Carl Bergsten blev sedan influerad av klassicismen och mer lågmäld i uttrycket. Kända byggnader från denna senare period är Liljevalchs konsthall i Stockholm och Göteborgs stadsteater. Men han ritade även flera villor i Stockholmsområdet och i Kalmar. Alster som Skånska Handelsbanken i Lund och Skandinaviska Kreditaktiebolagets bank i Norrköping passerade även ritbordet.

Under hela sin verksamhetstid var Carl Bergsten en överraskningarnas arkitekt som ofta var i otakt med de inhemska strömningarna. Man finner många oväntade detaljer och lösningar efter att ha studerat byggnaderna ett tag. Han nöjde sig inte med att rita husen utan i sann Arts and craft-anda designade han även ofta dess inredningar, och mer för den egna familjen även kläder och smycken.

Just eftersom arkitekten även ritade inredningar och idag rätt okända hus är författarens metod lyckad. Hon har nämligen rest till objekten med en fotograf för att dokumentera och samla intryck. På så sätt och genom annan forskning har hon kunnat ta fram uppgifter om inredning och arkitektur som annars fått högst begränsad spridning. Det är resultatet av ett idogt pusselarbete som sedan kommer läsaren till del, liksom en både kunnig och personlig presentation av byggnaderna. Att sitta och bläddra i boken och ta del av bildmaterialet är en upplevelse.

Betänksam blir jag över källförteckningen. Här saknas flera viktiga verk om Bergstens byggnader som Ulla Thams bok om S:t Olofsskolan i Norrköping och Bengt O.H. Johanssons om Hjorthagens kyrka. Inte heller nämns avsnittet om Villa Andén i ”Elva interiörer – från renässans till modernism”. I texten hänvisas flera gånger till Stockholms stadsmuseum utan närmare förklaring. Min egen uppsats som ventilerades vid Karlstads universitet år 2001 uppges vara från Örebro universitet år 1978. Något mitt ego överlever men gör det svårt för den som vill gå till källorna.

Flera sidor av Carl Bergstens verksamhet är relativt okända. I hans arkiv på Arkitekturmuseet i Stockholm finns många intressanta skisser och tävlingsbidrag som dem till en svensk kyrka i Paris och till ett nytt rådhus i Östersund. Vilken betydelse fick resan till Turkiet 1907 och vad uträttades egentligen under tiden som chef för möbelavdelningen på NK? Han var även en ledande arkitekturdebattör och undervisade på Kungliga Tekniska högskolan och Konsthögskolan. Att foga samman dessa verksamheter till en mer heltäckande biografi återstår fortfarande men med denna bok har ett viktigt steg tagits.

Titel: Carl Bergsten – en arkitekt och hans former. Författare: Bonnie Festin. Utgivningsår: 2005. Antal sidor: 86. Utgiven av Norrköpings stadsmuseum.

Författaren visar hur det tyska kejsardömet växte fram och expanderade under slutet av 1800-talet och beskriver hur de tyska borgarna trots ekonomisk framgång aldrig fick lika starkt självförtroende som borgarna i andra länder. Den tyska borgarklassens ideal var aristokratiska, och troheten till kejsaren sattes främst. Ett manligt soldat- och medborgarideal växte fram bland stora delar av befolkningen liksom ett uppoffringsideal med hjältedöden som hägrande mål. Författaren ser detta som en lång preussisk tradition, med början hos soldatkungen Fredrik Wilhelm I på 1700-talet, och med litterära företrädare på 1930-talet som Ernst Jünger.

Ett sådant soldat- och medborgarideal får förstås ett sårat självmedvetande vid militärt nederlag följt av förnedrande fredsvillkor, och det var precis vad som hände efter det första världskriget. Däri ligger även enligt författaren en viktig förklaring till Hitlers uppstigande till makten. Eftersom han förkroppsligade detta sårade självmedvetande, och vägleddes av en stark vilja att återupprätta det visste han vad det handlade om när han kommunicerade med massorna. Tyskland stod inför ett vägskäl i början av 30-talet, men genom valet av nazismen tog man avstånd från modernismen och demokratin. Den väg som valdes hade sina rötter i det starkt autokratiska kejsartida Tyskland och i ett slags masochistiskt förnekande av den egna viljan underställdes alla ledarens vilja.

Perioden efter 1945 ges förhållandevis litet utrymme. Enligt författaren kännetecknades Östtyskland av samma slags avståndstagande från modernismen och tillbakablickande mot de preussiska idealen som Hitlertyskland. Västtyskland däremot blev en del av det demokratiska och moderna Västeuropa. Tysklands framtid beskrivs som präglad av ovisshet, där man har svårt att veta om de uppsatta målen ska vara värda att arbeta för, eller om det ännu en gång ska sluta i undergång.

Boken skrevs 1990 när Berlinmuren just fallit och det hade varit intressant att få författarens mening om den senare tyska utvecklingen. Det faktum att boken har ett par år på nacken gör ändå inte att den känns inaktuell. Att hitta de historiska rötterna till Hitlertyskland ger nya eller ofta bortglömda perspektiv och i denna bok sker det analytiskt och väl förankrat i olika slags källor och litteratur.

(Först publicerad på Skalman.nu)

I ett första kapitel får man stifta bekantskap med Göthe som person och social varelse. Hans uppväxt som son till en kunglig slottsstenhuggare, väg in i skulptör- och läraryrkena, äktenskap och familjeliv, och hur hans karriär utvecklade sig. Göthes sociala situation och talanger visar sig ha stor betydelse för hans karriär. Även om alltså inte Millroth behandlar teori och metod i separata avsnitt, kan man ändå se implicita spår av detta i avhandlingen. Det första kapitlet skulle kunna motiveras teoretiskt med frågeställningar kring Göthe som aktör på det konstnärliga fältet. Källkritik är en metod som används genomgående, och man kan även se att Millroth använder sig av ikonografi och sätter in Göthe i ett kulturhistoriskt sammanhang.

I ett särskilt kapitel behandlas de konstnärliga strömningarna i Sverige under de inledande faserna av Göthes karriär. Därefter skildras närmare hur Göthe utvecklades som självständig konstnär. Här behandlas t.ex. ”Svea” (1812) på Rosersbergs slott, som visar den svenska urmodern med de klassiska attributen lejonet och skölden med de tre kronorna. Statyn har dock en något oklassik och oskönt robust benställning, något som Millroth tolkar som ett utslag av tidens kraftsamling kring rikets försvar.

Karl XIII:s staty i Kungsträdgården får ett särskilt kapitel, och här tas ett intressant tema upp, som kunde utvecklats mer, nämligen Göthes relation till sina uppdragsgivare. Han favoriserades av Karl XIII, men inte av Karl XIV Johan. Millroth problematiserar inte detta, utan konstaterar bara att Karl XIV Johan inte var särskilt intresserad av konst, och inom skulptur favoriserade Johan Niklas Byström. Men frågan är om detta påstådda ointresse för konst från Karl XIV Johan stämmer. När det gäller arkitektur utvecklade denne en politik där hans egen franska bakgrund smältes samman med den nya svenska. Det kan man se i Rosendals slott som utgör en ljusare, förenklad och försvenskad version av den franska empiren. Karl XIV Johan hade lärt sig av Napoleons misstag och ville inte pracka på de nya undersåtarna en utifrån kommande konstinriktning. Beställarsituationen kunde alltså analyseras ytterligare. Frågan varför Karl XIII och Karl XIV Johan favoriserade olika skulptörer blir obesvarad.

Särskilda kapitel ägnas även porträtten, begravningsmonumenten och det nya tornet till Riddarholmskyrkan. Millroth avslutar med att konstatera att Göthe inte var något konstnärligt geni som sin lärare Sergel, men en skicklig porträttskulptör. Han fick en konsthistorisk betydelse eftersom hans konst utgjorde en brygga mellan den sergelska realismen med rötter i rokokon och den typ av realism som sedan avlöste den klassiska uppfattningen. Det är svårt att utvärdera Millroths insatser i denna och andra frågor eftersom han inte sätter in sina resultat i ett forskningsläge.

Millroth, Thomas (1975). Eric Gustaf Göthe: Kungl. Statybildhuggare och Professor. 104 s. Doktorsavhandling i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Men dessutom märks Antonssons bakgrund som skulptör i de sakkunniga analyserna av de hantverksmässiga delarna av Praxiteles marmorgrupp. Hans bakgrund som tecknare har gjort det möjligt för Antonsson att förse avhandlingen med rekonstruktioner och teckningar som illustrerar texten på ett sätt som svarar mot hans intentioner. Men avhandlingen har även spår av hans verksamhet som museiman, där han under årens lopp haft tillfälle att diskutera problemen kring Praxiteles marmorgrupp med kollegor. Som lätt blir fallet med antik konst gränsar avhandlingen till arkeologi, och ett särskilt tack riktas även i förordet till arkeologiprofessorn Axel W. Persson, för dennes bidrag till avhandlingsarbetet.

Avhandlingen tar avstamp i en publikation från 1929 av den tyske konsthistorikern Carl Blümel, som där efter ingående studier av Praxiteles marmorgrupp hävdade att den inte var ett grekiskt original, som var en då allmänt accepterad uppfattning, utan i själva verket en romersk kopia. Som stöd för sin uppfattning åberopade Blümel den mejselteknik och annan materialbehandlingsteknik som använts vid framställningen av gruppen. Tekniker som användes av romarna, men ej av grekerna. Antonsson menade att Blümel genom sina studier gett värdefulla bidrag till kunskapen om marmorgruppen, men att Blümel dragit felaktiga slutsatser. Antonsson menade att marmorgruppen råkat ut för minst två olyckshändelser, och därvid skadats allvarligt. Under romersk tid, troligen i samband med kejsar Neros besök i Olympia, hade man sedan gjort i ordning marmorgruppen och därvid på ett ganska klumpigt sätt gjort betydande förändringar. Därav den förekommande ”romerska” materialbehandlingen.

Men Antonsson nöjer sig inte med att försöka föra i bevis att Praxiteles marmorgrupp var ett grekiskt original. Han vill även argumentera för att marmorgruppen inte föreställer Hermes och Dionysos-barnet, som är och var den allmänt accepterade versionen, utan i själva verket föreställer Pan, Dionysos-barnet och ursprungligen hade även en tredje, kvinnlig figur som föreställde en nymf eller en maenad, alltså en kvinnlig följeslagare till Dionysos. Som stöd för Pan-hypotesen använder Antonsson en rad argument som att figuren har för grovt hår för att föreställa Hermes, att det finns ”luckor” i håret där Pans horn ursprungligen suttit, att figurens öron ursprungligen var och fortfarande till viss del är faun-liknande med spetsform upptill, och att figurens vänstra hand genom sin hållning tyder på att den ursprungligen omfattat en vandringsstav, alltså ett Pan-attribut.

Som stöd för sin tes att det fanns en tredje, kvinnlig figur, åberopar Antonsson iakttagelsen att Dionysos-barnet riktar blicken, inte mot den klase druvor ”Hermes/Pan” ursprungligen antas ha haft i sin högra hand, utan mot en punkt nedanför och till höger om denna druvklase. Det rimliga är då att anta att Dionysos-barnet tittar på en tredje figur, till höger och nedanför ”Hermes/Pan”:s lyftade arm. Detta skulle stämma överens med andra samtida motiv, och stöds även av det faktum att gruppens stöd är till synes överdimensionerat för två figurer. Vidare har arkeologer funnit ett kvinnohuvud i anslutning till ”Hermes/Pan” av hög konstnärlig kvalitet som påminner om andra verk av Praxiteles och som storleksmässigt skulle kunna passa in.

Antonsson argumentation flyter på väl, han kommer med intressanta tolkningar som vid en första genomläsning förefaller övertygande. Han har även en viktig poäng när han framhåller att fotografier kan vara missledande p.g.a. ljusförhållanden och annat. Att studera de inblandade konstverken på plats är att föredra, och det är den metoden Antonsson, till skillnad från flera åberopade forskare, använt. Men det tycks som om han drar för långtgående slutsatser på ett alltför tunt material. Det överdimensionerade stödet t.ex. kan ju vara ett senare påfund, en tolkning som även Antonsson är inne på. Och om skulpturgruppen har ändrats i så stor utsträckning är det ju osäkert t.ex. i vilken riktning Dionysos-barnet ursprungligen tittat. Dessutom saknar ju ”Hermes/Pan” större delen av sin högre arm, så det är osäkert i vilken vinkel druvklasen befann sig.

Detta är bara ett par av de problem som finns med Antonssons tolkningar. Hans tolkningar har heller inte fått något större genomslag. Fortfarande är man inte säker på huruvida Praxiteles marmorgrupp i Olympia är ett grekiskt original eller en kopia. Tolkningen att det rör sig om Pan, och att en tredje kvinnofigur ingått har inte vunnit gehör hos antikkännare.

Antonsson, Oscar. (1937). The Praxiteles Marble Group in Olympia. 209 s. 32 planschsidor. Doktorsavhandling framlagd i konsthistoria vid Uppsala universitet.

Det blir en katt-och-råtta lek i ett höstligt Stockholm med ett underjordiskt högadligt sällskap med rötterna i det svenska stormaktsväldet vars ”meritlista” gör att Gustaf Montgomerys konspirationsteorier (tidigare beskrivna här på KarlXII.se) bleknar vid en jämförelse. Det är inte så lite ”Da Vinci-koden” över handlingen, och slutet är värdigt en James Bond. I den första delen av boken är replikerna lite klumpiga och förefaller felplacerade på sina ställen. Varför pratar t.ex. en hantverkare som en byråkrat? Annars är karaktärerna lite extrema och tunt skissade. Men det är väl lite som det ska vara i deckargenren. Ekdahl kryddar med en del politiska analyser som inte precis är av det ”folkhemsnostalgiska” slaget. Men boken ska i första hand ses som underhållning. Och som sådan fungerar den, det är både spännande och infallsrikt.  

Författare: Niklas Ekdahl. Titel: I döden dina män. Förlag: Forum. Utgivningsår: 2008. Antal sidor: 473.

Schön har ju tidigare bl.a. i boken Svenskarna som stred för Hitler med hjälp av säkerhetspolisens dokument skildrat de svenskar som anslöt sig till Waffen-SS. Att en mikroskopisk del av Sveriges befolkning på detta sätt anslöt sig till Hitlers krig har skildrats som en skandal. Denna gång har han vänt på steken, det är det ryktesvisa utnämnandet av tredje rikets favoritaktris och sångerska Zarah Leander till nazispion som är skandalen. Precis som förut har han gått igenom säkerhetspolisens dokument för att få veta sanningen. En hel del av dokumenten är även publicerade i boken, tillsammans med uppgifter ur pressen.

Det är värdefullt att få ta del av detta material, som ger inblick i de stämningar som rådde i Sverige under kriget. Zarah passade bra som syndabock för den allmänna undfallenheten gentemot det tredje riket. Hon befann sig mer i centrum av händelserna, frotterade sig med nazitopparna och medverkade i deras propaganda. Jag tror inte heller att Zarah var spion, men mer eller mindre seriösa uppgifter i den riktningen dyker upp ibland, och det är bra att Schön undersökt vad den svenska säkerhetspolisen kommit fram till. Men om man nu vill få fram det slutgiltiga beskedet huruvida hon varit spion eller inte bör man även vända sig till andra än den svenska säkerhetspolisen. Sannolikheten för att dessa lyckats avslöja alla spioner som varit verksamma i Sverige är inte stor. Mer relevanta är de tyska arkiven.

Oavsett hur det var med ”spioneriet” var Zarah Leander en värdefull tillgång för det tredje riket. Med sånger och skådespeleri höjde hon moralen hos tyskarna under krigsåren, och bidrog till regimens legitimitet. Hon har beskrivit sig själv som politisk idiot. Enligt Schön var hon en av dessa goda människor som genom att ”stå bredvid” gjorde det onda möjligt. Mot detta kan man invända att passiv var Zarah inte. Och det fanns skillnader mellan henne och de tyska kollegorna – hon hade helt andra valmöjligheter, saknade inte anbud från andra länder och kunde som svenska fritt flytta dit.

Zarah Leander satte sin karriär och familj främst. Närheten till Sverige gjorde Tyskland till det bästa valet. Hon identifierade sig med sina kollegor vid det tyska filmbolaget UFA, och med de svenska tidningskorrespondenterna i Berlin. De svenska journalister hon umgicks med, som Gunnar T:son Pihl, var ganska välinformerade om judarnas förhållanden. Hur mycket politisk idiot hon än var är det svårt att tro att Zarah Leander kan ha varit helt ovetande om vilken slags regim hon tjänade. Schön resonerar ganska ingående om detta på basis av samtida tidningsuppgifter. Ändå kommer han alltså fram till slutsatsen att hon var en god människa som passivt blundade. Zarah omfattas med betydligt mer sympati och förståelse än de ärrade frontveteranerna i Waffen-SS i Schöns tidigare böcker.

Författare: Bosse Schön. Titel: Sanningen om Zarah Leander: Säkerhetspolisens hemliga akt. Förlag: Bosse Schön. Utgivningsår: 2009. Antal sidor: 155.

I ett särskilt kapitel analyseras den institutionella situationen, och hur den förändrades under perioden. Sjöholm konstaterar att det i praktiken var kommunerna som fick befatta sig med skulpturfrågorna, med Statens konstråd som allt mer inflytelserik aktör. Här övertogs en hel del av den borgerliga synen på konstens roll i samhället, och synen på vilken typ av skulpturer som skulle uppföras. I praktiken var en stor del av de skulpturer som uppfördes kvinnlig nakenakter, och Sjöholm ser det som en följd av att det huvudsakligen var män som satt i de beslutande organen och att de skulptörer som fick uppdragen var män.

Det var frågan om traditionella könsroller där kvinnan skulle vara passiv och ses som synonym med naturen, hemmet och konsten. Det framgår t.ex. av att de ofta fick namn efter årstider och avbildas med händerna i poser ovanför huvudet. Även i de fall de fått namn efter figurer i antika myter förekommer få hänvisningar till dessa myter. De nakna kvinnoskulpturerna utgjorde även en projicering av det manliga begäret. Mannen däremot skulle vara aktiv, och ses som synonym med kulturen och människan. De män som avbildades i skulpturform under perioden var till stor del bemärkta män, i de manliga anonyma nakenakterna fokuserades på viljan och mannen som agerande i en kultursfär.

Skulpturens referentialitet och rumssituationernas logik behandlas i särskilda kapitel. Sjöholm ställer sig här kritisk till Rosalind E. Krauss skulpturteori. Krauss ser en motsättning mellan monumentets logik och den modernistiska. Ett monument är mer platsspecifik, och vill minna om någon speciell person och händelse. Enligt modernismens logik är skulpturer mer oberoende av plats, och refererar mer till den egna konstruktionen eller materialet. Med en rad exempel visar Sjöholm att verkligheten är mer komplex än så och att modern skulptur i själva verket ofta är platsspecifik. Här kan nämnas Jenny Holzers ”For Karlstad” från 100-årsminnet av unionsupplösningen 1905. Där visas uppförstorade dokument på Stora torget i Karlstad i direkt anslutning till byggnaden där dessa dokument undertecknades.

Sjöholm vänder sig mot uppfattningen att den moderna skulpturen, till skillnad från det traditionella monumentresandet, inte deltar i historieskrivningen. Det traditionella monumentresandet, som ofta skulle minna om någon nationell hjälte och betydelsefull krigisk bedrift, hade även ett samhällsbevarande och hierarkiskt budskap. Detta åskådliggjordes med en hög skulptur på en sockel, som t.ex. en ryttarstaty. Den moderna skulpturen vill även uppmärksamma betydelsefulla personer.  Men dessa presenteras mer diskret och det handlar ofta om socialdemokratiska politiker, eller om lokala storheter. Vidare var här budskapet mer horisontalt, med t.ex. torgbrunnar utan centralt placerade personer i fokus. Även dessa är ofta platsspecifika, men behandlar ofta mer folkliga aspekter av historien än de traditionella monumenten.

Som nämnts ovan har Sjöholm kommit fram till att den kvinnliga nakenakten var mycket vanligt förekommande under perioden. Dessa skulpturer, liksom andra motiv som män och djur, var ofta framställda naturalistiskt och kan placeras i en klassisk tradition. I den svenska historieskrivningen däremot skildras perioden som modernismens genombrott, och den mer naturalistiska skulpturen förekommer i liten utsträckning, om den alls nämns. Här har Sjöholm gjort en viktig insats genom att i en stor undersökning korrigera den bilden.

Det är en mycket gedigen avhandling Sjöholm lagt fram, och den kommer med all sannolikhet att bli ett oundgängligt referensverk när det gäller skulptur i Sverige under denna period. Den genealogiska historieskrivningen förefaller väl vald för att studera perioden mer förutsättningslöst och undvika vanliga föreställningar om kausala samband och utveckling. Sjöholm har även gjort omfattande resor och studerat skulpturer på plats, förutom käll- och litteraturstudier. En fråga inställer sig dock när det gäller den receptionshistoriska delen. Sjöholm har här använt sig av pressarkivet på Skissernas museum i Lund. Men det nämns ingenting om hur detta arkiv är sammansatt, vilka tidningar som ingår, hur urvalet skett etc. Ser man i källförteckningen framgår det även att det till absolut övervägande delen är de större tidningarna, som Svenska Dagbladet, som citeras. Förutom de frågor kring representativitet detta faktum väcker finns även andra implikationer eftersom de större tidningarnas recensenter fokuserade mer på andra aspekter än de mindres, t.ex. i frågor kring analyser av konstnärernas intentioner.

Sjöholms undersökning kunde även i högre grad ha satts in i ett större sammanhang. Här resoneras en del kring situationen i Tyskland vid murens fall 1990, men inte så mycket kring vad som hände i det samtida Europa. Det finns även en relativt omfattande forskning kring de rasistiska och rasbiologiska aspekterna av folkhemmet. Det hade varit mycket intressant och kunnat bidra till nya perspektiv om Sjöholm hade tagit upp denna aspekt på den skulptur som uppfördes under perioden. Hennes avhandling är tesdrivande på gott och ont, det förekommer få försök till alternativa tolkningar, och exempel på företeelser som inte stämmer med hennes teser. Rasfrågan hade kunnat vara en sådan.

Sjöholm Skrubbe, Jessica (2007). Skulptur i folkhemmet: Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940-1975. 392 s. Diss. Uppsala.

Att Carlsson ägnar källkritiken stort utrymme framgår t.ex. av att han ägnat ett helt kapitel på 36 sidor åt att kritiskt analysera de olika källorna, som de olika aktörernas skildringar av vad som hände. Hemström ägnar knappt 3 sidor åt att på motsvarande sätt ta upp de källkritiska problemen. I Carlssons avhandling finns det sedan genomgående kritiska analyser av de olika källorna, där han resonerar sig fram till vad som kan vara tendenser, minnesfel och annat. Hemström använder sig delvis av samma material som Carlsson, men ägnar sig inte alls i samma utsträckning åt att resonera sig fram till vad som är tendens, minnesfel och annat. Ofta finns det bara en hänvisning till olika källkritiska analyser av en viss källa, utan att läsaren får veta vad Hemström själv anser. Man kan bara anta att Hemström anser att källan har en viss trovärdighet eftersom han själv använder sig av den för att skildra en händelse eller en process, men som läsare får man inte veta hur han kommit fram till att källan har en sådan hög grad av trovärdighet.

Hemström använder ofta metoden att låta en källa bekräfta en annan, och menar att de specifika källkritiska problemen är desamma t.ex. för alla de olika skildringarna av revolutionshändelserna i Värmland vintern 1808-09. De olika skildringarna som finns och som är skrivna av aktörer inblandade i dessa händelser är skrivna i efterhand, och kan, förutom att de är skrivna av aktörer som har ett intresse av att händelserna framstår på ett visst sätt, även vara behäftade med minnesfel. Men eftersom det är de enda källorna som finns, måste man som historiker använda sig av dem. Hemströms sätt att resonera har sina poänger, men utan urskiljning kan man upphöja det mesta till ”historiska sanningar”. Att så ofta behandla alla källor på samma sätt, utan att analysera individuella källors trovärdighet, leder till att Hemströms empiriska underlag för sina resonemang och slutsatser har svagheter.

En av Hemströms huvudsakliga invändningar mot Carlssons uppfattning om revolutionen som ett resultat av de adliga officerarnas upprördhet över gardesregementenas degradering, är att planer på en revolution fanns hos officerarna i Värmland redan före denna degradering. Han hänvisar här till tre källor som alla talar om sådana planer; uppgifter lämnade av engelsmannen och författaren John Brown, samt av de revolterande militärerna Carl Henric Anckarsvärd och Johan Peter Billberg. Här skulle man gärna se ett källkritiskt resonemang av Hemström, men han hänvisar bara till tidigare sådana genomförda av andra forskare. Men han hänvisar alltså till Brown, Anckarsvärd och Billberg som de källor grundande till hans egen slutsats att det fanns revolutionsplaner i Värmland före gardesregementenas degradering, så han menar uppenbarligen att de är trovärdiga sammantagna.

Behandlar man dessa källor var och en för sig framträder en annan bild. John Brown vet man inte med säkerhet vem det egentligen var, och den bok av Brown som Hemström hänvisar till har, som Carlsson visat, många sakfel och är tendentiös. Anckarsvärd hade själv varit gardesofficer, och hade skäl i efterhand att få 1809 års revolution, som han var den kanske främsta initiativtagaren till, att framstå som mer folkligt förankrad. Dessutom var hans berättelse nedskriven långt efteråt, och kan vara behäftad med minnesfel. Billberg framstår som den mest tillförlitliga uppgiftslämnaren, men när det gäller hans berättelse, liksom de andras, lämnar Hemström inga närmare upplysningar om källornas natur eller för närmare källkritiska resonemang. Därför blir det väldigt svårt för läsaren att avgöra hur starkt stöd Hemströms resonemang egentligen har i källorna. Ett exempel bland många på beklagliga följder av att källkritiken kommit allt mindre i fokus.

Trots att jag i flera fall kände till de faktoider som behandlas, har det varit intressant att läsa Olaussons redogörelse för hur de uppkommit. Det är ofta rätt oproblematiska saker som tas upp, som ovanstående citat, lagda i munnen på personer som fått sina liv grundligt genomlysta. Det blir då att gå till nutida auktoriteter och konstatera att det inte finns någon grund för påståendet, och att rekonstruera processen när faktoiden skapades. Här har Olausson gjort en betydelsefull insats genom att sammanställa ett stort antal sådana fall.

Mer tveksamt huruvida det verkligen är en faktoid, eller vad som är faktoiden, blir det i avsnittet ”Heidenstam var nazist”. Efter den braskande rubriken följer en begreppsförvirring mellan ”nazist” och ”nazistsympatisör” i Olaussons resonemang. Huruvida Heidenstam var nazist, nazistsympatisör eller bara tyskvänlig är fortfarande en omdebatterad fråga, som knappast finner sitt svar här. Resonemanget bygger på att uppfattningen om Heidenstams läggningar åt det nazistiska hållet beror på en felläsning av ett parti i en av hans böcker. Men detta är att göra frågan för enkel för sig, eftersom det är ett flertal av Heidenstams böcker som brukar anföras i dessa sammanhang, och dessutom de yttranden han gjorde till personer i omgivningen och i intervjuer.

Olausson menar även att det faktum att Heidenstam var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland inte kan anföras som bevis för att han var nazist, eftersom Heidenstam vid det tillfället var för sjuk för att vara medveten om vad han gjorde. Om man ska vara noga, och det ska man väl vara när man diskuterar faktoider, så var Heidenstam aldrig medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Han skrev bara under uppropet för föreningens bildande år 1938. Med detta i bakhuvudet blir Olaussons resonemang lite märkligt när han dessutom menar att allt kanske inte gick till på rätt sätt när Heidenstam blev medlem. Inte minst blir resonemanget märkligt eftersom han tycker sig se detta som del av en mer allmän tendens att dåtida nationalsocialister strävade efter att infoga kända svenskar i sina medlemsmatriklar.

De exempel som Olausson tar upp på kända svenskar som möjligen av olika syften infogades i nationalsocialisternas medlemsmatriklar skulle alltså för det första vara Heidenstam, vilket då verkligen kan ifrågasättas eftersom Heidenstam inte förekommer i nämnda medlemsmatrikel. Dessutom var Riksföreningen Sverige-Tyskland ingen nationalsocialistisk organisation. Vidare kan även det andra exemplet Olausson tar upp, Ernst Wigforss, ifrågasättas. Han hänvisar här till att Wigforss troligen blivit upptagen som prenumerant av en tidning på Per Engdahls bevåg och därför kommit med i en förening, och av den anledningen sedan listats i boken ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-1945” av Tobias Hübinette. Problemet är bara at Ernst Wigforss inte förekommer i den boken.

Nämnas kan också att inte heller Selma Lagerlöf, som Olausson nämner som ett exempel på hur tveksam Hübinettes klassificering av svenskar som ”nazister” är, förekommer i den bok Olaussons utpekar som källa. Går man vidare i ”Faktoider” kan man säkert hitta andra exempel på resonemang och källhänvisningar som kan ifrågasättas. Särskilt när det gäller ämnen som historia är ju dessutom ”specialisterna” på området sällan helt ense, och det görs ständigt nya fynd och tolkningar. Men trots skönhetsfläckar som det ovan beskrivna avsnittet är boken som helhet ett värdefullt inslag i vilken bokhylla som helst. Att en del kan ifrågasättas och att kunskapsfältet hela tiden förändras är snarare argument för en utgivning i en förbättrad och uppdaterad upplaga, än argument för att avstå från att köpa boken.

Författare: Peter Olausson. Titel: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Förlag: Forum. Utgivningsår: 2007. Antal sidor: 384.

 Knopp, som utgör en liten ”medieindustri” i sig själv, anklagas ofta för att vara mer inriktad på underhållning än källforskning. Och visst är boken underhållande, med slutsatser som ofta hänger lite i luften eftersom det inte hänvisas till källor. Men ”Hitlers krigare” är ändå inte att förväxla med den ganska tveksamma typen av journalistiska hastverk om det tredje riket som alltför ofta når bokhandelsdiskarna, utan boken är genomtänkt och baserad på en hel del research.  

Den som är ute efter ”militärhistoria” i mer strikt bemärkelse bör kanske vända sig någon annanstans. Här står andra saker minst lika mycket i fokus, som respektive militärs bakgrund, bevekelsegrunder och roller i det tredje rikets maktapparat och propaganda. Knopps resonemang om att det inte finns något bevis för att Romell var inblandad i attentatet mot Hitler förefaller övertygande. En ny uppgift åtminstone för mig är att Paulus skulle ha haft ett betydelsefullt inflytande över utformningen av de tyska pansartrupperna under mellankrigstiden. Detta hittar jag ingenting om i den referenslitteratur jag har tillgänglig. Intressant även att läsa om Keitels familjebakgrund och organisatoriska talanger, faktorer som annars inte brukar lyftas fram, och som kan ge pusselbitar till förståelsen av hur och varför han hamnade i Hitlers maktcentrum.

Författare: Guido Knopp. Titel: Hitlers krigare. Förlag: Historiska Media. Utgivningsår: 2003. Antal sidor: 355.

Tack till Skalman.nu för recensionsexemplaret.