för att slå ned kommunistiska rörelser.

Det militära samarbetet med Sovjet under 1920-talet var något som von Seeckt stod bakom, och han införde den antipolska politiken. Redan 1922 skrev han profetiskt att ”Polens existens är omöjlig att acceptera, oförenlig med de viktigaste förutsättningarna för att Tyskland ska kunna leva vidare. Polen måste försvinna och skall snabbt försvinna – till följd av dess egen inre svaghet och ett ryskt ingripande – med vår hjälp…” (Shirer, 211).

1926 blev von Seeckt avskedad från Reichswehr för att ha erbjudit en militär befattning till en medlem av den tyska ex-kejsarfamiljen, och för att ha tillåtit duellering. Han blev 1930 riksdagsman för Deutsche Volkspartei och allierade sig med Hitler, i likhet med många andra missnöjda med republiken. Han blev sedan 1934 militär rådgivare åt Chiang Kai-Shek och moderniserade dennes armé.

Men i november 1931 befann sig alltså von Seeckt i Stockholm, inbjuden av Svensk-Tyska föreningen. Han anlände den 2/11 och efter lunch hos kommendör C.O. Lindström följde på kvällen Svensk-Tyska föreningens sammankomst på Grand Hotel. Kanske man kan få en bättre uppfattning om generalens syn på de svenska krigarkungarna av hans relativt omfattande militära skriftställarskap. Men enligt Stockholms Dagblad hade von Seeckt sagt om Gustaf II Adolf att han ”förband krigskonst med politik och kunde föra nationella härar! Det som gav hans person så stora mått var den etiska styrkan i gestalten och det allvar med vilket han tog sig sin uppgift.”

Två andra svenska kungar fick enligt Stockholms Dagblad en ingående karaktäristik, Karl X Gustaf och Karl XII. ”Hade den senare varit försiktigare, inte alltid kastat sig mitt i striden, hade han kanske gått långsammare men lika säkert mot det slut han förde sina trupper till och historien hade varit en hjältegestalt mindre.”

Så följde då den 6 november med sedvanligt Gustaf Adolf-firande. Militärer och studenter marscherade under hela dagen till Orsakullen på Skansen. Flottan marscherade från Skeppsholmen till Riddarholmskyrkan där högtidligheten började vid 10-tiden. Den inleddes med ”Ädla skuggor” och korumslag av musikkåren, sedan sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Därefter följde ett kort anförande och bön av amiralitetspredikant Gustaf Bureus. Kårchefen, kommendör Tiselius utbringade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet” som av truppen besvarades med ”Gud hör det”. General von Seeckt lade vid halv 12 ned kransar vid Gustaf II Adolfs och drottning Victorias sarkofager.

Källor

Fest, Joachim C. (1974). Hitler.

Johansson, Alf W. (2006). Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut.

Shirer, William L. (2004). Det tredje rikets uppgång och fall: Det nazistiska Tysklands historia.

Stockholms Dagblad 1931-11-03

Stockholms Dagblad 1931-11-04

Stockholms Dagblad 1931-11-07

Wistrich, Robert S. (2002). Who´s Who in Nazi Germany.

Rudolf Baumgardt (1896-1955) doktorerade i juridik innan han slog sig ned i Veitshöchheim/Main som författare. I början skrev han skönlitteratur. Boken om Karl XII var den första i en serie biografier, eller vad man nu vill kalla dem, om historiska personer. De har även efter det andra världskriget klassificerats som biografier i tyska litteraturkalendrar. Karl XII i Baumgardts gestaltning blir en person som har en plan. Han ser sin uppgift i att skydda den gamla europeiska kulturen mot det asiatiska barbariet.

Det svenska folket hade stolta anor. I deras ådror flöt vikingarnas blod. De var tappra, skickliga i strid, disciplinerade och älskade sin konung. Därför var de väl lämpade att fullfölja Karl XII:s mission. Två gånger hade svenskarna erövrat kontinenten. Den ena gången för att krossa romarna, sedan för att krossa katolicismen. Karl XII:s syfte med detsamma var att skydda Europa mot Asien. Ryssland låg i förlängningen av detta mål. Att kriget mot Ryssland inte lyckades berodde på att Europa inte var moget p.g.a. olika folkslag, intressen och furstar, sin blandning av äregirighet, fåfänga, girighet och avundsjuka. Målet blev då att skapa ett starkt skandinaviskt rike till Europas beskydd.

Naturligtvis måste Baumgardts bok ses i sitt sammanhang. Den gavs ut i Nazityskland 1938, där man upplevde ett hot från Ryssland och kommunismen. Alltså den asiatiska faran i ny tappning. Statsledningen förespråkade lebensraum i öster. Den ledarkult som frodas i boken är lätt att överföra på Hitler.

Om det alltså finns vissa likheter mellan Ernst Brunner och Rudolf Baumgardt i hur de lagt upp sina respektive böcker är de däremot av fundamentalt olika uppfattning i värderingen av Karl XII. Redan titeln på Baumgardts bok talar om att Karl XII är en hjälte. Brunner anser att han var en skurk. Deras beskrivningar av miljöer och vad Karl XII tänkte, planerade, sade och gjorde i olika situationer är förstås till största delen fiktiva, även om brev och dagböcker använts.

Trots det påtagliga inslaget av heroiserande roman ansåg Oscar Wieselgren i Svenska Dagbladet att ”Rudolf Baumgardt har solida kunskaper, god psykologisk blick och därtill en påtaglig och välgörande respekt för fakta.” I Berliner Lokaler Anzeiger kund man läsa ”Baumgardts framställning är sakkunnig och glänsande. Som en bronsstaty framträder denne hjältekonung, och brusande ljuda ropen från hans ärorika armé: Vivat Carolus!” I Völkischer Beobachter: ”Baumgardts omfattande romanbiografi är lika mycket historieframställning som historisk roman. Den är livfullt skriven, vetenskapligt välgrundad och manligt klar och klok i materialets utformning.”

”Karl XII: Der Held aus Norden” gavs 1941 ut i svensk översättning med titeln ”Karl XII: Gränsen mot öster”. Den recenserades av Per Gyllensvärd i den nazi-vänliga tidningen Dagsposten vid en tidpunkt då de tyska trupperna stod utanför Moskva. Han var övervägande positiv och menade att det var en livfullt skriven historisk romanbiografi baserad på grundliga historiska studier. Gyllensvärd drog tydliga paralleller till den aktuella situationen: ”För det ånyo i öster kämpande Europa framstår Karl XII, vars skarpt markerade profil nu på ett särskilt sätt träder fram ur historiens dunkel, såsom den store föregångaren.”

Källor:

Baumgardt, Rudolf (1938). Karl XII: Der Held aus Norden. Berlin.
Baumgardt, Rudolf (1941). Karl XII: Gränsen mot öster. Uppsala.
Brunner, Ernst (2005). Carolus Rex. Stockholm.
Dagsposten 1941-12-27
Deutsches Literatur-lexikon. Biografisch-bibliographisches Handbuch. (1968). München.
Kürschners Deutscher Literatur-Kalender. Nekrolog 1936-1970. (1973). Berlin.

Efter landningen på isen utanför grevens gods gick de genomfrusna männen in och värmde sig vid brasan i hallen. Då kom grevinnan Mary von Rosens syster, Carin von Kantzow, ned för trappan för att hälsa på gästen. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Och en stor skandal i riket.

Göring hade lärt sig stridsflygets konster under 1910-talet och under det första världskriget flög han tillsammans med legendaren Manfred von Richtofen, den Röde Baronen. Herman Göring blev med tiden ett av krigets flygaräss och belönades till slut med chefskapet över Richtofeneskadern, eftersom von Richtofen hade stupat. Nu var Göring alltså i Sverige och kär i sin Carin. Efter några månader flyttade de bägge till München och 1922 träffade Göring Adolf Hitler. Därmed var hans öde beseglat.

Gamle greve Rosen, som själv hade anor ned till gamla karoliner som hade stridit med Karl XII, fick alltså ett rätt intressant svar på sin fråga från Herman Göring. Sedermera blev ju Hitler den Karl XII Göring sökte och som gjorde att han över allt annat, utom möjligen sin Carin, lärde sig att återigen älska Tyskland och det tyska folket. Kanske talade han senare med sin nye Führer om just Karl XII och hans fälttåg mot Ryssland? Vem vet vilka influenser som Göring kom med till Hitlers militärpolitik. En sak är i alla fall säker. Det slutade för Hitler som det gjorde för kung Karl; den ryska björnen lät sig inte tämjas utan åt istället upp de oönskade besökarna.

Flera av de gåvor Hitler fick vid detta tillfälle hade nära anknytning till hans världsbild och framtidsplaner. Dit hörde ett par av Richard Wagners originalpartitur och en modell till en ny triumfbåge, avsedd att bli större än den i Paris. Men hur såg då Hitler på Karl XII som eventuell förebild? Satt den tyske diktatorn i det nya Rikskansliet i Berlin och tankfullt betraktade en Karl XII-statyett medan han i sitt livliga men förvirrade sinne planerade angreppen på Polen och Ryssland?

Man kan först konstatera att varken Bullock, Fest eller Kershaw nämner Karl XII i sina stort upplagda Hitlerbiografier (förutom i ett fall då Jodl citeras, se nedan). För att gå vidare till Hitlers egna skrifter nämns Karl XII inte i Mein Kampf, och inte heller i hans tal för perioden 1922-45. De återgivningar från samtal under perioden 1932-34 hans tidigare medarbetare Hermann Rauschning publicerat (de måste läsas kritiskt) nämner ingenting om Karl XII, och inte heller de bordssamtal från Führerhögkvarteret 1941-42 som publicerats av Henry Picker.

Rauschning betecknar de informationskampanjer som drevs i Norden som skådespel: ”Vad som intresserar Hitler i Norden är i varje fall icke det rena ariska blodet, icke den nordiska myten om vikingalynne och hjältesinne. Vad som intresserar honom är malmfälten. Och herr rikslitteraturkammarpresident Blunck och hans svenska vänner spela utan gage med i ett skådespel, om vars rätta bakgrund de ingenting ha fått veta.”

Men hur var det då med Karl XII-statyetten som enligt Riksföreningen Sverige-Tysklands tidskrift skulle ha placerats på en framskjuten plats i det nya Rikskansliet i Berlin? Ray och Josephine Cowdery som skrivit en utförlig bok om denna byggnad och dess interiörer med många samtida fotografier, har inga uppgifter om en sådan statyett. Inte heller svensken Rolf Du Rietz som skrivit en detaljrik bok om samma byggnad.

Hitler vistades under perioden efter födelsedagen i april och före krigsutbrottet i september 1939 mest i Berchtesgaden. Men när han befann sig i Berlin besöktes han vid flera tillfällen i Rikskansliet av svenskarna Birger Dahlerus och Sven Hedin. Ingen av dessa har i sina skildringar av besöken nämnt en Karl XII-statyett. I synnerhet Hedin var ju en stor beundrare av Karl XII och borde ha lagt märke till en sådan.

Hedin kände med all sannolikhet till statyetten. Inte bara för att Dagens Nyheter och andra tidningar rapporterat om den, utan eftersom han hade en ledande roll i Svensk-Tyska föreningen, som ju tillsammans med Samfundet Manhem stått för gåvan. Hedin var även medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland, i vars tidskrift en bild på statyetten publicerats. Där fanns även uppgiften om den framskjutna placeringen i Rikskansliet, som alltså sannolikt var felaktig eller betydligt överdriven.

Detta stöds även av kontexten. En statyett av Karl XII vore ingen lämplig symbol att ta till sig varken under förhandlingarna med ryssarna i samband med Molotov-Ribbentroppakten eller efter brytandet av densamma två år senare i och med invasionen av Ryssland. General Alfred Jodl belyser problemet med användandet av Karl XII som förebild på det europeiska slagfältet när han redan den 10/8 1938 antecknar i sin dagbok: ”Den andliga kraften saknas, ty när det kommer till kritan tror de [stabsofficerarna] inte på Ledarens geni. Och man jämför honom kanske med Karl XII.” (Citat i Bullock, s. 438).

Det var andra historiska personligheter som upptog Hitlers tankevärld: Caesar, Karl den Store, Napoleon, Bismarck och kanske främst Fredrik den Store. Med tanke på det obefintliga intresse Hitler visade Karl XII i sina skrifter, tal och samtal är det lätt att ge Rauschning rätt, berättelser om Nordens hjältesinne var inte det som konkret intresserade honom i denna del av världen, utan förekomsten av malmfälten. Det historiebruk de tyskvänliga föreningarna och propagandainstitutionerna i Sverige ägnade sig åt var i första hand ägnade åt att gynna relationerna mellan de båda länderna. Som en del av detta ska då inte bara själva gåvan av Karl XII-statyetten ses utan även uppgiften om att den placerats på en framskjuten plats i det nya Rikskansliet.

Källor

Bullock, Alan (1986). Hitler: en studie i tyranni. Stockholm

Cowdery, Ray & Josephine (2003). The New German Reichschancellery in Berlin 1938-1945. Rapid City.

Dahlerus, Birger (1945). Sista försöket London-Berlin sommaren 1939. Stockholm.

Domarus, Max (1965). Hitler: Reden und Proklamationen 1932-1945: kommentiert von einem deutschen zeitgenossen. München.

DuRietz, Rolf E. (2001). Från ett svunnet Atlantis: Albert Speers rikskansli 1938. Uppsala.

Fest, Joachim C. (1974). Hitler. Malmö.

Findeisen, Jörg-Peter (1993). Karl XII von Schweden – gekrönter Soldat oder genialer Feldherr? I: Zeitschrift für geschichtswissenschaft. Nr. 10.

Hedin, Sven (1949). Utan uppdrag i Berlin. Stockholm.

Hitler, Adolf (1997). Hitler. Reden Schriften Anordnungen. Februar 1925 bis Januar 1933. Bd 1-6. München.

Hitler, Adolf (1925). Mein Kampf. Bd 1-2. (1:a uppl. 1925). Stockholm.

Hübinette, Tobias (2002). Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-45. Stockholm.

Kershaw, Ian (1999). Hitler 1889-1936: Hubris. London.

Kershaw, Ian (2000). Hitler 1936-45: Nemisis. London.

Oredsson, Sverker (1993). Stormaktsdrömmar och stridsiver: Ett tema i svensk opinionsbildning och politik 1910-1942. I: Scandia. Nr. 2.

Picker, Henry (1984). Hitlers bordssamtal i Führerhögkvarteret 1941-42.

Rauschning, Hermann (1940). Samtal med Hitler. Stockholm.

Sverige-Tyskland (1939). Utg. Av Riksföreningen Sverige-Tyskland. Häfte 3.

Thorsell, Staffan (2003). Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Stockholm.

Åselius, Gunnar (2003). Sweden and Nazi Germany. I: Sweden´s relation with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust. Stockholm.

(Detta är en uppdaterad och förbättrad version av artikeln ”Lebensraum och Östersjövälde – om Karl XII som Hitlers förebild” som publicerades i april 2006).