Jag har läst ett flertal gånger att Karl XII inte tog några ryska krigsfångar, men vid en guidning på Bohus fästning fick vi reda på att hans krigsfångar hade varit med och reparerat fästningen. Stämmer det?

Svar lämnas av den välkände militärhistorikern Lars Ericson Wolke. Han poängterar i sitt svar att svenskarna visst tog ryska fångar under det stora nordiska kriget, men att dessa särbehandlades. Till skillnad från sachsar och danskar integrerades ryssarna inte med den svenska befolkningen och det finns, hävdar Wolke, inte några exempel på ”otvungen” samvaro mellan ryska fångar och lokalbefolkning.

Ryska fångar i Sverige har behandlats i skrift ett betydande antal gånger, senast (?) av Håkan Jorikson i Karolinska förbundets årsbok 2005. Jorikson ger en rad exempel på ryssar som arbetade för borgare i Gränna eller på gårdar i närheten. Han refererar vidare exempel från Kronobergs län, där ryska fångar arbetade som drängar. Jorikson skriver (s. 71)

De ryska krigsfångarna generellt synes ha rört sig förhållandevis fritt i staden och i lag med stadens befolkning. Samma intryck återges hos Carl-Fredrik Corin, Wickberg och Vejde i deras tidiga lokala studier från Vänersborg, Gävle och Växjö. Där berättas om ryssar som med ‘förkärlek’ berusade sig, ofta i lag med stadens befolkning.

I en sammanfattning heter det vidare (s. 138):

Jag kan inte påstå att jag skönjer något som helst förakt gentemot ryssarna eller krigsfångarna generellt såsom skeendena gestaltar sig och återges i källmaterialet. Jag menar istället att de förefaller ha fungerat mycket väl och förhållandevis integrerat i samhället.

Det finns talrika exempel på ryska fångar som gifte sig med svenska kvinnor och i vissa fall t.o.m. utan att ryssarna först hade konverterat. Sommaren 1716 antogs en ryss till tunnbindare i Jönköping och en annan till stadsbåtsman – två exempel på en långt gången integration.

Den avgjort märkligaste uppgiften kommer dock i slutet av Wolkes svar. Han skriver:

Uppgiften att Karl XII aldrig tog ryska fångar grundar sig sannolikt på en omskriven händelse 1703. I ett slag den 2 mars besegrade svenskarna en rysk armé vid Grodno. Ryssarna blev inringade av svenskarna och försökte desperat slå sig ut för att fly österut, över floden Njemen och tillbaka in i Ryssland. Under förföljelserna dödades 17 000 ryska soldater, varav många efter att de hade kapitulerat för sina förföljare.

De svenska soldaterna hade fått uttryckliga order att inte ta några fångar ‘då de bara orsakar problem’. Det ansågs såpass svårt att försörja de egna soldaterna under vinterförhållandena, att det var omöjligt att ta ansvar för ett stort antal krigsfångar. Bevarade dagböcker skrivna av svenska officerare vittnar om hur massakrer utfördes, inte minst på sårade ryssar som avrättades systematiskt. Grodnomassakern är ett av de värsta övergrepp som den svenska armén gjort sig skyldig till, men händelsen är inte representativ för behandlingen av krigsfångar under stora nordiska kriget.

Vad kan nu detta vara? Ja, det krävs ett betydande mått av detektivarbete för att förstå det. Den 2 mars 1703 befann sig den svenska huvudarmén några mil norr om Lublin, i Lubartów (nästan 300 km från Grodno). Rehnskiölds kår befann sig strax väster om Warszawa, med huvudkvarteret i Blonie. Årtalet måste alltså vara felaktigt.

Kan det då vara 1706? Karl XII befann sig i mars 1706 i närheten av Grodno, så förutsättningarna förefaller bättre. Ett slag den 2 mars 1706 under vilket ryssarna inringades? Den centralt placerade Gustaf Adlerfelt tiger, den vanlige officeren Leonhard Kagg likaså. Kagg säger däremot detta:

Den 3 Martii kom öfverste Kruse med sitt parti tillbakars igen till Saludeck och brackte med sig fångne ryssar, en capten, 4 lieutnanter, 1 cornet och 94 gemena.

Egendomligt – det hade utgått order om att inte ta några fångar alls och så dyker överste Kruse upp med 100 stycken?

I Kungl. Svea Livgardes historia IV (s. 450) nämns ytterligare några källor som berättar om Grodnofälttåget. Låt oss gå igenom dem en och en:

Carl Magnus de Laval: Inte ett ord om någon strid, någon order om att inte ta ryska fångar eller några massakrer.

C. H. P. Sperling: Helt tyst, tvärtom tydligt att armén stod stilla ända till början av april.

Andreas Westerman: Samma sak där, armén står stilla från mitten av februari till början av april.

Faktum är att ryssarna lämnade Grodno mot slutet av mars 1706 och marscherade söderut, inte österut. På grund av den svenska bron över Njemen bröts sönder av isgång försenades förföljningen och Karl XII lyckades bara hinna upp smärre ryska avdelningar, vilka vid olika pass och vattendrag hade kvarlämnats för att försinka förföljarna. Den 24 april nådde svenskarna Pinsk, där Karl XII gav upp försöken att hinna i fatt ryssarna.

De ryska förlusterna under fälttåget har uppskattats mycket olika, men klart är att det aldrig stod något stort slag den 2 mars 1706. Uppgifterna om massakrer på 17 000 ryska soldater lyser av allt att döma också med sin frånvaro i de karolinska dagböckerna. Så varifrån har Lars Ericson Wolke fått dessa sensationella uppgifter?

Källor:

Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. – Stockholm, 1919.

Jorikson, Håkan, Granne med fienden : krigsfångar i Sverige 1700-1721 // KFÅ. – 2005. – S. 47-148

Kagg, Leonhard, Leonhard Kaggs dagbok 1698-1722. – Stockholm, 1912

Karolinska krigares dagböcker III, VII och XII. – Lund, 1907-1918

Kungl. Svea Livgardes historia. Bd IV, 1660-1718. – Stockholm, 1954

Schartau, Sigurd, De ryska krigsfångarna på Visingsö // KFÅ. – 1915. – S. 246-268

I artikeln påstås det nämligen att jag skulle ha givit till utryck i min bok om kungens död att norrmännen sköt med beslagtagna svenska vapen och kulor. Det skulle ha varit krigsbyte från 1716 års norska fälttåg. Det är naturligtvis ingenting annat än en 180-gradig osanning som jag aldrig har satt min namnunderskrift under. Bonniers, som ger ut tidningen, har hittat på det själv. Nåväl, åtminstone artikelförfattaren.

Man finner också en länk till artikeln ”Att mörda en kung, del 1” i ovanstående tidning. Med mitt namn därunder. Dock Bonniers artikelförfattare har fått det hela om bakfoten. För det första är det en kritisk artikel som visar hur omöjligt ett mordanslag på Karl XII hade varit, och för det andra är det inte jag utan Bengt Nilsson, min medredaktör här på sajten, som ska ha credit för den. Han har nämligen skrivit den. Och jag garanterar att i den artikelserien står det ingenting om att jag skulle ha påstått att norrmännen sköt med år 1716 beslagtagna svenska vapen.

Jag börjar dock bli van vid den här typen av sanningsförvrängningar. Den ena experten efter den andra tar ton i ämnen som de inte ens tillnärmelsevis behärskar. Synonymt för samtliga är dock en akademisk titel av någon grad. Som om det vore ett bevis för en djupare kunskap.

Här på karlXII.se slipper de i alla fall inte undan kritikens glödande järn.

Amen!

Därefter promenerade Per Dahlberg över till domkyrkan där han tillsammans med en viss Bengt Nilsson filosoferade över några karolinska minnen, bland annat lustigkurren Axel Sparres ståtliga huvudbanér och den kungliga ersättning densamme fick då han mot förmodan undgick att bli ihjälskjuten i samband med övergången av Düna 1701.

Samtalet med Mathias von Wachenfeldt sändes mellan 11:00 och 11:30 och mellan 11:30 och 12:00 var det så Bengt Nilssons tur. Under 30 dagar kan båda dessa mediala höjdpunkter avnjutas i Lyssnararkivet.

Båda halvtimmessjoken inleds med med några minuter nyheter, men hav tålamod!

Heidenstam gav, som man kunnat vänta, endast svävande svar på vilka ersättarna i Svenska akademien skulle bli. Mer direkt var hans svar på frågan om han hade speciella avsikter, önskemål eller idéer med anledning av följande års 300-årsjubileum av Gustav II Adolfs död: ”Det har jag verkligen inte tänkt på. Men det är ju ett datum som bör antecknas. Om det nu sker av mig eller någon annan.”

Reportern frågade vidare om det var något nytt från Fredrikshald, där författaren varit någon månad tidigare. Heidenstam: ”Professor Weibull har ju konstaterat att Karl XII föll offer för en mördares kula, men ännu återstår det ju att bevisa denna sak. Alltfort lever problemet dock kvar i historieforskningens brännpunkt. Punkt har man inte lyckats sätta ännu.”

Efter dessa historiska utflykter passade reportern på att fråga om Heidenstam uppmärksammat den dagsaktuella premiären av ”Den glada änkan”. Men författarens intresse för denna operett var minimalt. Han reste sig upp och tryckte reporterns hand ”så starkt och fast som det anstår en gammal karolin.”

I stället för att se ett militärt nederlag mot Ryssland som oundvikligt, vilket hade varit realistiskt och ett naturligt inslag i småstatstillvaron, menar Wijkmark att det var en rest av stormaktstänkande att vägra ge upp Finland. En finsk separation från Sverige var något som en stor del av det välbeställda skiktet i Finland, som av omständigheterna tvingades att tänka i mer realistiska banor, i tysthet skulle strävat efter. Här kan man då invända att det under Gustaf III:s impopulära och inte särskilt framgångsrika krig mot Ryssland 1788-90 inte gick att mobilisera någon större del av den finska adeln för en finländsk separatism. Anjalaförbundets uppror var främst sprunget ur ett missnöje med Gustaf III och kriget. Att de välbeställda i Finland efter 1809 blev lojala ryska undersåtar bevisar inte att de tidigare haft separatistiska strävanden.

En som med stor sannolikhet tänkte i separatistiska banor var, enligt Wijkmark, kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt. Hans fel bestod i att han gav upp Sveaborg för tidigt, och därför blev han, tillsammans med Gustaf IV Adolf, utsedd till syndabock för det förlorade kriget. Wijkmark utesluter att Cronstedt blivit mutad och går igenom tre förklaringar till hans tidiga kapitulation. Det första är hopplöshetsmotivet, Finland var redan förlorat, bäst att göra pinan kort. Det andra är att Cronstedt skulle ha ingått i en konspiration med hertig Karl för att föra denne till makten. Något som Wijkmark avfärdar för att det är osannolikt och inte har stöd i källorna. Den tredje är psykologiförklaringen, ryssarna skulle ha vunnit genom psykologisk krigföring. Även denna förklaring avfärdas av Wijkmark främst eftersom det är svårt att tro att en intelligent och välinformerad kommendant som Cronstedt skulle falla för så enkla trick.

Den förklaring som i stället omhuldas av Wijkmark är hopplöshetsmotivet i kombination med humanitära motiv. Cronstedt kände en omvittnad omsorg för de människor han ansvarade för. Han skulle då ha velat undvika att gå till historien som mannen som kunde ha undvikit ett blodbad, utan föredragit att bli betraktad som landsförrädare. Här haltar dock Wijkmarks resonemang betydligt då han samtidigt menar att de 2 000 civila som fortfarande befann sig på Sveaborg då belägringen inleddes, men kunnat evakueras tidigare, kanske Cronstedt låtit stanna kvar för att underlätta en kapitulation. Det humanitära motivet blir då en ursäkt och, liksom det separatistiska, en förklaring med föga stöd i resonemang och källor.

Numret från den 2 januari 1703 innehöll en nyhet från det stora nordiska kriget, nämligen en redogörelse om prästen i Olonets Ivan Okulov som hade samlat ihop 1 000 man och brutit in i de finska gränstrakterna och där med stor framgång plundrat och bränt. Möjligen är det samma händelse som av Fryxell skildras så här:

”Längre fram på vintren samlade sig på östra sidan af Ladoga en stor svärm ryssar, somliga säga 1000, andra 4000 man. Anförde af en prest, gingo de på skridskor tvärt öfver sjön, inföllo på vestra sidan i trakten af Kexholm, skärmytslade med svenskarna, ödelade några landsträckor och vände sedermera tillbaka.” (Berättelser ur svenska historien. D. 22, s. 21)

Detta var typiska och naturliga inslag i gränsstriderna, motiverade både av hämndbegär och av en strävan att försvåra för motståndaren genom att förstöra förråd av livsmedel, bortföra boskap och driva befolkningen på flykten. Om den gode Ivan Okulov verkligen åstadkom allt det som sägs i tidningen är förstås en helt annan sak, vare sig tsar Peter eller hans svenske motståndare var främmande för att låta information och propaganda följas åt.

För den ryskkunnige finns faktiskt en ännu intressantare resurs, nämligen Open Russian Electronic Library med digitaliserade Vedomosti från 1703 till 1727. Kanske får jag tillfälle att återkomma till tidningen och dess rapportering från det stora nordiska kriget.

Källa:

Russkaja periodičeskaja pečat (1702-1894) : Spravočnik / pod red A. G. Dement’eva… – Moskva, 1959. – URL: http://next.feb-web.ru/feb/periodic/index.htm?/feb/periodic/pp1/pp1.html (2008-03-09)

Dagens (3/3) Vetandets värld var förvisso mer frikostigt med tiden, men att på 20 minuter redogöra för Sanningen om Karl XII:s död var onekligen ett ambitiöst mål.

Nu visade det sig att resultatet inte riktigt motsvarade titeln. Programmet utvecklades istället till en slags besynnerlig form av reklam för den planerade nya undersökningen av Karl XII:s kvarlevor. Besynnerligheten visade sig på många plan. Först och främst kunde den vanlige lyssnaren få intryck av att inga tidigare undersökningar hade gjorts och att vi därför helt famlar i mörkret rörande både omständigheter och dödsorsak. Så sas det t.ex. efter dryga två minuter ”Dog han verkligen av en kula?” I min enfald trodde jag att teorierna om värjsticket eller det trubbiga och i såret omvridna järnföremålet hade avlivats för åtminstone halvannat sekel sedan. Efter en knapp kvart kom sedan rättsmedicinaren Ingemar Tibblin och framkastade tanken att kungen skulle kunna ha fallit offer för ett mörsarskott, alltså i praktiken antingen en krutfylld spränggranat eller en s.k. stenkorg. Den teorin avfärdades redan vid den första undersökningen 1859 och har åtminstone efter kistöppningen 1917 varit fullkomligt ute ur bilden. Vilken är anledningen till att den nu är på tapeten – nya fynd eller okunnighet om tidigare forskning? Teorins orimlighet pekar mot det sistnämnda.

I centrum för programmet stod Rolf Uppström, som inledningsvis bland annat sades ha konstaterat att ingen hittills presenterad teori ”har kunnat bevisas stämma”. Då är förstås frågan hur ordet ”bevis” ska definieras. Fordras ett uppvisande av det vapen ur vilken kulan kom (om det nu var en kula – enligt programmet är tydligen även detta osäkert), en skriftlig och bevittnad bekännelse av den som höll i sagda vapen samt fullständigt säkra spår i kungens huvud av en kula ur detta återfunna vapen? I så fall vill jag nog hävda att Rolf Uppström satt ribban så högt att hans engagemang i en förnyad undersökning ter sig mycket gåtfullt.

Än intressantare blev det därpå följande sannolikhetsresonemanget, där Uppström ville göra gällande att om Karl XII blev skjuten med en blykula så var sannolikheten störst att den kom från fästningen. Varför det? Svenska handeldvapen laddades med blyammunition, varför skulle en blykula inte ha kunnat komma ur ett svenskt vapen? Var i blyet ligger den magiska kraft som på en gång undanröjer Uppströms eget favoritmordmotiv, det planerade införandet av den s.k. sjättepenningen, och alla andra mordscenarier? Det skulle vara intressant att få veta om han redan nu är beredd att deklarera att fynd av mikroskopiska blyspår i Karl XII:s huvud slutgiltigt avlivar alla mordteorier.

Med Rolf Uppström i centrum var det inte märkligt att kulknappen fick breda ut sig. Han berättade att den hade ”rätt storlek och rätt tyngd” för att vara den dödande kulan, men glömde att berätta att dess storlek fordrar ett vapen med större kaliber än de dåtida svenska musköterna.

Ett annat problem med programmet var förstås att Uppström framställdes som den store opartiske experten, som efter genomförd vetenskaplig undersökning tillsammans med Peter Englund skulle ”bena ut” sanningen bakom Karl XII:s död. I verkligheten är det dock så att Rolf Uppström är en mycket stark mordanhängare, som t.ex. i samband med den DNA-analys av kulknappen som gjordes för några år sedan bestämt deklarerade att Karl XII självfallet blev mördad. Peter Englund har under senare år vacklat mellan olika lösningar, men var för halvannan månad sedan inne på att Karl XII stupade för en norsk järnkula (som i verkligheten inte fanns i lämpliga storlekar). Det må vara tillåtet att ifrågasätta det meningsfulla med en undersökning där resultaten ska värderas av personer som antingen låst fast sig vid en lösning eller också saknar nödvändiga kunskaper om så centrala ting som norsk järnhantering, fästningsräkenskaper och norsk artilleri- och handeldvapensammunition.

Förtroendet för den nya ”kommissionen” kunde möjligen överleva även detta om det hade framkommit att den åtminstone hade klart för sig vad som hade gjorts vid undersökningarna 1859 och 1917. Men dagens Vetandets värld pekade här i samma riktning som tidigare uppgifter i pressen – antingen är gruppens medlemmar oerhört dåligt pålästa eller också vill de ge intryck av att deras projekt behandlar ett hittills nästan outforskat område. I programmet sades det t.ex. att man skulle söka efter lösa benbitar som ligger inne i kraniet och på dem leta efter spår från kulan. Nu var det ju så att man 1917 identifierade ett antal benbitar som suttit på vänster resp. höger sidan av huvudet och på ett par av dessa fann små stansmärken efter en av allt att döma rund kula. Dessa ben fixerades i sina ursprungliga lägen och det finns alltså inte något behov av att söka efter dem.

Vid den planerade undersökningen ska det också tas hårstrån för att fastställa kungens DNA och detta ska sedan jämföras med DNA-fynden på kulknappen (där det som bekant fanns DNA från två olika personer…). Motivet till detta skulle, enligt Rolf Uppström vara, att vi inte kan vara hundraprocentigt säkra på att den bevarade uniformen (där jämförande DNA tidigare hämtats) verkligen bars av Karl XII. Hmm, låt mig se – uniformen studerades så tidigt som 1731 av Rochus Friedrich von Lynar. Hans beskrivning stämmer mycket väl med den uniform som idag finns i Livrustkammaren. Uniformen, speciellt handskarna, är blodbestänkt. Det finns ett hål i hatten och det motsvarar utmärkt hålet i huvudet. Menar Rolf Uppström & co på fullt allvar att någon, mellan 1718 och 1731, skulle ha tillverkat en kopia på kungens uniform och därefter blodat ner delar av den mycket kraftigt samt avslutningsvis skjutit ett välriktat skott igenom hatten? Det skulle vara synnerligen intressant att få höra något om motivet för ett sådant projekt. Vem hade intresse av något dylikt och vilken skulle poängen vara? Vad kommer härnäst – en teori om att någon bytte ut kroppen och att det inte är Karl XII som ligger i kistan? Har all sans och måtta hamnat på undantag i jakten på en ”häftig” ny kistöppning?

Programmet avslutades med ett samtal med rättsmedicinaren Ingemar Tibblin som ska dokumentera skadorna på kungens kranium. Återigen, i min enfald trodde jag att man 1917 tog ett stort antal röntgenbilder och fotografier samt förde ett mycket noggrant protokoll. Det framstår som fullständigt obegripligt att någon år 2008, mot den bakgrunden, kan börja tala om att Karl XII kanske träffades av en mörsarprojektil eller att kulans bana genom huvudet måhända var ”droppande”. Är förklaringen till dessa märkliga funderingar att den nya ”kommissionen” har föresatt sig att inte titta på någonting som gjorts tidigare? Vilken är i så fall anledningen till det? Misstänker man att inte bara uniformen utan också materialet från 1917 års undersökning har tillrättalagts? Det skulle vara synnerligen intressant att ta del av gruppens ansökan till Riksmarskalkämbetet, eftersom dessa frågor förmodligen däri ges ett uttömmande svar.

Programmet utmynnade i ett sannolikhetsresonemang. Å ena sidan tittade Karl XII förmodligen rakt fram största delen av tiden – fast inget hindrar att han tittade åt ett helt annat håll just i träffögonblicket. Detta sammanfattar ganska bra det befängda med en förnyad undersökning. Spår av bly säger inte något alls om skyttens nationalitet, en mässingsknapp kan ha hamnat i en norsk kartesch och kanske hade en svensk soldat framställt en liten järnkula. Som detta med kulans material är det enda den nya undersökningen har att komma med som skäl (teorin om den förfalskade uniformen är helt enkelt inte seriös och antydningar om mörsarskott hör dessvärre hemma i samma kategori) finns det inte någon som helst anledning för Riksmarskalkämbetet att tillåta en ny undersökning. Det material som behövs för att göra sannolikhetsvärderingar finns redan, men tyvärr verkar det som vissa inte vill acceptera detta faktum.

Det må avslutningsvis vara tillåtet att göra reflektionen att det är aningen egendomligt att ”kommissionen” inte i något läge har tagit kontakt med Peter From eller den världsledande expertis som han konsulterade under sitt arbete med problemet Karl XII:s död. Här har någon, och det alldeles nyligen, ägnat ett par år åt frågan och under den tiden studerat mängder av tryckt och otryckt material, genomfört skjutförsök i regi av mycket framstående rättsmedicinsk och ballistisk expertis och så negligeras uppenbarligen det arbetet helt och hållet. Eller är det kanske så, som dagens program antydde, att ”kommissionen” bestämt sig för att strunta i samtliga tidigare undersökningar? I så fall gör de sig själva och problemet Karl XII:s död en kraftig björntjänst.

Med tanke på att programtiden bara är ca 20 minuter kan man undra hur många av ”sanningarna” som hinner analyseras. Blir det 6 minuter höggradigt osannolik kulknapp, 6 minuter mycket fantasifull järnkula och 6 minuter synnerligen trolig blykula, varav det sista avsnittet innehåller 3 minuter om den makalöse norske mästerskytten Jo Vedlo?

Kan det rent av komma något om hertigen av Östergötlands käpp?

För alla medlemmar finns nu en purfärsk artikel om slaget tillgänglig här.

Efter sju år av krig beslöt Karl XII i augusti 1707 att bryta upp från Sachsen, där han befann sig med sin här. Han vände sig österut för att ta itu med hotet från Ryssland. Den långa marschen skulle föra honom från höjden av ära och nästan religiös dyrkan till djupaste förnedring på mindre än två år. Innan det katastrofala nederlaget skulle drabba den svenska armén
vid Poltava en junidag 1709, skulle Karl XII dock vid den lilla staden Holowczyn i nuvarande Vitryssland skapa svensk krigshistoria. Här skulle han den 4 juli 1708 uppleva en av sina främsta segrar.

Den 30 juni 1708 trängde Karl XII i spetsen för bland andra Livgardet och Drabanterna fram till Holowczyn, väster om floden Vabitj. På den motsatta stranden befann sig två tredjedelar av den ryska armén, ungefär 30 000 man, under kavallerigeneralen Aleksandr Mensjikov och generalfältmarskalken Boris Sjeremetiev – fast inställd på att förhindra en svensk flodövergång.

RYSSARNAS TRETTON INFANTERI- och elva kavalleriregementen skulle ställas mot den svenska hären om Karl XII skulle drista sig till att försöka gå över floden vid denna plats. Några kilometer söderut stod furst Anikita Repnin med ytterligare nio infanteri- och tre dragonregementen och ännu längre söderut fanns generalmajor Franz Rüdiger von der Goltz med ytterligare beridna styrkor. (Se kartan nedan).Vänligen Login för att se hela artikeln.