Jag har läst ett flertal gånger att Karl XII inte tog några ryska krigsfångar, men vid en guidning på Bohus fästning fick vi reda på att hans krigsfångar hade varit med och reparerat fästningen. Stämmer det?

Svar lämnas av den välkände militärhistorikern Lars Ericson Wolke. Han poängterar i sitt svar att svenskarna visst tog ryska fångar under det stora nordiska kriget, men att dessa särbehandlades. Till skillnad från sachsar och danskar integrerades ryssarna inte med den svenska befolkningen och det finns, hävdar Wolke, inte några exempel på ”otvungen” samvaro mellan ryska fångar och lokalbefolkning.

Ryska fångar i Sverige har behandlats i skrift ett betydande antal gånger, senast (?) av Håkan Jorikson i Karolinska förbundets årsbok 2005. Jorikson ger en rad exempel på ryssar som arbetade för borgare i Gränna eller på gårdar i närheten. Han refererar vidare exempel från Kronobergs län, där ryska fångar arbetade som drängar. Jorikson skriver (s. 71)

De ryska krigsfångarna generellt synes ha rört sig förhållandevis fritt i staden och i lag med stadens befolkning. Samma intryck återges hos Carl-Fredrik Corin, Wickberg och Vejde i deras tidiga lokala studier från Vänersborg, Gävle och Växjö. Där berättas om ryssar som med ‘förkärlek’ berusade sig, ofta i lag med stadens befolkning.

I en sammanfattning heter det vidare (s. 138):

Jag kan inte påstå att jag skönjer något som helst förakt gentemot ryssarna eller krigsfångarna generellt såsom skeendena gestaltar sig och återges i källmaterialet. Jag menar istället att de förefaller ha fungerat mycket väl och förhållandevis integrerat i samhället.

Det finns talrika exempel på ryska fångar som gifte sig med svenska kvinnor och i vissa fall t.o.m. utan att ryssarna först hade konverterat. Sommaren 1716 antogs en ryss till tunnbindare i Jönköping och en annan till stadsbåtsman – två exempel på en långt gången integration.

Den avgjort märkligaste uppgiften kommer dock i slutet av Wolkes svar. Han skriver:

Uppgiften att Karl XII aldrig tog ryska fångar grundar sig sannolikt på en omskriven händelse 1703. I ett slag den 2 mars besegrade svenskarna en rysk armé vid Grodno. Ryssarna blev inringade av svenskarna och försökte desperat slå sig ut för att fly österut, över floden Njemen och tillbaka in i Ryssland. Under förföljelserna dödades 17 000 ryska soldater, varav många efter att de hade kapitulerat för sina förföljare.

De svenska soldaterna hade fått uttryckliga order att inte ta några fångar ‘då de bara orsakar problem’. Det ansågs såpass svårt att försörja de egna soldaterna under vinterförhållandena, att det var omöjligt att ta ansvar för ett stort antal krigsfångar. Bevarade dagböcker skrivna av svenska officerare vittnar om hur massakrer utfördes, inte minst på sårade ryssar som avrättades systematiskt. Grodnomassakern är ett av de värsta övergrepp som den svenska armén gjort sig skyldig till, men händelsen är inte representativ för behandlingen av krigsfångar under stora nordiska kriget.

Vad kan nu detta vara? Ja, det krävs ett betydande mått av detektivarbete för att förstå det. Den 2 mars 1703 befann sig den svenska huvudarmén några mil norr om Lublin, i Lubartów (nästan 300 km från Grodno). Rehnskiölds kår befann sig strax väster om Warszawa, med huvudkvarteret i Blonie. Årtalet måste alltså vara felaktigt.

Kan det då vara 1706? Karl XII befann sig i mars 1706 i närheten av Grodno, så förutsättningarna förefaller bättre. Ett slag den 2 mars 1706 under vilket ryssarna inringades? Den centralt placerade Gustaf Adlerfelt tiger, den vanlige officeren Leonhard Kagg likaså. Kagg säger däremot detta:

Den 3 Martii kom öfverste Kruse med sitt parti tillbakars igen till Saludeck och brackte med sig fångne ryssar, en capten, 4 lieutnanter, 1 cornet och 94 gemena.

Egendomligt – det hade utgått order om att inte ta några fångar alls och så dyker överste Kruse upp med 100 stycken?

I Kungl. Svea Livgardes historia IV (s. 450) nämns ytterligare några källor som berättar om Grodnofälttåget. Låt oss gå igenom dem en och en:

Carl Magnus de Laval: Inte ett ord om någon strid, någon order om att inte ta ryska fångar eller några massakrer.

C. H. P. Sperling: Helt tyst, tvärtom tydligt att armén stod stilla ända till början av april.

Andreas Westerman: Samma sak där, armén står stilla från mitten av februari till början av april.

Faktum är att ryssarna lämnade Grodno mot slutet av mars 1706 och marscherade söderut, inte österut. På grund av den svenska bron över Njemen bröts sönder av isgång försenades förföljningen och Karl XII lyckades bara hinna upp smärre ryska avdelningar, vilka vid olika pass och vattendrag hade kvarlämnats för att försinka förföljarna. Den 24 april nådde svenskarna Pinsk, där Karl XII gav upp försöken att hinna i fatt ryssarna.

De ryska förlusterna under fälttåget har uppskattats mycket olika, men klart är att det aldrig stod något stort slag den 2 mars 1706. Uppgifterna om massakrer på 17 000 ryska soldater lyser av allt att döma också med sin frånvaro i de karolinska dagböckerna. Så varifrån har Lars Ericson Wolke fått dessa sensationella uppgifter?

Källor:

Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. – Stockholm, 1919.

Jorikson, Håkan, Granne med fienden : krigsfångar i Sverige 1700-1721 // KFÅ. – 2005. – S. 47-148

Kagg, Leonhard, Leonhard Kaggs dagbok 1698-1722. – Stockholm, 1912

Karolinska krigares dagböcker III, VII och XII. – Lund, 1907-1918

Kungl. Svea Livgardes historia. Bd IV, 1660-1718. – Stockholm, 1954

Schartau, Sigurd, De ryska krigsfångarna på Visingsö // KFÅ. – 1915. – S. 246-268

Heidenstam gav, som man kunnat vänta, endast svävande svar på vilka ersättarna i Svenska akademien skulle bli. Mer direkt var hans svar på frågan om han hade speciella avsikter, önskemål eller idéer med anledning av följande års 300-årsjubileum av Gustav II Adolfs död: ”Det har jag verkligen inte tänkt på. Men det är ju ett datum som bör antecknas. Om det nu sker av mig eller någon annan.”

Reportern frågade vidare om det var något nytt från Fredrikshald, där författaren varit någon månad tidigare. Heidenstam: ”Professor Weibull har ju konstaterat att Karl XII föll offer för en mördares kula, men ännu återstår det ju att bevisa denna sak. Alltfort lever problemet dock kvar i historieforskningens brännpunkt. Punkt har man inte lyckats sätta ännu.”

Efter dessa historiska utflykter passade reportern på att fråga om Heidenstam uppmärksammat den dagsaktuella premiären av ”Den glada änkan”. Men författarens intresse för denna operett var minimalt. Han reste sig upp och tryckte reporterns hand ”så starkt och fast som det anstår en gammal karolin.”

”Vid början av år 1700 var Karl XII, Sveriges konung, 18 år och en ganska angenäm karaktär. Han älskade kvinnor och nöjen i allmänhet och över allt älskade han vin. Han struntade i sina rådgivare och i riket och roade sig och sov. Men kungarna av Danmark och Polen och Peter den store, Rysslands tsar, konspirerade och önskade nästan på en gång Sveriges undergång.

Men en dag under rådsförhandlingarna, medan rikets herrar diskuterade vad de skulle göra, drog Karl XII ned sina ben från bordet, reste sig upp och antog en min likt en man, som har fattat ett energiskt beslut och är orubblig i detta, och yttrade: – `Mina herrar, jag har beslutat göra slut på mina fiender. Jag anfaller den förste, som vågar säga någonting, jag besegrar honom, och när jag har segrat hoppas jag även göra de andra en smula rädda.´ De gamla rådgivarna tittade tysta på varandra under dessa ord. Men slutligen, besegrade av det energiska uttrycket hos deras suverän och ängliga att synas mindre modiga än han, grepos de av ögonblickets tjusning, och bådo honom omedelbart ge order om krig.

I början av maj, då han såg att fienderna icke beslöto sig för att anfalla honom, rustade Karl sin flotta på 43 skepp, tog själv kommandot och seglade i väg för att kriga mot Danmark. Då han kommit sju mil från Köpenhamn, utan att fiendens flotta hade vågat angripa honom, beslöt han att gå i land, för att därifrån angripa staden medan skeppen blockerade hamnen. Sina holländska och engelska bundsförvanter brydde han sig inte ett dugg om. Dem lämnade han mitt i havet på sina fregatter.

Karl och hans män stego så i småbåtarna och rodde mot land. Men när de voro på trettio meters avstånd från land, följde alla suveränens exempel och kastade sig i vattnet och tågade vidare med vattnet gående upp till hakan. Den danska flottan vågade ingenting göra och de trupper, som skulle försvara Köpenhamn hunno knappt få syn på den nära fienden förränn de upplöste sig i vild flykt. Karl hade vunnit segern redan innan han hunnit i land.

Rysslands tsar ville han ta livet av. Han kunde inte förlåta honom att han höll tre ambassadörer i Stockholm, som varje minut svuro på deras suveräns absoluta fredsvilja. Tsaren ville också ha en krigsanledning, och då sade han att de livländska köpmännen togo för mycket betalt för de matvaror de levererade till hans ambassadör i Riga. Med knappt fyratusen man slog Karl därefter 100 000 ryssar vid Narva.´

Källor

Amenius, Ragnar (1942). Beckman, Birger. I: Svenska män och kvinnor. Bd 1.

Stockholms-Tidningen 1932-11-01

En grupp forskare vill öppna Karl XII:s grav för att med ny teknik försöka få svar på hur kungen dog. Men du, som specialstuderat kungens död och skrivit en bok om detta, anser att Karl XII ska få vila i fred. Varför tycker du så?

– Skälen som anförs för en gravöppning låter visserligen tungt vägande, men det finns mycket runtomkring som gör att det bara känns som nyfikenhet och sensationslystnad. Vi kommer inte att få fram mer bevis för hur kungen dog om graven öppnas, det här är bara att skapa mediehysteri kring något som inte går att bevisa. Om forskarna får tillstånd så blir det här den femte gravöppningen, det tycker jag är onödigt.

Kan en gravöppning ge några fler svar som ändrar vår världsbild i dag?

– Nej, möjligen kan man hitta små spår av metall. Men med det kan ingenting bevisas.

Är det här en strid mellan akademiker?

– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Men det finns ingen – inte jag heller, fast jag har skrivit en bok på 480 sidor om kungens död – som kan yttra sig med säkerhet om vad som hände.

Varför är det så viktigt att få veta hur Karl XII dog?

– När min bok kom ut för tre år sedan sa alla att det inte var viktigt, att det fanns annat i historien som var mer angeläget att forska kring. Med det lät jag mig nöja, men nu är det plötsligt viktigt igen! Det kan jag inte förstå.

Hur tror du att Karl XII dog?

– Jag tror att han blev skjuten av norrmännen, och det finns ingen forskning som motsäger detta. Det kommer inte en gravöppning heller att göra.

Johanna Cederblad
0155-767 36
johanna.cederblad@sn.se

”Hittar vi något får vi ta diskussionen om felkällor då. Men Peter From har bestämt sig för att kungen dödades av en norsk kula och är inte riktigt öppen för alla alternativ.”

Detta som svar på min kritiska hållning till en ny gravöppning för att med elektronmiksroskop försöka utröna huruvida Karl XII mördades eller inte.

Jag vill svara Rolf på följande korta och koncisa sätt:

– Om det blir en gravöppning och man de facto på de två i fråga kommande benfragmenten hittar mikroskopiska metallfragment som med 100 procents säkerhet kan kopplas till exempelvis kulknappen från Varberg, en järnkula eller en blydito (hur det nu ska gå till är en annan fråga) är jag den förste att acceptera dylik bevisföring.

Min — eller Bengt Nilssons — kritik gäller inte teknikens möjligheter — jag har själv använt mig av modern teknik i min stora undersökning kring kungens död — utan argumenten för en ny gravöppning. Uppström och Englund vet, lika väl som jag, att helt oavsett vilken metalltyp som eventuellt hittas på benfragment, så kommer det INTE att ge svar på om kungen mördades eller inte. Lika lite som utgrävningarna vid Poltava kommer att ge svar på varför Sverige förlorade sin stormaktsstatus, så som undersökningsgruppen i det fallet hävdar i sin förhandsreklam.

Om man skall öppna Karl XII:s grav måste det finnas tungt vägande vetenskapliga skäl för det. Inte enbart enskilda forskares nyfikenhet. Jag, och världsledande experter, är av annan åsikt än Uppström i det här fallet. Det beklagar jag.

Sedan vill jag slutligen tillrättavisa Rolf avseende hans sista mening ovan. Jag har aldrig ”bestämt” mig för någondera lösning i fallet Karl XII.s död. Jag presenterade 2005 den hittills mest ambitiösa undersökningen rörande dödsfallet — med hjälp av internationell expertis — i objektivitetens namn (och den objektiviteten har inte ifrågasatts vare sig av Uppström, Englund, Harrison eller någon annan historiker förrän nu då, och av just Uppström). Jag var, och är, öppen för ”alla alternativ” — tvärtemot Rolfs påstående. Däremot är jag emot sensationslystnad och dåligt vetenskapligt underbyggda argument för det ena eller det andra. Ett typexempel är just sådana argument som ges i fallet en ny gravöppning. Dessa disktinktioner bör oppositionen märka sig. Andra intresserade hänvisar jag till min bok. Jag tycker den tydligt talar för den vetenskapliga objektivitet jag här efterlyser hos bland andra Rolf Uppström.

Relaterat: Intervju med Peter Englund i SvD , Den starkaste järnkulan (Bengt Nilsson på KarlXII.se), Forskare vill återigen öppna Karl XII:s grav (Peter From på KarlXII.se), Forskare vill öpnna Karl XII:s grav (SVT)

Olle Bergquist i Katrineholms-Kuriren, 24 maj 2007:
”Inte nog med det tragiska i allt det här med tanke på utgången – man begynner läsningen med sorgsna tankar. Och läsningen blir allt sorgsnare när man följer karolinerna under hårda dagsmarscher.”

”Hela Froms bok blir gripande, tröstlös så att säga, och jag kommer på mig med att bläddra förbi förfärliga passager.”

Lennart Ödeen i Gefle Dagblad, 27 maj 2007:
”Froms bok om Karl XII:s ryska fälttåg är upplevelse av rang för historieintresserade. Slutordet är nog sagt även om det ryska fälttåget liksom om Karl XII:s död. Att kungen stupade och inte blev mördad ser jag som självklart med tanke på de oerhörda risker kungen tog i hela 18 år. Flera episoder nämns i Froms bok. Det rörde sig inte bara om dumdristighet. Kungen var angelägen att föregå med gott exempel.”

Peter Danielsson i Nyheterna, Östran m.fl., 1 juni 2007:
”Med breda penseldrag tecknar författaren förhistorien och sätter in läsaren i fälttågets förutsättningar.”

”Författaren är påfallande skicklig i sitt berättande och lyckas nästan alltid med konststycket att på ett levande sätt rekonstruera ett av de mest dramatiska skeendena i svensk historia.”

”Författarens nytänkande rörande syndabocken [Lewenhaupt] känns uppfriskande.”

”Sammantaget har Peter From givit oss läsare ett stycke klassisk militärhistoria [...] .”

Sten Kindlundh i Sydsvenskan, 10 juni 2007:
”Intressant är Froms avslutande resonemang, att nederlaget vid Poltava inte innebar ett definitivt slut på den svenska slagstyrkan.”

”Får godkänt.”

Lennart Hellström i Skaraborgs Allehanda, 16 juni 2007:

”Peter From blev känd för sin grundläggande och banbrytande studie Karl XII:s död (2005). Där kunde han definitivt slå fast att Karl XII inte lönnmördades utan föll offer för en norsk kula.”

”From utsätter Karl XII för mycket kritik och det är med andra ord ingen okritisk kungahyllning vi får ta del av utan en balanserad skrift baserad på ett ingående källstudium och en omfångsrik litteratur.”

Svante Palme i Officerstidningen, juni 2007:
”Efter att ha läst Peter Froms bok förstår man vilken omfattande militär operation anfallet mot Ryssland var och vilken stor kirigsmakt Sverige hade till sitt förfogande.”

”Klart läsvärt om en period som aldrig upphör att fascinera.”

Kjell-Ove Cederqvist i Dagbladet, 24 juli 2007:
”Peter From låter soldater som var med i fälttåget berätta i brevform och via anteckningar. Man får ögonvittnesskildringar och fram träder soldaters funderingar i smått och stort. Peter From ger också den vida bilden av händelserna ett djup och han skriver historisk fakta på ett lättförståeligt sätt.”

Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet, 16 augusti 2007:
”From avser att behandla Karl XII:s ryska fälttåg, men hans arbete, som är mycket omsorgsfullt och källnära, är i lika hög grad en biografi över den svenske hjältekonungen.”

”Peter From har en rad viktiga poänger, speciellt i sitt envetna framhållande av att senare tiders kritik av Karl XII:s strategiska dispositioner ofta har saknat inlevelse i tidens förhållanden och tänkande och således gått i en anakronistisk fälla.”

Göran Engtsröm i Smålands-Tidningen, 11 september 2007:
”Peter From ger oss en livfull beskrivning av slaget vid Poltava och det baserar han på omfattande historiska studier.”

”I denna berättelse slår Peter From hål på många myter och han besitter gedigen kunskap om Karl XII och hans tid.”

”Svaren [på många frågor] finner vi i denna utomordentligt intressanta bok.”

Nikanor Teratologen i Kulturen, 25 september 2007:

”Under 2007 har Peter From publicerat sin andra bok om Karl XII (den första behandlade grundligt omständigheterna kungens död). Katastrofen vid Poltava: Karl XII:s ryska fälttåg 1707-1709 är en välbehövlig och sansad värdering av Karl XII:s gestalt och gärning. Vissa surmagade sensationsmakare i samtiden har som bekant velat ha det till att Karl XII var en klåpare till psykopat och tillika en av historiens värsta folkmördare – utan något övertygande stöd i källorna för sina tendentiösa teser. Froms verk skildrar de faktiska historiska skeendena under detta sällsamma fälttåg, bevekelsegrunder och händelseförlopp, på ett sätt som möjliggör för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som ledde fram till den nationella katastrofen vid Poltava och Sveriges avsked till stormaktstiden.”

F.ö. torde det nu vara motiverat att tala om ”Ståhls järnkuleteori” och ”Fjelds järnkuleteori” som två helt olika och synnerligen inkompatibla storheter. Den ursprungliga Ståhlska teorin, i alla fall efter vad man kan förstå av KFÅ 2003 tillkommen med benäget bistånd av Fjeld, har nu på det eftertryckligaste underkänts av den senare. Istället har något alldeles nytt och mycket egendomligt sett dagens ljus. Men som sagt, till denna märkliga skapelse ber jag att få återkomma.

Liljegren påstår i sin recension att historikern Peter Englund ”också” (vilka är de övriga?) ansluter sig till Svante Ståhls teori om hur kungen mötte sitt öde, alltså medels en karteschkula av järn avskjuten från Overberget . Jo, delvis gör han det, dock lämnar han dörren vidöppen för mina slutsatser. Englund skriver på sin hemsida, som ett förtydligande till den artikel i DN som Liljegren refererar till, att kungen ”möjligen [sköts] med en musköt. Vi kommer troligtvis aldrig veta med absolut säkerhet vilket”. I mailkonversation med mig har Englund varit ännu öppnare än så för min teori om hur kungen dog. Möjligen kan det bero på den artikel jag skrev i KFÅ 2005, däri jag motbevisar existensen av de järnkulor Svante Ståhl förfäktar som kungens baneprojektil. Jag bör kanske också, för att ytterligare jämna ut balansen med åsikter från ”folk ur facket”, tillägga, att exempelvis professor Dick Harrison fullt ut ansluter sig till mitt resonemang kring kungens dödssätt. Även Bengt Liljegren själv säger i en intervju på www.kungkarl.se att, ”i min biografi [om Karl XII] skriver jag att kungen blev mördad, men jag är inte lika tvärsäker längre, nu sedan Peter From publicerat sin bok”. Gott så. Det gläder mig att min förebild inom den moderna historieskrivningen ger uttryck för en sådan självkritisk insikt. Mer förvirrande är det kanske att han i mer offentliga sammanhang alltid framhåller sin tro på konspirationsteorierna.

Liljegren accepterar tydligt min och universitetsbibliotekarien Bengt Nilssons kritik mot Svante Ståhls järnkulor och menar istället att min undersökning lider av andra brister. Han anför bland annat avsaknaden av blysplitter i Karl XII:s kranium som en svag länk i min bevisföring. Det förvånar mig att han i det sammanhanget väljer att framföra Clasons och Sandklefs provskjutningar mot kalvhuvuden som motbevis. Jag har i min bok grundligt förklarat varför dessa provskjutningar inte har något som helst bevisvärde när det gäller att avgöra huruvida blysplitter skulle kvarbli i skallkaviteten efter projektilens penetrering eller inte. Jag förmodar att även Liljegren har läst det avsnittet. Dock det tycks vara blysplittren i kungens fot som spelar honom ett spratt.

Fotens benmassa är, precis som Liljgren korrekt citerar mig i sin recension, betydligt hårdare än den som stod i vägen för dödskulan i kungens huvud. Liljegren skriver att man rimligen skulle kunna invända att partiet där kulan trängde in respektive ut i kungens huvud var så kraftiga att blysplitter borde ha fastnat där. Här begår Liljegren tyvärr två grova tankefel. Det första är att partierna inte alls utgörs av någon ”kraftig benmassa”, det andra är att det inte finns tillräckligt mycket kvar av stansmärkena i kungens kranium där blysplitter skulle kunna hittas annat än med elektriskt mikroskop eller spektralskanning.

Därefter menar Liljegren att min slutsats om blykulan är ”lite märklig; eftersom det saknas blysplitter i skallen konstaterar han [jag, alltså] att kungen blivit skjuten med en blykula. Att det då lika gärna kan ha varit en specialprojektil av någon annan metall är inget han ödslar trycksvärta på”. Här måste jag rätta den gode och alltför ivrige Liljegren. Han har uppenbarligen inte studerat mitt alster tillräckligt noga. Jag redogör i min bok tydligt för varför en mördare inte skulle ha kunnat skjuta kungen – detta helt oavsett om han skulle välja att använda en blykula, en mässingtingest, en silverprojektil eller, för att skoja till det lite, en cocos-boll. Jag har alltså helt visst ”ödslat trycksvärta”, ganska mycket till och med, på att bevisa ett mordanslags helt uppenbara omöjligheter. Att jag därvidlag inte räknat upp varenda existerande grundmetall eller möjlig legering och projektilvariant ur den europeiska krigshistorien må vara mig förlåtet.

Till sist menar Liljegren något luddigt att jag har underskattat missnöjet mot kungens politik. Här vill jag istället påstå att Liljegren överskattat densamma. Han anför mordet på Gustav III som en slags analogi till Karl XII:s dödsfall. Dock i det förstnämnda fallet finns det dokumentation och tydliga ögonvittnesskildringar bevarade som ställer ett mord utom allt tvivel. Sådant existerar överhuvudtaget inte i fallet Karl XII. Dessutom, vilket den kunnige och i det senkarolinska tidevarvet väl insatte Liljegren torde känna till, ansåg inte ens Fredrik I:s argaste motståndare någon gång att han skulle ha varit skyldig till ett attentat mot kungens liv. Tvärtom finns det källmaterial som styrker motsatsen. Hertigen av Holsteins närmaste krets ansåg nämligen det hela vara struntprat och illvilliga rykten som spreds från helt andra håll, exempelvis det danska hovet.

Jag vill till slut bemöta en märklig fotnot i Liljegrens recension. Jag citerar: ”Om nu skyttetesterna [skall väl rättare vara ’skjuttesterna’] i Schweiz är så verklighetstrogna som From påstår undrar man ju varför ingångshålen på de konstgjorda kranierna ser mindre ut än utgångshålen. På kungens kranium är förhållandet det motsatta”.

Här gör Liljegren återigen ett enkelt misstag. Om det beror på slarv eller att han inte ordentligt nog har läst min bok, undandrar sig min bedömning. Skjuttesterna är så verklighetstrogna att resultat från dylika har rättsbärande kraft i schweiziska och tyska domstolar (och överväganden om ett införande av testmetoden pågår i ett flertal andra länder, så som till exempel i USA). Jag ”påstår” alltså ingenting på lösa boliner, så som Liljegren så lättsamt antyder. Men den diskussionen borde Liljegren med större fördel föra med Dr. Beat. Kneubuehl som är chef på den anstalt där jag genomförde mina ballistiska tester. (Han räknas för övrigt till världens ledande experter när det gäller sårballistik.) Orsaken till att skadorna på kungens kranium ter sig något annorlunda ut i jämförelse med de skador som syns på de konstgjorda kranierna är den att skadorna i det förstnämnda manipulerats i efterhand och bitar saknas. Skillnaderna i storlek är alltså enbart illusoriska. Men även det förklaras i min bok. Man måste bara läsa den med ett äkta intresse och ett objektivt sinnelag. En gnutta kunskap därtill skadar naturligtvis inte. Den annars så akribiske Bengt Liljegren saknade tillräckligt av både det först- och sistnämnda när han skrev sin recension.

Nordling öppnar sin kritiska text med att tala om sannolikheter kring Gustaf II Adolfs och Karl XII:s dödssätt. Jag håller också med Nordling när han påpekar att möjligheten av ett mordanslag mot Gustaf II Adolf existerar – dock anser jag sannolikheten för ett dylikt scenario som näst intill obefintlig. Lika obefintlig som att Karl XII, så som Nordling hävdar, skulle ha fallit offer för en mördare ur de egna leden.

Nordling menar att ”enär ingenting kan bevisas, hur bevisar man då att vad som såg ut som ett fientligt skott också var det”? En mördare skulle ju kunna ”använda samma ammunition som fienden”, ”skjuta i samma riktning och vid samma tidpunkt”, ”så att ’ingenting kan bevisas’”. ”Det From faktiskt har gjort, är att genom skjuttester visa att skottskadan i Karl XII:s huvud kunde ha orsakats av en omantlad kula”. Man behövde alltså enligt Nordling inte längre ta med en specialprojektil i beräkningen.

Om nu en mördare skulle använda samma ammunition som fienden, förutsätter det att han också förfogade över ett norskt vapen (någonting som säkerligen skulle ha gått att ordna). Därtill måste dock även följande kriterier uppfyllas:

a) skottet måste ha avlossats från ett avstånd som motsvarar sprängningsbilden i Karl XII:s kranium

b) mördaren måste ha stått någonstans i ingenmansland

Vid a) uppstår problemet att sprängningsbilden motsvarar ett skott som trängt in i kungens huvud med en anslagshastighet av ungefär 180 m/s, avlossat från minst 170 meters avstånd. Och då har tagits i beräkningen att krutet kan ha varit mycket fuktigt och laddningen till och med reducerad. Här kan nämnas att om en reducerad laddning av endast fyra gram krut skulle ha använts, skottet ändå måste ha avskjutits från 50–100 meters avstånd beroende på krutets kvalitet och fuktighet.

Vid b) uppstår ytterligare problem för mordteorin: I löpgraven befann sig tämligen mycket personal den aktuella kvällen. Förutom de soldater som befann sig i den ”nya” linjen, alltså den löpgravsdel som var under arbete, fanns det ett stort antal personer i den redan färdiga löpgravssträckningen, den ”gamla” linjen: skildtvakter som spanade ut mot fältet framför löpgraven för att i tid kunna upptäcka fientliga utfall från fästningen, officerare, ingenjörer, kungens följe och ersättningsmanskap. Skulle man alltså skjuta kungen från ett avstånd av 50–100 meter med en fyragrams laddning krävdes det i princip att mördaren vore osynlig (om han befann sig någonstans i löpgraven), osårbar (om han befann sig i ingenmansland) eller att samtliga närvarande deltog i en gigantisk konspiration mot kungens liv. Sannolikheten, för att tala med Nordling, ter sig åtminstone i mina ögon inte speciellt stor för ett dylikt scenario. Inte heller kan kungen ha skjutits bakifrån. Kulbanan i hans huvud motsäger det med all tydlighet. Dessutom lutade terrängen uppåt mot fortet Gyldenlöve öster om den ”gamla” linjen. Återstår en plats i ingenmansland, mellan den ”gamla” linjen och fästningen, där mördaren måste ha stått upp för att få fritt sikte över de höga skanskorgarna i den ”nya” linjen, bortom vilken kungen befann sig. Att stå på knä eller ligga dög alltså inte. Över detta fält regnade det kulor från fästningen och utanverken. Kartescher med stor spridning och muskötkulor. Tusentals av dem. På ett avstånd av 50–100 meter ska mördaren med en erövrad norsk musköt med reducerad laddning träffa ett mål av ett huvuds storlek i mörker och dimma, där det enda ljuset var flackande beckkransar ett par hundra meter bort och en ännu knappt uppstigen måne. Nordling frågade sig: ”Vilket är mest sannolikt, slumpskott eller lönnmord?” Mitt svar har jag givit i min bok – läsaren må avgöra själv. Här ovan har jag endast ytligt berört hela den komplicerade bilden, och i min bok kan den intresserade studera resonemangen i detalj.

Nordling nämner att arvprins Fredrik av Hessen ”hade en färdig plan för eventualiteten [av] kungens död”. Det är fullt riktigt. Dock detsamma gällde för det holsteinska partiet. Även kretsen kring Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, Karl XII:s systerson, hade en handlingsplan för övertagandet av makten i Sverige om kungen plötsligt skulle falla död ner. En kurir sändes till Stockholm dagen efter kungens död – dock denne kurir, som medförde instruktioner för ett maktövertagande till ledande holsteinare i Stockholm, blev infångad av ståthållaren Taubes mannar vid stadsportarna. Brevet med instruktionerna överlämnades till den blivande drottningen Ulrika Eleonora och kuriren, liksom ett stort antal holsteinska partianhängare, arresterades. Därtill kan nämnas att varken Karl Fredrik eller den holsteinska kretsen någonsin trodde på ett mordanslag. Tvärtom. I brev från den innersta kretsen kring Karl Fredrik omtalas vid tidpunkten för misstankarna mot André Sicre att det rörde sig om ”falska rykten”. Detta var 1723, fyra år efter dödsskottet vid Fredrikshald.

Den förmögenhetsskatt som Nordling nämner skulle drabba adeln hårt, var den så kallade sjättepenningen. Dock den hade kungen ännu inte ratificerat vid tidpunkten för dödsskottet. Inte heller finns det bevis för att han skulle ha gjort så om han hade fått leva. De facto avslog kungen många förslag till nya skatter de sista åren av sin levnad.

Nordling nämner också de förhandlingar som fördes på Åland mellan Sverige och Ryssland, den så kallade Ålandskongressen. Här är det med säkerhet belagt att arvprins Fredrik inte ”misstänkte” vare sig det ena eller det andra. Han hade säkra underrättelser direkt från en på platsen närvarande medarbetare som rapporterade omedelbart till honom vad som pågick under förhandlingarna. Att Karl XII skulle ha gått med på någon fredsuppgörelse med tsaren i november är inte troligt – åtminstone inte om man ska tro på Görtz egna ord. Han skrev nämligen till sin medarbetare greve von Dernath att han var orolig för att tsaren nu helt skulle tröttna på Karl XII:s envisa attityd och dra sig ur fortsatta diskussioner. Dock hade Görtz lyckats utverka ytterligare en frist för att ”inhämta instruktioner för de fortsatta förhandlingarna med tsaren”. Likväl det var en skör tråd som kungen balanserade på. Han behövde mer tid för att kunna avsluta erövringen av Norge och det var av nöden att förhandlingarna med tsaren skulle fortgå till dess. Fredrik, som mycket väl visste allt detta, befarade alltså inte att kungen skulle fatta något beslut i tronföljdsfrågan. Karl XII hade dessutom själv yttrat att han först efter kriget skulle ta itu med den saken, och då företrädesvis genom ett giftermål och egna arvingar.

Nordling nämner artillerichefen Carl Cronstedt som tänkbar mördare. Cronstedt skulle enligt Nordling redan 1713 ha försökt förmå Magnus Stenbock att ”svika sin plikt och acceptera ’en snar och hederlig kapitulation’”. Det som avses är Stenbocks kapitulation vid Tönningen i maj 1713. Dock har inte Cronstedt, som stod högt i Stenbocks gunst och hade honom att tacka för mycket av sina framgångar, försökt förmå sin chef att agera landsförrädare. Tvärtom. Cronstedt räddades också undan fångenskap av Stenbock genom att den förstnämnde fick agera budbärare med kapitulationsvillkoren till Sverige. Stenbock valde Cronstedt för att han ansåg denne vara ”viktig för den svenska krigsmakten”. När Nordling hävdar att Cronstedt övade påtryckningar på Stenbock för att denne skulle ”svika sin plikt” är han alltså helt fel ute.

Nordling menar i sin kritik även att Cronstedt ”skarpt fördömde ´det skadliga norska kriget’”. Det är fullt riktigt – det gjorde de flesta efter kungens död. Dessförinnan var han kungen hängiven. Under krigsrådet som hölls dagen efter dödsskottet, den 1 december, gjorde Cronstedt en helomvändning, dock av helt andra skäl än de Nordling försöker frammana. Cronstedt ville nämligen, så som de flesta av de högre officerarna, säkra sig en plats i solen inför den förändrade politiska situationen. Protokollet ger uttryck för en kaotisk omvälvning i synen på krigsansträngningarna och samtliga närvarande förstod att det var i Stockholm Sveriges framtid skulle avgöras. Det var alltså dit man måste ta sig snarast möjligt om man ville vara med och påverka skeendena.

Den blivande drottningen Ulrika Eleonora (Nordling har av misstag givit henne namnet ”Lovisa Ulrika”) agerade kraftigt för en tronföljd i hennes och arvprinsens favör. Dock var inte den processen smärtfri. Armén var inte beredd att utan vidare acceptera hennes och arvprinsens anspråk. Ännu under den första delen av återresan till Stockholm var Fredrik osäker på hur militären skulle ställa sig till hans och drottningens planer. Under det ovan nämnda krigsrådet intog arvprins Fredrik en mycket avvaktande position. Generalitetet förde ordet och Fredrik lyssnade. På inget sätt var han pådrivande för de beslut som fattades. Krigskassan som han delade ut till de olika militära befälhavarna var en muta för att försöka förmå dem att stämma sig välvilliga till de planer arvprinsen hade för Sveriges framtid, nämligen att hans gemål Ulrika Eleonora skulle koras till ny regent. Att Cronstedt fick 4 000 daler silvermynt (inte ”riksdaler” som Nordling felaktigt påstår), och därmed mer än andra av samma rang, är helt betydelselöst i sammanhanget och pekar inte på någon belöning för ett utfört kungamord. Gratifikationen hade utlovats av Karl XII, vilket Cronstedt sent omsider fick bekräftat av vittnesmål och det svenska rättssystemet. Fredrik begärde nämligen alla utbetalda pengar tillbaka efter påtryckningar från rådsherrarna i Stockholm. Ett märkligt förfarande om pengarna skulle ha avsett betalning för ett utfört lönnmord. Kanske skulle Nordling ha funderat kring det faktum att Cronstedt var vapengrenschef och därför fick 4 000 daler silvermynt istället för ”bara” 2 000 som till exempel generallöjtnanterna.

Inte heller stod avrättningen av Görtz i samband med ett mord på Karl XII. Här gällde det att visa för folket att den nya regeringen var slagkraftig och för det fick Görtz lida. Någon måste få skulden för allt elände och vem passade bättre för den rollen än den hatade holsteinaren? Görtz var ju dessutom den viktigaste kuggen i det holsteinska maskineriet och därmed ett hot för den nyblivne drottningens anspråk på den svenska tronen, vilka hertigen av Holstein på intet sätt hade givit upp. Inte alla ansåg att Ulrika Eleonora hade laglig rätt att överta regentrollen i riket. Efter avrättningen av Görtz – som inte beslutades utan vånda – vände också snart vindarna och det viskades om ”justitiemord”.

Visst agerade Fredrik snabbt och effektivt. Det försökte även holsteinarna göra. Dock Fredriks väsentliga fördelar var att han var generalissimus över de svenska stridskrafterna, han var gift med Ulrika Eleonora, hade tillgång till krigskassan och dessutom var mycket äldre och mer erfaren än den unge hertigen av Holstein som inte hade sin främste rådgivare Görtz på plats i det avgörande skedet. Om Karl XII, som Nordling anför, dog ”vid exakt rätt tidpunkt” kan diskuteras. Att hans död inte var ett resultat av ”perfekt planering” står dock utom alla rimliga tvivel. Att genom ett kungamord försöka komma åt Görtz är en befängd teori som inte håller för en närmare granskning. I min bok har jag utvecklat min forskning kring detta och i bonuskapitlet ”Sveriges politiska situation 1715–1718” kan läsaren i detalj följa den mångåriga maktkampen kring den svenska kronan. Källmaterialet ger en bild helt olik den som Nordling försöker framkalla.

Nordling anser att sannolikheten för kungamord i historiskt perspektiv är hög. Han anför Engelbrekt (1445), Gustav III (1792) och Olof Palme (1986). Den sistnämnde var inte kung, dock svensk statsminister. Efter att Gustav Vasa blev kung i Sverige 1523 har ingen monark bevisligen blivit mördad bortsett från Gustav III. Att då dra slutsatsen att, eftersom någon kung under den tidiga medeltiden blev mördad, måste även Karl XII ha blivit det, är inte en vetenskaplig metod att närma sig problemet kring skottet i Fredrikshald. Inte heller kan jag ansluta mig till Nordlings sannolikhetskalkyl för kungamord. I mina ögon har den sannolikheten i Sverige historiskt sett varit mycket låg. En enda kung på 500 år – det är inte en hög frekvens. Oavsett om motiv saknades eller inte i det fall som Nordlings kritik avser.

Nordling talar om ”riskbedömning” – ett ord som Karl XII inte hade i sin vokabulär. Han utsatte sig för risker så som alla andra soldater i ett krig. När det sedan gällde hans egen person var hans ledarstil att just leda, inte huka som siste man i ledet. Ett flertal gånger var han också nära att stryka med under fullt normala krigsaktioner – dock turen (enligt honom själv ”försynen”) räddade honom. Om kulan som träffade hans fot strax före slaget vid Poltava hade avslutat kungens liv – hade Nordling då talat om mord? Eller den kula som träffade Karl XII i bröstet vid försvaret av Stralsund 1715? Redan då inledde arvprins Fredrik åtgärder för att snabbt tillskansa sig och sin gemål kungamakten. Dock avbröts dessa då han fick vetskap om att kungen fortfarande levde. Vad anser Nordling om den episoden? Mordmotiv saknades ju inte heller den gången.

Nordlings kritik försöker på ett märkligt sätt bevisa att risken för att bli träffad i den ”nya” linjens löpgrav var ”måttlig”. Dock stupade och sårades ett tiotal män på några timmar. Vilket resonemang förhindrar att kungen under samma förutsättningar träffades av en lika dödlig kula? Helt oavsett om det sköts på den ”gamla” linjen med musköter de föregående dagarna och nätterna, så gjorde norrmännen det den 30 november – det är säkert fastslaget via av varandra oberoende vittnesmål. Dessa kulor tog bevisligen livet av ett antal män några meter från kungens utkiksplats. Enda sättet att undvika att bli träffad vore att helt avstå från att vistas i löpgravarna – vilket kungen dock valde att göra. Mina ballistiska undersökningar visar också att anslagshastigheten och kranieskadorna överensstämmer med en muskötkula avlossad från ett avstånd som motsvarar det mellan den ”gamla” linjens sträckning och fästningens östra delar (liksom med Lynetten och Gåseberget). Hur ”måttlig” än risken för en träff var – den existerade i allra högsta grad i denna den främsta fronten mot fienden. Och en enda kula räcker för att avsluta ett liv. Det är exempelvis den unge löjtnanten Drakenhielm ett stupat exempel på. Denne man blev nämligen träffad av en ”förlupen” norsk kula nästan exakt på samma plats som kungen mindre än ett dygn dessförinnan. Samma sak skedde på kvällen den 30 november 1718. Bland de döda männen fanns den här gången också Sveriges kung. Fru Fortuna hade till slut lämnat Karl XII åt sitt öde.

Att kungen ”helt naturligt mest måste ha tittat rakt fram mot fästningen” är ett nordlingskt påstående som rimmar illa med verkligheten. Istället har kungen i enlighet med normal militär logik spanat utmed fästningens östra front för att studera och bedöma fiendens aktiviteter. Att statiskt stirra rakt fram vore av ingen nytta. Att han endast ”var femte minut för någon sekund”, som Nordling påstår, snabbt skulle ha tittat åt sidan är rent absurt. De märkliga kalkyler Nordling anför för sina påståenden är förvånande för en man som borde ha lite mer insikt än vad han i sin text visar. Betänker man också ansamlingen av officerare som samtalade nedanför kungen, vore det högst märkligt om han i en statisk ställning skulle stirra rakt fram i fem minuter utan att röra en min samtidigt som fienden skjuter från fästningens hela front mot löpgravarna. Därefter skulle han för någon sekund vända på huvudet, företrädesvis nio gånger åt vänster och en gång åt höger om man följer Nordlings resonemang. I boken har jag tydligt redogjort för de huvudrörelser som vore nödvändiga för att överensstämma med en kulbana från fästningen. Till min hjälp har jag haft experter från Karolinska universitetssjukhuset. I inget fall krävdes någon akrobatik från kungens sida. Nordling sannolikhetskalkyler faller därmed platt. (Dessutom undrar jag hur han matematiskt med sådan exakthet som hans kritik redogör för kan ha räknat fram alla dessa siffror.)

Nordling övergår sedan till den av Svante Ståhl företrädda lilla järnkulan. Liksom Ståhl har Nordling missförstått lödighetsbegreppet. Då jag på annan plats (i Karolinska förbundets årsbok 2005 och en artikel här på KarlXII.se) redan har bemött Ståhls uppsats, går jag här inte i detalj in på Nordlings kritik i fallet om den lilla järnkulan. Den intresserade kan läsa ovan nämnda artiklar. Märkligt är det att Nordling inte tycks känna sig trygg i sin mordteori eftersom han inrymmer järnkulan, åtminstone ”ytligt sett” en högre sannolikhet än ”för en norsk muskötkula”.

”De lokala iakttagarna” bedömde enligt Nordling sannolikheten för mord vara högre än för en fiendekula. Han anför livmedikus Melchior Neumanns dröm från april 1723 och Bengt Wilhelm Carlbergs vittnesmål från tiden runt 1762 som fullvärdiga bevis för det. Märkligt nog framgår en helt annan bild ur den myckna korrespondensen från dagarna efter dödsfallet. I samtliga fall redogörs det för hur en fiendekula dödade kungen – allt från en karteschkula till en liten muskötkula. Ingenstans omnämns något mordanslag. Först efter 1760 börjar Carlbergs skrift att florera och sedan uppstår de gustavianska ryktena kring Cronstedts inblandning. För en komplett genomgång av dessa rykten hänvisar jag till motsvarande kapitel i min bok. De visade sig alla vara helt grundlösa.

Nordling talar i sin kritik om ”att man från bakändan av den nya löpgraven kunde se kungen” och därmed träffa hans huvud med ett ”sidoskott”. Frågan är då först och främst vad Nordling menar med ”bakändan av den nya löpgraven”. Om han därmed avser den ”nya” linjens bortre del, ja, då hade kulan trängt in på kungens högra sida! Och ingen bestrider väl idag det faktum att kungen träffades i vänster tinning först? Om han med ”bakändan” istället menar den ”nya” linjens inre del så måste en mördare inifrån löpgraven ha skjutit kungen från bara några meters avstånd utan att bli sedd vare sig av de män som arbetade i den eller kungen. Och för att få kulan att gå in på vänster sida (eftersom kungen enligt Nordling ”mestadels tittade rakt fram” i femminutersintervaller) måste en mördare tvångsmässigt ha stått på den plats varifrån den ”nya” linjen utgick från den ”gamla”. I annat fall skulle ett skott ha tagit i kungens panna. Från den platsen vore avståndet från mördaren till kungen endast några meter och krutstänk skulle ha fastnat runt om ingångshålet på den vänstra ansiktshalvan. Dock spår från sådana har aldrig påträffats.

Nordling menar också att skytten lika väl kunde ha stått ”bakom eller ovanpå den nya gravens vall”. Ja, hade han stått bakom den, hade han varit den person som var mest exponerad för den fientliga elden av samtliga närvarande. Dessutom undrar man stilla hur arbetarna som grävde i den ”nya” linjen skulle ha uppfattat en man som lade sig ovanpå de skanskorgar som skulle fyllas. Eller kungen för den delen. För kunde Nordlings mördare se kungen, ja, då borde kungen rimligen ha sett sin mördare krypa på värnkanten några meter framför honom. Från den positionen hade det dock varit omöjligt att träffa kungen i vänster tinning utan att han vred huvudet åt höger, vilket enligt Nordling skedde en gång av tio huvudvridningar och utgjorde en möjlighet på 200 000. Därtill skulle sprängningsbilden i kungens kranium ha varit total vid ett närskott av det slag som Nordling försöker hävda. Bilderna från 1917 års likundersökning talar dock för ett helt annat scenario.

Den fyragrams reducerade krutladdning som Nordling vurmar för förutsätter att man exakt kände till krutets kvalitet och fuktighetsgrad. Vid en dylik reducerad laddning skulle det ändå ha krävts att mördaren stod 50–100 meter bort från kungen – om man nu inte vill placera kungen någonstans halvvägs nere i slänten mot älven till. Det scenariot ter sig tämligen osannolikt i mina ögon, man skulle till och med kunna säga omöjligt eftersom kungen inte kunde flyga. Uppgiften om att Cronstedt skulle ha varit ”Europas främsta ballistiker” är dessutom helt tagen ur luften. Mig veterligen skrev Cronstedt inte en enda avhandling på området. Däremot utvecklade han de ”geschwinda” laddningar man redan under Gustaf II Adolfs tid hade börjat experimentera med. Hans främsta bedrifter inom artilleriväsendet låg inom det taktiska planet och att han utvecklade ett lättare och mer rörligt artilleri genom förbättringar av styckena och lavetterna. Genom de ovan omtalade skottens vidareutveckling och laddningsförfarandet bidrog han också till att eldgivningens frekvens kunde ökas. Hans innovationer inom sin vapengren kunde svårligen omsättas på handeldvapnen. Så skedde heller inte. Först mot slutet av 1700-talet började förändringar inom det området göra sig gällande – dock det är en helt annan historia.

Till sist, för att understryka sina teorier om ett mordanslag, hänvisar Nordling till det så kallade Tolstadiska dokumentets ”beviskraft”. Cronstedt skall däri ha utpekats som kungens mördare. Han skulle själv ha laddat vapnet och en viss Magnus Stiernros skulle ha avfyrat det. Nordling anför tydligt när dessa rykten uppstod: 1768. Fram till dess hade det varit tyst om saken. Märkligt nog har aldrig originaldokumentet påträffats. Återigen, det rör sig om en våg av sentida rykten utan grund. Dokumentet, så som det återfinns i tryck är såtillvida behäftat med felaktigheter och orimligheter att det kan betraktas som helt värdelöst. Cronstedt befann sig den aktuella kvällen inte vid löpgravarna, utan väcktes av budet om kungens död i sina kvarter. Stiernros befann sig vid sitt truppslag vid Glommen.

Nordling menar i sin slutkläm att ”dödsskottet mycket väl kan ha varit norskt”. Jag håller med honom. Att återigen försöka införa mordteorin lär kräva mer handfasta bevis än det lösa potpurri av antaganden som författaren av kritiken anför.

Karl XII:s dödssätt – en fråga om sannolikhet
Av Carl O Nordling

Blev Gustav II Adolf mördad eller stupade han i strid? All sannolikhet talar ju för att han stacks ner av en fientlig krigare. Men möjligheten finns att det var en svensk som i ond avsikt utdelade dödsstöten i villervallan på slagfältet. Som i många historiska sammanhang är det sannolikheten som gäller som sanning, Strängt taget rör det sig om en historisk teori när man säger att Gustav II Adolf stupade i strid. En mycket sannolik teori, kan man tillägga.

Blev Karl XII mördad eller stupade han i strid? Omständigheterna är avsevärt bättre kända i Karl XII:s fall än i Gustav Adolfs, och teorin om dödssättet borde därför kunna baseras på en fastare grund.

Ändå möter man ofta påståendet att frågan måste lämnas öppen ”enär ingenting kan bevisas”. Påståendet strider mot praxis. Frågan om t.ex. Gustav Adolfs dödssätt har inte ”lämnats öppen” – trots att ingenting kan bevisas.

Men i boken Karl XII:s död – Gåtans lösning påstår sig Peter From tvärtom ha visat att någon mordkomplott inte existerade och att ”ingen mördare kröp ut i ingenmansland för att skjuta kungen.”

Hur bevisar man då att vad som såg ut som ett fientligt skott också var det? En mördare kan ju använda exakt samma ammunition som fienden, han kan skjuta i samma riktning och vid samma tidpunkt som fienden, så att ”ingenting kan bevisas”.

Vad Peter From faktiskt har gjort är att genom skjuttester visa av att skottskadan i Karl XII:s huvud kunde ha orsakats av en omantlad blykula. Man måste inte längre räkna med en ”mordkula” av speciell beskaffenhet.

Som i fallet Gustav II Adolf död blir det därför sannolikheten som avgör Karl XII:s dödssätt. Vilket är mest sannolikt, slumpskott eller lönnmord?

Det politiska läget på dödsdagen var följande: Kungens svåger, greve Fredrik av Hessen-Kassel hade en färdig plan för eventualiteten kungens död. Karl XII:s betrodde rådgivare, baron Görtz, hade den 20 november kungjort en konfiskatorisk förmögenhetsskatt som skulle drabba adeln hårdast. Många adelsmän var – även av andra skäl — förgrymmade på Görtz. Så länge kungen levde kunde man dock inte avlägsna Görtz. I slutet av november befann sig Görtz på Åland i förhandlingar med Ryssland. Han misstänktes försöka få fred med tsaren genom att erbjuda kung Karls systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som svensk tronföljare och måg åt tsaren. En sådan uppgörelse skulle naturligtvis göra slut på Fredriks av Hessen förhoppningar på tronen åt sin gemål, Ulrika Eleonora. Fredrik och hans anhängare hade alltså motiv att undanröja Görtz, vilket i sin tur krävde kungens död.

Den 30 november var Görtz redan på väg från Åland för att rapportera till kungen, som då befarades fatta beslut i tronföljdsfrågan. Men innan Görtz hann fram dog kungen, Görtz kunde arresteras och Fredrik fick möjlighet att sätta sin plan i verket. De som hatade Görtz och ogillade Norgekriget drog förmodligen en suck av lättnad. En av dem var generalmajoren friherre Carl Cronstedt som litet senare skarpt fördömde ”det skadliga norska kriget”. Samme Cronstedt hade för övrigt redan 1713 sökt förmå fältmarskalken greve Magnus Stenbock att svika sin plikt och acceptera ”en snar och hederlig kapitulation”.

Ett dygn efter att Lovisa Ulrika mottagit dödsbudet lät hon utropa sig till Sveriges drottning enligt den instruktion hon fått av sin gemål Fredrik. Det skedde utan riksdagens hörande. Fredrik och hans anhängare genomförde också genast efter dödsfallet flera drastiska förändringar: Den framgångsrika belägringen av Fredrikstens fästning avbröts. Belägringsarmén upplöstes och soldaterna skickades hem. Belägringskanonerna vräktes i sjön. Krigskassan delades ut till generalerna som ”gratifikationer”. Generallöjtnanterna fick 2.000 riksdaler, generalmajorerna 800 — Cronstedt, direktören för artilleriet, dock 4.000. Invasionsarméerna mot Kristiania och Trondheim beordrades retirera. Fredsförhandlingarna med Ryssland lades i nya händer och fick rinna ut i sanden. Friherre Georg Heinrich Görtz, som hade skapat de ekonomiska betingelserna för det pågående fälttåget arresterades och avrättades efter en snabb skenrättegång. Den planerade förmögenhetsskatten annullerades.

Alla dessa åtgärder vidtogs med en snabbhet som saknar motstycke i svensk politik. Systersonen Karl Fredrik blev däremot handlingsförlamad av sorg. Den genomgripande omvälvning som skedde inom dagar och timmar efter Karl XII:s död förutsätter en föregående målmedveten planering. Fredrik visade en handlingskraft långt utöver vad han senare skulle prestera som kung. Ur Fredriks och hans anhängares synpunkt dog Karl XII alltså vid exakt rätt tidpunkt. Ren tur — eller perfekt planering?

I historiskt perspektiv är sannolikheten för kungamord hög. Bland svenska härskare som blivit mördade noteras t.ex. Engelbrekt (1445), Gustav III (1792) och Olof Palme (1986). I Amerika fyra presidenter. Mord är ofta enda möjligheten att avsätta en enväldig härskare. Så också i fråga om Karl XII och Görtz. Och motiv saknades ju inte.

Man inser lätt att Karl XII utsatte sig för risken att bli skjuten när han övervakade löpgravsgrävningen, men glömmer lika lätt att han i egenskap av självhärskare löpte ständig risk var han än befann sig. Risken att bli träffad av en norsk kula var måttlig där kungen exponerade sig i den s.k. gamla löpgraven. Han hade lång erfarenhet i riskbedömning, och han förstod säkert att ta kalkylerade risker. Normännen hade aldrig använt musköteld mot den gamla löpgraven. Det vara först när den framskjutna löpgraven började grävas som de tog till musköterna och då naturligtvis mot de grävande. Det kanske sköts ett par tre tusen muskötskott när kungen var där. Enstaka vårdslösa skott torde ha passerat ovanför bröstvärnet på den gamla löpgraven. Chansen att någon sådan kula skulle träffa en viss tiondels kvadratmeter var högst en på hundra. En överbefälhavare borde inte ta en sådan risk när det inte behövs, men det gjorde alltså kung Karl (liksom senare Dag Hammarskiöld).

Därmed är dock inte sagt att Karl XII verkligen blev träffad av en förlupen norsk kula. Kulan träffade ju vänstra tinningen, trots att kungen helt naturligt mest måste ha tittat rakt fram mot fästningen och sina grävande soldater. Men självklart tittade han ibland åt sidan, kanske någon sekund var femte minut eller så. Låt säga att han under en halv procent av tiden hade vänstra sidan av huvudet vänd mot fästningen. Han kunde alltså mycket väl få ett fientligt skott i vänster tinning. Men nu gick skottet nästan vågrätt genom huvudet i stället för fem grader snett nedåt, fästningskulornas ballistiska bana. Kungen måste alltså ha lutat huvudet åt höger samtidigt som han tittade långt åt höger när han träffades av det osannolika slumpskottet. Det kan han ha gjort men det hände naturligtvis inte varje gång han tittade åt höger. Låt säga i ett fall av tio. Sannolikt exponerade han sig alltså under en halv promille av tiden på det sätt som behövdes för att bli träffad så som skedde. Om risken för träff av en fiendekula var en på hundra så var risken en träff på det sätt som skedde något sådant som en på 200.000.

Svante Ståhl har i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok 2003 pekat på möjligheten av en träff med en rikoschetterande järnkula ur en kartesch från något av de två yttre forten. Avståndet från kungens plats till dessa var 450 resp. 625 m. Kulan skulle ha varit s.k. 10-lödig med (normalt) 20,4 mm diameter. Detta alternativ har till synes en betydligt högre sannolikhet än den hypote­tiska norska blykulan. Bland de premisser som krävs är bl.a. att 10-lödiga järnkulor verkligen fanns på Fredriksten vid tillfället och att de användes på något av de yttre forten den aktuella kvällen. Vidare att det fanns någon sten med flat yta överst i den uppkastade vallen till vänster om kungen, detta för att möjliggöra en rikoschett –- alternativt att kungen lutade kraftigt på huvudet. Slutligen att kulan antingen var något mindre än normala 20,4 mm eller att hålet i Karl XII:s hatt har krympt från 20,4 till 19,5 mm. Med hänsyn till dessa svårbedömda omständigheter är det omöjligt att ange något numeriskt värde för sannolikheten. Ytligt sett förefaller den dock vara betydligt högre än sannolikheten för en norsk muskötkula.

Mycket tyder på att de lokala iakttagarna bedömde sannolikhen för de ovan beskrivna alternativen som låg. Karl XII:s livmedikus Melchior Neumann skrev att han i en dröm fått veta att kungen blivit skjuten av en krypskytt. Dåvarande löjtnanten Bengt Vilhelm Carlberg skrev bl.a. att man i löpgraven inte kunde avgöra om skottet kom från långt eller nära håll. Han tillade att det fanns ett och annat ytterligare att notera, men att han inte ville nämna annat än det han själv sett. Carlberg ansåg det också vara viktigt att påpeka att man från den nya vallgraven kunde se kungens huvud. Allt detta antyder att Carlberg kanske visste mer än vågade sätta till pappers. Efter Carlbergs död hörde en engelsk historiker omtalas att Carlberg hade ansett att skottet som dödade kung Karl kommit från en musköt eller pistol.

Generalen Friherre Carl Gustaf Dücker var en av dem såg kungens lik den aktuella natten. På grund av skottriktningen bedömde han att kungen blivit mördad. Den framstående läkaren Neumann hade 18 års erfarenheter av skottskador, och den intuition som framträdde i hans dröm var antagligen grundad på noggrann undersökning och utfrågning av ögonvittnen. Men visst kan båda ha misstagit sig.

Låt oss nu i stället försöka bedöma sannolikheten för ett lönnmord. Vi har redan sett att motiv att döda kungen existerade — och dessutom var särskilt aktuellt den 30 november. Carlberg intygade att man från bakre ändan av den nya vallgraven kunde se kungen — och därmed träffa hans huvud med ett sidoskott sådant som det som träffade kungen. Naturligtvis kunde skytten lika väl skjuta från en position bakom eller ovanpå den nya gravens vall. Svårigheten bestod i att anpassa krutladdningen så att mynningsflamman reducerades till ett minimum men att kulan ändå hade energi nog tränga igenom skallen. Det krävdes avancerad kunskap för att inse att laddningen borde innehålla mellan tre och fyra gram krut i stället för normala 16 à 20. Det fanns i belägringsarmén en officer som tämligen säkert hade den erforderliga kunskapen, nämligen förutnämnde Carl Cronstedt. Han var Europas främste ballistiker och hade introducerat flera innovationer på skjutteknikens område.

Just denne samme Cronstedt är föremålet för ett rykte om medverkan i ett mord på Karl XII som har kommit till eftervärlden i fem traditioner. Dessa härrör från olika personer i Cronstedts närhet och publicerades resp. 1768, 1772, 1776, 1847 och 1862. Enligt 1768 års version skulle Cronstedt endast ha laddat mordvapnet. Alla versionerna handlar om bekännelser gjorda av Cronstedt under hans sista tid. Det förefaller tämligen osannolikt att en så speciell uppgift som att Cronstedt laddat mordvapnet skulle ha uppkommit utan grund. Sannolikheten för en genomförd mordkomplott är därmed väl så stor som frånvaron av en sådan. Även om dödsskottet mycket väl kan ha varit norskt är alltså mordteorin betydligt mer sannolik än ”fästningsteorin”. Vi accepterar att Gustav II Adolfs ”stupade i strid” på grund av att detta alternativ är mera sannolikt än att han blev mördad. Det borde vara lika naturligt att kalla Karl XII:s dödsorsak ”mord” eftersom detta är det överlägset mest sannolika av de möjliga alternativen.

Här finner du Peter Froms svar på kritiken…