Det är väl inte så mycket att säga om artikeln i sin helhet, men jag skulle vilja kommentera ett par saker.

Jag börjar med att citera Rolf:

Peter From (Karl XII:s död. Gåtans lösning, 2005) har bland annat låtit genomföra provskjutningar med blykulor på konstgjorda skallar. Han har därvid fått fram skador liknande dem man ser på Karl XII:s kranium. Han menar därför att Karl XII sköts med en musköt från fästningen.

Dessa provskjutningar (under ledning av Dr. Kneubuehl, en av världens ledande sårballistiska experter) var bara en del i en mycket omfattande undersökning kring Karl XII:s död. Jag dristar mig till och med att säga att det är den hittills mest omfattande undersökning kring kungens död som har gjorts. Kungens uniform granskades i jakt på forensiska spår, samtliga röntgenbilder som togs av kungens kranium 1917 fick genomgå en omfattande granskning, befintligt kartmaterial (inklusive kartor som tidigare inte hade tillmätts någon betydelse) av området kring fästningen Fredriksten undersöktes och studerades, fästningsområdet undersöktes, tillgängliga vittnesmål togs hårt under luppen, fästningens räkenskaper undersöktes noga för att utröna vilka ammunitionstyper som fanns tillgängliga, vapentekniska undersökningar utfördes etc. etc. etc. Allt granskades av ledande experter från olika länder i världen för att ingen efteråt skulle kunna säga att ”det där är ju bara amatören Peter Froms påhitt”.

Slutresultatet av samtliga mina undersökningar sammantaget (med stöd av en rad experter) blev att det sannolikt var en norsk blykula som dödade kungen. Och med tanke på att det sköts över 30 000 sådana under den korta belägringen så vore det ju inte precis ett under om någon av dessa tiotusentals muskötkulor träffade också Karl XII och inte bara männen som jobbade med att gräva löpgravarna. Det var ju trots allt i och kring dessa löpgravar som kungen tillbringade sin vakna tid.

Uppström igen:

ANDRA FORSKARE HAR i stället riktat sitt intresse mot små smidda järnkulor och hävdar att sådana visst skulle ha kunnat ingå i norska kartescher avskjutna från det mer än 600 meter avlägsna fortet Overberg. De menar att en studsande sådan kula kan förklara den svagt uppåtgående kulbanan genom kungens huvud. Men kartescher (ett slags hagelskott) användes mot trupp på nära håll och hade begränsad skottvidd. Att en sådan märklig kula skulle ha kunnat träffa Karl XII med uppenbart stor levande kraft är högst osannolikt.

Här håller jag fullständigt med Rolf. Tilläggas kan att Bengt Nilsson (huvudredaktör här på KarlXII.se) tillsammans med mig tog initiativ till en djuplodande undersökning kring små järnkulors existens anno 1718. Resultatet av denna undersökning finns redovisade här på KarlXII.se och i min bok om kungens död. I kortform uttryckt: kulor av ”rätt” dimension, dvs av 18–20 millimeters storlek, fanns icke på den tiden. Inte i Norge och inte annorstädes. Därför är sannolikheten inte särskilt stor att en dylik järnkula dödade Karl XII.

Den svagt uppgående kulbanan kan också förklaras genom att kungen i träffögonblicket vinklade huvudet något. Just detta fenomen ägnade jag en hel del tankearbete med benägen hjälp från experter på Karolinska Institutet.

Ännu en gång Uppström:

För att slutgiltigt kunna avgöra frågan om dödskulan tog Bengt Grisell vid KTH i Stockholm våren 2008 initiativ till en ny likbesiktning. Med hjälp av elektronmikroskop vill forskarna söka små metallrester på kraniets benkanter. Liknande undersökningar har gjorts på nära 500 år gamla kranier av inkaindianer och visar att metoden fungerar. Forskarna vill också göra dna-undersökningar och framställa tredimensionella modeller.

Jag har både här och i annan media redan klargjort min ståndpunkt avseende en ny likbesiktning av Karl XII. Inte för att jag misstror teknikens framsteg utan för att jag till min förfäran upptäckte att den forskargrupp som skall utföra besiktningen inte ens hade grundläggande kunskaper om tidigare undersökningars resultat. Dessutom anser jag inte Karl XII:s kvarlevor vara några testobjekt för ny teknik. Jag har påpekat att väldigt lite återstår av benkanterna där det dödande skottet genomträngde kungens huvud. Dessa är dessutom söndervittrade till nästintill oigenkännlighet. Ett annat osäkerhetsmoment består i att vi inte säkert vet vilken kontamination kraniedelarna har varit utsatta för under tidigare undersökningar. Jag förblir alltså skeptisk av både vetenskapliga och etiska skäl.

För övrigt välkomnar jag gärna alla nya rön avseende Karl XII:s öde den gråkalla november/decemebernatten för snart 300 år sedan. För mig är fallet nedlagt och jag hoppas att min bok kan tjäna som bas för vidare forskning. Med intresse följer jag dock utvecklingen kring det hela.

”Han [Karl XII] var så pass queer att han inte ville gifta sig. Han var en krigande kung som ville vara med sina karoliner. Det finns faktiskt kärleksbrev från karoliner till Karl XII bevarade. ”

Här har vi en sensation i vardande. Enligt Ohlson Wallin finns det ”kärleksbrev från karoliner till Karl XII bevarade”. Smaka på det. KÄRLEKSBREV från karoliner till KUNGEN! Med tanke på att det tidiga 1700-talets Sverige var ett ytterst strängt lutheranskt samhälle där bibeln till och med spelade en ofta avgörande roll inom lagstiftningen, och att kungen själv i justitierevisionen mer än sällan agerade hårdare än vad lagen stipulerade, så är ovanstående påstående av Ohlson Wallin ett riktigt scoop!

Karl XII inte bara mottog kärleksbrev från sina karoliner – han bevarade dem också för eftervärlden! Och Ohlson Wallin har hittat dem.

Jag har sysslat med forskning i det senkarolinska skeendet i snart 30 år. Jag har författat tre böcker och talrika artiklar och uppsatser om Karl XII. Jag har studerat arkiv i Sverige, Norge, Ryssland, Frankrike, Tyskland och Finland. Jag har därvid personligen rest till många av dem eller haft hjälp av benägna experter. Men aldrig har jag ens varit i närheten av dokument av så sensationella slag som Elisabeth Ohlson Wallin nu hävdar att hon har hittat. Aldrig någonsin. Och då har jag ändå grävt fram ett och annat nytt ur arkivgömmorna.

En given fråga som kräver ett svar blir naturligtvis: VAR finns dessa dokument som Ohlson Wallin refererar till? Som forskare vill jag ju direkt rusa till det/de arkiv som hyser dessa hittills okända skatter. Ingen annan kung har nagelfarits av författare och forskare så hårt och noggrant som Karl XII. Om ingen kung har det skrivits så mycket. Och nu dyker det upp en forskningssensation utan dess like!

Vi som forskar kring senkarolinsk tid i allmänhet och Karl XII i synnerhet skulle vara mycket tacksamma om Elisabeth Ohlson Wallin ville vara så vänlig och meddela oss var dessa sensationella kärleksbrev befinner sig. Hon skulle göra forskningen en stor tjänst! För inte vill jag tro att hon har gjort en Brunner och bara hittar på för att skapa intresse kring sitt projekt..?

Vid slaget vid Holowczyn för drygt 300 år sedan firade Karl XII en av sina främsta segrar. Den skulle också bli hans sista. Själv uttryckte han det som hans ”vackraste” seger dittills. Kungen kunde ju då inte veta att det skulle bli den sista stora triumfen i hans krigarbana. Ännu återstod många år av strider innan stormaktssagans sista kapitel skulle skrivas. Dock just slaget vid Holowczyn är ett intressant stycke svensk militärhistoria.

Efter sju år av krig beslöt Karl XII i augusti 1707 att bryta upp från Sachsen, där han befann sig med sin här. Han vände sig österut för att ta itu med hotet från Ryssland. Den långa marschen skulle föra honom från höjden av ära och nästan religiös dyrkan till djupaste förnedring på mindre än två år. Innan det katastrofala nederlaget skulle drabba den svenska armén
vid Poltava en junidag 1709, skulle Karl XII dock vid den lilla staden Holowczyn i nuvarande Vitryssland skapa svensk krigshistoria. Här skulle han den 4 juli 1708 uppleva en av sina främsta segrar.

Den 30 juni 1708 trängde Karl XII i spetsen för bland andra Livgardet och Drabanterna fram till Holowczyn, väster om floden Vabitj. På den motsatta stranden befann sig två tredjedelar av den ryska armén, ungefär 30 000 man, under kavallerigeneralen Aleksandr Mensjikov och generalfältmarskalken Boris Sjeremetiev – fast inställd på att förhindra en svensk flodövergång.

RYSSARNAS TRETTON INFANTERI- och elva kavalleriregementen skulle ställas mot den svenska hären om Karl XII skulle drista sig till att försöka gå över floden vid denna plats. Några kilometer söderut stod furst Anikita Repnin med ytterligare nio infanteri- och tre dragonregementen och ännu längre söderut fanns generalmajor Franz Rüdiger von der Goltz med ytterligare beridna styrkor. (Se kartan nedan).

TIDEN FRAM TILL 2 JULI ägnade svenskarna åt noggranna rekognoseringar av fiendens ställningar. Karl XII fann att den svaga punkten i den massiva ryska försvarsmuren var flodövergångarna strax norr om Repnins ställningar. Repnins kår var åtskild från kavalleriet i söder. Dessutom kunde han inte få snabb undsättning från norr då en svårgenomtränglig skog stod i vägen. Om svenskarna kunde komma över här och vinna lite mark på den östra stranden kunde man skära av Repnin från huvudkåren i norr och åsamka ryssarna ett hårt slag. Här borde alltså stöten sättas in. Den 3 juli anlände ytterligare svenska trupper till platsen. Den svenske kungen förfogade över totalt 10 000–11 500 man.

NU SPRED KUNGEN med hjälp av falska överlöpare ut rykten om att den svenska armén tänkte forcera floden och därefter kringgå fiendens högra (norra) flygel. På så sätt hoppades Karl XII vilseleda ryssarna från de verkliga avsikterna. För att ge eftertryck åt ryktena skickade kungen en större kår med valaker (polskt lätt rytteri) norrut. Samtidigt spreds nya osanna uppgifter om att fältmarskalk Carl
Gustaf Rehnskiöld hade tågat i samma riktning med ännu mer kavalleri. Ryktena gjorde att ryssarna sände fyra bataljoner (omkring tvåtusen man) beridet infanteri till den plats där man trodde att svenskarna skulle korsa floden. På så vis försvagades den ryska huvudarmén.

Eftersom uppmärksamheten var riktad norrut vidtog inte heller Repnin eller Goltz några särskilda skyddsåtgärder. Endast hastigt gjorda befästningar tjänade som betäckning mot ett eventuellt svenskt anfall. Ur brev från Mensjikov till tsar Peter den store framgår det att Karl XII:s krigslist hade lyckats. Ryssarna väntade sig ett anfall på den egna högra flygeln i norr – och dit hade Mensjikov också sänt förstärkningar. Vid Repnins ställningar anade man ingenting av vad som komma skulle. För det skulle tsaren senare komma att degradera Repnin till menig soldat.

KLOCKAN VAR HALV TRE på morgonen den 4 juli när det svenska artilleriet började beskjuta de ryska ställningarna med en kanonad som skulle pågå oavbrutet i tre timmar. En av de första att stupa för de svenska kulorna var en generalmajor med det i sammanhanget ironiskt klingande namnet Wilhelm von Schweden. Han fick hela huvudet avslaget av en kanonkula. Efter en timmes eldgivning beslöt den svenske kungen att man skulle vada över floden trots att vattnet nådde upp till brösthöjd. Han tyckte att man borde ”attackera fienden ju förr ju hellre, innan han sig mer befästa kunde, samt bli av den övriga fientliga armén förstärkt”. Karl XII ställde sig själv främst för Livgardets grenadjärbataljon och hela truppen tog sig över till andra sidan. Livgardet led svåra förluster när ryska kanonkulor och kartescher (anordningar fyllda av järn- eller blykulor) träffade soldaterna. Trupperna måste trots elden ändå ”en god stund hålla ut till dess några [ytterligare] bataljoner var överkomna, och de alltså fick avancera mot fiendens retranchement [löpgrav]”, mindes en närvarande karolin. Sårade och döda svenskar låg huller om buller i dyn medan de överlevande officerarna ordnade med anfallets fortgång.

Sjeremetiev oroades av rapporterna om det svenska angreppet, men vågade inte blotta Holowczyn genom att bryta upp och understödja Repnin. Efter den fjärde rapporten skickade han till slut några mindre truppstyrkor söderut, men till ingen nytta. Svenska kanoner skrämde dem snabbt tillbaka.

DEN RYSKA FRONTEN KOM snabbt i upplösning. ”Det går bra, de är redan slagna”, utropade Karl XII segervisst till sina trupper. Men ännu fanns mycket kvar att göra. ”Både folk och hästar blev här och där i dyn sittande och kunde inte hålla en jämn ordning”, berättade en av deltagarna i offensiven. Ryssarna, som ville skydda sitt återtåg, vände nu några kanoner mot sumpmarken där ett stort antal svenska soldater befann sig i marsch framåt. Effekten av kanonelden blev förödande. Många karoliner mötte döden i kulregnet och åtskilliga sårades. Överallt kunde man se stympade lik och avskjutna kroppsdelar. De sårade som kunde försökte krypandes och krälandes dra sig bakåt för att undkomma den ryska elden. De övriga fortsatte ”i Guds namn” oförtrutet framåt i bly- och järnstormen.

DEN SVENSKA INFANTERIATTACKEN hade löst upp de ryska förbanden som skingrades åt olika håll i panik. Några ryska bataljoner höggs ned till sista man – trots böner om nåd – av de framryckande svenskarna. Kungen uppmanade hela tiden sina trupper att öka tempot, vilket dock visade sig omöjligt i den sumpiga terrängen. Vid det här laget var ryssarna redan besegrade och Karl XII lät blåsa till samling så att regementena återigen kunde ordnas. Istället för att avancera norrut mot Sjeremetievs armé, som han egentligen hade bestämt, valde han nu att vända uppmärksamheten söderut, där Goltz kavalleri befann sig. Där var – enligt rapporter (felaktiga skulle det visa sig) – ”fara å färde”, och som ett ögonvittne beskrev det, ”kungens närvaro av nöden”. Rehnskiöld, som ledde det svenska kavalleriet, hade efter flodövergången hamnat i ursinniga strider mot Goltz skvadroner. Den ryske generalmajoren hade beordrat sina ryttare i flanken på svenskarna i ett försök att avgöra striden. När även Livregementet hade hunnit över floden avgjordes dock striden till Rehnskiölds fördel och ryssarna fick med svåra förluster utrymma fältet. Allt ryskt kavalleri som stått söder om Repnins ställningar gjordes på kort tid ned eller jagades på flykten. Tre av de tio regementen som Goltz förfogat över var i princip förintade, liksom stora delar av det irreguljära rytteriet.

NÄR KARL XII ANLÄNDE till slagfältet med hälften av Smålands kavalleriregemente samt Östgöta och Nylands kavalleriregementen var striderna så gott som redan över. Kungen övertog befälet och beordrade att man skulle förfölja de flyende resterna av det ryska kavalleriet med full kraft. Svenskarna högg ned ett stort antal ryssar under den långa jakten. Efteråt kantades flyktvägen av hundratals ryska lik och hästkadaver som vittnade om den fullständiga svenska segern i slaget mot Goltz tredje kavallerigrupp. Nu, till slut, ville kungen vända hela sin samlade kraft mot ryssarnas center, nämligen Sjeremetievs trupper mitt emot Holowczyn. Men striderna avbröts, kampen var i praktiken över.

Det finns inga säkra siffror om antalet döda och sårade i slaget vid Holowzcyn, men svenska uppgifter talar om omkring 260 döda och lite drygt 1 000 sårade i de egna leden. Livgardet till fots, Livregementet till häst och Livdragonregementet hade de största förlusterna – sammanlagt över 70 procent av det totala antalet stupade och sårade. Detta berodde på att dessa förband stred i de främsta
linjerna tillsammans med kungen och Rehnskiöld. På rysk sida ska enligt vissa svenska källor över 5 000 man ha dött, sårats eller ha saknats. I andra källor talas det om 1 662 man döda, sårade eller
saknade och 701 döda och sårade hästar. Oavsett vilket förlorade ryssarna mer folk än svenskarna, även om siffran på just 5 000 är överdriven. Någonstans mellan 2 000 och 3 000 döda och sårade torde ligga sanningen nära.

I solnedgången den 5 juli, dagen efter den hårda drabbningen, marscherade en bataljon ur Livgardet sakta och med sänkta huvuden in i Repnins före detta läger och ställde upp i paradformering. In på området red också kungen tillsammans med fältmarskalken Rehnskiöld och resten av den högsta arméledningen. Minerna var bistra. De svenska trupperna lyssnade på den nyutnämnde biskopen doktor Petrus Malmbergs predikan medan de döda svenska soldaterna försiktigt lades ned i den största ryska löpgraven. I den högra delen av graven sänktes den siste av de ursprungliga högre drabantbefälen ned, friherren generalmajor (vid Drabanterna kaptenlöjtnant) Otto Wrangel av Adinal, sida vid sida med de övriga stupade ur hans kår – bland andra kvartermästaren Hans Wattrang och adjutanten Claes Hjerta. De ”lämnades högra fl ygeln” även i döden.

LIVGARDISTERNA HÖJDE SINA musköter mot den mörknande skyn och två salvor dånade. ”Sedan nu alla de slagna, så väl officerare som gemena, var i graven nedlagda, kastade prästen jord på dem och blev hon sedan över dem igenkastad”, berättade ett ögonvittne. Kungen höjde sin värja mot skymningshimlen, böjde en lång stund sitt bara huvud som en sista hedersbetygelse för de stupade kamraterna, och satte därefter återigen på sig sin trekantiga hatt, tricornen. Efter en kort stund av tystnad red han, efterföljd av Rehnskiöld och stabspersonalen, bort från området. Slaget vid Holowczyn var över.

För källor, se min bok Katastrofen vid Poltava — Karl XII:s ryska fälttåg 1707–1709, (Historiska Media, 2007), s. 141–164, där slaget behandlas mer i detalj.

Jag citerar ur artikeln:

Ukrainare och zaporoger gick i strid vid Poltava i juni 1709 med stora förhoppningar. I slutstriden vid Perevolotjna kämpade många hellre än att kapitulera. De visste väl vilket öde som väntade dem om de blev tillfångatagna. Mazepa och hans efterträdare Orlik gick efter Poltava i exil med Karl XII till Bender, i nuvarande Moldavien.

Ukrainare och zaporoger gick vid Poltava inte in i någon strid. Jag har ofta nog påpekat för herr Häggman här på sajten att det samlade källmaterialet tydligt visar att Mazepa och hans män befann sig vid trossen under Poltavaslaget. Då KarlXII.se inte är en plats för spridande av historieförvanskingar och då Häggman inte har presenterat några som helst dokumentariska bevis för påståendet att Mazepa och hans män stred med svenskarna vid Poltava anser jag det viktigt att återigen peka på viktigheten av sund källkritik.

Vid Perevolotjna utkämpades heller ingen slutstrid. Vid Perevoltjna kapitulerade resterna av den svenska armén tre dagar efter slaget, den 1 juli 1709, för en rysk armékår. Helt utan strid. Mazepa och hans män hade redan lämnat platsen och befann sig på floden Dnjeprs södra strand tillsammans med Karl XII och ungefär 1 500 svenskar. Vilka Mazepas män kämpade mot vid Perevolotjna är åtminstone mig helt okänt. I ryskt eller svenskt källmaterial har jag i alla fall inte hittat några slagbeskrivningar från Perevolotjna.

Häggman bör alltså läsa in sig på de händelser han så oförsiktigt skriver om. I annat fall får han se sin trovärdighet åka hiss ända ner i källaren tämligen fort. Åtminstone här på KarlXII.se.

För ganska precis fyra år sedan, i augusti 2005, utkom min bok ”Karl XII:s död : Gåtans lösning” på förlaget Historiska Media, en bok som jag i min naivitet trodde skulle bringa lite mer vetenskaplig klarhet i detta omdebatterade dödsfall. Undertiteln ”Gåtans lösning” var inte pretentiöst menad eller på något sätt ett simpelt marknadsföringstrick — eller ens bara högfärd från min sida. Tvärtom. Jag ansåg att jag med hjälp av modern forensisk teknik, verklighetstrogna skjuttester, expertunderstödd kriminologi, medicinska och ballistiska expertkonsultationer, noggrann genomgång av källmaterialet (varvid en del nytt framkom), kart- och löpgravsstudier etc. verkligen hade fört ”gåtan från Fredrikshald” så nära en lösning det gick att komma.

En kedja av både bevis och starka indicier pekade efter min djuplodande undersökning på att Karl XII hade träffats av en kula, högst sannolikt av bly, med största säkerhet avskjuten med musköt från ett avstånd på ungefär 180 till 220 meter — kanske något kortare om man tillåter fuktigheten på krut, vädret och en icke så noggrann laddning av vapnet spela in som variabler i sammanhanget. Därom var de många experter från hela världen inom medicin, forensisk teknik och ballistik som jag konsulterade genom åren eniga med mig. Slutsats: Karl XII blev skjuten av en norsk soldat och dog, så som många av hans kamrater samma kväll vid samma plats, i en simpel krigsolycka. Case closed. Trodde jag. Miljoner tappra män — före och efter Karl XII, andra kungligheter, adel och allmoge — hade ju också mött sitt öde och sin Gud på liknande sätt. Ingenting exceptionellt med det, tänkte jag, verkligheten kan ju faktiskt vara tråkig. Titeln var därför given: ”Karl XII:s död — Gåtans lösning”.

Så lätt var det nu inte att sopa bort konspirationsteorierna ur folks medvetande, det fick jag snabbt erfara. Nej då, kungen blev mördad, gärna med kulknapp eller annan lämplig fantasiprojektil. Så var det bara. Eller så blev han dock skjuten av norrmännen, men då med en järnkula som bevisligen, jag upprepar; BEVISLIGEN, aldrig har kunnat existera. Det fanns nämligen inga 13–20 millimeters järnkulor 1718. Eller 1640. Eller 1740. Det har jag och herr universitetsbibliotekarie Bengt Nilsson med akribisk forskning fört i skriftligt bevis. Men betrodda män ur facket påstår att kulorna fanns och då hjälper det inte att man med vetenskaplig noggrannhet och med beaktande av källkritikens grundvalar bevisar motsatsen. En annan kung har petat på benresterna i Karl XII:s sarkofag, ja, så säger en ”seriös” litteraturhistoriker, och numer ska det göras en ny likundersökning med elektronmikroskop för att utröna om mässingrester från kulknappen i Varberg möjligen kan återfinnas på de sköra, till största del ofullständiga, benlamellerna från kungens kranium. Och så påstår en annan Karl XII-”kännare” att kungens handskar måste DNA-testas — de kan ju vara förfalskningar! Därtill skulle jag kunna nämna en rad andra otroliga teorier, som ett långskott med druvhagel från över 680 meters avstånd! Jo då, en av våra allra skickligaste historiker företräder den teorin. Den kulan blev inte mindre trovärdig fast den till och med måste studsa i marken innan den äntligen i rätt vinkel kunde susa genom Karl XII:s huvud.

Så låter det var och varannan månad — nya bjärta toner till en snart söndermald melodi. MORD! JÄRNKULA! KULKNAPP!

Låt oss då strikt vetenskapligt betrakta ett mordanslags (o)möjligheter. Den som ville mörda kungen måste först och främst stå tillräckligt nära för att i mörkret kunna träffa ett så litet mål som ett människohuvud med det första skottet avslossat ur ett klumpigt vapen, pistolen, musköten eller karbinen, för att fullborda sitt verk och undgå upptäckt. Det är ju tämligen enkelt hävdar de som påstår att ett mord är det enda tänkbara alternativet. Jo tack.

Det första problemet som emellertid uppstår, är att det saknades krutstänk i ansiktet på Karl XII. Enbart den nyktra iakttagelsen flyttar en mördare till ett avstånd på minst fem meter från kungen. Mynningsflamman från en musköt var över två meter lång och krutstänk färdades över dubbla det avståndet. En pistol då? Kulstorleken, min käre Watson, kulstorleken.

Påföljande problem (iakta nu detta extra noga när det gäller pistolskytten) blir att ett skott från ett så kort avstånd enbart blir möjligt inifrån löpgraven där det knappast skulle ha förblivit ouppmärksammat. Varför då undrar man kanske? Först och främst på grund av antalet personer som rörde sig i löpgraven vid tidpunkten för kungens död. Där fanns den så kallade ”skildtvakten”, ett stort antal soldater som fanns utplacerade över hela löpgravens sträckning för att bevaka området mellan löpgraven och fästningen för att i tid kunna upptäcka fientliga utfall. På platsen fanns också kungens följe, 10–15 personer, ingenjörtrupperna som bevakade arbetet med den löpgravslinje som var under konstruktion, de arbetare som växlade av dem som redan befann sig i den nya linjen, sjukvårdspersonal, generaladjutanter, andra befälspersoner samt den kungliga livvakten. Var och en kan föreställa sig svårigheten för en mördare att i den trängseln utöva ett mord på rikets kung från bara ett par meters avstånd. Om nu inte samtliga närvarande personer ingick i en enda, till dags dato gigantisk och ännu ej avslöjad, konspiration.

En mördare kan alltså inte ha stått i löpgraven eller i dess omedelbara närhet. Han kan heller inte ha stått bakom löpgraven mot fortet Gyldenlöve till eftersom kungen bevisligen inte sköts i bakhuvudet. Och han stod inte i närheten av kungen — där fanns ju minst åtta dokumenterade personer, förutom kungen, och Livgardet bara en liten bit bort, för att inte tala om ingenjörerna, vakter och annan ovan uppräknad personal. För mördaren återstår en enda plats därifrån han kan ha avskjutit sitt dödande precisionsskott; nämligen i ingenmansland, mellan löpgraven och huvudfästningen.

Det scenariot förutsätter, ja kräver, att mördaren med bössa, utan att vaktmanskapet eller någon annan upptäcker honom, lyckas klättra över eller kringgå löpgravsvallens skanskorgar och faskiner. Han ska åla sig till lämplig position tillräckligt nära kungen utan att upptäckas av ”skildtvakten” eller arbetarna i den nya linjen — eller träffas av den kraftiga elden från fästningen för den delen. Därefter måste han ställa sig upp och sikta mot kungen som i den mörka och dimmiga natten knappt kunde vara synlig på längre än maximalt 10–15 meters avstånd, om ens det. Mördaren måste ställa sig upp därför att den nya linjens skanskorgar och faskiner annars skulle skymma sikten för honom. Dessa skulle nämligen hamna i skottlinjen för en liggande eller knästående mördare eftersom kungen befann sig bortom korgarna. Skulle han dessutom överleva den fientliga elden tillräckligt länge för att lyckas med allt detta så skulle i samma ögonblick som skottet avlossades de alerta ”skildtvakterna” observera både mynningsflamma och krutexplosion och omedelbart slå larm. ”Mordgåtan” hade varit löst innan den hann uppstå. En andra chans skulle mördaren knappast ha fått.

Men nu lyckades han — för kungen blev mördad. Helt oavsett vad omständigheterna efter ett noggrant studium ger vid handen. Så påstår folk av facket trots min bok och mina artiklar i ämnet. Dock nu följer ytterligare problem för den lyckosamme mördaren. Skottet måste se ut som ett långskott — annars byggs inga mordteorier. Alltså måste krutladdningen ha varit reducerad. Glöm bort alla omöjligheter jag redan har pekat på ovan. Mördaren sköt med en reducerad noga uträknad krutladdning så att erfarna läkare och militärer kunde ledas bakom ljuset. Det var ju trots allt inga dumbommar som senare skulle komma att betrakta kungens dödliga skottskada. Och vem visste vilka slutsatser vana doktorer och erfarna generaler kunde komma fram till om inte även denna lucka täpptes till. Reducerad, perfekt avvägd, krutladdning knäckte den nöten och det perfekta mordet var ett faktum!

De skjuttester som jag lät göra under ledning av världens ledande experter på området i schweiziska försvarets testanläggning i Thun visade förbehållslöst att skottet avlossats från ett avstånd på ungefär 180–220 meter. Och så långt bort kunde inte ens den mest skarpskjutande mördare stå. Den logiken kan alla förstå. Trodde jag. Testresultaten från Schweiz fick också extra tyngd eftersom medicinska experter som studerade sprängningsbilden på kungens kranium förstärkte långskottets trovärdighet. Ett närskott hade helt sprängt bort huvudet, helt enkelt. Dock kungens huvud sitter ju kvar. Åtminstone gjorde det det vid den senaste likundersökningen 1917. Kanske den nya planerade undersökningen ger andra resultat?

Här har vi alltså vad som återstår av dessa mordteorier. En mördare som skjuter från minst 180 meter ur ingenmansland — eller en mördare som osynlig för resten av armén laddar sin bössa med sådan precison vad krutladdningen avser, lyckas undgå upptäckt i löpgraven och sätter en kulknapp mitt i tinningen på kungen. Över hundra personer finns på plats men mördaren gör sitt jobb med en kyla och säkerhet som saknar motstycke i historien. Den osynlige mannen sköt kungen med en kulknapp från hans egen uniform! Vilken rubrik! Inte undra på att det fortfarande fascinerar ”folket ur facket”, dessa akademiker som ”vet allt” och inte accepterar ett korrekt användande av den källkritik de själva är utbildade att utöva. Bisittaren vet alltid bäst!

Värst av allt är dock att denna samling av historiker och allehanda ”experter” faktiskt inte tycks begripa normal bevisföring och grundläggande logisk argumentation. För blev han inte mördad, då måste han åtminstone ha skjutits med en  järnkula av bevisligen icke existerande storlek! Eller den där tingesten i Varberg. Eller… Refrängen sjungs flerstämmigt: MORD! JÄRNKULA! KULKNAPP!

”Jag är inte bitter…”, härmade komikern Robert Gustafsson när han under ett par i TV direktsända idrottsgalor gjorde narr av vår speedwaystjärna Tony Rickardsson som aldrig tycktes få något pris trots otaliga nomineringar. Jag är heller inte bitter, men tröttsamt är det att ständigt behöva harva igenom samma argumentation gång på gång på gång.

Amen!

En februaridag 1713 tog ett märkligt kapitel i den svenska historien slut. Karl XII och hans soldater hade förskansat sig i ett befäst läger utanför den då turkiska staden Bender. Utanför vallarna gjorde 10 000 turkar och tartarer sig redo för att storma svenskarna. Episoden har gått till historien som kalabaliken i Bender.

Efter nederlaget vid Poltava 1709 såg situationen mörk ut för den tidigare obesegrade karolinska krigsmaskinen. August II och tsar Peter I hotade Polen och de återsåtende svenska östersjöprovinserna, och Danmark rustade för nytt krig. Ledda av Karl XII flydde 1500 ärrade veteraner söderut, mot Turkiet. Resten av den en gång så stora armén hade dött på slagfältet eller gått i rysk fångenskap.

När denna arméspillra hamnade vid den turkiska utposten Bender tog den svenske kungen åter upp sin kamp mot fienden – nu med diplomatin som främsta vapen. Karl XII försökte nämligen förmå sultanen att gå i krig mot Ryssland. Tillsammans skulle de besegra den ryske tsarens arméer.

Med liv och lust beskriver Kalabaliken i Bender karolinernas farofyllda flykt undan sina ryska förföljare, tiden i Turkiet och det fatala misslyckandet vid Bender 1713. Det är en berättelse om uppgång och fall, förtvivlad flykt, sjukdom och död, men också historien om den karolinske soldatens – och Karl XII:s – sanna natur.

Jag hoppas att läsaren får mycket nöje av kungens turkiska äventyr!

För tre år sedan utkom min bok ”Karl XII:s död : Gåtans lösning” på Historiska Media, en bok som jag i min naivitet trodde skulle bringa lite mer vetenskaplig klarhet i detta omdebatterade dödsfall. Undertiteln ”Gåtans lösning” var inte pretentiöst menad eller på något sätt ett simpelt marknadsföringstrick eller ens högfärd från min sida. Tvärtom. Jag ansåg (naivt nog) att jag med hjälp av forensisk teknik, skjuttester, kriminologi, medcinska och ballistiska expertkonsultationer, noggrann genomgång av källmaterialet (varvid en del nytt framkom), skjuttester mot simulanser, kart- och löpgravsstudier och så vidare verkligen hade löst ”gåtan från Fredrikshald”.

En kedja av både bevis och indicier visade efter min djuplodande undersökning att Karl XII hade träffats av en kula, högst sannolikt av bly, med säkerhet avskjuten från ett avstånd på ungefär 180 till 220 meter — kanske något kortare om man tillåter fuktigheten på krut, vädret, mörkret och en icke så noggrann laddning av vapnet spela in som variabler i sammanhanget. Därom var de många experter inom medicin, forensisk teknik och ballistik som jag konsulterade genom åren eniga med mig. Slutsats: Karl XII blev skjuten av en norsk soldat och dog, så som många av hans kamrater samma kväll vid samma plats, i en simpel krigsolycka. Case closed. Trodde jag. Miljoner tappra män — före och efter Karl XII, kungliga, grevliga och allmoge — hade mött sitt öde på liknande sätt. Titeln var given: ”Karl XII:s död — Gåtans lösning”.

Så lätt var det nu inte att sopa bort konspirationsteorierna ur folks medvetande. Nej då, kungen blev mördad, gärna med kulknapp eller annan lämplig projektil. Så var det bara. Eller så blev han dock skjuten av norrmännen, men då med en järnkula som bevisligen, jag upprepar; BEVISLIGEN, aldrig har kunnat existera. Det fanns nämligen inga 13–20 millimeters järnkulor 1718. Eller 1640. Eller 1740. Men betrodda män ur facket påstår att kulorna fanns och då hjälper det inte att man med vetenskaplig noggrannhet och med beaktande av källkritikens grundvalar bevisar motsatsen. En annan kung har petat på benresterna i Karl XII:s sarkofag, ja, så säger en ”seriös” litteraturhistoriker, och numer ska det göras en ny likundersökning med elektronmikroskop för att utröna om mässingrester från kulknappen i Varberg möjligen kan återfinnas på de sköra, till största del ofullständiga, benlamellerna från kungens kranium. Och så påstår en annan Karl XII-”kännare” att kungens handskar måste DNA-testas — de kan ju vara förfalskningar! Så låter det var och varannan månad — nya bjärta toner till en snart söndermald melodi. MORD! MORD!

Låt oss då strikt vetenskapligt betrakta ett mordanslags (o)möjligheter. Den som ville mörda kungen måste stå tillräckligt nära för att i mörkret kunna träffa ett så litet mål som ett människohuvud med det första skottet avslossat ur ett klumpigt vapen, pistolen, musköten eller karbinen, för att fullborda sitt verk och undgå upptäckt. Det är ju tämligen enkelt hävdar de som påstår att ett mord är det enda tänkbara alternativet.

Det första problemet som uppstår är att det saknades krutstänk i ansiktet på Karl XII. Enbart den nyktra iakktagelsen flyttar en mördare till ett avstånd på minst fem meter från kungen. Enbart mynningsflamman från en musköt var över två meter lång och krutstänk färdades över dubbla det avståndet.

Påföljande problem blir att ett skott från ett så kort avstånd enbart blir möjligt inifrån löpgraven där det knappast skulle ha förblivit ouppmärksammat. Varför då undrar man kanske? Först och främst på grund av antalet personer som rörde sig i löpgraven vid tidpunkten. Där fanns den så kallade ”skildtvakten”, ett stort antal soldater som fanns utplacerade över hela löpgravens sträckning för att bevaka området mellan löpgraven och fästningen för att i tid kunna upptäcka fientliga utfall. På platsen fanns också kungens följe, 10–15 personer, ingenjörtrupperna som bevakade arbetet med den löpgravslinje som var under konstruktion, de arbetare som växlade av dem som redan befann sig i den nya linjen, generaladjutanter, andra befälspersoner samt den kungliga livvakten. Var och en kan föreställa sig svårigheten för en mördare att i den trängseln utöva ett mord på rikets kung. Om nu inte samtliga ingick i en enda, till dags dato oavslöjad, konspiration.

En mördare kan alltså inte ha stått i löpgraven eller i dess omedelbara närhet. Han kan heller inte ha stått bakom löpgraven mot fortet Gyldenlöve till eftersom kungen bevisligen inte sköts i bakhuvudet. Och han stod inte i närheten av kungen — där fanns ju minst åtta personer, förutom kungen, och Livgardet en bit bort. För mördaren återstår en enda plats därifrån han kan ha avskjutit sitt dödande precisionsskott; nämligen i ingenmansland, mellan löpgraven och huvudfästningen. Det scenariot förutsätter att mördaren med bössa, utan att vaktmanskapet eller någon annan upptäcker honom, lyckas klättra över eller kringgå löpgravsvallens skanskorgar och faskiner. Han ska åla sig till lämplig position tillräckligt nära kungen utan att upptäckas av ”skildtvakten” eller arbetarna i den nya linjen — eller träffas av den kraftiga elden från fästningen för den delen. Därefter måste han ställa sig upp och sikta mot kungen som i den mörka och dimmiga natten knappt kunde vara synlig på längre än maximalt 10–15 meters avstånd, om ens det. Mördaren måste ställa sig upp därför att den nya linjens skanskorgar och faskiner annars skulle skymma sikten för honom. Dessa skulle nämligen hamna i skottlinjen för en liggande eller knästående mördare. Skulle han dessutom överleva den fientliga elden tillräckligt länge för att lyckas med allt detta så skulle i samma ögonblick som skottet avlossades de alerta ”skildtvakterna” observera både mynningsflamma och krutexplosion och omedelbart slå larm. ”Mordgåtan” hade varit löst innan den hann uppstå. En andra chans hade mördaren knappast ha fått.

Men nu lyckades han — för kungen blev mördad. Helt oavsett vad omständigheterna efter ett noggrannt studium ger vid handen. Så påstår folk av facket trots min bok. Dock nu följer ytterligare problem för den lyckosamme mördaren. Skottet måste se ut som ett långskott — annars byggs inga mordteorier. Alltså måste krutladdningen ha varit reducerad. Glöm bort alla omöjligheter jag redan har pekat på ovan. Mördaren sköt med en reducerad krutladdning.

De skjuttester som jag lät göra under ledning av världens ledande experter på området i schweiziska försvarets testanläggning i Thun visade förbehållslöst att skottet avlossats från ett avstånd på ungefär 180–220 meter. Och så långt bort kunde inte ens den mest skarpskjutande mördare stå. Testresultaten från Schweiz fick också extra tyngd eftersom medicinska experter som studerade sprängningsbilden på kungens kranium förstärkte långskottets trovärdighet. Ett närskott hade helt sprängt bort huvudet, helt enkelt. Dock kungens huvud sitter ju kvar. Åtminstone gjorde det det vid den senaste likundersökningen 1917.

Här har vi alltså vad som återstår av dessa mordteorier. En mördare som skjuter från 180 meter ur ingenmansland eller en mördare som osynlig för resten av armén laddar sin bössa med sådan precison vad krutladdningen avser, lyckas undgå upptäckt i löpgraven och sätter en kulknapp mitt i tinningen på kungen. Flera hundra personer finns på plats men mördaren gör sitt jobb med en kyla och säkerhet som saknar motstycke i historien. Den osynlige mannen sköt kungen med en kulknapp från hans egen uniform! Vilken rubrik! Inte undra på att det fortfarande fascinerar ”folket ur facket”, dessa akademiker som ”vet allt” och inte accepterar den källkritik de är utbildade att utöva.

I artikeln påstås det nämligen att jag skulle ha givit till utryck i min bok om kungens död att norrmännen sköt med beslagtagna svenska vapen och kulor. Det skulle ha varit krigsbyte från 1716 års norska fälttåg. Det är naturligtvis ingenting annat än en 180-gradig osanning som jag aldrig har satt min namnunderskrift under. Bonniers, som ger ut tidningen, har hittat på det själv. Nåväl, åtminstone artikelförfattaren.

Man finner också en länk till artikeln ”Att mörda en kung, del 1” i ovanstående tidning. Med mitt namn därunder. Dock Bonniers artikelförfattare har fått det hela om bakfoten. För det första är det en kritisk artikel som visar hur omöjligt ett mordanslag på Karl XII hade varit, och för det andra är det inte jag utan Bengt Nilsson, min medredaktör här på sajten, som ska ha credit för den. Han har nämligen skrivit den. Och jag garanterar att i den artikelserien står det ingenting om att jag skulle ha påstått att norrmännen sköt med år 1716 beslagtagna svenska vapen.

Jag börjar dock bli van vid den här typen av sanningsförvrängningar. Den ena experten efter den andra tar ton i ämnen som de inte ens tillnärmelsevis behärskar. Synonymt för samtliga är dock en akademisk titel av någon grad. Som om det vore ett bevis för en djupare kunskap.

Här på karlXII.se slipper de i alla fall inte undan kritikens glödande järn.

Amen!

I mitten av januari kunde man i olika media läsa att en grupp forskare har för avsikt att söka tillstånd för ännu en öppning av Karl XII:s kista. Syftet med projektet beskrevs i någon av rapporterna vara att ta reda på ”vem som dödade” kungen – onekligen en mycket ambitiös målsättning. Detta skulle fastställas, sades det, genom en analys av ett 30-tal lösa benbitar som man ”hoppas hitta” inuti Karl XII:s huvud. Formeln uppgavs vara enkel; hittar man mässingsrester blev kungen mördad med hjälp av den varbergska kulknappen, upptäcks däremot blyspår blev han istället träffad av ett norskt muskötskott och om det dyker upp järn handlade det om en norsk karteschkula. Så enkelt och ändå så genialt. Hur kan någon opponera sig mot detta?

I alla artiklar i ämnet däri Rolf Uppström & Company figurerar omnämns inte på en rad Peter Froms omfattande forskning i ämnet. Istället framställer man kungens död som en helt öppen fråga, viktig att lösa, som visserligen har debatterats hett under åren men aldrig kommit till ett slut. Det är märkligt med tanke på vilken uppmärksamhet Froms bok om Karl XII:s död fick när den utgavs år 2005 – och att många då ansåg frågan om kungens dödssätt för oviktig. I boken besvaras trots allt en rad viktiga frågor – dessutom talar många tydliga bevis för att, oavsett kultyp, ett mord var praktiskt taget omöjligt. I den nämnda boken uttalar sig också världens ledande expertis inom bland annat området sårballistik – det vill säga läran om en kulas verkningar i ett kranium.

Bengt och jag vill här därför anföra en rad vetenskapliga och sunda skäl till varför en elektronmikroskopundersökning inte kan ge annat än ytterst magra resultat – om än några överhuvudtaget.

Karl XII:s kista har öppnats fyra gånger, senast 1917. Vid det tillfället motiverades ansökan med att en reparation av sarkofagen ansågs nödvändig och det vore därför lämpligt att kombinera den med en vetenskaplig undersökning av Karl XII:s kvarlevor, framför allt med hänsyn till att så många oklarheter återstod efter undersökningen 1859. Förhållandet är helt annorlunda 2008. Det finns inte några planer på att reparera sarkofagen, bildmaterialet från 1917 räcker utmärkt för den som önskar studera skadorna på kungens huvud och några grundläggande invändningar har heller aldrig riktats mot det arbete som gjordes den gången.

Det enda verkliga skäl som nu har förts fram är att ett elektronmikroskop vid KTH:s toppmoderna och nyinvigda materiallaboratorium ska kunna avslöja partiklar som var för små för att upptäckas med de instrument som fanns 1917. Konsekvensen av ett sådant resonemang blir förstås att Karl XII får vara beredd att agera försökskanin även i framtiden, så fort någon ny apparatur har konstruerats.

Det återstår för lite benfragment för att enbart en elektronmikroskopundersökning skall kunna ge några tydliga svar. Endast cirka 35% av sårkanterna (båda kraniumsidorna inräknade) återstår och går att undersöka. Dessutom är dessa så sköra och av tiden anfrätta (dvs ursprungskanterna finns inte längre) att det är tveksamt om något att undersöka ens går att återfinna på dem. Dessutom kan en kontaminering av benkanter/fragment ha uppstått under tidigare undersökningar av Karl XII:s kranium och benfragmenten därur. Metallinstrument användes både 1859 och 1917 och små fragment har sannolikt fastnat på benkanter (eller på andra platser) och kan idag ”upptäckas” men ändå inte ge något entydigt svar om vad som verkligen hände den 30 november 1718.

Peter From diskuterade detta med forensiska experter (schweiziska och tyska, vilka är inblandade i lösandet av mycket svåra mordfall i Schweiz och Tyskland, och tillika Europas främsta experter inom sitt område) och dessa herrar menade redan 2005 att man – om man skall kunna ha möjlighet att återfinna några kulspår – i så fall måste göra en fullständig CT-scan (en slags skiktröntgen) av kungens kranium, vilket skulle betyda att Karl XII:s lik måste rubbas. Man ville inte rekommendera att jag ställde en förfrågan till Riksmarskalksämbetet om detta med tanke på osäkerheten i vilka resultat som skulle kunna uppnås. Gravfriden var viktigare. Istället gjordes skjuttester under ledning av Dr. Beat. Kneubuehl, en av världens ledande sårballistiska experter, i schweiziska försvarets testcenter för skjutvapen mot simulanser som höghastighetsfotograferades. Därefter bearbetades dessa resultat i dator och det framkom att skottet avskjutits från ett avstånd som helt utesluter en mordkonspiration mot kungens person. Det går nämligen inte att mörda någon från ett avstånd av 180-220 meter.

Än värre är dock att den nya undersökningen riskerar att utmynna i ett kraftigt ”jaså!?” därför att deltagarna verkar sakna kunskaper om vad som redan har gjorts. Varför ska de exempelvis leta efter ett 30-tal lösa benbitar, då undersökningskommissionen 1917 i sin rapport mycket tydligt redovisar hur de hanterade dessa lösa ben? Varför behöver de söka efter de bitar som satt runt in- och utgångshålen då de som ännu finns kvar identifierades, fotograferades och fixerades på sina ursprungliga platser redan 1917? Allt detta finns att läsa i den av 1917 års kommission publicerade rapporten. Därtill, vilket Peter From visade i sin bok, finns det betydligt mer röntgenbild- och annat fotografiskt material att tillgå från undersökningen om man bryr sig om att leta.

Det allra värsta är emellertid att forskargruppen förefaller ha en ytterst märklig inställning till värdet av eventuella metallfynd. Varför skulle till exempel blyspår behöva betyda en norsk muskötkula – blyammunition användes ju även inom den svenska armén (om man nu, som Uppström gör, ska framhärda mordteorin)? Och om man, som åtminstone vissa av gruppens medlemmar gör, anser att Karl XII dödades av kulknappen – varför skulle inte en sådan ha kunnat ligga i en norsk kartesch? Spår av järn kan, om bara viljan finns, utmynna i tolkningen att en mördare använde järnkula för att lura en eventuell upphittare att tro att Karl XII träffades av en norsk karteschkula. Handen på hjärtat, skulle en sådan teori vara märkligare än teorin om kulknappen? Dessa teorier går ju att vrida och vända i oändlighet. Var finns den vetenskapliga noggrannheten som man förväntar sig hos personer som Rolf Uppström och Peter Englund?

Det går heller inte att säkert fastställa kulans bana genom kungens kranium genom dessa nya undersökningar som önskas genomföras eftersom Karl XII:s kranium numer är så förskjutet att det inte ens i en dator går att fastställa den exakta kulbanan utifrån rådande omständigheter (man kan förstås lyfta ur liket ur sarkofagen och sedan återskapa kraniet, men man har ju lovat att inte rubba kungens kvarlevor). Dessutom är det helt omöjligt att idag uttala sig om Karl XII:s exakta huvudposition i skottögonblicket. Man kan lika gärna utifrån kommissionsrapportens (1917) resultat överföra dessa till en dator och arbeta utifrån det. Det är ju överhuvudtaget inte svårt att återskapa Karl XII:s kranium i en dator idag – det finns tillräckligt med goda röntgenbilder bevarade från 1917 för en sådan sak. Naturligtvis är det mindre kontroversiellt och uppseendeväckande, men vetenskapligt lika bärande. Slutresultaten blir alltså lika säkra – eller osäkra – med det förfarandet. Man behöver inte störa Karl XII:s gravfrid för att uppnå dylika resultat.

Forskarna förefaller heller inte vara speciellt pålästa när det gäller det äldre materialet. Hur kan annars en av gruppens mest prominenta medlemmar anse att Karl XII sannolikt träffades av en norsk karteschkula av järn? Ja, det hävdar Peter Englund. Trots att fästningsräkenskaperna, samtida artillerihandböcker, norska järnverksräkenskaper och mycket enkla matematiska beräkningar helt tydligt bevisar att den norska sidan inte förfogade över tillräckligt små järnkulor. Detta kan förefalla som en bagatell – men hur ska eventuella resultat av en förnyad undersökning kunna utvärderas på ett riktigt sätt om forskargruppen inte har de mest grundläggande fakta klara för sig?

Tyvärr efterlämnar allt detta ett intryck av att gravöppningsprojektet har tillkommit på mycket lösa boliner och att den grundläggande drivkraften framför allt är en strävan efter publicitet. Karl XII:s kista ska inte öppnas som ett sista steg i en grundlig undersökning av alla omständigheter runt dödsskottet den 30 november 1718, utan bara därför att den finns och innebär en snabb väg till uppmärksamhet. Det är helt enkelt så mycket mer spektakulärt (och mindre arbetsamt) att ännu en gång störa gravfriden än vad det är att genomföra till exempel ett fullskaligt fältförsök för att se vilka möjligheter en lönnmördare skulle ha haft att komma tillräckligt nära Karl XII utan att upptäckas. I stället för att under stor möda binda några hundra faskiner, tillverka en större mängd skanskorgar och gräva några tiotal meter löpgrav på ett gyttjigt fält får forskargruppen framträda inför ett väldigt medieuppbåd och dessutom bli de första på över 90 år som får se Karl XII:s kvarlevor – det är lätt att förstå att det valet inte är svårt.

Även om man skulle finna spår av någon metalltyp i kungens benfragment, så ger det inga svar om huruvida han blev mördad eller inte. Även en metallkula kan ha avskjutits på långt håll och då är mord inget alternativ – speciellt inte med tanke på den sprängningsbild kungens kranium uppvisar. De undersökningar som världsledande experter redan har gjort, visar tydligt att kungens skador uppstått av en kula som avskjutits från ett avstånd som utesluter mord. För det krävs det inte att man än en gång skall störa Karl XII:s gravfrid. Och mot dessa experters åsikter väger Uppströms idéer inte speciellt tungt.

Rörande de tidigare DNA-undersökningarna, så visade det sig att flera DNA-typer hittades på den så kallade kulknappen. Dessutom hade herr Albert Sandklef under 1940-talet i Falun fört denna kulknapp genom kungens hatt (kulhålet) för att prova storleken (en kontaminering har sannolikt skett). Flera DNA-typer betyder att flera personer har hanterat kulknappen. Dessutom kunde endast avgöras vilken DNA-typ som var aktuell och inte vilken person den tillhörde. DNA-typen som hittades på kulknappen finns dessutom hos hundratusentals människor enbart i Sverige. Närmare kommer man inte. Det hjälper inte med ytterligare DNA-undersökningar av Karl XII:s hår. Blodspår från hans handskar har ju redan undersökts. Kungens DNA känner man. Och nu har herrar Uppström med följe dessutom betvivlat den kungliga uniformens äkthet!

Jag och Bengt Nilsson, och många med oss, vänder oss mot ytterligare en gravöppning av strikt vetenskapliga grunder. Ännu en undersökning kan inte ge några som helst entydiga svar om någonting. Tekniken kan inte alltid ge de svar man önskar. Vi skulle kunna anföra ytterligare en rad skäl mot den önskade nya gravöppningen men låter det bero vid det uppenbara.

Till sist några ord om metodiken som används i denna diskussion från Rolf Uppströms håll:

”Hittar vi något får vi ta diskussionen om felkällor då. Men Peter From har bestämt sig för att kungen dödades av en norsk kula och är inte riktigt öppen för alla alternativ.”

Detta sade Rolf i en intervju i januari 2008 som svar på Peter Froms kritiska hållning till en ny gravöppning för att med elektronmikroskop försöka utröna huruvida Karl XII mördades eller inte.

Peter From vill svara Rolf på följande korta och koncisa sätt:

- Om det blir en gravöppning och man de facto på de två i fråga kommande benfragmenten hittar mikroskopiska metallfragment som med 100 procents säkerhet kan kopplas till exempelvis kulknappen från Varberg, en järnkula eller en blydito (hur det nu ska gå till är en annan fråga) är jag den förste att acceptera dylik bevisföring.

Min – eller Bengt Nilssons – kritik gäller inte teknikens möjligheter – jag har själv använt mig av modern teknik i min stora undersökning kring kungens död – utan argumenten för en ny gravöppning. Uppström och Englund vet, lika väl som jag, att helt oavsett vilken metalltyp som eventuellt hittas på benfragment, så kommer det INTE att ge svar på om kungen mördades eller inte. Lika lite som utgrävningarna vid Poltava kommer att ge svar på varför Sverige förlorade sin stormaktsstatus, så som undersökningsgruppen i det fallet hävdar i sin förhandsreklam.

Om man skall öppna Karl XII:s grav måste det finnas tungt vägande vetenskapliga skäl för det. Inte enbart enskilda forskares nyfikenhet. Jag, och världsledande experter, är av annan åsikt än Uppström i det här fallet. Det beklagar jag.

Sedan vill jag slutligen tillrättavisa Rolf avseende hans sista mening ovan. Jag har aldrig ”bestämt” mig för någondera lösning i fallet Karl XII:s död. Jag presenterade 2005 den hittills mest ambitiösa undersökningen rörande dödsfallet – med hjälp av internationell expertis – i objektivitetens namn (och den objektiviteten har inte ifrågasatts vare sig av Uppström, Englund, Harrison eller någon annan historiker förrän nu, och av just Uppström). Jag var, och är, öppen för ”alla alternativ” – tvärtemot Rolfs påstående. Däremot är jag, liksom Bengt, emot sensationslystnad och dåligt vetenskapligt underbyggda argument för det ena eller det andra. Ett typexempel är just sådana argument som ges i fallet en ny gravöppning. Dessa distinktioner bör oppositionen märka sig. Andra intresserade hänvisar jag till min bok. Jag tycker den tydligt talar för den vetenskapliga objektivitet jag här efterlyser hos bland andra Rolf Uppström och Peter Englund.

Peter From
Bengt Nilsson

Denna artikel publicerades i Historielärarnas Förenings Årskrift 2008, s. 89–92