Exhib. på Christ. Rådhuus den 5 Decembr. 1720

Edla Högacktad och Lagfahrne H:r Borgmästare och Råd
Höggunstige Herrar!

För Edla och Högacktad Magistraten är Jag fattig och Een sörjande Enckia högel: föranlåten mig beklaga och uptäckia dhet I går som war d. 3 hujus när Bönestunden war fulländat i Stora Kyrckian, gingo Scholedisciplarna på hemwägen, när dhe kommo wed H:r Rådman Wannebergs boo, der kommo några aff Hantwärckarnas lärodrängar och antastade dem på det Lilla Torget, slogo och förfölgde dem att dhe måtte taga flyckten till mitt huus, och der dhe woro inkomne och Jag förnam att dhe wille slå och tracktera dhem, då slog Jag min dörr i låss, och där dhe förfölljare  kunna iche komma ind, som war Mest. Jören Sallamackares Gesäll och dräng med flere och spjärnade på dörren, att den språng up, så att låsen blef förderfwat och nökelen i stycken bruten och war så många Poikar och Lärodränger, att Jag intet kunna observera huru många dhe woro, ty dhe foro in i Husen och på Lofften, sökiande effter Scholepäblingarna, som dhe kallar dem att wille slå och illa hantera dhem, så att Högwällborne H:r Baron och Landzhöfdingens folck hörde den tumult och upror som dhe föröfwade, att Hans Höga Nådes Karl kom sielf In till mig och förmanade them att the skulle fara med fred elliest skulle Hans höga Nådh låta straffa dhem.
Jag har alla dagar hafft Scholes personer till huse, som nu äro både Präster och studenter, och den manneer håller Jag så lenge Gudh unner mig sielf Huuswarelse, ty dhersom dhe giörer intet det som  Rätt är, så är dher Rector och Colleger i Scholan, klaga för dem så kan dhe få sin tillbörlig straff och icke sielfwa hembna dhem, in summa dhe kan hwarcken gå i Chorsång i bönestunden eller i Skolen för Lärodrängarnes Lurande, hugg och slag; Men Jag fattig Enckia infaller med ödmiuck bön till Edle Magistraten, att dhe som har giort wåld och hemgång på een fattig Enckias Huus, måtte blifwa lagl. afstraffade, ehuru dheras Mästare håller med dhem, Jag är een fattig Enckia Jag har intet förswar uthan Gudh och den Nådiga Öfwerheten, bewacktandes här öfwer een Nådgunstig Resolution och stedse förblifwandes

Edle, högacktad och lagfahrne
Magistratens

Ödmiukaste Tiänarinna
Gunnel Sahl. Bodel Wagnmans

Källa: Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv F I a : 117

I samarbete med Canadian Institute of Ukrainian Studies vid University of Alberta, Kennan Institute at the Woodrow Wilson International Center for Scholars kommer Harvard Ukrainian Research Institute (HURI) att behandla Poltavaslaget för 300 år sedan med en internationell konferens.

En tyngdpunkt vid konferensen blir minnet av hetman Ivan Mazepas död i september 1709. Det blir deltagare från Ukraina, Förenta Staterna, Sverige, Österrike, Kanada, Tyskland, Skottland, Italien och Ryssland. Sammanlagt kommer 25 papers att presenteras.

Poltavaslaget var en geopolitisk händelse av stor betydese och detta kommer att skildras under de två dagarna.

HURI:s konferens indelas i sessioner: historiskt minne, myt och fakta kring slaget och synen på Mazepa som människa, fältherre, nationalhjälte, älskare, och rollen som europeisk inspiratör i Ukraina. Arkitektur, musik, konst och litteratur kommer att behandlas.

Gunilla Dahlberg har utrett teaterlivet i Stockholm under 1600-talet och hon säger att Karl XII:s trontillträde innebar en normalisering av förhållandena i staden. Hovlivet, med kungen själv och systern Hedvig Sofia i spetsen, levde upp. I Stockholm dök snart upp underhållare som dockspelaren Martin Neugebauer, komedianten Johan Georg Glattig, dockspelaren Johann Hilverding och den Rosidorska truppen.

Claude-Ferdinand Guillemay du Chesnay, kallad Rosidor, hade via Tessin och Cronström anskaffats för förgylla huvudstadens nöjesliv. I mars 1699 slöts ett avtal som innebar att Rosidor & co skulle bege sig till Stockholm för att två gånger i veckan uppträda inför hovet och i övrigt ge offentliga föreställningar. Deras första kontrakt bekräftades av Kungl. Maj:t i augusti 1699 och innebar ett tvåårigt monopol för den franska teatergruppen. Så länge de vistades i Stockholm skulle inga andra lindansare, dockspelare, gycklare eller komedianter få uppträda i Stockholm. Detta innebar givetvis ett svårt slag för andra ”artister” och Neugebauer inlämnade en ansökan om åtminstone en kortare dispens, men förgäves.

Karl XII försvann i april 1700 från Stockholms nöjesliv, men han fortsatte att intressera sig för Rosidor, vars kontrakt förlängdes trots Tessins skepsis. Fransmannen var dock inte nöjd med situationen i Stockholm och förefaller därför att ha fattat det radikala beslutet att uppsöka ”Teaterkungen” nere i Polen. Rausch, som beskrivit prinsen av Sachsen-Gothas tid i svensk tjänst vill rentav göra gällande att Tessin skickade komedianterna till Polen för att påminna kungen om vad han gick miste om genom att vara ute i fält – onekligen en intrig av särdeles ”lömskt” slag…

Enligt Dahlberg och Silfverstolpe skulle Rosidor ha besökt Karl XII i lägret vid Thorn i juni 1703, en uppgift som den senare bygger på brev nr 164 i Kung Karl XII:s egenhändiga bref och på ett brev från ovannämnde prins, skrivet i mitten av samma månad. Denna tolkning förefaller dock högst dubiös, då 164 helt säkert är skrivet långt senare (september 1703). Detta styrks av Grauers, som ovetande om sammanhanget berättar (s. 107, not 172) att ”Commedianten Rosidor” från början av september återfinns som stående gäst vid ”borden” i de bevarade hovräkenskaperna från lägret. Komedianterna kan spåras ännu längre, fortfarande under senare delen av oktober tilldelades de olika flytande förfriskningar ur hovkällaren.

Möjligt är att Karl XII även under uppehållet i Rawicz återupplivade sin kärlek till teatern. Dahlberg återger en odaterad supplik från Veltens teatertrupp som säger sig vara i ”det närbelägna Schlesien” och det är mycket sannolikt att Velten & co i januari 1705 befann sig i Breslau.

Som Tessin skrev om Karl XII efter Rosidors ankomst till Stockholm hösten 1698 och gruppens första framträdande: ”Han förnöjer sig mer än någon annan åt dem och hänger sig åt dem med en uppmärksamhet utan like.” Så hade inte annat hade kommit emellan kunde Sverige ha fått sin förste stora teaterkung trekvarts sekel före Gustav III.

Källor:

Dahlberg, Gunilla, Komediantteatern i 1600-talets Stockholm. – Stockholm, 1992

Grauers, Sven, Karl XII:s hovhållning under kriget i Polen 1702-1705 // Karolinska förbundets årsbok. – 1965. – S. 73-130

Josephson, Ragnar, Karl XII som estet // Historia kring Karl XII. – Stockholm, 1964. – S. 101-125

Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref. – Stockholm, 1893

Rausch, Heinz Julius, Im Banne Karls XII // Das Thüringer Fähnlein. – 7(1938):8. – S. 241-250

Silfverstolpe, Carl, Ur svenska teaterns häfder // Samlaren. – 10(1889). – S. 53-58

Den som vill se det hela i bilder kan surfa hit: The Great Snow Battle of Lauise. Där är texten också på engelska för alla er som inte begriper estniska (vilket ju undertecknad gör på grund av sina finskakunskaper).

År 2003 deltog en hel del prominenta personer i snöbollsslaget. Bland andra en före detta svensk ambassadör till Estland samt landets första efterkrigspresident Lennart Meri. Läs mer om det här.

Och till sist en liten översiktskarta över ”slagfältet”. Notera speciellt ”Karl XII:s bastion”.

Jag ber att få tacka Karl Kroon för all information kring detta intressanta och spännande evenemang som vi säkert får anledning att återkomma till.

”Af det franska kejsargardets trupper hade hästjägarne lidit de största förlusterna; både min stackars vän, kapten Fournier och general Morland hade stupat. Kejsaren, som alltid riktade sin uppmärksamhet på allt, som kunde sporra truppernas täflan, gaf befallning om att general Morlands lik skulle begrafvas i ett monument, hvilket skulle uppföras på invalidhotellets esplanad i Paris. Läkarne, som hvarken hade tid eller medel att balsamera generalens lik på slagfältet, lade det, för att bevara det, i ett kärl, fylldt med rom, hvilket sändes till Paris; men de händelser, som sedermera inträffade, fördröjde monumentets uppförande, och kärlet med generalens lik befann sig 1814, då Napoleon förlorade sin makt, ännu qvar i en af medicinska skolans salar. Då kort därefter genom oaktsamhet kärlet förstördes, blef man icke så litet förvånad öfver att se, att rommen hade kommit generalens mustascher att växa så utomordentlig, att de nådde nedom midjan. Liket var för öfrigit bevaradt, men familjen måste, för att erhålla det, föra en rättegång mot en lärd, som ville behålla det såsom ett kuriosum. Det är visst värdt att älska äran och låta döda sig för att en pedant till naturforskare sedermera skall förvara en i sitt bibliotek mellan ett noshörningshorn och en uppstoppad krokodil…”

Lyckligtvis är vi numera inte lika respektlösa mot de döda…

Källa:

Marbot, Marcellin de, General Marbots minnen från Napoleonstiden. – Stockholm, 1896

Några vände sig snabbt emot uttrycket ”kommunismens brott” och framhöll att det borde vara ”Stalins brott” istället. Kommunismen är ju inte skyldig till något ont! Istället, menar somliga, borde man fokusera mer på brott begångna i kapitalismens, monarkins och religionens namn. Kommunismen skulle alltså gå fri från klander. Man anar mycket vänstervridna personligheter bakom dessa ord. Nåväl.

En specifik person menade till och med följande:

Kommer de svenska skolbarnen att få lära sig om vår egen ”hjältekonung” Karl XII vars krig orsakade tjugo generationers svenska 20-åringars död? Sverige var då ytterst nära ett inbördeskrig som hejdades bara för att kungen själv stupade.

Tänk vad en läroplan kan utlösa märkliga reaktioner. Uttalade i affekt och ofta fullständigt felaktiga vad fakta avser.

Tjugo generationer blir en himla massa personer. Det stora nordiska kriget ”utplånade” inte ens en enda av dessa ännu icke födda generationer. Inte ens en endaste levande sådan. Inte heller stod Sverige inför något inbördeskrig hösten 1718. Men vad spelar det för roll när man vänder sig med dylika argument mot Björklunds påtänkta läroplan. Det hela låter ju bra, eller rättare; dåligt. Och det blir bra när man vill höras. Vi minns Ernst Brunner och hans svamlerier (läs: sanningar) i boken Carolus Rex.

Nej, monarkins, kapitalismens och religionens alla brott måste belysas, ja, möjligen också Stalins. Men icke så kommunismens. Kommunismen som håller på att skrota sig själv. Idealisterna på vänsterkanten glömmer nämna Kinas, Nord-Koreas, Kubas och en rad andra kommunistiska länders begångna fasor. Jo, och dessa fasor begicks långt efter Josef Stalins död. ”Goddag yxskaft sade blinda Sara och tog sin yxa och såg.” Byt gärna ut ”Sara” mot ”extremvänstern”.

Nej, mycket märkligheter ska man behöva läsa och märkligt är det att Karl XII alltid ska stå för dessa märkligheter. Höger eller vänster? Jag tror jag tar hissen i mitten.

Som kontrast till allt detta tänkte jag här avbilda en artikel som publicerades i en Stockholmstidning 1917, under de andäktiga dagarna då Karl XII:s lik för första gången undergick en undersökning, som visserligen inte var rättsmedicinsk enligt dagens uppfattning, men ändock hade som målsättning att försöka lösa en rad mysterier kring kungens dödsfall. Kungens lik visades för den stockholmska officerskåren under en paus i undersökningarna.

Varsågod:

Den andra musikboken återfanns på Salshult, släkten Stålhammars gård. Bokens ägare Otto Fredrik Stålhammar var son till den bekante brevskrivaren Jon S. och boken är ett minne av hans studier i Lund – på pärmens insida står ”O. F. Stålhammar. Londini Scanorum 1708″. Även denna musikbok inleds med marscher, 17 stycken närmare bestämt. Bland dessa märks bl.a. Marche de la Garde Royale à Stockholm (Kungl. Livgardets i Stockholm marsch), Marche de Narva och Marche de Slipenbach. Musikboken innehåller också ett stort antal dansmelodier, bl. a. ett 80-tal menuetter. Detta är heller inte den enda musikbok som ägts av Otto Fredrik Stålhammar, vid en liten sökning snubblade jag över en artikel av Kenneth Sparr kallad Musik för luta i Kalmar. Märkligt nog förefaller Sparr inte ha varit medveten om Landtmanssons artikel eller Salshultsfyndet 1913, för han skriver bl. a. :

”Otto Fred Stålhammar Stockh. 1715” . Otto Fredrik Stålhammar (1695-1753) blev student i Uppsala 1712, auskultant i Svea hovrätt och kvartermästare vid Östgöta kavalleriregemente 1714, kornett vid livregementet till häst 1718, kapten vid Kronobergs regemente 1719 och placerades på exspektans till sin död 1753 på Salshult i Stenberga socken, Jönköping. Dessa kortfattade uppgifter ur Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor ger ingen antydan om någon musikalisk aktivitet från Stålhammars sida, men möjligen kan han ha fått viss musikalisk utbildning i Uppsala av t.ex. en fäkt- och danslärare.”

Som ovan nämnts studerade Stålhammar också i Lund och det är till och med så att fadern i ett av sina brev från 1706 uttrycker sin glädje över att Otto Fredrik ”lähr sigh så vakert att spella medh mehra”.

Den musikintresserade bör också utforska Dübensamlingen. Genom några knapptryckningar kan man till och med få fram bilder av dokumenten i samlingen och därmed noterna till en stor mängd musikstycken från stormaktstidens svenska hov.

Vill man sedan också höra hur en del av musiken låter finns Laude Novellas hemsida med exempel från CD:n Ekon från Poltava

Är uttrycket positivt eller negativt? Ja, den frågan måste jag ju ställa mig. Med tanke på att debatten (i vilken Wesslén myntade uttrycket) rörde den kvinnliga deckaregenren och att Wesslén tyckte att den typen av (skräp)litteratur trängde ut Djursholmsprosan från boklådornas hyllor, så antar jag att laddningen skall vara negativ. Nu har jag inte läst en endaste liten Läckberg-rad, men av alla recensioner att döma är det en duktig tjej som vet att hantera både penna och marknadsföring. Jag gillar ju dessutom deckare, ja, även sådana som skrivits av manliga författare. Är jag då en företrädare för denna så kallade Gameboy-prosa? Om min egen (fack)prosa har recensenter uttryckt sig mellan spannet ”dödligt tråkig” till ”ytterst fascinerande” och ”fantastiskt”, och själv har jag ingen aning om det egentligen också är någon slags ”Gameboy-prosa” som jag frammanar via mitt tangentbord. För jag skriver ju om Krig och Kungar.

Däremot har jag läst en del Doris Lessing, och det är definitivt ingen ”Gameboy-prosa”. Däremot mycket förvirrande läsning stundtals. Lika förvirrande som att Svenska Akademien har politiserat Nobels litteraturpris. Varför kan det inte enbart handla om det skrivna när det priset utdelas. Istället för allt vad Lessing, enligt kommittén, har gjort för feminismen via sin slipade penna. ”Det var liksom hennes tur”, läser man. Jaha. Vad roligt. Om Lessing i alla fall inte är ”Gameboy-prosa” så är Akademiens litteraturprisval ”Gameboy-pladder”. ”Vem har ännu inte fyllt 90, har gjort en jäkla massa politiska uttalanden, och inte har fått vårt kära Nobelpris de senaste 35 åren?” Honom/henne tar vi!

Al Gores klimatfilm, En obekväm sanning, renderade honom Nobels fredspris, om man nu ska förbli lite vid det politiska. FREDSPRIS. Vad nu klimat har med freden att göra. Fast det är klart… Nu har ju några förstå-sig-påare teoritiserat om hur ett bättre klimat förhindrar krig i Afrika och därmed bidrar till en fredligare värld. Det kallar jag en äkta ”Gameboy-motivering”! Dock, det Al Gore gör är behjärtansvärt. Inget snack om det. Men man kanske ska hålla sig till Alfred Nobels testamente och vilja när priser i hans namn delas ut. Och… Det skulle inte förvåna mig om Hillary Clinton får lite konkurrens om den demokratiska presidentkandidaturen vad tiden lider. Vänta bara. ”Nej, jag skall inte kandidera” är ett ”Gameboy-uttryckssätt” för ”Ja, jag kommer att blåsa skiten ur Hillary när det blir så dags”.

Nej, det är bäst att jag frågar Anders Wesslén om den sanna betydelsen av ”Gameboy-prosa” vid tillfälle. Jag skulle gärna ha frågat Ernst Brunner, men hans ”sanningar” brukar vara ”Gameboy-sanningar” ur diffusa, helt okända, och påhittade, arkiv. ”Skarvskit” skulle man kanske kunna kalla det.

Nu ska jag beställa en Läckberg…

Om någon skulle få för sig att framställa en tolkning på svenska, skulle jag uppskatta en kontakt. Tolkningen får gärna publiceras här på karlxii.se.

Nåväl, här är en bild på horoskopet.

Hör gärna av er om ni har en tolkning!