1. Eberhardine Luise av Württemberg (11/10 1675-26/3 1707)
2. Sophie Eleonore av Braunschweig-Wolfenbüttel-Bevern (5/3 1674- 14/1 1711), kanonissa i Gandersheim
3. Sophia Luise av Mecklenburg-Schwerin-Grabow (16/5 1685- 29/7 1735), gift 28/11 1708 med Fredrik I av Preussen.
4. Lovisa Dorothea Sophia av Brandenburg (29/9 1680-23/12 1705), gift 1700 med den senare Fredrik I av Sverige
5. Maria Elisabeth av Holstein-Gottorp (21/3 1678-17/7 1755), abbedissa i Quedlinburg
6. Sophia Hedvig av Danmark (28/8 1677-13/3 1735)

Detta är de prinsessor som brukar nämnas som tänkbara kandidater före det stora nordiska krigets utbrott, men i realiteten torde flera av dem kunna avskrivas. Nr 1 var sjuklig och nästan 7 år äldre än Karl XII och nr 2 torde grunda sig i ett missförstånd. Även nr 4, 5 och 6 var äldre än Karl XII, vilket torde ha gjort dem mindre lockande ur svensk synpunkt.

När kriget bröt ut hade den tänkte brudgummen dessutom ännu inte fyllt 18 år, så man kan förstå att äktenskap inte var något som han ansåg brådskade.

Motståndet mot exploateringen av området och byggandet av Ochta Centr har på senare tid tilltagit och det har inletts en process som, om den samlar tillräckligt stöd, kommer att utmynna i en folkomröstning om områdets öde. UNESCO har hotat att stryka S:t Petersburg från världsarvslistan om projektet genomförs, analogt med vad som hände med floddalen vid Dresden efter byggandet av en ny, fyrfilig bro. För inte länge sedan ifrågasattes lokaliseringen t.o.m. av talmannen i ryska duman Boris Gryzlov, en av premiärminister Putins förtrogna.

Det för en utomstående egendomliga är dock att arbetet på platsen fortgår, trots kvarstående såväl politiska som juridiska frågetecken. Det har redan genomförts ett par s.k. provgjutningar och fler är planerade under december månad. Enligt vad en av de ledande arkeologerna i S:t Petersburg skriver på sin blogg kommer detta i praktiken att leda till lämningarna förstörs.

Onekligen framstår det som ganska egendomligt att den historiska staden S:t Petersburg ska ”prydas” av ett 400 meter högt glasmonster. Ur svenskt perspektiv är det förstås extra sorgligt när detta kombineras med en förstörelse av lokala svenskminnen.

I artikeln gör författarna ett par anmärkningsvärda påståenden. Sålunda uppges att dåtidens ”armégevär” avlossade järnkulor, vilket naturligtvis strider totalt inte bara mot alla vedertagna föreställningar utan också mot mängder av samtida källmaterial. Järn användes i artilleripjäser (för vanliga lod och större druvhagel), men i handeldvapnen var blykulor givetvis det normala.  Att Karl XII skulle ha sårats i foten av en järnkula med en diameter på 18-20 mm ter sig därför som en mycket osannolik förmodan.

Det märkligaste i sammanhanget är dock illustrationerna och avsaknaden av källhänvisningar. Röntgenbilderna från 1917 är uppenbart hämtade från något annat än den vanliga källan, d.v.s. de publicerade undersökningsresultaten. Författarna har av allt att döma skaffat fram originalmaterialet, vilket betyder att de lagt ner ett betydande arbete på artikeln. Å andra sidan är det vid en genomläsning mycket lätt att se varifrån stora delar av stoffet är hämtat – Vilhelm Djurbergs artiklar om Melchior Neumann i Karolinska Förbundets årsbok (KFÅ) 1912 (i synnerhet) resp. 1913.  Inte bara de innehållsmässiga likheterna är påfallande, även åtskilliga formuleringar skvallrar tydligt om beroendet. *

Så varför då inte tydligt ange detta? Med tanke på den forskningsinsats som Djurberg gjorde kunde det väl ha varit lämpligt att nämna den på ett par rader? ”Artikeln bygger i huvudsak på…”

Mystisk är också kombinationen av originalplåtar och sådana påståenden som att dåtida ”armégevär” laddades med järnkulor. Hur kan man å ena sidan vara väldigt initierad och å andra sidan göra rent fundamentala misstag?

* Jämför t.ex. Djurbergs formulering (KFÅ 1912, s. 88 f):

”Det var en motsträfvig patient Neumann fick att behandla i Karl XII. Förflyttningen inomhus föll ej konungen alls i smaken. Han ville ut midt bland sina trupper igen. Redan dagen efter olycksfallet gaf derför Karl XII befallning om att han skulle föras ut till sitt tält igen. Detta motsatte sig emellertid de behandlande fältskärerna och omgifningen, i det de förehöllo konungen, att kuren så skulle blifva både svårare och långsamme. Motvilligt lydde Karl XII slutligen deras råd. Trupperna ville han dock hafva i sin omedelbara närhet, hvarför först drabanterna och sedan den öfriga hären fingo inflytta i staden.”

med följande passus i Läkartidningen:

”Efter förbindningen bär drabanterna kungen på en säng in till staden Krakow och till ett hus med lugn och ro och värme. Men det är en motsträvig patient Neumann får ta hand om. Förflyttningen inomhus faller inte alls kungen i smaken. Han vill ut bland sina trupper igen, bo bland manskapet. Endast motvilligt fogar han sig i Neumanns och andras råd att låta bli. Det blir i stället först drabanterna, sedan den övriga hären, som får flytta in till staden.”

I sitt korta  svar hänvisade hon mig till ansvarig person på Armémuseum, Johanna Väpnargård.  Så jag ställde samma fråga till henne: Vem/vilka skrev dessa brev och var finns de nu?

Svaret blev (föga överraskande) att det hela måste vara ett missförstånd. Några dylika brev kände hon inte till. Jag fick dock det underlag som man hade arbetat fram inför beslutet att låta Karl XII ingå i fotoutställningen. I det återfinns det gamla vanliga – kungens ovilja att gifta sig medan han var 15-17 år gammal, hans förmenta ogillande av kvinnor, Anton Nyströms fantastiska hermafroditteori, det faktum att den förmodat homosexuelle Max Schürer v. Waldheim (1872-1948) hyllade honom, Karl XII:s beundrande syn på den ”queere” Alexander den store, boken Carolus Rex, kungens sovande i en officers knä under en regnig natt utanför Lemberg 1704 etc. I underlaget nämns också att det på Internet finns många artiklar som vänder sig emot tolkningen, inkluderande en här på www.karl xii.se, och detta ses som ett tecken på att frågan är känslig.

Jag gav henne några korta kommentarer, i vilka jag bl.a. betonade att det sannolikt också skulle komma invändningar om någon uppgav att Karl XII var gift, hade sju barn, saknade en arm eller var blind på ena ögat. Protesterna skulle inte heller i det fallet bero på att vissa ansåg att det var skamligt om krigarkungen var gift, var flerbarnsfar, hade förlorat en arm eller blivit blind på ett öga – orsaken skulle helt enkelt ligga i att de finns de som menar att man inte ska sprida felaktiga uppgifter.

Så kärleksbreven var alltså en ren jätteanka. Riktigt hur han kom till har jag inte riktigt förstått, i underlagstexten finns inte ens ett embryo. Märklig historia.

Varför har egentligen Karl XII kommit med i utställningen? Det är svårt att frigöra sig från tanken att hans roll som idol för vissa högerextrema har spelat in, i synnerhet som dessa sällan brukar vara särskilt positivt inställda till homosexualitet. Vad är då bättre än att kunna slå dem i huvudet med den ”queere” Karl XII?

”– Han var så pass queer att han inte ville gifta sig. Han var en krigande kung som ville vara med sina karoliner. Det finns faktiskt kärleksbrev från karoliner till Karl XII bevarade.”

Jag har sysslat med Karl XII-relaterade ämnen mer eller mindre kontinuerligt i halvannat decennium och detta är absolut den mest sensationella uppgift jag någonsin stött på.  Det tidiga 1700-talets Sverige var ett strängt lutheranskt samhälle där Bibeln spelade en betydande roll inom lagstiftningen. Kungens egen moraluppfattning var, i alla fall om man ska döma efter hans agerande i justitierevisionen åren före krigsutbrottet, i vissa hänseenden hårdare än lagens.

Det vore alltså en första klassens sensation om Karl XII inte bara mottog kärleksbrev från sina karoliner utan dessutom bevarade dem för eftervärlden. Och inte nog med det -  breven måste dessutom uppenbarligen ha undgått alla ända fram till våra dagar.

Vem/vilka skrev dessa brev och var finns de nu?

Bortsett från vissa ”patriotiska” formuleringar, vilka för ett modernt svenskt öra känns något antikverade, är artikelns redovisning i huvudsak riktig. Likväl utgör den ett lysande exempel på varför det behövs mer samverkan över nations- och språkgränserna. Artikelförfattarna förefaller t.ex. inte känna till mer om tidningen än vad de har kunnat sluta sig till från innehållet och det görs inga som helst jämförelser med krigsrapporteringen i central- och västeuropeisk press. De tycks heller inte ha några närmare kunskaper om hur nyheten om slagets utgång nådde Sverige och hur tidningen sedan redovisade detta.  Artikeln skulle i princip ha kunnat skrivas på samma sätt för 100 år sedan, vilket är en smula beklagligt eftersom ett ordentligt utnyttjande av moderna kommunikationsvägar borde ha kunnat göra stor skillnad.

Nåväl. Det är ju inte precis Karl XII som ska ”firas” nere i Ukraina, så som Jönsson tror, utan den ukrainska ”frihetsrörelsen” under den turbulenta tiden som kulminerade med slaget vid Poltava. Mazepa var ju när Sverige förlorade bataljen nybliven allierad till Karl XII och hans karoliner. Den intresserade finner nog med material om detta här på sajten utan att jag behöver fördjupa mig i det hela. Jag vill istället tala lite om det här med Mazepa och hans frihetsrörelse. Bara för att rätta till perspektiven något. Och i all korthet.

Under hösten, efter stor vånda, beslutade sig Mazepa för att ansluta sig till Karl XII. Han gjorde det när han insåg att den svensk-ryska uppgörelsen skulle flytta in på hans domäner, dvs till Lillryssland (Ukraina). In i det sista hade hetmanen avvaktat utvecklingen men när han insåg att han till slut måste ta parti för Ryssland, som han hade tjänat troget i ett par decennier, eller Sverige, som hade radat upp seger efter seger mot sina fiender och nu tycktes göra det även mot tsar Peter I:s arméer, så valde han det sistnämnda. Och han gjorde det för att han trodde att Karl XII skulle gå segrande ur striden. Inte för att han plötsligt insåg att Ukraina behövde en frihetsrörelse som skulle befria det lillryska folket från det onda ryska oket. Det ryska oket hade nämligen försett Mazepa med enorma rikedomar i form av land, fastigheter och pengar. Och han själv var inte rädd för att ta i med hårdhandskarna mot egna undersåtar som inte riktigt ville följa hans linje.

När väl avhoppet blev ett faktum i oktober 1708 så upptäckte Mazepa att hans kosacker inte riktigt delade hans åsikter om den nyfödda frihetsrörelsen och den förestående alliansen med Karl XII. När hetmanen lämnade huvudstaden Baturin med någonstans runt 10 000 man, så följde snabbt en stor deserteringsvåg. Det var alltså ingen större kosackarmé han presenterade för kungen något senare. Nämnas kan också att några av hans närmaste rådgivare valde att fortsätta frihetskampen på rysk sida. På dagordningen stod också upprorsförsök i de egna leden och allehanda oordning i den nya verklighet många av Mazepas kosacker plötsligt fick finna sig i.

Jag ska inte här fördjupa mig i händelserna hösten och våren 1708–1709 (den intresserade kan läsa mer här på KarlXII.se eller i min bok Katastrofen vid Poltava — Karl XII:s ryska fälttåg 1707–1709) men vill påpeka att Mazepa var en slug realpolitiker som, liksom andra furstar, försökte känna av ”marknaden” ordentligt innan viktiga beslut fattades. Beslutet att gå över till svenskarna blev aldrig förankrad i vare sig de egna militära leden eller hos folket. Under slaget vid Poltava stod Mazepa och hans kosacker och bevakade trossen, flera kilometer från stridigheterna, och sedan fick man vackert finna sig i att följa med Karl XII till turkiskt område efter att Poltavabataljen förlorats. I svensk historia är Mazepa en randfigur, en slags kuriositet, men för Ukraina av idag är han en figur som skapar en känsla av historisk samhörighet med resten av Västeuropa. Och det är ingenting konstigt med det. Ukraina fick utstå mycket under tsarernas välde och minst lika mycket under det sovjetryska kommuniststyret. Men när man skriver objektiv historia så bör man hålla sig till fakta och resonera kring dessa. Inte skapa hjältar eller marodörer av personligheter i rent politiskt syfte. Då går det som det går med Poltavafirandena och andra historiska projekt. Åt skogen.