Efter min senaste artikel om den äventyrlige ingenjören m.m. William Sjögren har jag varit i kontakt med Ingegerd Björklund. Hon har forskat en del kring Sjögren, som var hennes barns farfars morbror. När hon träffade Sjögren på 1960-talet upplevde hon honom som en färgstark person som hade mycket att berätta om de motortävlingar han varit med om, och om sina eskapader i Tyskland. Hon lade inte så många detaljer på minnet just då, men skriver att ”Han var en sällskapsmänniska och tyckte om att synas och gick mycket på restauranger och krogar så har han sett Hitler & Co på en restaurang har han säkert skaffat sig en anledning att presentera sig.”

De foton, som Ingegerd har haft vänligheten att skicka, visar handlingar som funnits i familjens ägo och de bekräftar en del tidigare uppgifter. Där finns en liten skylt daterad november 1918 som talar om att svenske medborgaren William Sjögren, som bor på Oranienstrasse 107, står under beskydd av den svenska legationen i Berlin. Där finns även den artikel som tidigare nämnts från ca 1932 (av signaturen ”Beson”)  i Stockholms Dagblad, eller egentligen Stockholms-Tidningen (de två tidningarna slogs ihop 1931 och hade en tid namnet Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad). Vilket datum artikeln infördes är fortfarande oklart, men här återges den i sin helhet:

”Stor expert på förgasare till Stockholm

28 år i utlandet – nu återbördad

Förgasarproblemen bilda bilvetenskapens måhända besvärligaste gebit, och tyvärr har det nog varit så, att svenska bilverkstäder i allmänhet inte ägnat förgasarens funktioner och fel en fullt så stor uppmärksamhet, som de varit förtjänta av – det har här hemma ofta ställt sig svårt att få en förgasare av mera invecklad konstruktion fullt fackmannamässigt omskött. Bristen på kunnigt folk har varit kännbar, men den har dess bättre avhjälpts i dessa dagar. En svensk ingenjör William Sjögren, som tillbragt de senaste 28 åren utomlands och utvecklat sig till en förgasarexpert av högsta rang, har av de dåliga tiderna lockats hem och etablerat sig i Stockholm, närmare bestämt Solnavägen 1, där han öppnat firman Förgasarecentralen.

Under sina kringflackande år har ingenjör Sjögren i snart sagt alla länder studerat förgasarproblemen sådana de uppenbara sig på skilda märken: han har tillbragt många år på amerikanska förgasarcentraler, skött Strombergs injusteringar under sex Tysklandsår, arbetat hos Solex och Zenith, och under kriget var svensken anställd i tyska generalitetet med uppgift att fara omkring på de olika fronterna och sköta om bilars, stridsvagnars, flygmaskiners och zeppelinares förgasare. Han har tävlingskört med Fritz Opel och trimmat förgasarna för åtskilliga av kontinentens främsta racerstjärnor.

Och nu har som sagt ingenjör Sjögren återvänt till fosterjorden och vill visa sina konster, bl.a. har han bett att få visa sin skicklighet för St.T.D. Vi släppte honom lös på en stor Scheblerförgasare, en väldig apparat med elva munstycken. Även denna sinnrika historia befanns emellertid ingenjör Sjögren ha på sina fem fingar; han åstadkom underverk med den, och vagnen, som Schebler sitter i, har fått sina köregenskaper högst väsentligt förbättrade. Vi ha alltså goda erfarenheter av ingenjör Sjögrens skicklighet och anse oss med gott samvete kunna rekommendera honom. Till Rämen blir han förmodligen ypperlig att ha till hands för våra verkliga fortkörare.”

(Bilden visar William Sjögren ca 1916)

Under de kommande åren hade vi sedan en del kontakt via mejl och jag fick glädjen att närvara då hans bok om Vittus Andersson presenterades i Karlskrona år 2006.  Knappt var den boken klar förrän han gav sig i kast med nästa bokprojekt – en studie av Karlskronaborgmästaren Blasius König (död 1706). Det gav upphov till en än mer intensiv mejlkontakt och när boken om Blasius låg färdig i maj 2009 blev jag på nytt inbjuden att närvara vid presentationen. Efteråt firade vi hemma i hans och hustrun Inga-Lills bostad på Hasslö och efter övernattning i det lokala vandrarhemmet avslutades besöket påföljande morgon med frukost hemma hos Kjell & Inga-Lill.  Kjell var nöjd och glad över att boken om Blasius var färdig och att den hade uppmärksammats av den lokala pressen, men började redan planera nästa projekt. Så sent som i torsdags kväll (23/7) hörde han av sig och berättade att han stod i begrepp att resa till Stockholm. Var det kanske något jag ville ha kontrollerat i Riksarkivet?

I måndags kom så budet att Kjell hastigt hade avlidit, på väg hem från ett föredrag.  Det känns nästan ofattbart. Det samarbete som vi haft under flera års tid har plötsligt avbrutits. Aldrig mer kommer det mejl om nya spännande fynd eller CD-skivor fyllda med bilder på olika dokument.

Kjell Öhman må ha varit amatörhistoriker, men i sina forskningar var han mer professionell än de flesta fackhistoriker. När han arkivforskade var det med besked. Inga stenar lämnades ”ovända”. Skulle det forskas så skulle det göras ordentligt och grundligt, vare sig arkiven låg i Stockholm eller Köpenhamn.  Kjell var dessutom närmast gränslöst generös med sin tid och mer än en gång fotograferade han handlingar av måttligt intresse för honom själv, men av stort intresse för mig. Jag kan bara hoppas att min ”hjälp” till honom i någon mån kompenserade för allt detta extraarbete.

Den blekingska hembygdsforskningen har mist en stor profil. Jag har mist en generös, humoristisk och ödmjuk forskarvän, alltid lika entusiastisk och vetgirig. Mina tankar går till Kjells familj.

Farväl Kjell och tack för allt det material som du så generöst skickade. Tack för alla dina mejl med frågor, idéer, synpunkter och tips. Det kommer att bli tomt efter dig.

Förhållandet mellan skribenterna och läsarna bör alltså ha ett stort mått av genomskinlighet, de senare ska utan större besvär kunna förstå vad som är artikelförfattarens egna observationer, slutsatser och formuleringar. Detta har naturligtvis först och främst en juridisk sida – den upphovsrättsliga.  De texter som publiceras på karlxii.se ska verkligen vara skribenternas egna och inte mer eller mindre lätt maskerade kopior av andras arbeten.  Vi vill givetvis inte bli en hemvist för brott mot upphovsrättslagen.

Sedan finns det, som berörts ovan, en moralisk aspekt. Ingen skribent bör stoltsera med lånta fjädrar, d.v.s. genom att mer eller mindre plagiera andras arbeten konstruera texter som till sitt faktamässiga och stilistiska innehåll inte är hans eget verk. Äldre verk och deras upphovsmän ska ges vederbörlig respekt. Referat är naturligtvis tillåtna, men då ska det också av texten framgå att det rör sig om ett sådant.

Under de gångna månaderna har Bertil Häggman publicerat en rad engelskspråkiga artiklar om ukrainska ämnen. För några dagar sedan lade han fram en text med titeln On Hetman Ivan Mazepa on the Eve of the 300th Anniversary of the Battle of Poltava. Några formuleringar gjorde mig misstänksam och jag frågade författaren (i en av diskussionerna) om de var hans egna eller hämtade från något annat verk. Något svar kom inte där och ej heller efter att frågan hade upprepats i en annan diskussion. Jag skrev då ett mejl till Bertil Häggman där jag informerade honom om mina slutsatser och min avsikt att skriva en artikel i ämnet. Jag bad om hans kommentarer och fick då kopia på ett brev till det berörda förlaget. I detta berör Bertil Häggman de upphovsrättsliga aspekterna, men jag har inte fått några kommentarer rörande de moraliska aspekterna på plagiat.

Ingen ska dömas ohörd och läsarna bör dessutom själva få en chans att avgöra vad det hela handlar om. Följaktligen – Bertil Häggman inleder sin artikel så här:

”Hetman Ivan Mazepa was a man of great experience, well-educated and well educated in West European culture. He was also a great philantropist and patron of the arts. With funds from Mazepa the Mohyla Academy in Kyiv was reconstructed. He had built the St. Nicolas Basilica in and a new church at Pereyslav, where in the seventeenth century the fateful treaty with Russia had been signed.

To the Church of the Holy Sepulchre in Jerusalem he presented a golden dish. His capital of Baturyn became an important center for arts and for Western European cultural influence. One can find only positive words about the city in the memoirs of the Marquis de Bonnac, French envoy of to Charles XII published in 1756. Mazepa’s command of Latin was good.

The Hetmanate stood I sharp contrast to the autocracy of Moscow with its culture of submission and arbitrariness.”

Mina efterforskningar gav vid handen att det finns mycket snarlika formuleringar i boken Hryhor Orlyk, France’s Cossack General (1956) av Ilko Borshchak (Ілько Борщак):

”Mazepa was a man of wide experience, well-educated and acquainted with Western Europe.

Mazepa was a great philanthropist and patron of the arts. He made possible the reconstruction of famous Mohyla academy; he built the St. Nicolas basilica in Kiev and a new church at Pereyaslav on the Dnieper, where fifty years earlier the fateful treaty between Russia and Ukraine had been signed.

To the Church of the Holy Sepulchre in Jerusalem Mazepa presented a golden dish which can be seen to this day with its inscription ‘The Gift of the Most Generous and Illustrious Hetman Ivan Mazepa”. Mazepa’s capital, Baturyn, became a centre for the arts and for Western European cultural influences. The city evoked enthusiastic comment from the French envoy to Charles XII, le Marquis de Bonnac. His views were recorded in memoirs which were published in 1756 in Hamburg. Mazepa had a good command of Latin. He was a representative of the Kievan culture which followed Western European tradition and emphasized the arts, sciences and personal honour as the highest virtues.

Ukrainian Kiev stood in sharp contrast to Russian Moscow where long rule by an autocracy had bred submission and arbitrariness. ” (s. 7)

Det finns fler likheter, men jag ska stanna här. Det torde vara uppenbart för alla att två texter inte kan likna varandra så mycket utan att den yngre av dem bygger på den äldre. Bertil Häggman har heller inte förnekat detta.

Den juridiska aspekten har jag redan nämnt, men den moraliska förtjänar att nämnas igen. Vad tror en oinvigd läsare som känner till enbart Häggmans text? Jo, naturligtvis att denna visar hans formuleringskonst. Det kanske inte behöver vara han som har läst Bonnacs memoarer och sett gåvan till kyrkan i Jerusalem, men texten är i alla fall frukten av eget, kreativt skapande. Den är hans egna fjädrar, inte lånta dylika. Vad händer då när detta inte stämmer, när läsaren förs bakom ljuset?

Ja, en författare som gör så här riskerar, oavsett den bakomliggande anledningen, väldigt mycket. Han skapar en misstänksamhet hos sina läsare, en tveksamhet inför sakuppgifter och formuleringar. Finns det fler exempel på samma sak? Läsarnas förtroende får sig helt enkelt en knäck.

Några goda råd till våra skribenter:

1. Redovisa källor. Fotnoter behövs inte, men låt texterna åtföljas av någon slags källförteckning.

2. Det är tillåtet att referera. Man kan skriva: ”Den här artikeln redovisar vad X har att säga i sitt arbete…”

3. Egna fjädrar glänser kanske inte lika mycket som lånta fjädrar, men de är betydligt tåligare vid starkt ljus och kraftig blåst.

Lewenhaupt skulle enligt Karl XII ha följt med över Dnjepr. Dock erbjöd han sig att stanna och ta över befälet av armén. Ordern från kungen var att föra armén över Vorskla till tatariskt område och Lewenhaupt avgav löfte att göra detta. Det finns skäl anta att en marsch mot Kisjenka hade varit möjlig. Kanen hade redan ryckt ut med en styrka och något ryskt förföljande hade sannolikt inte varit aktuellt.

Ur taktisk synpunkt får Lewenhaups kapitulationsbeslut anses vara oförsvarligt. Korta underhandlingar hölls med högre officerare. Flera regementen var villiga att kämpa

Karl XII förlät heller aldrig Lewenhaupt.

Från rysk sida togs vid kapitulationen, där från svensk sida lovades att alla zaporoger skulle överlämnas, hämnd. Den drabbade nu varje kosack, zaporog och tartar, som lierat sig med Sverige. De hängdes, korsfästes, pryglades, spetsades, steglades, pinades, torterades, brändes och styckades levande på stranden vid Perevolotjna. Många ryssvänliga stater hyllade efter övergivandet entusiastiskt Peter I, den värste av Rysslands härskare efter tsar Ivan den Förskräcklige, som Peter gärna ville efterlikna och överträffa i makt och ära.

BIBLIOGRAPHICAL MATERIAL ON HETMAN IVAN MAZEPA – 1709

Ohloblyn, Oleksander, ”The Year 1709”, The Ukrainian Review (London), 6:19 – 30 (Winter 1959)

This is a concise account of diplomatic activity and military events. Thanks to Mazepa’s diplomacy the Ukrainian problem was made known in the international forum. It became a revival of the Ukrainian idea of national independence. It had been obscured by the Treaty of Pereyaslav (1654). Ohloblyn in 1960 published one of the most important biographical studies on Mazepa:

Ohloblyn, Oleksander, Hetman Ivan Mazepa i ioho doba (Hetman Ivan Mazepa and His Era, New York, 1960, 400 pages).

The author covers not only political history but social, economic, and cultural developments of the period. Ivan Mazepa, the author concludes, was totally dedicated to the ideal of a Ukrainian statehood, and to the ideal of a united Ukrainian independent state.

Det har länge varit tyst om Olof Ahlberg, som mer än någon annan skulptör format bilden av Östersund. Men den senaste tiden har hans engagemang i högerextrema kretsar uppmärksammats, och det är hög tid att ägna lite mer utrymme åt detta ämne.

Bakgrund

Vem var då Olof Ahlberg? Han föddes i Häggenås 1876, och efter arbete som ornamentssnidare var han verksam först som elev, sedan som lärare vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm (nuv. Konstfack). Mellan 1905 och 1908 gjorde han studieresor i Tyskland med stipendium, och arbetade bl.a. för en guldsmedsfirma. Sedan studerade han bildhuggarkonst vid Académie de la Grande Chaumière i Paris ett år, med Jean-Antoine Injalbert som huvudlärare. Därefter etablerade han sig som skulptör i Stockholm. Hans verk, präglade av klassicism, lugn och harmoni, lämpade sig väl för dekorativa uppdrag. Hela tiden höll han kontakten med hembygden i Jämtland, och fick många uppdrag där, t.ex. för utsmyckning av Rådhuset och länsmuséet i Östersund. 1921 uppfördes ”Far och son” i Badhusparken, efter en allmän insamling, som stadens första offentliga skulptur. Han utförde även arbeten för kyrkorna i Alsen och Rödön. Men verksamheten var inte begränsad till Stockholm och Jämtland, utan Ahlberg hade uppdrag t.ex. för Kristina kyrka i Jönköping, och deltog i utställningar runtom i landet, och även utomlands i kulturmetropoler som Rom och München.

Den svenska nazismen

Så kom det ödesdigra 30-talet, med uppåtgående diktaturer i Tyskland och Italien. En av dem i Sverige som tydligast tog ställning för de antidemokratiska krafterna var den förmögne f.d. elitidrottaren Carl Ernfrid Carlberg. Han stod bakom organisationen Gymn, som bildades 1928 och verkade för idrott och hälsa. Carlbergs syn på konsten var att den skulle ge det uppväxande släktet en fysisk, etisk och estetisk gestaltning. Denna syn stämde väl överens med de tyska nazisternas. Något som knappast var en slump, eftersom Carlberg senast 1931 blev övertygad nazist. Under resten av sitt liv var han en av den svenska nazismens centralgestalter.

Olof Ahlbergs klassicerande konst, särskilt ”Far och son” och ”Innerlighet”, som båda behandlade familjeteman, uppskattades av Carlberg. ”Far och son” prydde omslaget på det allra första omslaget av Gymns tidskrift. Olof Ahlberg tillhörde Gymns instiftare, och utförde 1931 en porträttbyst av Carlbergs hustru Elsa. När Carlberg 1934 grundade Samfundet Manhem tillhörde Olof Ahlberg denna organisations instiftare, och han blev utsedd till ledamot av dess konstnärliga råd. Samfundet Manhem var en klart nazivänlig sammanslutning, med många medlemmar i Stockholms övre skikt. Det bedrev en bildningsverksamhet med förlag och tidskrift, men mest uppmärksammade blev kanske de ofta antisemitiska och rasistiska föreläsningarna, som hölls i Manhemssalen på Odengatan i Stockholm. I Manhemssalen placerades ”Far och son”, en kopia av Olof Ahlbergs skulpturgrupp i Badhusparken. Även ”Innerlighet” införskaffades till samfundets samlingar. Under kriget blev sedan Olof Ahlberg medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) och Svensk Opposition, två organisationer som tydligt tog ställning för Nazityskland i den pågående europeiska konflikten.

Skulpturen i Nazityskland

De tyska nazisterna betraktade skulpturen som den konstform som bäst kunde förmedla sambandet mellan konst och människa. De offentliga skulpturerna försågs med ett budskap om hur det tredje rikets framtida människa skulle se ut, agera och ha för dygder. Ofta förknippar man den offentliga konsten i Nazityskland med atletiska manskroppar i krigiska poser, men nakna kvinnokroppar var minst lika vanligt förekommande. Även de var atletiska, ofta utförda som allegorier. Jaktgudinnan Diana var ett vanligt motiv, så även kärleksgudinnan Afrodite, och moder med barn. De skulle vara vackra och utstråla sundhet. Den nordiska rasens kroppsliga egenskaper skulle avbildas. Det innebar smalt ansikte med nordiska drag, platt mage, smal midja, långa ben och små bröst som strävade uppåt. Dessa strävanden efter ideala representationer fråntog förstås i hög grad skulpturerna dess individuella drag. Nakenskulpturen, präglad av balans och harmoni, innebar även ett tillbakablickande mot antikens Grekland, som Hitler uppfattade som en förebild.

Olof Ahlbergs nakenskulptur 1933-45

Under perioden utvecklade Olof Ahlberg ideal som estetiskt påminner mycket om de i Nazityskland, även om det inte var frågan om något större trendbrott, förändringen byggde på redan etablerade former och motiv. Han koncentrerade sig mycket på tre teman; Diana, Afrodite och mor med barn. Dessa hade Ahlberg använt tidigare. 1917 hade han gjort en relief med Diana-motiv. Afrodite hade han utvecklat i ett brunnsförslag från 1926. Motivet mor och barn hade t.ex. använts 1919, i den tidigare omtalade skulpturgruppen ”Innerlighet”, som även kallas just ”Mor och barn”. Men dessa skulpturer var sinsemellan väldigt olika. Diana har något exotiskt över sig, med närmast orientaliska anletsdrag, medan modersfiguren har ett mer alldagligt men relativt brett ansikte. Diana och mor och barn-figurerna har robusta kroppsbyggnader medan Afrodite är spenslig. Diana och Afrodite är nakna, medan modersfiguren i ”Innerlighet” är draperad i ett klädesplagg med stiliserade veck.

När Olof Ahlberg 1933-45 återupptar dessa motiv är det med en utpräglad nakenskulptur och en estetik som stämmer väl överens med det nordiska och atletiska idealet, som det beskrivits ovan. Skulpturerna präglas av balans och harmoni, och påminner alla mycket om varandra. Det är nästan bara attributen och kroppsställningarna som skiljer Diana från Afrodite och moder med barn. Detta är tydligt om man jämför dessa skulpturer: Dels den Diana som i olika skepnader tog form under 40-talets första år, och idag finns i olika versioner på Mittuniversitetets bibliotek i Östersund, vid kommunhuset i Järpen och vid sjukhuset i Gävle. Dels den Afrodite som så småningom hamnade vid Rådhuset i Östersund, den invigdes visserligen inte förrän 1952, men de flesta skisserna är från 30-talet. Dels 1935 års version av ”Mor och barn” som placerades i det nyinvigda Eastmaninstitutet i Stockholm, och som finns i en mindre version på Storsjöteatern i Östersund.

Lapp-Nils minnessten i Offerdal

Att Olof Ahlberg under perioden 1933-45 allt mer utgick från nordiska ideal än från individer framgår även av de reliefer han 1940 gjorde för Stora kyrkan i Östersund och Ragunda kyrka. Människorna är där nästan identiskt lika varandra i anletsdrag, kroppstyp och hållning. Att detta var avsiktligt framgår av att Ahlberg samtidigt var kapabel att framställa porträttbyster som porträttlikt och karaktärsfyllt framställde individen. En inblick i hans arbetssätt och syn på rasbiologi får man av hans brev till Eric Festin som var länsantikvarie i Östersund, och gärna arbetade för att Ahlberg skulle få uppföra sin konst i länet.

1943 hade Ahlberg fått uppdraget att uppföra en minnessten över spelmannen Lapp-Nils (1804-1870). Minnesstenen avviker från Ahlbergs övriga produktion av gravvårdar och minnesstenar. Dessa monumentala verk av marmor och granit hade ofta klassicerande drag och avbildar personen i fråga med en säker och stolt hållning. Den sneda och långsmala stenen av skiffer över Lapp-Nils däremot ger ett påfallande icke-monumentalt intryck med dess inte helt raka linjer och osynliga sockel. Den avbildade samiske spelmannen, som är iklädd lappdräkt, är egendomligt platt och hoptryckt, utan den säkra och stolta hållning man annars finner hos Ahlbergs verk av denna typ. Ansiktet är trekantigt och avviker påtagligt från de schabloner Ahlberg normalt använde.

Eric Festin hade velat ha ett mer samiskt utseende hos Lapp-Nils, men Olof Ahlberg hade noga studerat rasbiologen Herman Lundborgs verk ”Svenska folktyper” och där funnit en slående skillnad mellan de jämtländska och de norrbottniska lapparna, nämligen att de förra hade till betydande del nordiskt blod i sig. Olof Ahlberg menade att: ”Om Lapp-Nils inte hade haft en väsentlig del nordiskt blod i sig, så hade han nog inte varit, eller rättare sagt blivit något musikgeni.”. Trots detta förmenta inslag av nordiskt blod i Lapp-Nils ådror innebar hans minnessten ett avsteg från det nordiska i kombination med det klassiska som i övrigt kännetecknade Ahlbergs konst under perioden.

Nazivänlig hållning

Olof Ahlberg blev alltså under kriget medlem i RST och Svensk Opposition, som båda intog klart nazivänliga hållningar. En annan medlem i RST var disponenten Nils Zetterström på Frösön, som även var konstnär och ville anlita Ahlberg för utförandet av ett karolinskt ryttarmonument. Strax efter tyskarnas angrepp på Sovjet 1941 skriver Ahlberg: ”Och tyskarnas storstädning i Europa pågår för fullt även i år. Hoppas nu bara att de orka driva ut bolschevismen ur vår världsdel för alltid.”. Efter kriget gjorde Ahlberg konstresor tillsammans med redaktören Holger Möllman-Palmgren, en av landets ledande nazister. Möllman-Palmgren skrev sedan om en av dessa resor i den nazivänliga tidningen Fria Ord, en tidning som Ahlberg rekommenderade till Nils Zetterström: ”Jag har anmodat `Fria Ords´ redaktion att sända Dig tidningen för ett kvartal. Red. Holger Palmgren skriver där om vår Grekiska resa i våras jämte andra artiklar. Det är en bra veckotidning, som du kanske kommer att uppmuntra.”. Drygt ett år senare blev Ahlberg själv föremål för en artikel i Fria Ord, i samband med sin bortgång. Holger Möllman-Palmgren tar där farväl av sin gamle vän med bl.a. dessa ord: ”Nu är han själv borta för evigt från en ny tidsålder, som han med sin bonde-aristokratiska inställning kände sig föga samhörig med… En hövdingagestalt var han i karaktär, utseende och livsinställning. En ädel och trogen arbetare i den skapande konstens vingård.”.

Sammanfattning

Fram träder en bild av en Olof Ahlberg som tidigt kommer i kontakt med den svenska nazismen, och engagerar sig i en nazivänlig organisation. Hans konst utvecklas efter liknande estetiska ideal som de i Nazityskland. Under kriget blir han medlem i ytterligare två nazivänliga organisationer och beskriver i positiva ordalag tyskarnas aggressiva krigföring i Europa som ”storstädning”. Han accepterar tanken på att den nordiska rasen har vissa överlägsna egenskaper, och tar inte avstånd från nazismen efter kriget. Andra svenska skulptörer som Carl Milles var åtminstone inledningsvis entusiastiska inför den nazistiska politiken och estetiken, men det är svårt att hitta någon i denna grupp som påverkades mer i den riktningen än Olof Ahlberg.

Var han då naiv eller opportunistisk? Olof Ahlberg var ingen person som levde i den politiska hetluften, utan verkade mest i sin ateljé, främmande för de politiska realiteterna så länge de inte påverkade hans ställning som konstnär. Han såg sina kollegor i Tyskland med samma konstnärliga inriktning få upphöjda positioner, och kanske hoppades han på en liknande utveckling i Sverige. Men om Ahlberg hade varit en ren opportunist hade han förstås tagit avstånd från nazismen efter kriget, vilket inte skedde. Uppenbarligen attraherades Ahlberg av något i nazismen. Innebär då detta att vi idag bör ta avstånd från och gömma undan hans konst? Nej, det konstnärliga värdet minskar ju inte av en sådan sak, som inte bör hindra någon från att uppleva en verkligt talangfull konstnärs verk. Att betrakta Olof Ahlbergs verk, med dess korsbefruktning av det nordiska och det klassiska, hyllningen av det harmoniska, sunda och vackra, kan även hjälpa oss att förstå vad det var i det nazistiska kulturprogrammet som tilltalade så många människor innan ideologins mörka sidor började visa sig på allvar.

Källor och litteratur

Källor

Jamtli, Östersund. Ämbetsarkivet. Eric Festins brevsamling EI:10. Brev från Olof Ahlberg.

Landsarkivet i Östersund. Disponent N. Zetterströms samling vol. 20. Brev från Olof Ahlberg.

Litteratur

[Ahlberg, Eva] (1958). Olof Ahlberg-hallen, Östersund. Vägledning.

Almqvist, Boel (1973). Vägledning genom Ahlbergshallen. Östersund.

Andersson, Per (1962). Bildhuggaren Olof Ahlberg. I: Jämten.

Aronsson, Torbjörn. ”Skulptören Olof Ahlberg och nazismen”. I: Länstidningen 2008-03-08.

Berggren, Lena (1999). Nationell upplysning: Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Stockholm. (Diss.).

Festin, Eric (1943). Lapp-Nilsminnesfirandet och Heimbygdas spelmansstämma. I: Jämten.

Gymn: Tidskrift för gymnisk kultur. Nr 1-2 1928.

Halvarson, Bodil. Skulptören Olof Ahlberg. Östersunds kommuns hemsida: www3.ostersund.se/ahlberg/index.htm (läst i augusti 2008).

Hübinette, Tobias (2002). Den svenska nationalsocialismen 1931-45: Medlemmar och sympatisörer. Stockholm.

Höglund, Margrete (1982). Skulptören Olof Ahlberg (1876-1956): Ett försök till analys av hans konstnärliga verksamhet. Opublicerad C-uppsats i konstvetenskap, Umeå universitet.

Manhem: Årsbok 1935-1936. Stockholm.

Möllman-Palmgren, Holger.“Olof Ahlberg in memorian“. I: Fria Ord 1956-06-16.

Nodin, Eva (2005). Tusen möjligheters rike: Aspekter på Carl Milles monumentalskulptur.  Stockholm.

Nolervik, Stefan. ”Ahlberg och Samfundet Manhem”. I: Östersunds-Posten 1999-10-28.

Nyman, Thure (1952). Olof Ahlberg. I: Svenskt konstnärslexikon. Malmö.

Näsström, Gustaf (1926). Olof Ahlberg: En vängåva på femtioårsdagen. Stockholm.

Richardson, Annie (1990). The Nazification of Women in Art. I: The Nazification of Art: Art, Design, Music, Architecture & Film in the Third Reich. Winchester.

Willemark, Kajsa (2004). Olof Ahlberg: Klassisk skulptör. I: Konzta: Kring konsten i en stor provins Jämtland Härjedalen. Östersund.

(Bilden visar ett självporträtt av Olof Ahlberg utfört ca 1910).

Det har hunnit gå över ett år sedan den första artikeln om den svenske äventyraren William Sjögren publicerades här på KarlXII.se. Sedan dess har jag förgäves letat efter den artikel som ska ha publicerats i Stockholms-Tidningen med anledning av att Sjögren flyttade tillbaka till Sverige ca 1932. Däremot har jag hittat hans patentbevis och fått uppgifter av Ulf Mörling, som var den journalist som intervjuade Sjögren 1975, och av Niklas Hertzman som skrivit av källor i Malmö Stadsarkiv. 

Curt William Anker Sjögren föddes i Malmö (Sankt Pauli) 24/7 1884 som utomäktenskaplig son till pigan Hilda Nikolina Catharina Sjögren. Han flyttade till Landskrona 1906, och kallas då smed och ritare. 1914 gifte han sig i Berlin med Erna Hedvig Lange, och skilde sig från henne i samma stad 1924. Omgift 1927 i Berlin med Martha Bertha Engler, född Pankow. Flyttade åter till Malmö 1939, då närmast från Täby utanför Stockholm.

Så långt håller Sjögrens berättelse vid en jämförelse med källorna. Det gör även hans uppgifter om att han fått patent på uppfinningar som har med förgasare att göra. I en tysk patentdatabas har jag hittat sju patent från åren 1921, 1922 och 1955. I en engelsk patentdatabas har jag hittat ett patent från 1922. I den sistnämnda uppges Sjögren bo på Oranienstrasse 107. Och det är möjligt att han bodde där under en period, men det hus som står på den adressen byggdes åtminstone enligt Wikimedia 1921-1924. Under en Berlin-vistelse i oktober 2008 letade jag reda på byggnaden, där det idag huserar så skilda företeelser som myndigheter och ett konstmuseum (se bilden).

Ulf Mörling har 33 år efteråt dragit sig till minnes intervjun med Sjögren. Han beskriver det hela så här: ”Vad jag minns – eller tror mig minnas – av Sjögren är att han var en trevlig och kraftfull, utåtriktad och en god berättare, väl värd att porträtteras som den gamle äventyrare han var. Jag har inte uppfattningen att han fablade, möjligen att han ibland bredde på för effektens skull.”

Sjögren hade verkligen vunnit ett rally i Alperna där han hade backat uppför en hal alpväg, och sedan tagit emot ett pris av kejsaren. Detta åtminstone enligt tidningsurklipp som visades under intervjun. Däremot tror Mörling att uppgiften att han med vilje hade väntat till sist med att starta var en överdrift. Likaså att hans berättelser om vänskap med Göring och andra kändisar var överdrivna.

Intervjun med Sjögren ingick i serien ”I NÄRBILD” och Mörling beskriver idén bakom serien så här: ”Det handlade inte om faktajournalistik utan om att leta upp färgstarka människor och beskriva dem efter bästa förmåga. Vad de berättade – väldigt ofta mustiga historier – fick stå för dem själva. Det var inte fråga om någon källforskning, då hade hela tanken med intervjuformen kollapsat. Sålunda fick allt de berättade stå för dem själva. Intervjuformen var sådan att läsarna snart insåg att det ibland kunde vara fråga om skrönor.”

I dödsnotisen i Sydsvenska Dagbladet uppges: Han [William Sjögren] var född i Malmö och efter studier vid Malmö tekniska skola och tekniska högskolan i Berlin ägnade han sig åt bilbranschen och specialiserade sig på förgasarområdet. Tack vare sin skicklighet på detta gebit anställdes han under första världskriget av tyska generalstaben för att ge undervisning i justering av förgasare på bil- och flygmaskinsmotorer. Redan 1910 började han trimma tävlingsvagnar för flera stora bilfirmor. Han var också med i många stora tävlingar. Inom förgasarområdet har han gjort ett flertal uppfinningar. 1924 startade han egen firma i Berlin under namnet Förgasar-Centralen, men återvände 1932 till Sverige och öppnade egen firma i Stockholm. Samtidigt undervisade han i förgasarteknik. Efter några år flyttade han till Malmö för gott och drev sin firma vid Möllevångsgatan till 70 års ålder. Hans närmaste är makan Martha.”

The search continues…

Källor

Sydsvenska Dagbladet 1976-05-21

Mail från Ulf Mörling 2008-09-20 och 2008-09-22

”Oranienstrasse”, artikel på: http://commons.wikimedia.org/wiki/Oranienstra%C3%9Fe

Patentdatabasen DEPATISnet: http://depatisnet.dpma.de

Patentdatabasen Wiki Patents: www.wikipatents.com

Kyrkoarkiv från Malmö Stadsarkiv i avskrift och sammandrag av Niklas Hertzman

Tack till Niklas Hertzman, Magnus Lindskog, Ulf Mörling och Bengt Nilsson.

Wennerholm och Knarrström talade om slaget vid Poltava ur två skilda perspektiv. Den förstnämnde analyserade de svenska förlusterna i slaget och särskilt frågan om antalet stupade officerare som av generalstabsverket sätts till strax under 300, en siffra som Wennerholm menade var alldeles för låg.

Bo Knarrström redovisade en del av de preliminära resultaten från Poltavaundersökningarna. Jag ska inte gå in närmare på dem, annat än att säga att man menar sig ha funnit spår av en rysk redutt ganska långt ifrån där de traditionellt sett har placerats. Man tycker sig också ha funnit indikationer på att slutstriden kan ha ägt rum betydligt längre österut än vad som hittills har antagits. Bearbetningen av resultaten pågår emellertid fortfarande.

Utrymmet för frågor och diskussioner i samband med själva föredragen var ganska begränsat, vilket var en smula synd. Däremot var det förstås fritt fram för diskussioner efter att de båda dagarnas föreläsningar hade avslutats – en möjlighet som åtminstone jag utnyttjade vid ett par tillfällen.

Resan var mycket välarrangerad på alla sätt och den gav onekligen mersmak. En stor eloge till arrangören och hans medhjälpare.

Någon som heter Anders Jonsson skrev om Kung Karls Slaktarebänk — och Bengt har redan varit där och kommenterat artikeln.

Prisvärda karoliner är en intressant artikel jag snubblade på. Jag lärde mig nämligen att de karolinska värjorna av modell 1685 är något av det finaste man kan ha i en vapensamling. 87 000 kronor fick någon ge för en kavallerivariant av modell 1710. En modell 1685 gick för 55 000 kr. Den förstnämnda modellen togs fram i tätt samspråk med Karl XII specifikt för kavalleriet (om nu någon är intresserad av lite vapenhistoria).

Till sist vill jag gärna tipsa om hotellet Carl XII i Ed i Dalsland. Varför inte ta en tripp till fästningen Fredriksten i Halden och smaka lite på dramatisk svensk-dansk-norsk historia — övernatta kan du sedan göra på hotell Carl XII i Ed. Det kan bli en minnesvärd tripp.

Jean Lennart Bertil Häggman, född 29 april 1940 i Helsingborg, är en svensk jurist och tung författare. Han debuterade 1971 med boken Nykonservatismen i USA (tillsammans med professor Claes G. Ryn) och har därefter publicerat över 150 böcker och tidskriftsartiklar på olika språk. Boken, som var den första monografin om modern konservatism, ledde till en omfattande debatt i radio, dagstidningar och tidskrifter.

Sedan 1960-talet har Häggman deltagit i idé- och utrikesdebatten både i Sverige och i utlandet. Häggman har varit medarbetare i tidskriften Argument för Frihet och Rätt och gett ut ett flertal böcker på Contras förlag. 1966 startade han Kommittén för ett fritt Asien (KFA). Sedan pensioneringen 2001 har Häggman medverkat i en rad engelska och amerikanska uppslagsverk. Under 1990-talet bidrog han med en rad artiklar till ”Nationalencyklopedin”. En av Häggmans mest betydelsefulla verk är Terrorism – vår tids krigföring (1978).

Häggman är också filatelist och har exempelvis bidragit med artiklar i Nordisk Filateli, ”Stor dansk upptäckare i rysk tjänst” i oktober 1998 samt ”Norsk Post i Arktis” i mars 2008.

Nu kommer alla läsare på karlXII.se att få njuta av alster skrivna av Bertil Häggman. Det är någonting att se fram emot.

Enligt vad jag fått mig berättat har det nu till sist gjorts en sådan genomgång, i alla fall av de hittills kända och publicerade kartorna. Detta är förstås ett mycket stort steg i rätt riktning och det är knappast någon tillfällighet att denna analys uppges indikera att den allmänt accepterade T-formen på det ryska reduttsystemet mycket väl kan vara helt felaktig. Jag vågar inte bedöma hur plausibelt det nya ”huvudspåret” är, men det är utan tvivel så att den klassiska lösningen inte har varit helt problemfri. Inte bara Gyllenkrooks skiss utan också den ryska karta som anses härstamma från Hallart ger ju nämligen en helt annan bild och i varje fall den sistnämnde bör ha haft alla möjligheter att i lugn och ro studera området efter slaget.

Så en eloge till Bo Knarrström & co. Det är precis på det här sättet som det skriftliga materialet bör gå hand i hand med undersökningar på fältet.