I samarbete med Canadian Institute of Ukrainian Studies vid University of Alberta, Kennan Institute at the Woodrow Wilson International Center for Scholars kommer Harvard Ukrainian Research Institute (HURI) att behandla Poltavaslaget för 300 år sedan med en internationell konferens.

En tyngdpunkt vid konferensen blir minnet av hetman Ivan Mazepas död i september 1709. Det blir deltagare från Ukraina, Förenta Staterna, Sverige, Österrike, Kanada, Tyskland, Skottland, Italien och Ryssland. Sammanlagt kommer 25 papers att presenteras.

Poltavaslaget var en geopolitisk händelse av stor betydese och detta kommer att skildras under de två dagarna.

HURI:s konferens indelas i sessioner: historiskt minne, myt och fakta kring slaget och synen på Mazepa som människa, fältherre, nationalhjälte, älskare, och rollen som europeisk inspiratör i Ukraina. Arkitektur, musik, konst och litteratur kommer att behandlas.

Trots att jag i flera fall kände till de faktoider som behandlas, har det varit intressant att läsa Olaussons redogörelse för hur de uppkommit. Det är ofta rätt oproblematiska saker som tas upp, som ovanstående citat, lagda i munnen på personer som fått sina liv grundligt genomlysta. Det blir då att gå till nutida auktoriteter och konstatera att det inte finns någon grund för påståendet, och att rekonstruera processen när faktoiden skapades. Här har Olausson gjort en betydelsefull insats genom att sammanställa ett stort antal sådana fall.

Mer tveksamt huruvida det verkligen är en faktoid, eller vad som är faktoiden, blir det i avsnittet ”Heidenstam var nazist”. Efter den braskande rubriken följer en begreppsförvirring mellan ”nazist” och ”nazistsympatisör” i Olaussons resonemang. Huruvida Heidenstam var nazist, nazistsympatisör eller bara tyskvänlig är fortfarande en omdebatterad fråga, som knappast finner sitt svar här. Resonemanget bygger på att uppfattningen om Heidenstams läggningar åt det nazistiska hållet beror på en felläsning av ett parti i en av hans böcker. Men detta är att göra frågan för enkel för sig, eftersom det är ett flertal av Heidenstams böcker som brukar anföras i dessa sammanhang, och dessutom de yttranden han gjorde till personer i omgivningen och i intervjuer.

Olausson menar även att det faktum att Heidenstam var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland inte kan anföras som bevis för att han var nazist, eftersom Heidenstam vid det tillfället var för sjuk för att vara medveten om vad han gjorde. Om man ska vara noga, och det ska man väl vara när man diskuterar faktoider, så var Heidenstam aldrig medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Han skrev bara under uppropet för föreningens bildande år 1938. Med detta i bakhuvudet blir Olaussons resonemang lite märkligt när han dessutom menar att allt kanske inte gick till på rätt sätt när Heidenstam blev medlem. Inte minst blir resonemanget märkligt eftersom han tycker sig se detta som del av en mer allmän tendens att dåtida nationalsocialister strävade efter att infoga kända svenskar i sina medlemsmatriklar.

De exempel som Olausson tar upp på kända svenskar som möjligen av olika syften infogades i nationalsocialisternas medlemsmatriklar skulle alltså för det första vara Heidenstam, vilket då verkligen kan ifrågasättas eftersom Heidenstam inte förekommer i nämnda medlemsmatrikel. Dessutom var Riksföreningen Sverige-Tyskland ingen nationalsocialistisk organisation. Vidare kan även det andra exemplet Olausson tar upp, Ernst Wigforss, ifrågasättas. Han hänvisar här till att Wigforss troligen blivit upptagen som prenumerant av en tidning på Per Engdahls bevåg och därför kommit med i en förening, och av den anledningen sedan listats i boken ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-1945” av Tobias Hübinette. Problemet är bara at Ernst Wigforss inte förekommer i den boken.

Nämnas kan också att inte heller Selma Lagerlöf, som Olausson nämner som ett exempel på hur tveksam Hübinettes klassificering av svenskar som ”nazister” är, förekommer i den bok Olaussons utpekar som källa. Går man vidare i ”Faktoider” kan man säkert hitta andra exempel på resonemang och källhänvisningar som kan ifrågasättas. Särskilt när det gäller ämnen som historia är ju dessutom ”specialisterna” på området sällan helt ense, och det görs ständigt nya fynd och tolkningar. Men trots skönhetsfläckar som det ovan beskrivna avsnittet är boken som helhet ett värdefullt inslag i vilken bokhylla som helst. Att en del kan ifrågasättas och att kunskapsfältet hela tiden förändras är snarare argument för en utgivning i en förbättrad och uppdaterad upplaga, än argument för att avstå från att köpa boken.

Författare: Peter Olausson. Titel: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Förlag: Forum. Utgivningsår: 2007. Antal sidor: 384.

”Har du hört, huru det gick till, då Karl den tolvte var till påven och tog bort skatten från Sverige? – Jaså, inte det, inte! Då ska jag ta och berätta det för dig. Jo, si Sverige betalade skatt till påven så sent som på Karl den tolvtes tid. Då nu Karl var där nere i Turkiet och bråkade, hittade han en gång på, att han skulle ta och fara och hälsa på hos påven i Rom. – Det blev väl lite långsamt för kungen, då han inte fick kriga med någon ordning, och då var det väl inte så värst lång väg heller. Så han tog och kilade iväg dit. Påven han satt i ett glasskåp och sträckte fram ena foten och ville, att Karl skulle kyssa honom på stortån. Men det var detta, som Karl den tolvte inte brydde sig om att göra. Han drog i stället sin värja och sade till påven: – Drar du inte in tassen, så hugger jag af den! Påven fick förstås lov göra så, för han visste, att den där karlen inte var så nogräknad på ett hugg fram och åter. Och Karl den tolvte kysste inte påven varken på tån eller nå´n annanstans.

Nu hade påven i sitt rum vapen från alla de riken som voro skyldiga betala honom skatt. Karl stod och tittade på alla de där vapnen en stund, och så fick han slutligen se det svenska vapnet sitta längst nere vid golvet. Då ville han veta, varför påven givit ett av de mäktigaste rikena i hela världen en så ringa plats. – Joo, svarade påven, det är därför, att Sverige inte betalat skatt på flera herrans år! Då befallde honom Karl den tolvte, att han skulle ta och hänga svenska vapnet ända upp under taket, och så skulle han ta och kvittera Sveriges påfveskatt för evärderlig tid. – Kvittera eller dö, och det på eviga fläcken, röt Karl. Och som han med samma syntes beredd att sopa till, blef det ingen betänketid för gubben utan han fick allt skynda sig göra som kungen ville ha det både med skulden och vapnet. Sen dess ha vi inte betalat någon skatt till påven, och inte lär vi väl komma att göra det heller, för jag tänker nog att kvittot finns kvar, ifall påven skulle ta sig för att kräva på den där gammalskulden. – Han var inte så värst dum att sköta affärerna, Karl den tolvte!”

Någon som heter Anders Jonsson skrev om Kung Karls Slaktarebänk — och Bengt har redan varit där och kommenterat artikeln.

Prisvärda karoliner är en intressant artikel jag snubblade på. Jag lärde mig nämligen att de karolinska värjorna av modell 1685 är något av det finaste man kan ha i en vapensamling. 87 000 kronor fick någon ge för en kavallerivariant av modell 1710. En modell 1685 gick för 55 000 kr. Den förstnämnda modellen togs fram i tätt samspråk med Karl XII specifikt för kavalleriet (om nu någon är intresserad av lite vapenhistoria).

Till sist vill jag gärna tipsa om hotellet Carl XII i Ed i Dalsland. Varför inte ta en tripp till fästningen Fredriksten i Halden och smaka lite på dramatisk svensk-dansk-norsk historia — övernatta kan du sedan göra på hotell Carl XII i Ed. Det kan bli en minnesvärd tripp.

I stället för att se ett militärt nederlag mot Ryssland som oundvikligt, vilket hade varit realistiskt och ett naturligt inslag i småstatstillvaron, menar Wijkmark att det var en rest av stormaktstänkande att vägra ge upp Finland. En finsk separation från Sverige var något som en stor del av det välbeställda skiktet i Finland, som av omständigheterna tvingades att tänka i mer realistiska banor, i tysthet skulle strävat efter. Här kan man då invända att det under Gustaf III:s impopulära och inte särskilt framgångsrika krig mot Ryssland 1788-90 inte gick att mobilisera någon större del av den finska adeln för en finländsk separatism. Anjalaförbundets uppror var främst sprunget ur ett missnöje med Gustaf III och kriget. Att de välbeställda i Finland efter 1809 blev lojala ryska undersåtar bevisar inte att de tidigare haft separatistiska strävanden.

En som med stor sannolikhet tänkte i separatistiska banor var, enligt Wijkmark, kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt. Hans fel bestod i att han gav upp Sveaborg för tidigt, och därför blev han, tillsammans med Gustaf IV Adolf, utsedd till syndabock för det förlorade kriget. Wijkmark utesluter att Cronstedt blivit mutad och går igenom tre förklaringar till hans tidiga kapitulation. Det första är hopplöshetsmotivet, Finland var redan förlorat, bäst att göra pinan kort. Det andra är att Cronstedt skulle ha ingått i en konspiration med hertig Karl för att föra denne till makten. Något som Wijkmark avfärdar för att det är osannolikt och inte har stöd i källorna. Den tredje är psykologiförklaringen, ryssarna skulle ha vunnit genom psykologisk krigföring. Även denna förklaring avfärdas av Wijkmark främst eftersom det är svårt att tro att en intelligent och välinformerad kommendant som Cronstedt skulle falla för så enkla trick.

Den förklaring som i stället omhuldas av Wijkmark är hopplöshetsmotivet i kombination med humanitära motiv. Cronstedt kände en omvittnad omsorg för de människor han ansvarade för. Han skulle då ha velat undvika att gå till historien som mannen som kunde ha undvikit ett blodbad, utan föredragit att bli betraktad som landsförrädare. Här haltar dock Wijkmarks resonemang betydligt då han samtidigt menar att de 2 000 civila som fortfarande befann sig på Sveaborg då belägringen inleddes, men kunnat evakueras tidigare, kanske Cronstedt låtit stanna kvar för att underlätta en kapitulation. Det humanitära motivet blir då en ursäkt och, liksom det separatistiska, en förklaring med föga stöd i resonemang och källor.

Undertecknad skickade den 29/2 ett par frågor i ett mail till Bildts pressekreterare Sara Malmgren. Vad jag ville veta var mer om besöket i Bender och om Karl XII används som en historisk länk mellan Sverige och Moldavien. Frågorna är obesvarade.

Bilder från de aktuella dykningarna efter massgraven i Essandsjön visas, liksom konstnären Alf Lannerbäcks bilder med karoliner-motiv. En specialvisning av muséets fynd på temat har även utlovats. För den yngre publiken väntar aktiviteter som gjutning av tennsoldater. Läs hela programmet här: www.jamtli.com/6873.karolinerhelg.html

”Vid början av år 1700 var Karl XII, Sveriges konung, 18 år och en ganska angenäm karaktär. Han älskade kvinnor och nöjen i allmänhet och över allt älskade han vin. Han struntade i sina rådgivare och i riket och roade sig och sov. Men kungarna av Danmark och Polen och Peter den store, Rysslands tsar, konspirerade och önskade nästan på en gång Sveriges undergång.

Men en dag under rådsförhandlingarna, medan rikets herrar diskuterade vad de skulle göra, drog Karl XII ned sina ben från bordet, reste sig upp och antog en min likt en man, som har fattat ett energiskt beslut och är orubblig i detta, och yttrade: – `Mina herrar, jag har beslutat göra slut på mina fiender. Jag anfaller den förste, som vågar säga någonting, jag besegrar honom, och när jag har segrat hoppas jag även göra de andra en smula rädda.´ De gamla rådgivarna tittade tysta på varandra under dessa ord. Men slutligen, besegrade av det energiska uttrycket hos deras suverän och ängliga att synas mindre modiga än han, grepos de av ögonblickets tjusning, och bådo honom omedelbart ge order om krig.

I början av maj, då han såg att fienderna icke beslöto sig för att anfalla honom, rustade Karl sin flotta på 43 skepp, tog själv kommandot och seglade i väg för att kriga mot Danmark. Då han kommit sju mil från Köpenhamn, utan att fiendens flotta hade vågat angripa honom, beslöt han att gå i land, för att därifrån angripa staden medan skeppen blockerade hamnen. Sina holländska och engelska bundsförvanter brydde han sig inte ett dugg om. Dem lämnade han mitt i havet på sina fregatter.

Karl och hans män stego så i småbåtarna och rodde mot land. Men när de voro på trettio meters avstånd från land, följde alla suveränens exempel och kastade sig i vattnet och tågade vidare med vattnet gående upp till hakan. Den danska flottan vågade ingenting göra och de trupper, som skulle försvara Köpenhamn hunno knappt få syn på den nära fienden förränn de upplöste sig i vild flykt. Karl hade vunnit segern redan innan han hunnit i land.

Rysslands tsar ville han ta livet av. Han kunde inte förlåta honom att han höll tre ambassadörer i Stockholm, som varje minut svuro på deras suveräns absoluta fredsvilja. Tsaren ville också ha en krigsanledning, och då sade han att de livländska köpmännen togo för mycket betalt för de matvaror de levererade till hans ambassadör i Riga. Med knappt fyratusen man slog Karl därefter 100 000 ryssar vid Narva.´

Källor

Amenius, Ragnar (1942). Beckman, Birger. I: Svenska män och kvinnor. Bd 1.

Stockholms-Tidningen 1932-11-01

Vi ber om överseende för detta. Dock kommer sajten att att från och med lördag vara snabbare och mer tillgänglig för fler samtidiga besökare.

Nya KarlXII.se kommer att tuffa på en dubbelkärnad Intel-processor och databasen köras ifrån ett RAID-kit. Självklart är grunden ett Linux-system med Apache-server och MySQL för databashanteringen. Gränssnittet bygger på famösa WordPress.

Här är Freds brev:

”Hei. Jeg så en film på tv når jeg var liten som jeg tror handlet om svenskenes mislykkede angrep på Trondheim og retrett over Tydalfjellet i 1718. Men ikke funnet noe info om denne på internett. Vet ikke om den var svensk eller norsk, men temmelig sikker den var i svart/hvitt. Den satte dype spor i et ungt guttesinn. Vet du noe om en slik spillefilm og om det er mulig å få tak i den på noen måte?
Vennlig hilsen Fred Are Isene”

Svar kan lämnas i kommentarform direkt här.