”Välborne Herr Assessor!

Jag har i sista Folkets röst funnit att Herr Assessorn haft godheten fästa afseende på mina anspråkslösa tankar om Karl XII:s-monumentet, äfven som gifvit Aftonbladet på pelsen för dess tro om Karl XII:s mord. Emellertid har Aftonbladet i ett sednare nummer ytterligare talt om samma mord och om hvars verklighet han synes alldeles öfvertygad. Det är därför jag tager mig friheten öfverlemna ett N:o af Nerkes Allah:da för 1849 där jag för dylikt gaf några Tidningar liten tukt, och hvarest tillika finnes biografi öfver Cronstedt hvilken, om jag rätt minnes är hämtad ur Gezelii biografier.

Måhända att en ny strid torde nu uppstå i Tidningarna rörande Carl XII:s död, och då torde min lilla artikel möjligen kunna begagnas, hvarefter jag beder att benäget återfå Tidningen, antingen derecte, i fall Herr Assessoren vill hedra mig med bref, eller ock genom Major Luthman att medtaga när han reser till Schävesund. Det är eljest alltför förmätet af mig att vilja ge Hr Assessoren bidrag till historien, ty det är detsamma som ett sandkorn vid hafsstranden, men jag litar på godhetsfullt öfverseende.

Min Farfar var i egenskap af fändrik vid Gardet commenderad i löpgrafven den natten då Carl XII blef skjuten, samt talte med honom 1/2 tima innan skottet; och han sade många gånger, enl:t hvad min Far berättat, att historien om Carl XII mord var ‘en oförskämd osanning’; och i sammanhang härmed må nämnas att nämnde min farfar alltid med djup vördnad lärer ofta talat om Kung Carl samt, allt sedan han 1772 kom ur Rådet ända till sin död i mars 1795, aldrig gick i annan kostüm än i ljusblå rock med stora messingsknappar.

Min son Pehr vistas ännu fortfarande i Rom, der han har äran att ofta få vara i sällskap med Ex. Ihre. Jag har bedit honom återtaga allt, af böcker och dyrbarheter, som drottning Christina stal från Sverige.

Jag har äran med fullkomlig högaktning teckna
Välborne Herr Assessorens

Myrö d. 5 mars 1856 Ödmjukast tjenare
Fredrik Kalling”

Källa: Ericsbergsarkivet, Autografsamlingen, vol. 110 (tillgänglig via SVAR)

Studsaren från Mödders spelar inte en lika stor roll, men även den finns numera att beskåda i en monter ett par steg från den väldiga kanonen.

Själva konferensen innehöll åtskilligt av svenskt intresse. Jag återkommer med en detaljerad redovisning.

Redan under Carl XI:s tid användes två slags projektiler vid skjutning med 3-pundig kanon. Den ena kallades lod, d.v.s. massiva kulor, den andra kartesch (senare benämnd granatkartesch). Lod användes vid beskjutning av murar och liknande. Den kunde även användas mot infanteri men ett lod eller kula kunde endast träffa flera soldater om dessa befann sig bakom varandra. Mot anfallande infanteri begagnades kartescher bestående av öppna dosor med botten och tak av trä förenade med trälister och fyllda med kulor av järn eller bly och bäst verkan erhölls med kulor av samma typ som användes i musköterna. Vid tiden för Carl XII:s död kunde man även avfyra kartuscher med 6-pundiga kanoner. Antalet kulor i en kartesch kunde vara 30 till 32 st.

Fördelen att skjuta med kartesch var att innehållet vid nedslaget på marken rikoschetterade åt alla håll framåt och kunde träffa mål på en bredd av 15 m vid ett skjutavstånd på 300 m. Vid Fredriksten var det för norrmännen ett betydligt kortare skjutavstånd.

Det är från norskt håll omvittnat att man sköt med kanoner laddade med kartescher med kulor både från Mellomberget och fästningen. De norska muskötkulorna var mindre än de svenska och förklarar därigenom det mindre ingångshålet i kungens skalle.

Uppgiften i artikeln är fullständigt felaktig och lika vilseledande som att von Kaulbars studsare skulle ha blivit använd. Kungen sköts från norska sidan. Mellan kungen och norrmännen fanns endast de soldater som arbetade i löpgraven. De var ej beväpnade. Bredvid och bakom kungen fanns flera hundra soldater utplacerade för att skydda mot ett eventuellt utfall från fästningen.

I slutet av 1700-talet började en ny typ av granatkartescher att användas i England. Dessa projektiler kallades shrapnels efter sin uppfinnare. Till Sverige kom dessa först år 1845.

Olof P. Berg

Källor:

• Hans Ulfheim: Kungl. Artilleriet. Karl XI:s och Karl XII:s tid. Bohus 1993.
• J. A. Hazelius: Lärobok i artilleriet. Stockholm 1856.
• Olof P. Berg: Carl XII och enväldet. Kristianstad 2002.

Mot bakgrund av detta och de analyser som gjorts av skadorna på kungens huvud ter det sig alltså som ytterst osannolikt att studsaren spelade den roll vid Fredriksten som det hävdas i den av Nikolaj von Kaulbars år 1891 offentliggjorda berättelsen. Det är snarare så att de på densamma graverade namnen och deras ordningsföljd reser stora frågetecken. Den centrala delen i berättelsen, d.v.s. att ett antal personer som var närvarande vid belägringen skulle ha låtit gravera in sina namn, är omöjlig att förena med vad man kan utröna om dessa individer från andra källor.  Fyndet av en obestridlig uppgift om att R. J. von Vietinghoff  var död i februari 1715 utgör det avgörande beviset för att historien inte är riktig (se kommentar till del 5).

Det är också svårt att se den gruppering av namn som Nikolaj von Kaulbars påstod fanns – J. F. Kaulbars namn är placerat på ett helt annat ställe än vad han antydde.  Uppgiften att generalen testamentariskt förordnade att studsaren efter hans död skulle ärvas av den äldste sonen i rakt nedstigande led går inte heller att förena med namnen på vapnet – istället för Gustaf Wilhelm von Kaulbars namn hittar man tre representanter för den adliga (och sedan 1600-talet i Baltikum bosatta) ättegrenen.

Kort sagt, det är ofrånkomligt att misstankar väcks om att Nikolaj von Kaulbars själv hade uppfunnit den historia han 1891 presenterade för läsarna av Russkaja Starina. Intrycket förstärks av det påfallande undvikande svar som gavs till Claes Adelsköld 1903. Det är också svårt att tänka sig att vapnet och den från J. F. Kaulbars härstammande berättelsen skulle ha kunnat ligga undangömd i flera decennier, först i Sverige och sedan på Mödders, efter att Carlbergs och Maigrets relationer hade kommit i dagen. Även uppmärksamheten runt Karl XII i samband med t.ex gravöppningen 1859, Poltavafesten 1862 och statyinvigningen 1868 borde ha lett till att dess existens blev bekant – då fanns det ännu familjemedlemmar som var bosatta i Sverige.

Sedan är det (som tidigare sagts) uppenbart att det svala svenska intresset för vapnet på 1890-talet har vållat en rad problem för eftervärlden. Givetvis borde någon ha åkt till Mödders, begärt att få läsa och skriva av den Kaulbarska berättelsen, tagit en rad fotografier av studsaren och noga mätt den på såväl kors som tvärs. I och med att detta inte gjordes skapades förutsättningar för en legendbildning som senare forskare har haft svårt att tränga igenom på grund av omvälvningarna i samband med första världskriget. Det är givetvis också skäligen beklämmande att notera att ingen, inte ens de som tagit historien på någorlunda allvar, har brytt sig om att leta fram J. F. Kaulbars bouppteckning för att se om det däri nämns en studsare. Det kan f.ö. i det sammanhanget också konstateras att det ännu idag finns ett skäligen rikhaltigt Kaulbarsmaterial i det Estniska Historiska Arkivet i Tartu, däribland Johan Fredriks friherrebrev i original (en sökning på ”Kaulbars” i arkivdatabasen AIS ger sålunda 124 träffar). Dit lär väl heller inte många Karl XII-forskare ha rest…

Nåväl, den legendariska studsaren finns idag vid Artillerimuseet i S:t Petersburg, där den dock inte är utställd. Dit kom den 1936, efter att tillsammans med fem blankvapen ha köpts från forskaren och arkitekten Vladimir Nikolaevitj Pjaskovskij. Dess öden från 1917 till dess är okända.

Källor:

Archival Information System (AIS). – URL: http://ais.ra.ee/ (2009-12-04)

Deutschbaltisches biographisches Lexikon 1710-1960. – Köln, 1970

Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften. – Görlitz, 1929-1968 (De delar som är tillgängliga via URL: http://personen.digitale-sammlungen.de/baltlex/start.html)

Göta Hovrätts arkiv, EXIBA:30 (Bouppteckning efter J. F. Kaulbars)

Jefimov, S., Orudie ubijstva Karla XII ili krasivaja legenda? (ungefär:  Vapnet som dödade Karl XII eller en vacker legend?. Otryckt (?) uppsats, överskickad till artikelförfattaren av Jefimov.)

Riddarhusets stamtavlor. – Stockholm, 2002. -  (1  CD-ROM)

Uppström, R., Mysteriet Karl XII:s död. – Göteborg, 1994

Winkelmann, E., Die Capitulationen der estländischen Ritterschaft und der Stadt Reval… – Reval, 1865

Ännu en gång Karl XII:s död // Historisk Tidskrift. – 1892. S. 81-102

Jag har i ett tidigare inlägg framfört tvivel på sanningshalten i Nikolaj v. Kaulbars uppgifter.  Dessa tvivel kvarstår, men det bör givetvis göras en minutiös analys av hans artikel. Varje enskilt påstående måste prövas och detta gäller även de som inte har med studsaren att göra. Jag ska här lämna ett litet bidrag. Enligt vad som uppges skulle Johan Fredrik von Kaulbars ha ägt studsaren och i sitt testamente förordnat att den skulle ärvas inom släkten. Då frågar man sig givetvis om hans testamente är bevarat eller om det åtminstone finns en bouppteckning? Ägde Kaulbars vid sin död 1762 en studsare? Underligt nog förefaller ingen ha undersökt den saken tidigare.

Eftersom Kaulbars var adelsman och bosatt i Göteborg skulle bouppteckningen lämnas till Göta Hovrätt i Jönköping. Hovrättens bestånd av bouppteckningar är tillgängligt via ArkivDigital och det är därför möjligt att konstatera att det mycket riktigt finns en bouppteckning, inlämnad året efter generalens död. I volym EXIBA:30 återfinns den under nr 50, fotograferad i föredömligt hög kvalitet. Det är därför ingen konst att i den digra luntan leta fram generalens vapeninnehav, vilket återfinns under rubriken ”Jernsaker”. Vad hittar man då där? Jo, följande ting:

1 par pistoler med järnbeslag, värderade till 4 daler silvermynt.

1 par pistoler med mässingsbeslag, 8 dlr smt.

2 värjor med mässingsfästen, 12 dlr smt

och slutligen föreställningens Pièce de résistance:

”1 Bössa eller stutsare”, värderad till 30 daler silvermynt (en stickprovsjämförelse med en samma år inlämnad bouppteckning (nr 42) efter generalmajoren Carl von Otter ger vid handen att det där upptas två studsare – värderade till 5 resp. 6 daler smt).

Om detta vapen berättas vidare att det ingick i den ”pott” som skulle delas mellan generalens tre söner Gustaf Wilhelm (1733-1814), Lars Fredrik (1734-1815) och Johan Christian (1736-1767). Vem av dem tog då hand om studsaren? Den saknas i Lars Fredriks bouppteckning, men å andra sidan hävdade Nikolaj von Kaulbars att generalen hade stipulerat att vapnet skulle ärvas av den äldste sonen. Har någon i läsekretsen måhända tillgång till de adliga bouppteckningarna i Svea Hovrätts arkiv (på mikrokort hos SVAR) och kan kontrollera om det finns några spår efter vapnet bland Gustaf Wilhelms kvarlåtenskap?

Kan det rentav vara samma studsare som senare hamnar på Mödders? Inte helt uteslutet, men i så fall krävs det att den relativt snabbt hittade vägen till Estland och den adliga grenen av ätten Kaulbars (1785 ska den ju ha kommit i Carl Ludvig Kaulbars ägo.) Och varför skulle någon av generalens söner ha sänt den dit?  Hur passar man in Erich Helmig Kaulbars (död 1769) i sammanhanget – hans namn finns med ju på pipan?

En kontroll av Gustaf Wilhelms bouppteckning ter sig angelägen.

I nästa nr: Slutet

1. Herman Wrangel af Ludenhof (16??-1675). Överste. Gift med Anna Dorothea v. Tiesenhausen, död 1676
2. Reinhold Johan von Vietinghoff v. Hauküll (1647-senast februari 1715). Ryttmästare. Gift 1689 med Anna Dorothea Wrangel af Ludenhoff, dotter till nr 1.
3. Bogislaus von der Pahlen (1646-1719). Överste. Gift 1697 med Helena Wrangel af Ludenhof, dotter till nr 1.
4. Hans Heinrich Fersen (16??-1724), kapten i svensk tjänst. Ridderschaftshauptmann 1720-1723. Gift 1711 med Anna Barbara von Vietinghoff, dotter till nr 2.
5. Gustav Magnus Rehbinder (1673-1734), ryttmästare i svensk tjänst. Svor 22/2 1711 trohetsed till tsar Peter såsom medlem av det estniska ridderskapet. Mannrichter 1717, Ritterschaftshauptmann 1723-1724.
6. Erich Helmig von Kaulbars (1???-1769), major i rysk tjänst. Gift 1729 med Lovisa Magdalena von Fersen, dotter till nr 4.  Son till Jakob von Kaulbars och Juliana Margareta Wrangel af Ludenhof, dotter till nr 1.
7. Carl Ludvig von Kaulbars (1729-1787), brigadjär i rysk tjänst. Brorson till nr 6.
8. Herman Helmig von Kaulbars (1727-1800), major i rysk tjänst. Den siste av adliga ätten Kaulbars. Bror till nr 7.
9. Reinhold August von Kaulbars (1767-1846), ryttmästare i svensk tjänst. Överflyttade till Estland och gick i rysk tjänst. Sonson till Johan Fredrik Kaulbars, som var kusin till nr 6.
10. Hermann von Kaulbars (1798-1888), rysk generalmajor. Son till nr 9.
11. Nikolaj von Kaulbars (1842-1905), rysk general. Son till nr 10.

Det är utifrån den här listan möjligt att konstruera en plausibel ägarlängd. Först Herman Wrangel till sin död 1675, därefter dottern Anna Dorothea och senare hennes make Reinhold Johan von Vietinghoff. Vietinghoff avlider någon gång i början av 1700-talet och vapnet går vidare till Bogislaus von der Pahlen. Efter Pahlens död 1719 kommer vapnet i Fersens ägo och därefter i Rehbinders. Vid Rehbinders bortgång 1734 tas studsaren om hand av Erich Helmig von Kaulbars, gift med en dotter till Fersen och dotterson till Herman Wrangel. Erich Helmig v. Kaulbars avlider 1769. Därefter finns en oförklarad lucka till 1785, då vapnet övergår i brorsonen Carl Ludvigs ägo. Denne ärvs av äldre brodern Herman Helmig, som avlider 1799.

Eftersom Herman Helmigs död innebär att den adliga ätten Kaulbars utslocknat i Baltikum ärvs vapnet av den till Estland överflyttade Reinhold August von Kaulbars, medlem av den svenska friherrliga ätten. Han följs i ägarlängden av son och sonson.

De två namn som faller något vid sidan är Johan Fredrik von Kaulbars och Gustav Magnus Rehbinder. Den förre genom att han inte har samma omedelbara koppling till Baltikum som resterande ägare, men också genom att hans namn är ingraverat på en plats utanför den kronologiskt rimliga ägarlängden.  Rehbinder är en udda figur i sammanhanget genom avsaknaden av nära släktband till övriga ägare.

I nästa nummer: Fanns det fler Kaulbarska studsare?

Frågan är då hur dessa namn ska tolkas. ”Andreas de Hudowycz” är ingraverat i en helt annan stil – ska detta tas som inteckning för att han var den förste ägaren? Eller är det kanske vapensmedens namn?

Sergej Jefimov har konstaterat att namnet Hudowycz saknas i Der Neue Stöckel, ett lexikon över vapensmeder och vapentillverkare. Däremot existerade det en polsk adelssläkt vid namn Gudowicz (eller Hudowicz) som bl.a. frambringade den ryske generalmajoren Andrzej Gudowicz/Андре́й Ива́нович Гудо́вич (1782-1867). Kan någon medlem av släkten ha varit studsarens förste ägare? Det fanns en tidig Andrej G., verksam i Ukraina och död 1734. Han var en av områdets största jordägare, tydligen bl.a. därför att han stod högt i gunst hos furst Mensjikov.

Jefimov nämner också existensen av en av allt att döma skäligen fantasifull teori om namnets koppling till vapnet. Enligt denna skulle Hudowycz ha varit en serb, till 1719 i August II:s tjänst.  På grund av den misslyckade ryska fälttåget mot turkarna 1711, vilket Hudowycz hade hoppats skulle leda till ett fritt Serbien, hade denne fattat ett starkt agg mot Karl XII och beslutit sig för att mörda kungen den 11 december – den för de ortodoxa symboliskt viktiga aposteln Andreas dag.

Som tidigare nämnts följs namnet Hudowycz av ”Johann Friedrich Kaulbars 1718″. Om Hudowycz är ett ägarnamn – var Kaulbars i så fall näst i tur? Eller är namnen ingraverade i en inte helt kronologisk ordning? Jefimov förefaller luta åt att Hudowycz var den förste ägaren och att ägare nr två hette Herman Wrangel (”Herman Wrangel v. Ellestfer – 1669″ hos Uppström, ”Herman Wrangel v. Elistver – 1660″ hos Jefimov).

Jefimovs hypotes är att denne Wrangel kom över vapnet under det svenska fälttåget i Ukraina. Men varför skulle han då låtit ingravera årtalet ”1660″ (eller 1669)? Är det inte mer logiskt att tro att årtalet talar om när vapnet kom i Wrangels ägo? Låt oss undersöka detta.

Släkten Wrangel bestod av en lång rad grenar, men i den friherrliga ätten Wrangel av Ludenhof (nr 65) finns en intressant kandidat – Herman Wrangel,  1653 upphöjd i friherrligt stånd. Denne man, död 1675, ägde bland annat godset Ellistfer (estn. Elistvere). Under namnet Wrangel följer så dessa:

Låt oss anta att det finns någon logisk ordning, varför inte med den tidigaste ägaren överst och den senaste underst? Vem var då Reinhold Johan von Vietinghoff? Intressant nog gifte sig en av Herman Wrangels döttrar 1689 med en man som bar detta namn. Ännu mer intressant är kanske att en annan av Wrangels döttrar år 1697 gifte sig med överste Bogislaus von der Pahlen. Här finns alltså en klar koppling mellan tre av namnen på pipan (även om det förstås kan hända att dessa inte syftar på de här nämnda individerna, utan på några andra personer).  Det blir dock ännu bättre, 1711 gifte sig en man vid namn Hans Heinrich von Fersen med en dotter till nämnde Vietinghoff. Denne Fersen var åren 1720-23 ”Ritterschaftshauptmann” i Estland och efterträddes på den posten av näste man på pipan, Gustaf Magnus Rehbinder.

Är alltså samtliga dessa namn tidigare ägare? Det förefaller onekligen så och det är i vart fall mycket osannolikt att de skulle ha varit med vid Fredriksten 1718.  Reinhold Johan v. Vietinghoff var född 1647, Bogislaus von der Pahlen året dessförinnan. Hans Heinrich von Fersen och Gustav Magnus Rehbinder förefaller ha lämnat svensk tjänst långt före 1718 (den senare var mannrichter i Estland 1717, enligt ättartavlorna).

Det ter sig alltså redan här som högst osannolikt att namnen på pipan har något med Karl XII:s död att göra. Den geografiska miljön är snarast baltisk, där alla de nämnda släkterna hade betydande godsinnehav.  Detta blir än mer tydligt om man för samman de ovan nämnda personerna med ätten Kaulbars. Herman Wrangel var således inte bara svärfar till Vietinghoff och Pahlen utan också till Jakob von Kaulbars, en farbror till generaladjutanten.  Kopplingen blir än tydligare om man tar med det namn som enligt Jefimov är graverat under Rehbinders – ”Erich Helmig v. Kaulbars” (syns tyvärr inte på bild) . Denne var son till nämnde Jakob och gift med en dotter till Hans Heinrich von Fersen.

Jag är mot bakgrund av ovan sagda böjd att framkasta hypotesen att graveringen av ”Johann Friedrich von Kaulbars 1718″ är en i ett relativt sent skede utförd förfalskning, avsedd att knyta vapnet till Karl XII:s död. Placeringen saknar logik om man tar hänsyn till pipans utseende i övrigt – varför skulle ”Kaulbars 1718″ komma före ”Wrangel 1660″ (eller ”1669″)?  Måhända därför att det saknades plats där namnet rent kronologiskt borde ha suttit, något som tvingade förfalskaren att leta upp en annan yta.

Ett annat indicium på att något är lurt med vapnet är de namn som följer efter Rehbinders. De tre första medlemmarna av släkten Kaulbars tillhör den adliga grenen, först efter Herman Helmig Kaulbars död 1799 har vapnet kommit i den friherrliga ättens ägo. Om Johan Fredrik hade ägt vapnet 1718 och stipulerat att det skulle vandra inom släkten finns det ingen anledning till att de därpå följande namnen skulle tillhöra en annan gren av familjen – dessutom en som till skillnad från hans egen var bosatt utanför Sveriges gränser!

Men vilken är då vapnets kaliber? Var finns det nu och när kom det dit? Detta tänker jag behandla i nästa nummer.  Då kommer också en fullständig källförteckning.

Spännande fortsättning i nästa nummer.

1903 vände sig Claes Adelsköld till Kaulbars med en skriftlig förfrågan rörande studsaren och fick ett i ganska vaga ordalag hållet svar från dennes hustru, som förklarade att maken var mycket sjuk och inte själv kunde skriva. Vapnet var heller ej ”tillhands”. Varför tillfrågades inte Åkerman, som dog först 1905? Hur kom det sig att Adelsköld, Anton Nyström och den likaledes i ämnet intresserade O. J. Hultgren inte försökte gå till botten med historien de närmaste åren efter att studsarens existens hade blivit känd?

Nästan ett sekel senare tog Rolf Uppström upp ämnet till förnyad behandling. På sidorna 70-72 i sin bok Mysteriet Karl XII:s död (1994) relaterar han vad som sades i Russkaja starina 1891, men lämnar frågan i ungefär samma läge.  Inget märkligt i och för sig, då studsaren förmodades vara försvunnen sedan ryska revolutionen och det Kaulbarska släktarkivet uppgavs vara förstört eller skingrat. Uppström ansåg sig dock kunna ifrågasätta Nikolaj von Kaulbars uppgifter på en viktig punkt – av de fem personer som skulle ha varit närvarande vid Fredriksten och där låtit ingravera sina namn på studsaren var åtminstone en redan död! Dettat byggde Uppström på vad som sägs om Bogislaus von Pahlen i Adam Lewenhaupts berömda Karl XII:s officerare.  Enligt L. dog nämligen von Pahlen redan i mars 1718 och i fall detta är riktigt spricker naturligtvis hela graveringshistorien.

Här kan man dock resa metodiska invändningar. Adam Lewenhaupt gjorde ett enormt arbete, knappast ens begripligt för dagens bortskämda datoranvändare. Hur klarade han att registrera ca 15 000 namn på kort, när uppgifterna måste hämtas från många olika källor (ofta med varierande stavningar av namnen)? Naturligtvis inte utan att det insmög sig misstag – Lewenhaupts uppgifter var inte bättre än det han kunde finna i sina källor. I fallet von Pahlen använde han bland annat Anreps beryktade Svenska adelns ättartaflor - det var dåtidens standardverk på området. Gustaf Elgenstiernas Den introducerade svenska adelns ättartavlor hade ännu inte börjat komma ut och samma gällde naturligtvis för t.ex. Deutsch-baltisches biographisches Lexikon (1970). Dessa fanns dock när Uppström skrev sin bok och han borde därför ha beaktat att de hävdar att von der Pahlen begrovs först i augusti 1719 – stämmer den uppgiften kunde Pahlen alltså mycket väl (teoretiskt sett) ha varit närvarande vid Fredriksten. Men var han det? Och hur hänger egentligen namnen på studsaren ihop?

Spännande fortsättning i nästa nr.

De av Karl XII:s män som hade varit närvarande då han blev skjuten tog hand om studsaren och lät på densamma gravera in sina namn. Generaladjutanten Kaulbars tog därefter hand om vapnet och stadgade att det allt framgent skulle gå i arv inom släkten.

Berättelsen innehåller naturligtvis egendomligheter. Sicre försvann inte alls ur landet efter Karl XII:s död och han var inte kungens privatsekreterare. Icke desto mindre väckte historien (enligt Kaulbars) en sådan uppmärksamhet att Åkerman fick i uppdrag att införskaffa mer information. Ett par fotografier av vapnet överlämnades också, liksom ett avtryck av en bevarad kula. Från dem drogs i Sverige slutsatsen att vapnet var alltför finkalibrigt för att komma ifråga och saken föll i glömska. När intresset för kungens död tog ny fart ett par decennier senare visade sig studsaren vara omöjlig att finna – den hade kommit bort i samband med ryska revolutionen. Fotografierna och avtrycket var också försvunna. Allt man hade att gå på var de uppgifter som den 1905 avlidne Nikolaj von Kaulbars hade lämnat, främst i en artikel i tidskriften Russkaja starina 1891.

En av de mest spännande uppgifterna i den här historien är förstås detta med de graverade namnen (nederst på bilden ”Johann Friedrich v. Kaulbars 1718″):

Detalj:

Spännande fortsättning i nästa nr:

Vad som helt undgått svenska forskare är att studsaren ännu är bevarad. Vid en presentation under den nyligen avslutade Poltavakonferensen i Kreml dök den sensationellt upp igen. Det var Sergej Jefimov från Artillerimuséet i S: Petersburg (VIMAIViVS) som chockade de svenska deltagarna genom att visa flera nytagna bilder på det mystiska vapnet. Självfallet inledde artikelförfattaren ett samtal med Jefimov och han delade mycket vänligt med sig av sina bilder och de uppgifter han hade om studsarens öden efter dess försvinnande från svensk horisont. För detta är jag naturligt oerhört tacksam och händelsen visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är med ökade internationella kontakter – inte minst i österled.

Men till saken. Här har vi alltså Kaulbars studsare – för första gången någonsin presenterad på bild för en svensk publik :

Fler detaljer om dess historia och ordentliga närbilder kommer i följande avsnitt.