Exhib. på Christ. Rådhuus den 5 Decembr. 1720

Edla Högacktad och Lagfahrne H:r Borgmästare och Råd
Höggunstige Herrar!

För Edla och Högacktad Magistraten är Jag fattig och Een sörjande Enckia högel: föranlåten mig beklaga och uptäckia dhet I går som war d. 3 hujus när Bönestunden war fulländat i Stora Kyrckian, gingo Scholedisciplarna på hemwägen, när dhe kommo wed H:r Rådman Wannebergs boo, der kommo några aff Hantwärckarnas lärodrängar och antastade dem på det Lilla Torget, slogo och förfölgde dem att dhe måtte taga flyckten till mitt huus, och der dhe woro inkomne och Jag förnam att dhe wille slå och tracktera dhem, då slog Jag min dörr i låss, och där dhe förfölljare  kunna iche komma ind, som war Mest. Jören Sallamackares Gesäll och dräng med flere och spjärnade på dörren, att den språng up, så att låsen blef förderfwat och nökelen i stycken bruten och war så många Poikar och Lärodränger, att Jag intet kunna observera huru många dhe woro, ty dhe foro in i Husen och på Lofften, sökiande effter Scholepäblingarna, som dhe kallar dem att wille slå och illa hantera dhem, så att Högwällborne H:r Baron och Landzhöfdingens folck hörde den tumult och upror som dhe föröfwade, att Hans Höga Nådes Karl kom sielf In till mig och förmanade them att the skulle fara med fred elliest skulle Hans höga Nådh låta straffa dhem.
Jag har alla dagar hafft Scholes personer till huse, som nu äro både Präster och studenter, och den manneer håller Jag så lenge Gudh unner mig sielf Huuswarelse, ty dhersom dhe giörer intet det som  Rätt är, så är dher Rector och Colleger i Scholan, klaga för dem så kan dhe få sin tillbörlig straff och icke sielfwa hembna dhem, in summa dhe kan hwarcken gå i Chorsång i bönestunden eller i Skolen för Lärodrängarnes Lurande, hugg och slag; Men Jag fattig Enckia infaller med ödmiuck bön till Edle Magistraten, att dhe som har giort wåld och hemgång på een fattig Enckias Huus, måtte blifwa lagl. afstraffade, ehuru dheras Mästare håller med dhem, Jag är een fattig Enckia Jag har intet förswar uthan Gudh och den Nådiga Öfwerheten, bewacktandes här öfwer een Nådgunstig Resolution och stedse förblifwandes

Edle, högacktad och lagfahrne
Magistratens

Ödmiukaste Tiänarinna
Gunnel Sahl. Bodel Wagnmans

Källa: Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv F I a : 117

1. Eberhardine Luise av Württemberg (11/10 1675-26/3 1707)
2. Sophie Eleonore av Braunschweig-Wolfenbüttel-Bevern (5/3 1674- 14/1 1711), kanonissa i Gandersheim
3. Sophia Luise av Mecklenburg-Schwerin-Grabow (16/5 1685- 29/7 1735), gift 28/11 1708 med Fredrik I av Preussen.
4. Lovisa Dorothea Sophia av Brandenburg (29/9 1680-23/12 1705), gift 1700 med den senare Fredrik I av Sverige
5. Maria Elisabeth av Holstein-Gottorp (21/3 1678-17/7 1755), abbedissa i Quedlinburg
6. Sophia Hedvig av Danmark (28/8 1677-13/3 1735)

Detta är de prinsessor som brukar nämnas som tänkbara kandidater före det stora nordiska krigets utbrott, men i realiteten torde flera av dem kunna avskrivas. Nr 1 var sjuklig och nästan 7 år äldre än Karl XII och nr 2 torde grunda sig i ett missförstånd. Även nr 4, 5 och 6 var äldre än Karl XII, vilket torde ha gjort dem mindre lockande ur svensk synpunkt.

När kriget bröt ut hade den tänkte brudgummen dessutom ännu inte fyllt 18 år, så man kan förstå att äktenskap inte var något som han ansåg brådskade.

Nätverket Armfeldts karoliner har bl.a. ordnat så att det finns 6 karolinercenter och 6 infopunkter efter marschvägen, och har tagit fram en broschyr med kartor. Bakom nätverket står det jämt-trönderska utvecklingsbolaget Naboer, som samarbetar med flera kommuner i gränstrakterna, turistföreningar, Armémuseum i Stockholm och andra muséer i Sverige och Norge, de båda ländernas försvarsmakter, föreningar och företag med koppling till karolinerprodukter.

Motståndet mot exploateringen av området och byggandet av Ochta Centr har på senare tid tilltagit och det har inletts en process som, om den samlar tillräckligt stöd, kommer att utmynna i en folkomröstning om områdets öde. UNESCO har hotat att stryka S:t Petersburg från världsarvslistan om projektet genomförs, analogt med vad som hände med floddalen vid Dresden efter byggandet av en ny, fyrfilig bro. För inte länge sedan ifrågasattes lokaliseringen t.o.m. av talmannen i ryska duman Boris Gryzlov, en av premiärminister Putins förtrogna.

Det för en utomstående egendomliga är dock att arbetet på platsen fortgår, trots kvarstående såväl politiska som juridiska frågetecken. Det har redan genomförts ett par s.k. provgjutningar och fler är planerade under december månad. Enligt vad en av de ledande arkeologerna i S:t Petersburg skriver på sin blogg kommer detta i praktiken att leda till lämningarna förstörs.

Onekligen framstår det som ganska egendomligt att den historiska staden S:t Petersburg ska ”prydas” av ett 400 meter högt glasmonster. Ur svenskt perspektiv är det förstås extra sorgligt när detta kombineras med en förstörelse av lokala svenskminnen.

I artikeln gör författarna ett par anmärkningsvärda påståenden. Sålunda uppges att dåtidens ”armégevär” avlossade järnkulor, vilket naturligtvis strider totalt inte bara mot alla vedertagna föreställningar utan också mot mängder av samtida källmaterial. Järn användes i artilleripjäser (för vanliga lod och större druvhagel), men i handeldvapnen var blykulor givetvis det normala.  Att Karl XII skulle ha sårats i foten av en järnkula med en diameter på 18-20 mm ter sig därför som en mycket osannolik förmodan.

Det märkligaste i sammanhanget är dock illustrationerna och avsaknaden av källhänvisningar. Röntgenbilderna från 1917 är uppenbart hämtade från något annat än den vanliga källan, d.v.s. de publicerade undersökningsresultaten. Författarna har av allt att döma skaffat fram originalmaterialet, vilket betyder att de lagt ner ett betydande arbete på artikeln. Å andra sidan är det vid en genomläsning mycket lätt att se varifrån stora delar av stoffet är hämtat – Vilhelm Djurbergs artiklar om Melchior Neumann i Karolinska Förbundets årsbok (KFÅ) 1912 (i synnerhet) resp. 1913.  Inte bara de innehållsmässiga likheterna är påfallande, även åtskilliga formuleringar skvallrar tydligt om beroendet. *

Så varför då inte tydligt ange detta? Med tanke på den forskningsinsats som Djurberg gjorde kunde det väl ha varit lämpligt att nämna den på ett par rader? ”Artikeln bygger i huvudsak på…”

Mystisk är också kombinationen av originalplåtar och sådana påståenden som att dåtida ”armégevär” laddades med järnkulor. Hur kan man å ena sidan vara väldigt initierad och å andra sidan göra rent fundamentala misstag?

* Jämför t.ex. Djurbergs formulering (KFÅ 1912, s. 88 f):

”Det var en motsträfvig patient Neumann fick att behandla i Karl XII. Förflyttningen inomhus föll ej konungen alls i smaken. Han ville ut midt bland sina trupper igen. Redan dagen efter olycksfallet gaf derför Karl XII befallning om att han skulle föras ut till sitt tält igen. Detta motsatte sig emellertid de behandlande fältskärerna och omgifningen, i det de förehöllo konungen, att kuren så skulle blifva både svårare och långsamme. Motvilligt lydde Karl XII slutligen deras råd. Trupperna ville han dock hafva i sin omedelbara närhet, hvarför först drabanterna och sedan den öfriga hären fingo inflytta i staden.”

med följande passus i Läkartidningen:

”Efter förbindningen bär drabanterna kungen på en säng in till staden Krakow och till ett hus med lugn och ro och värme. Men det är en motsträvig patient Neumann får ta hand om. Förflyttningen inomhus faller inte alls kungen i smaken. Han vill ut bland sina trupper igen, bo bland manskapet. Endast motvilligt fogar han sig i Neumanns och andras råd att låta bli. Det blir i stället först drabanterna, sedan den övriga hären, som får flytta in till staden.”

Det är Arnulf Haga som regisserar. 130 aktörer deltar och 30 livs levande hästar finns med på scenen. Professionella skådespelare är Paul Ottar Haga i rollen som general Armfeldt, och Ingrid Bergström som tydalsjänta. Mer information på: www.karolinerspelet.no

Så här skrev Martin Nordvik i Adresseavisen om 2008 års föreställning:

”Naturligvis er det et ekstremt risikabelt opplegg: Utendørs teater midtvinters, et kjempeprosjekt med profesjonelle aktører, et hundretalls amatørskuespillere, mange, mange hester. Desto er imponerende er det når alt glir i en velsmurt forestilling. Fra åpningen hvor publikum en liten stund blir sittende med scenen i stummende mørke, stillheten rundt, stjernehimmelen over. Så lyssettes skogholtet bak gårdstunet, Sommerros musikk gir tragedien et forspill en natteleir for den store hæren med blaffrende regimentsbannere i fakkelskjæret? før arenaen forvandles til….
…Tydalsaktørene har rutine i vinterspill og viser imponerende disiplin.”

I samarbete med Canadian Institute of Ukrainian Studies vid University of Alberta, Kennan Institute at the Woodrow Wilson International Center for Scholars kommer Harvard Ukrainian Research Institute (HURI) att behandla Poltavaslaget för 300 år sedan med en internationell konferens.

En tyngdpunkt vid konferensen blir minnet av hetman Ivan Mazepas död i september 1709. Det blir deltagare från Ukraina, Förenta Staterna, Sverige, Österrike, Kanada, Tyskland, Skottland, Italien och Ryssland. Sammanlagt kommer 25 papers att presenteras.

Poltavaslaget var en geopolitisk händelse av stor betydese och detta kommer att skildras under de två dagarna.

HURI:s konferens indelas i sessioner: historiskt minne, myt och fakta kring slaget och synen på Mazepa som människa, fältherre, nationalhjälte, älskare, och rollen som europeisk inspiratör i Ukraina. Arkitektur, musik, konst och litteratur kommer att behandlas.

Efter min senaste artikel om den äventyrlige ingenjören m.m. William Sjögren har jag varit i kontakt med Ingegerd Björklund. Hon har forskat en del kring Sjögren, som var hennes barns farfars morbror. När hon träffade Sjögren på 1960-talet upplevde hon honom som en färgstark person som hade mycket att berätta om de motortävlingar han varit med om, och om sina eskapader i Tyskland. Hon lade inte så många detaljer på minnet just då, men skriver att ”Han var en sällskapsmänniska och tyckte om att synas och gick mycket på restauranger och krogar så har han sett Hitler & Co på en restaurang har han säkert skaffat sig en anledning att presentera sig.”

De foton, som Ingegerd har haft vänligheten att skicka, visar handlingar som funnits i familjens ägo och de bekräftar en del tidigare uppgifter. Där finns en liten skylt daterad november 1918 som talar om att svenske medborgaren William Sjögren, som bor på Oranienstrasse 107, står under beskydd av den svenska legationen i Berlin. Där finns även den artikel som tidigare nämnts från ca 1932 (av signaturen ”Beson”)  i Stockholms Dagblad, eller egentligen Stockholms-Tidningen (de två tidningarna slogs ihop 1931 och hade en tid namnet Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad). Vilket datum artikeln infördes är fortfarande oklart, men här återges den i sin helhet:

”Stor expert på förgasare till Stockholm

28 år i utlandet – nu återbördad

Förgasarproblemen bilda bilvetenskapens måhända besvärligaste gebit, och tyvärr har det nog varit så, att svenska bilverkstäder i allmänhet inte ägnat förgasarens funktioner och fel en fullt så stor uppmärksamhet, som de varit förtjänta av – det har här hemma ofta ställt sig svårt att få en förgasare av mera invecklad konstruktion fullt fackmannamässigt omskött. Bristen på kunnigt folk har varit kännbar, men den har dess bättre avhjälpts i dessa dagar. En svensk ingenjör William Sjögren, som tillbragt de senaste 28 åren utomlands och utvecklat sig till en förgasarexpert av högsta rang, har av de dåliga tiderna lockats hem och etablerat sig i Stockholm, närmare bestämt Solnavägen 1, där han öppnat firman Förgasarecentralen.

Under sina kringflackande år har ingenjör Sjögren i snart sagt alla länder studerat förgasarproblemen sådana de uppenbara sig på skilda märken: han har tillbragt många år på amerikanska förgasarcentraler, skött Strombergs injusteringar under sex Tysklandsår, arbetat hos Solex och Zenith, och under kriget var svensken anställd i tyska generalitetet med uppgift att fara omkring på de olika fronterna och sköta om bilars, stridsvagnars, flygmaskiners och zeppelinares förgasare. Han har tävlingskört med Fritz Opel och trimmat förgasarna för åtskilliga av kontinentens främsta racerstjärnor.

Och nu har som sagt ingenjör Sjögren återvänt till fosterjorden och vill visa sina konster, bl.a. har han bett att få visa sin skicklighet för St.T.D. Vi släppte honom lös på en stor Scheblerförgasare, en väldig apparat med elva munstycken. Även denna sinnrika historia befanns emellertid ingenjör Sjögren ha på sina fem fingar; han åstadkom underverk med den, och vagnen, som Schebler sitter i, har fått sina köregenskaper högst väsentligt förbättrade. Vi ha alltså goda erfarenheter av ingenjör Sjögrens skicklighet och anse oss med gott samvete kunna rekommendera honom. Till Rämen blir han förmodligen ypperlig att ha till hands för våra verkliga fortkörare.”

(Bilden visar William Sjögren ca 1916)