Författaren visar hur det tyska kejsardömet växte fram och expanderade under slutet av 1800-talet och beskriver hur de tyska borgarna trots ekonomisk framgång aldrig fick lika starkt självförtroende som borgarna i andra länder. Den tyska borgarklassens ideal var aristokratiska, och troheten till kejsaren sattes främst. Ett manligt soldat- och medborgarideal växte fram bland stora delar av befolkningen liksom ett uppoffringsideal med hjältedöden som hägrande mål. Författaren ser detta som en lång preussisk tradition, med början hos soldatkungen Fredrik Wilhelm I på 1700-talet, och med litterära företrädare på 1930-talet som Ernst Jünger.

Ett sådant soldat- och medborgarideal får förstås ett sårat självmedvetande vid militärt nederlag följt av förnedrande fredsvillkor, och det var precis vad som hände efter det första världskriget. Däri ligger även enligt författaren en viktig förklaring till Hitlers uppstigande till makten. Eftersom han förkroppsligade detta sårade självmedvetande, och vägleddes av en stark vilja att återupprätta det visste han vad det handlade om när han kommunicerade med massorna. Tyskland stod inför ett vägskäl i början av 30-talet, men genom valet av nazismen tog man avstånd från modernismen och demokratin. Den väg som valdes hade sina rötter i det starkt autokratiska kejsartida Tyskland och i ett slags masochistiskt förnekande av den egna viljan underställdes alla ledarens vilja.

Perioden efter 1945 ges förhållandevis litet utrymme. Enligt författaren kännetecknades Östtyskland av samma slags avståndstagande från modernismen och tillbakablickande mot de preussiska idealen som Hitlertyskland. Västtyskland däremot blev en del av det demokratiska och moderna Västeuropa. Tysklands framtid beskrivs som präglad av ovisshet, där man har svårt att veta om de uppsatta målen ska vara värda att arbeta för, eller om det ännu en gång ska sluta i undergång.

Boken skrevs 1990 när Berlinmuren just fallit och det hade varit intressant att få författarens mening om den senare tyska utvecklingen. Det faktum att boken har ett par år på nacken gör ändå inte att den känns inaktuell. Att hitta de historiska rötterna till Hitlertyskland ger nya eller ofta bortglömda perspektiv och i denna bok sker det analytiskt och väl förankrat i olika slags källor och litteratur.

(Först publicerad på Skalman.nu)

Schön har ju tidigare bl.a. i boken Svenskarna som stred för Hitler med hjälp av säkerhetspolisens dokument skildrat de svenskar som anslöt sig till Waffen-SS. Att en mikroskopisk del av Sveriges befolkning på detta sätt anslöt sig till Hitlers krig har skildrats som en skandal. Denna gång har han vänt på steken, det är det ryktesvisa utnämnandet av tredje rikets favoritaktris och sångerska Zarah Leander till nazispion som är skandalen. Precis som förut har han gått igenom säkerhetspolisens dokument för att få veta sanningen. En hel del av dokumenten är även publicerade i boken, tillsammans med uppgifter ur pressen.

Det är värdefullt att få ta del av detta material, som ger inblick i de stämningar som rådde i Sverige under kriget. Zarah passade bra som syndabock för den allmänna undfallenheten gentemot det tredje riket. Hon befann sig mer i centrum av händelserna, frotterade sig med nazitopparna och medverkade i deras propaganda. Jag tror inte heller att Zarah var spion, men mer eller mindre seriösa uppgifter i den riktningen dyker upp ibland, och det är bra att Schön undersökt vad den svenska säkerhetspolisen kommit fram till. Men om man nu vill få fram det slutgiltiga beskedet huruvida hon varit spion eller inte bör man även vända sig till andra än den svenska säkerhetspolisen. Sannolikheten för att dessa lyckats avslöja alla spioner som varit verksamma i Sverige är inte stor. Mer relevanta är de tyska arkiven.

Oavsett hur det var med ”spioneriet” var Zarah Leander en värdefull tillgång för det tredje riket. Med sånger och skådespeleri höjde hon moralen hos tyskarna under krigsåren, och bidrog till regimens legitimitet. Hon har beskrivit sig själv som politisk idiot. Enligt Schön var hon en av dessa goda människor som genom att ”stå bredvid” gjorde det onda möjligt. Mot detta kan man invända att passiv var Zarah inte. Och det fanns skillnader mellan henne och de tyska kollegorna – hon hade helt andra valmöjligheter, saknade inte anbud från andra länder och kunde som svenska fritt flytta dit.

Zarah Leander satte sin karriär och familj främst. Närheten till Sverige gjorde Tyskland till det bästa valet. Hon identifierade sig med sina kollegor vid det tyska filmbolaget UFA, och med de svenska tidningskorrespondenterna i Berlin. De svenska journalister hon umgicks med, som Gunnar T:son Pihl, var ganska välinformerade om judarnas förhållanden. Hur mycket politisk idiot hon än var är det svårt att tro att Zarah Leander kan ha varit helt ovetande om vilken slags regim hon tjänade. Schön resonerar ganska ingående om detta på basis av samtida tidningsuppgifter. Ändå kommer han alltså fram till slutsatsen att hon var en god människa som passivt blundade. Zarah omfattas med betydligt mer sympati och förståelse än de ärrade frontveteranerna i Waffen-SS i Schöns tidigare böcker.

Författare: Bosse Schön. Titel: Sanningen om Zarah Leander: Säkerhetspolisens hemliga akt. Förlag: Bosse Schön. Utgivningsår: 2009. Antal sidor: 155.

Efter min senaste artikel om den äventyrlige ingenjören m.m. William Sjögren har jag varit i kontakt med Ingegerd Björklund. Hon har forskat en del kring Sjögren, som var hennes barns farfars morbror. När hon träffade Sjögren på 1960-talet upplevde hon honom som en färgstark person som hade mycket att berätta om de motortävlingar han varit med om, och om sina eskapader i Tyskland. Hon lade inte så många detaljer på minnet just då, men skriver att ”Han var en sällskapsmänniska och tyckte om att synas och gick mycket på restauranger och krogar så har han sett Hitler & Co på en restaurang har han säkert skaffat sig en anledning att presentera sig.”

De foton, som Ingegerd har haft vänligheten att skicka, visar handlingar som funnits i familjens ägo och de bekräftar en del tidigare uppgifter. Där finns en liten skylt daterad november 1918 som talar om att svenske medborgaren William Sjögren, som bor på Oranienstrasse 107, står under beskydd av den svenska legationen i Berlin. Där finns även den artikel som tidigare nämnts från ca 1932 (av signaturen ”Beson”)  i Stockholms Dagblad, eller egentligen Stockholms-Tidningen (de två tidningarna slogs ihop 1931 och hade en tid namnet Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad). Vilket datum artikeln infördes är fortfarande oklart, men här återges den i sin helhet:

”Stor expert på förgasare till Stockholm

28 år i utlandet – nu återbördad

Förgasarproblemen bilda bilvetenskapens måhända besvärligaste gebit, och tyvärr har det nog varit så, att svenska bilverkstäder i allmänhet inte ägnat förgasarens funktioner och fel en fullt så stor uppmärksamhet, som de varit förtjänta av – det har här hemma ofta ställt sig svårt att få en förgasare av mera invecklad konstruktion fullt fackmannamässigt omskött. Bristen på kunnigt folk har varit kännbar, men den har dess bättre avhjälpts i dessa dagar. En svensk ingenjör William Sjögren, som tillbragt de senaste 28 åren utomlands och utvecklat sig till en förgasarexpert av högsta rang, har av de dåliga tiderna lockats hem och etablerat sig i Stockholm, närmare bestämt Solnavägen 1, där han öppnat firman Förgasarecentralen.

Under sina kringflackande år har ingenjör Sjögren i snart sagt alla länder studerat förgasarproblemen sådana de uppenbara sig på skilda märken: han har tillbragt många år på amerikanska förgasarcentraler, skött Strombergs injusteringar under sex Tysklandsår, arbetat hos Solex och Zenith, och under kriget var svensken anställd i tyska generalitetet med uppgift att fara omkring på de olika fronterna och sköta om bilars, stridsvagnars, flygmaskiners och zeppelinares förgasare. Han har tävlingskört med Fritz Opel och trimmat förgasarna för åtskilliga av kontinentens främsta racerstjärnor.

Och nu har som sagt ingenjör Sjögren återvänt till fosterjorden och vill visa sina konster, bl.a. har han bett att få visa sin skicklighet för St.T.D. Vi släppte honom lös på en stor Scheblerförgasare, en väldig apparat med elva munstycken. Även denna sinnrika historia befanns emellertid ingenjör Sjögren ha på sina fem fingar; han åstadkom underverk med den, och vagnen, som Schebler sitter i, har fått sina köregenskaper högst väsentligt förbättrade. Vi ha alltså goda erfarenheter av ingenjör Sjögrens skicklighet och anse oss med gott samvete kunna rekommendera honom. Till Rämen blir han förmodligen ypperlig att ha till hands för våra verkliga fortkörare.”

(Bilden visar William Sjögren ca 1916)

Det har länge varit tyst om Olof Ahlberg, som mer än någon annan skulptör format bilden av Östersund. Men den senaste tiden har hans engagemang i högerextrema kretsar uppmärksammats, och det är hög tid att ägna lite mer utrymme åt detta ämne.

Bakgrund

Vem var då Olof Ahlberg? Han föddes i Häggenås 1876, och efter arbete som ornamentssnidare var han verksam först som elev, sedan som lärare vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm (nuv. Konstfack). Mellan 1905 och 1908 gjorde han studieresor i Tyskland med stipendium, och arbetade bl.a. för en guldsmedsfirma. Sedan studerade han bildhuggarkonst vid Académie de la Grande Chaumière i Paris ett år, med Jean-Antoine Injalbert som huvudlärare. Därefter etablerade han sig som skulptör i Stockholm. Hans verk, präglade av klassicism, lugn och harmoni, lämpade sig väl för dekorativa uppdrag. Hela tiden höll han kontakten med hembygden i Jämtland, och fick många uppdrag där, t.ex. för utsmyckning av Rådhuset och länsmuséet i Östersund. 1921 uppfördes ”Far och son” i Badhusparken, efter en allmän insamling, som stadens första offentliga skulptur. Han utförde även arbeten för kyrkorna i Alsen och Rödön. Men verksamheten var inte begränsad till Stockholm och Jämtland, utan Ahlberg hade uppdrag t.ex. för Kristina kyrka i Jönköping, och deltog i utställningar runtom i landet, och även utomlands i kulturmetropoler som Rom och München.

Den svenska nazismen

Så kom det ödesdigra 30-talet, med uppåtgående diktaturer i Tyskland och Italien. En av dem i Sverige som tydligast tog ställning för de antidemokratiska krafterna var den förmögne f.d. elitidrottaren Carl Ernfrid Carlberg. Han stod bakom organisationen Gymn, som bildades 1928 och verkade för idrott och hälsa. Carlbergs syn på konsten var att den skulle ge det uppväxande släktet en fysisk, etisk och estetisk gestaltning. Denna syn stämde väl överens med de tyska nazisternas. Något som knappast var en slump, eftersom Carlberg senast 1931 blev övertygad nazist. Under resten av sitt liv var han en av den svenska nazismens centralgestalter.

Olof Ahlbergs klassicerande konst, särskilt ”Far och son” och ”Innerlighet”, som båda behandlade familjeteman, uppskattades av Carlberg. ”Far och son” prydde omslaget på det allra första omslaget av Gymns tidskrift. Olof Ahlberg tillhörde Gymns instiftare, och utförde 1931 en porträttbyst av Carlbergs hustru Elsa. När Carlberg 1934 grundade Samfundet Manhem tillhörde Olof Ahlberg denna organisations instiftare, och han blev utsedd till ledamot av dess konstnärliga råd. Samfundet Manhem var en klart nazivänlig sammanslutning, med många medlemmar i Stockholms övre skikt. Det bedrev en bildningsverksamhet med förlag och tidskrift, men mest uppmärksammade blev kanske de ofta antisemitiska och rasistiska föreläsningarna, som hölls i Manhemssalen på Odengatan i Stockholm. I Manhemssalen placerades ”Far och son”, en kopia av Olof Ahlbergs skulpturgrupp i Badhusparken. Även ”Innerlighet” införskaffades till samfundets samlingar. Under kriget blev sedan Olof Ahlberg medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) och Svensk Opposition, två organisationer som tydligt tog ställning för Nazityskland i den pågående europeiska konflikten.

Skulpturen i Nazityskland

De tyska nazisterna betraktade skulpturen som den konstform som bäst kunde förmedla sambandet mellan konst och människa. De offentliga skulpturerna försågs med ett budskap om hur det tredje rikets framtida människa skulle se ut, agera och ha för dygder. Ofta förknippar man den offentliga konsten i Nazityskland med atletiska manskroppar i krigiska poser, men nakna kvinnokroppar var minst lika vanligt förekommande. Även de var atletiska, ofta utförda som allegorier. Jaktgudinnan Diana var ett vanligt motiv, så även kärleksgudinnan Afrodite, och moder med barn. De skulle vara vackra och utstråla sundhet. Den nordiska rasens kroppsliga egenskaper skulle avbildas. Det innebar smalt ansikte med nordiska drag, platt mage, smal midja, långa ben och små bröst som strävade uppåt. Dessa strävanden efter ideala representationer fråntog förstås i hög grad skulpturerna dess individuella drag. Nakenskulpturen, präglad av balans och harmoni, innebar även ett tillbakablickande mot antikens Grekland, som Hitler uppfattade som en förebild.

Olof Ahlbergs nakenskulptur 1933-45

Under perioden utvecklade Olof Ahlberg ideal som estetiskt påminner mycket om de i Nazityskland, även om det inte var frågan om något större trendbrott, förändringen byggde på redan etablerade former och motiv. Han koncentrerade sig mycket på tre teman; Diana, Afrodite och mor med barn. Dessa hade Ahlberg använt tidigare. 1917 hade han gjort en relief med Diana-motiv. Afrodite hade han utvecklat i ett brunnsförslag från 1926. Motivet mor och barn hade t.ex. använts 1919, i den tidigare omtalade skulpturgruppen ”Innerlighet”, som även kallas just ”Mor och barn”. Men dessa skulpturer var sinsemellan väldigt olika. Diana har något exotiskt över sig, med närmast orientaliska anletsdrag, medan modersfiguren har ett mer alldagligt men relativt brett ansikte. Diana och mor och barn-figurerna har robusta kroppsbyggnader medan Afrodite är spenslig. Diana och Afrodite är nakna, medan modersfiguren i ”Innerlighet” är draperad i ett klädesplagg med stiliserade veck.

När Olof Ahlberg 1933-45 återupptar dessa motiv är det med en utpräglad nakenskulptur och en estetik som stämmer väl överens med det nordiska och atletiska idealet, som det beskrivits ovan. Skulpturerna präglas av balans och harmoni, och påminner alla mycket om varandra. Det är nästan bara attributen och kroppsställningarna som skiljer Diana från Afrodite och moder med barn. Detta är tydligt om man jämför dessa skulpturer: Dels den Diana som i olika skepnader tog form under 40-talets första år, och idag finns i olika versioner på Mittuniversitetets bibliotek i Östersund, vid kommunhuset i Järpen och vid sjukhuset i Gävle. Dels den Afrodite som så småningom hamnade vid Rådhuset i Östersund, den invigdes visserligen inte förrän 1952, men de flesta skisserna är från 30-talet. Dels 1935 års version av ”Mor och barn” som placerades i det nyinvigda Eastmaninstitutet i Stockholm, och som finns i en mindre version på Storsjöteatern i Östersund.

Lapp-Nils minnessten i Offerdal

Att Olof Ahlberg under perioden 1933-45 allt mer utgick från nordiska ideal än från individer framgår även av de reliefer han 1940 gjorde för Stora kyrkan i Östersund och Ragunda kyrka. Människorna är där nästan identiskt lika varandra i anletsdrag, kroppstyp och hållning. Att detta var avsiktligt framgår av att Ahlberg samtidigt var kapabel att framställa porträttbyster som porträttlikt och karaktärsfyllt framställde individen. En inblick i hans arbetssätt och syn på rasbiologi får man av hans brev till Eric Festin som var länsantikvarie i Östersund, och gärna arbetade för att Ahlberg skulle få uppföra sin konst i länet.

1943 hade Ahlberg fått uppdraget att uppföra en minnessten över spelmannen Lapp-Nils (1804-1870). Minnesstenen avviker från Ahlbergs övriga produktion av gravvårdar och minnesstenar. Dessa monumentala verk av marmor och granit hade ofta klassicerande drag och avbildar personen i fråga med en säker och stolt hållning. Den sneda och långsmala stenen av skiffer över Lapp-Nils däremot ger ett påfallande icke-monumentalt intryck med dess inte helt raka linjer och osynliga sockel. Den avbildade samiske spelmannen, som är iklädd lappdräkt, är egendomligt platt och hoptryckt, utan den säkra och stolta hållning man annars finner hos Ahlbergs verk av denna typ. Ansiktet är trekantigt och avviker påtagligt från de schabloner Ahlberg normalt använde.

Eric Festin hade velat ha ett mer samiskt utseende hos Lapp-Nils, men Olof Ahlberg hade noga studerat rasbiologen Herman Lundborgs verk ”Svenska folktyper” och där funnit en slående skillnad mellan de jämtländska och de norrbottniska lapparna, nämligen att de förra hade till betydande del nordiskt blod i sig. Olof Ahlberg menade att: ”Om Lapp-Nils inte hade haft en väsentlig del nordiskt blod i sig, så hade han nog inte varit, eller rättare sagt blivit något musikgeni.”. Trots detta förmenta inslag av nordiskt blod i Lapp-Nils ådror innebar hans minnessten ett avsteg från det nordiska i kombination med det klassiska som i övrigt kännetecknade Ahlbergs konst under perioden.

Nazivänlig hållning

Olof Ahlberg blev alltså under kriget medlem i RST och Svensk Opposition, som båda intog klart nazivänliga hållningar. En annan medlem i RST var disponenten Nils Zetterström på Frösön, som även var konstnär och ville anlita Ahlberg för utförandet av ett karolinskt ryttarmonument. Strax efter tyskarnas angrepp på Sovjet 1941 skriver Ahlberg: ”Och tyskarnas storstädning i Europa pågår för fullt även i år. Hoppas nu bara att de orka driva ut bolschevismen ur vår världsdel för alltid.”. Efter kriget gjorde Ahlberg konstresor tillsammans med redaktören Holger Möllman-Palmgren, en av landets ledande nazister. Möllman-Palmgren skrev sedan om en av dessa resor i den nazivänliga tidningen Fria Ord, en tidning som Ahlberg rekommenderade till Nils Zetterström: ”Jag har anmodat `Fria Ords´ redaktion att sända Dig tidningen för ett kvartal. Red. Holger Palmgren skriver där om vår Grekiska resa i våras jämte andra artiklar. Det är en bra veckotidning, som du kanske kommer att uppmuntra.”. Drygt ett år senare blev Ahlberg själv föremål för en artikel i Fria Ord, i samband med sin bortgång. Holger Möllman-Palmgren tar där farväl av sin gamle vän med bl.a. dessa ord: ”Nu är han själv borta för evigt från en ny tidsålder, som han med sin bonde-aristokratiska inställning kände sig föga samhörig med… En hövdingagestalt var han i karaktär, utseende och livsinställning. En ädel och trogen arbetare i den skapande konstens vingård.”.

Sammanfattning

Fram träder en bild av en Olof Ahlberg som tidigt kommer i kontakt med den svenska nazismen, och engagerar sig i en nazivänlig organisation. Hans konst utvecklas efter liknande estetiska ideal som de i Nazityskland. Under kriget blir han medlem i ytterligare två nazivänliga organisationer och beskriver i positiva ordalag tyskarnas aggressiva krigföring i Europa som ”storstädning”. Han accepterar tanken på att den nordiska rasen har vissa överlägsna egenskaper, och tar inte avstånd från nazismen efter kriget. Andra svenska skulptörer som Carl Milles var åtminstone inledningsvis entusiastiska inför den nazistiska politiken och estetiken, men det är svårt att hitta någon i denna grupp som påverkades mer i den riktningen än Olof Ahlberg.

Var han då naiv eller opportunistisk? Olof Ahlberg var ingen person som levde i den politiska hetluften, utan verkade mest i sin ateljé, främmande för de politiska realiteterna så länge de inte påverkade hans ställning som konstnär. Han såg sina kollegor i Tyskland med samma konstnärliga inriktning få upphöjda positioner, och kanske hoppades han på en liknande utveckling i Sverige. Men om Ahlberg hade varit en ren opportunist hade han förstås tagit avstånd från nazismen efter kriget, vilket inte skedde. Uppenbarligen attraherades Ahlberg av något i nazismen. Innebär då detta att vi idag bör ta avstånd från och gömma undan hans konst? Nej, det konstnärliga värdet minskar ju inte av en sådan sak, som inte bör hindra någon från att uppleva en verkligt talangfull konstnärs verk. Att betrakta Olof Ahlbergs verk, med dess korsbefruktning av det nordiska och det klassiska, hyllningen av det harmoniska, sunda och vackra, kan även hjälpa oss att förstå vad det var i det nazistiska kulturprogrammet som tilltalade så många människor innan ideologins mörka sidor började visa sig på allvar.

Källor och litteratur

Källor

Jamtli, Östersund. Ämbetsarkivet. Eric Festins brevsamling EI:10. Brev från Olof Ahlberg.

Landsarkivet i Östersund. Disponent N. Zetterströms samling vol. 20. Brev från Olof Ahlberg.

Litteratur

[Ahlberg, Eva] (1958). Olof Ahlberg-hallen, Östersund. Vägledning.

Almqvist, Boel (1973). Vägledning genom Ahlbergshallen. Östersund.

Andersson, Per (1962). Bildhuggaren Olof Ahlberg. I: Jämten.

Aronsson, Torbjörn. ”Skulptören Olof Ahlberg och nazismen”. I: Länstidningen 2008-03-08.

Berggren, Lena (1999). Nationell upplysning: Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Stockholm. (Diss.).

Festin, Eric (1943). Lapp-Nilsminnesfirandet och Heimbygdas spelmansstämma. I: Jämten.

Gymn: Tidskrift för gymnisk kultur. Nr 1-2 1928.

Halvarson, Bodil. Skulptören Olof Ahlberg. Östersunds kommuns hemsida: www3.ostersund.se/ahlberg/index.htm (läst i augusti 2008).

Hübinette, Tobias (2002). Den svenska nationalsocialismen 1931-45: Medlemmar och sympatisörer. Stockholm.

Höglund, Margrete (1982). Skulptören Olof Ahlberg (1876-1956): Ett försök till analys av hans konstnärliga verksamhet. Opublicerad C-uppsats i konstvetenskap, Umeå universitet.

Manhem: Årsbok 1935-1936. Stockholm.

Möllman-Palmgren, Holger.“Olof Ahlberg in memorian“. I: Fria Ord 1956-06-16.

Nodin, Eva (2005). Tusen möjligheters rike: Aspekter på Carl Milles monumentalskulptur.  Stockholm.

Nolervik, Stefan. ”Ahlberg och Samfundet Manhem”. I: Östersunds-Posten 1999-10-28.

Nyman, Thure (1952). Olof Ahlberg. I: Svenskt konstnärslexikon. Malmö.

Näsström, Gustaf (1926). Olof Ahlberg: En vängåva på femtioårsdagen. Stockholm.

Richardson, Annie (1990). The Nazification of Women in Art. I: The Nazification of Art: Art, Design, Music, Architecture & Film in the Third Reich. Winchester.

Willemark, Kajsa (2004). Olof Ahlberg: Klassisk skulptör. I: Konzta: Kring konsten i en stor provins Jämtland Härjedalen. Östersund.

(Bilden visar ett självporträtt av Olof Ahlberg utfört ca 1910).

Det har hunnit gå över ett år sedan den första artikeln om den svenske äventyraren William Sjögren publicerades här på KarlXII.se. Sedan dess har jag förgäves letat efter den artikel som ska ha publicerats i Stockholms-Tidningen med anledning av att Sjögren flyttade tillbaka till Sverige ca 1932. Däremot har jag hittat hans patentbevis och fått uppgifter av Ulf Mörling, som var den journalist som intervjuade Sjögren 1975, och av Niklas Hertzman som skrivit av källor i Malmö Stadsarkiv. 

Curt William Anker Sjögren föddes i Malmö (Sankt Pauli) 24/7 1884 som utomäktenskaplig son till pigan Hilda Nikolina Catharina Sjögren. Han flyttade till Landskrona 1906, och kallas då smed och ritare. 1914 gifte han sig i Berlin med Erna Hedvig Lange, och skilde sig från henne i samma stad 1924. Omgift 1927 i Berlin med Martha Bertha Engler, född Pankow. Flyttade åter till Malmö 1939, då närmast från Täby utanför Stockholm.

Så långt håller Sjögrens berättelse vid en jämförelse med källorna. Det gör även hans uppgifter om att han fått patent på uppfinningar som har med förgasare att göra. I en tysk patentdatabas har jag hittat sju patent från åren 1921, 1922 och 1955. I en engelsk patentdatabas har jag hittat ett patent från 1922. I den sistnämnda uppges Sjögren bo på Oranienstrasse 107. Och det är möjligt att han bodde där under en period, men det hus som står på den adressen byggdes åtminstone enligt Wikimedia 1921-1924. Under en Berlin-vistelse i oktober 2008 letade jag reda på byggnaden, där det idag huserar så skilda företeelser som myndigheter och ett konstmuseum (se bilden).

Ulf Mörling har 33 år efteråt dragit sig till minnes intervjun med Sjögren. Han beskriver det hela så här: ”Vad jag minns – eller tror mig minnas – av Sjögren är att han var en trevlig och kraftfull, utåtriktad och en god berättare, väl värd att porträtteras som den gamle äventyrare han var. Jag har inte uppfattningen att han fablade, möjligen att han ibland bredde på för effektens skull.”

Sjögren hade verkligen vunnit ett rally i Alperna där han hade backat uppför en hal alpväg, och sedan tagit emot ett pris av kejsaren. Detta åtminstone enligt tidningsurklipp som visades under intervjun. Däremot tror Mörling att uppgiften att han med vilje hade väntat till sist med att starta var en överdrift. Likaså att hans berättelser om vänskap med Göring och andra kändisar var överdrivna.

Intervjun med Sjögren ingick i serien ”I NÄRBILD” och Mörling beskriver idén bakom serien så här: ”Det handlade inte om faktajournalistik utan om att leta upp färgstarka människor och beskriva dem efter bästa förmåga. Vad de berättade – väldigt ofta mustiga historier – fick stå för dem själva. Det var inte fråga om någon källforskning, då hade hela tanken med intervjuformen kollapsat. Sålunda fick allt de berättade stå för dem själva. Intervjuformen var sådan att läsarna snart insåg att det ibland kunde vara fråga om skrönor.”

I dödsnotisen i Sydsvenska Dagbladet uppges: Han [William Sjögren] var född i Malmö och efter studier vid Malmö tekniska skola och tekniska högskolan i Berlin ägnade han sig åt bilbranschen och specialiserade sig på förgasarområdet. Tack vare sin skicklighet på detta gebit anställdes han under första världskriget av tyska generalstaben för att ge undervisning i justering av förgasare på bil- och flygmaskinsmotorer. Redan 1910 började han trimma tävlingsvagnar för flera stora bilfirmor. Han var också med i många stora tävlingar. Inom förgasarområdet har han gjort ett flertal uppfinningar. 1924 startade han egen firma i Berlin under namnet Förgasar-Centralen, men återvände 1932 till Sverige och öppnade egen firma i Stockholm. Samtidigt undervisade han i förgasarteknik. Efter några år flyttade han till Malmö för gott och drev sin firma vid Möllevångsgatan till 70 års ålder. Hans närmaste är makan Martha.”

The search continues…

Källor

Sydsvenska Dagbladet 1976-05-21

Mail från Ulf Mörling 2008-09-20 och 2008-09-22

”Oranienstrasse”, artikel på: http://commons.wikimedia.org/wiki/Oranienstra%C3%9Fe

Patentdatabasen DEPATISnet: http://depatisnet.dpma.de

Patentdatabasen Wiki Patents: www.wikipatents.com

Kyrkoarkiv från Malmö Stadsarkiv i avskrift och sammandrag av Niklas Hertzman

Tack till Niklas Hertzman, Magnus Lindskog, Ulf Mörling och Bengt Nilsson.

 Knopp, som utgör en liten ”medieindustri” i sig själv, anklagas ofta för att vara mer inriktad på underhållning än källforskning. Och visst är boken underhållande, med slutsatser som ofta hänger lite i luften eftersom det inte hänvisas till källor. Men ”Hitlers krigare” är ändå inte att förväxla med den ganska tveksamma typen av journalistiska hastverk om det tredje riket som alltför ofta når bokhandelsdiskarna, utan boken är genomtänkt och baserad på en hel del research.  

Den som är ute efter ”militärhistoria” i mer strikt bemärkelse bör kanske vända sig någon annanstans. Här står andra saker minst lika mycket i fokus, som respektive militärs bakgrund, bevekelsegrunder och roller i det tredje rikets maktapparat och propaganda. Knopps resonemang om att det inte finns något bevis för att Romell var inblandad i attentatet mot Hitler förefaller övertygande. En ny uppgift åtminstone för mig är att Paulus skulle ha haft ett betydelsefullt inflytande över utformningen av de tyska pansartrupperna under mellankrigstiden. Detta hittar jag ingenting om i den referenslitteratur jag har tillgänglig. Intressant även att läsa om Keitels familjebakgrund och organisatoriska talanger, faktorer som annars inte brukar lyftas fram, och som kan ge pusselbitar till förståelsen av hur och varför han hamnade i Hitlers maktcentrum.

Författare: Guido Knopp. Titel: Hitlers krigare. Förlag: Historiska Media. Utgivningsår: 2003. Antal sidor: 355.

Tack till Skalman.nu för recensionsexemplaret.

Det skulle vara mycket intressant om Göran Hägg kunde prestera något bevis för att Heidenstam, Böök och Hallström verkligen var nazister. Heidenstam dog innan utrotningen kom upp på dagordningen. Hans inställning till den tyska nazismen har behandlats i många olika sammanhang, även här på KarlXII.se, och inställningen till antisemitismen är långt ifrån irrelevant i detta sammanhang. Antisemitismen var och är en central del av den nationalsocialistiska läran, och det är verkligen motiverat att fråga sig om det över huvud taget är möjligt att vara nazist utan att samtidigt vara antisemit. Det är en snedvriden bild av debatten Hägg ger. Förutom de andra häpnadsväckande påståendena vill han alltså säga att det finns debattörer som menar att Heidenstam, Böök och Hallström ställde upp på utrotningen, och ursäktar det med att de egentligen inte var antisemiter.

Göran Häggs samtal med Bengt Liljegren visas här: Axess

Hur såg en av Sveriges mest inflytelserika biskopar på den nazistiska rörelsen i Tyskland och på den svenska stormaktstiden? En både radikal och konservativ kyrkans man hade åsikter som placerar honom i en outforskad del av det svenska 1930-talets idéhistoriska och politiska landskap. Intervjun med Johan Sundeen, aktuell med avhandlingen ”Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen”, fortsätter.

TA – Det är en aktuell fråga idag, det här med religionens roll, det är skräckvisionen för många i västvärlden att religionen styr över politiken. På så sätt kanske Eklund inte är så aktuell idag, eller hur skulle du vilja uttrycka det?

JS – Frågan om religionen och samhället har naturligtvis sin aktualitet. Men att på något sätt försöka svara på frågan: ”Var skulle Eklund stå idag?”, det blir lätt anakronistiskt.

TA – Ja.

JS – Det var en helt annan typ av samhälle och en helt annan typ av frågeställningar som var aktuella då han levde. För honom var religionens överordnande av politiken ett sätt att säkerställa ett samhälle som präglades av frihet och av lag och ordning. Men det är klart att en person som har en religionskritisk åskådning skulle säkert kunna vilja framställa honom som en slags kristen taliban. Det där är ju ett problem, när man är Eklund-forskare, att ibland så ställs man inför frågor där man på något sätt förväntas göra ställningstaganden till Eklund, men jag vill inte lägga aspekter på vad som var ”rätt och fel” hos honom, utan jag vill försöka förstå honom, och försöka förklara varför han tyckte som han gjorde.

TA – Nej, man måste se honom som historisk aktör, annars…?

JS – Ja, jag tror man ska akta sig för att transformera historiska personligheter till en annan tid, och säga: ”Hur skulle de ha agerat i dagens samhälle?”.

TA – Ja.

JS – Eklund var en i högsta grad kontextuell person, det är en orsak till att det är intressant för mig som idé- och lärdomshistoriker att studera honom. Att han hela tiden handlar i samspel med just den tidens debatt och vetenskapliga strömningar. Och eftersom hans åsiktsbildning hänger så nära samman med kontexten är den extra svår att rycka loss.

TA – Annars är det ju många som ”överlever”, som läses än idag, och som man kan få behållning av genom att applicera deras idéer på dagens problem. Främst bland filosofer då. Du ser ingen ”revival” för Eklund i den meningen?

JS – Jag tycker man kan läsa Eklund med behållning idag, ur en rad olika perspektiv. Man kan göra det som historiskt intresserad läsare, man kan också läsa honom med behållning därför att hans texter är bra stilistiskt sett, det är roliga texter att läsa. Sedan finns det måhända de som kan känna aktualitet av Eklunds åskådning, även om de nog är ganska lätträknade. Men det är klart att t.ex. när det gäller hans totalitarismkritik, så tycker jag nog att det finns en hel del att lära av det, att det är tänkvärda perspektiv. Det är en analys av de totalitära åskådningarna som religionssubstitut, som har något att ge till vår tid.

TA – Ja.

JS – Så kan det nog vara med en hel del saker, att det inte behöver vara frågan om huruvida Eklund hade rätt eller fel, utan snarare om att han har intressanta perspektiv att ge på frågor. Och i den meningen kan jag nog tycka att han är aktuell.

TA – Det här med nazismen som en pseudoreligion, och frågan om hur man fångar folks sympatier för den typen av rörelser, det är ju aktuella ämnen.

JS – Ja, det är väl ett perspektiv som har visat sig bärkraftigt.

TA – Var han en av de första personerna i Sverige som tog avstånd från fascismen och nazismen?

JS – Vad gäller fascismen så uttalar han sig tidigt negativt om den. Och han uttalar sig framför allt kritiskt i fråga om huruvida fascismen och nationalsocialismen var idéer som skulle kunna vara någonting för Sverige. Där är han glasklar, tidigt, att ”detta hör inte hemma här”.  Han ställer det svenska mot det tyska. Sedan, när det gäller frågan om nationalsocialismen i Tyskland så är han ambivalent i samband med maktövertagandet, han säger ungefär att ”vi får se vartåt detta barkar”. Men då måste man ha klart för sig vilken negativ syn han hade på Weimar-republiken och händelserna efter första världskriget. Utan att på något sätt förringa eller ursäkta folks pro-nazistiska ställningstaganden, så är det viktigt att ha med i bilden att en viktig del av ställningstagandena för många var en avsky för Versailles-freden. Och för segermakternas beteende mot Tyskland. Många tyskvänner drog sig i det längsta för att kritisera det nya Tyskland, därför att man avskydde hur man hade handlat mot det gamla. Också Eklund hade som sagt en period av ambivalens, för att sedan komma ut väldigt tydligt med en pregnant antinazism.

TA – Det är lite svårt idag att sätta sig in i hur Eklund ansåg att religionen skulle inverka på olika sfärer i samhället, på kulturlivet t.ex. Men han såg den svenska nationella identiteten och kulturen som oskiljaktiga från kristendomen, eller hur…?

JS – Ja, han såg att de var väldigt tätt sammanflätade, kulturen och religionen. Hela tiden laborerade han med ett nära samspel mellan ”det andliga och det humana”, som han sade. Och han menade att en kultur utan ett religiöst element blev någonting farligt. Samtidigt så var han emot en renodlad religion. Han ville inte ha en religion som var isolerad från kulturlivet, utan han hade ett öppet kristendomsbegrepp i den meningen att han kunde ta in impulser från litteraturen, vetenskapen, och låta det påverka kristendomsuppfattningen. Båda de här sfärerna skulle vara öppna mot varandra. Det var inte frågan om ett enkelriktat förhållande, där religionen skulle påverka kulturen, utan kulturen skulle också i sin tur påverka religionen, så det blev ett samspel däremellan.

TA – Eklund hade ju rätt på ett sätt, han såg den begynnande sekulariseringen, att samhällsutvecklingen skulle påverka kyrkan negativt. Kyrkan lyckades inte anpassa sig till förändringarna. Om man hade lyssnat mer på honom, tror du att kyrkan hade haft en annan ställning idag?

JS – Det är väldigt svårt att bedöma. Den typen av kontrafaktiska frågor är alltid svåra att svara på.

TA – Ja.

JS – Jag tror att en kyrka som är trygg i sin egen identitet, som inte ber om ursäkt för att den är en kyrka, utan vilar på en fast kristen grund, står starkare än en kyrka som är alltför kompromissbenägen. Sedan ville Eklund ha en kyrka som var i dialog med tidens makter. Men som jag skriver i min avhandling så får man skilja mellan vad som är teori och vad som är praktik hos Eklund. Han står principiellt för ”kristendom och kultur-idealet”, men i praktiken så var han ju inte alltid öppen, utan han kunde vara mycket föraktfullt avvisande mot diverse kulturella strömningar. T.ex. så slutade han ju helt att läsa skönlitteratur, enligt egen utsago. Han följde i vissa avseenden inte med i det kulturliv han ville att kyrkan skulle vara öppen mot. Men en kombination av trygghet i kristen kyrklig identitet, med en nyfikenhet och öppenhet för kulturella strömningar är väl i sig ingen dum lösen. Sedan vill jag inte uttala mig om huruvida Eklunds väg skulle vara framkomlig eller inte, det får andra bedöma.

TA – Hans modell är ingenting som präster har lyckats med idag, den här ständiga kommunikationen med inlägg i debatten. Det är sällan man ser en präst göra inlägg i kulturfrågor o.s.v. Hans modell hade kunnat få efterföljare. Om andra hade lyckats lika bra som honom hade det kunnat påverka kulturlivet.

JS – Ja, det håller jag med om. Jag använder mig i avhandlingen av begreppet offentlighetsteolog, för att beskriva en teologisk typ som är närvarande i diskussionerna. Jag är helt övertygad om att kyrkan hade haft en starkare ställning om det funnits fler Eklund-gestalter i just den bemärkelsen. Kulturdebatterande teologer som tog del i det offentliga samtalet, och gjorde det på grundval av en trygg kristen identitet.

TA – Det här med källforskning, Eklund använde sig gärna av källor, men var dålig på att ange källor i sina verk.

JS – Hans sätt att skriva är sådant att han väldigt gärna blandar egna meningar och egna textpartier med insprängda citat, som inte nödvändigtvis är markerade som citat. Och han är dessutom ogenerös med att ange källor. Det där gör att det är ett ganska omfattande pusselläggningsarbete man måste ägna sig åt för att få reda på var han egentligen fått sina uppslag från, och vad han baserar sina böcker på. Det hade ju varit önskvärt, från en forskares synpunkt, att det fanns en vetenskaplig apparat, så att man lätt kunde se att ”Jaha, det har han hämtat från den och den boken”. Det är alldeles uppenbart att han i sitt stora verk ”Andelivet i Sveriges kyrka” har gjort omfattande materialinsamlingar, och inte bara läst sekundärlitteratur, utan gått till källorna. Det kan man se i böckerna, och det kan man också se i de excerpter som finns bevarade. Han ville själv inte framställa sig som historiker, han var noga med att skilja sig från historikern av facket, men han jobbade ju som en modern historiker i den meningen att han gick till källorna.

TA – Ja. Han använde sig till skillnad från Heidenstam t.ex. av de karolinska dagböcker som utgavs av Quennerstedt.

JS – Ja, just det.

TA – Men Eklund var inte en modern tänkare kan man säga, i sin syn på historien. Han såg historien som en exempelsamling, och han såg ingen avgörande skillnad t.ex. mellan stormaktstiden och sekelskiftets Sverige…?

JS – Han har ju uttalanden av den typen som gör att han själv framstår som en anakronistisk gestalt. Där han säger att var man står i kulturkampen, det är en fråga om man tror på 1880-talets Sverige eller 1600-talets Sverige. Och då kan det låta som att han menade att man skulle kunna transportera 1600-talets Sverige direkt in till 1900-talets. Riktigt så anakronistisk var han inte, utan det var ju själva andan han satte fokus på. Det var den religiösa andan som han ville transformera till sin egen tid. Att det var tider med helt olika förutsättningar, det tror jag han var alldeles klar över.

Vad gäller om han var modern eller inte i sin historiesyn, så följde han ju med i modern historievetenskaplig teori- och metodutveckling. Samtidigt som han hade en religiöst motiverad syn på historien, som i mångas ögon var allt annat än modern. Historien såg han på i termer av att det var Guds handlande med sitt folk. Det var så han ville förstå t.ex. stormaktstiden, där han menade att Gud hade utvalt svenskarna att göra vissa religiösa världshistoriska gärningar. Han såg också historien som ett levande flöde, han hade en väldigt långsiktig bild av historisk utveckling där han t.ex. sökte rötterna efter totalitarismen hundratals och tusentals år tillbaka. Lite mentalitetshistoriskt närmast, ibland.

TA – Vad hittade han för förebilder då?

JS – De två viktigaste begreppen i Eklunds antitotalitarism var revolutionismen och napoleonismen. Där ser han att det sker någonting avgörande nytt. Revolutionen 1789 var för honom det stora upproret mot Gud. Men han menar också att de totalitära lärorna är en återkomst av hedniska fenomen som kristendomen hade gjort till historia. Så han söker ytterst totalitarismens rötter tillbaka till Orienten, till självhärskardömet, och ser att det kommer tillbaka i modern gestalt. Han vill se de här långa historiska processerna.

TA – Hur förklarade han den politiska utvecklingen i 1930-talets Tyskland, vad var Guds hand i det?

JS – Jag har inte sett att Eklund uttalat sig specifikt om Guds roll i det hela. Han intresserade sig för de totalitära ideologierna framför allt i klump. Men han var ju också intresserad av det specifikt tyska, utvecklingen där var egentligen något ganska konstigt utifrån hans världsbild. Han betraktade ju fascismen och bolsjevismen som naturliga i den meningen att det var i den latinska och i den slaviska kulturvärlden som detta hände. Men att man skulle få ett totalitärt styre i den germanska kultursfären var ju för honom ett svårförklarligt fenomen, i och med att det germanska för honom var väldigt förknippat med frihet, lag och ordning. Jag har ett kapitel i min avhandling som jag kallar ”Fallet Tyskland”, som diskuterar hur han såg på specifikt tyska förhållanden, där sätter han bl.a. fokus på att kyrkan och religionen var svag i Tyskland. Och han är också kritisk till den tyska idealismen, för att den inte hade haft en tillräckligt tydlig religiös ådra. Sedan diskuterar han förekomsten av maktfilosofi i tysk historia och tar upp Fredrik II och Nietzsche. Han intresserar sig även för Goethes betydelse för nationalsocialismens landvinningar på kristendomens bekostnad. Så han försöker pussla ihop en rad faktorer för att få ihop detta. Men det borde ändå ha varit omöjligt, från hans ideologiska utgångspunkt, med en totalitär svulst mitt i germanvärlden. Det är väldigt svårförklarligt, utifrån hans ideologiska historiesyn.

TA – Han såg inte Guds eller Djävulens hand i utvecklingen?

JS – Det är mycket möjligt att han gjorde det i sitt inre, men jag kan inte påminna mig att jag i texter har sett att han har försökt förklara det hela utifrån ett sådant perspektiv.

Där slutade intervjun med Johan Sundeen. Läs mer på hans egen hemsida om boken:  www.adm.hb.se/~jsu

Hur såg en av Sveriges mest inflytelserika biskopar på den nazistiska rörelsen i Tyskland och på den svenska stormaktstiden? En både radikal och konservativ kyrkans man hade åsikter som placerar honom i en outforskad del av det svenska 1930-talets idéhistoriska och politiska landskap. Intervjun med Johan Sundeen, aktuell med avhandlingen ”Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen”, fortsätter.

TA – Man kan säga att nationalsocialismen fyllde den roll som Eklund ville att kristendomen skulle fylla, att genomsyra hela samhället…?

JS – Ja. Och det är också en väldigt viktig del i hans förklaring till varför nazismen uppstår, varför den får ett sådant genomslag. Eklund var en av flera företrädare i svensk kulturdebatt, för vad jag kallar ”tomrumsteorin”. Synsättet fanns också hos bland andra Manfred Björkqvist, Alf Ahlberg och John Cullberg. När kristendomen hade försvagats, attackerats, så att den inte längre var kittet i samhället, kom människorna, som Eklund uttrycker det ”att längta efter tvång”. Man ville, menade Eklund, ha fasta idéer och auktoritet. Människorna ville ”bort från tomhetens kval”, skriver han vid något tillfälle. Nazismen hade enligt Eklund en attraktionskraft, som ett slags religionssubstitut. Det var de krafter som hade brutit ner kristendomen som hade krattat manegen för nationalsocialismen. Han skriver vid något tillfälle: ”Vem bär skulden?”. Och svarar själv: ”Liberalismen!”. För liberalismen var, i likhet med de revolutionära ideologierna, något som destruerade det gamla samhället, och det banade väg för den här typen av totalitära idéer.

TA – Den bild man har av den svenska antinazisten är ju annars just en liberal.

JS – Ja.

TA – Du vill ifrågasätta det, eller problematisera det?

JS – Ja, jag vill problematisera det, det är rätt uttryck. Det är klart att det fanns en pregnant liberal antinazism, med Torgny Segerstedt i spetsen. Men vad jag vill säga i min avhandling är att antinazismen var ju mycket mer komplex än så. Den hade flera olika ansikten, kan man säga. Vi har en ganska anakronistisk bild utav antinazisten, vi tänker oss nog att den tidens antinazist ser ut ungefär som vi vill att den ska se ut idag, d.v.s. som en kämpande liberal demokrat. Men det fanns en lång rad antinazistiska synsätt. Framför allt har jag kritiserat att man har sett en slags automatik mellan att vara antinazist och att vara demokrat. Det stämmer inte in på Eklund. Han såg påtagliga likheter mellan diktatur och demokrati, vilket kan te sig förvånande för vår tid. Man kan rentav säga att hans ställningstagande mot demokratin var en del av hans ställningstagande mot totalitarismen. Han ansåg att båda de här systemen fungerade enligt principen ”staten har rätt”. Det finns ingenting som står ovanför staten, d.v.s. i det ena fallet en auktoritär diktator, i det andra folkmajoriteten. Jag har helt enkelt velat göra den där historiska situationen mer komplex. Visa att det fanns aktörer som hade helt andra preferenser än vad vi vanligen föreställer oss. Det var ganska vanligt faktiskt, vilket nog kan förvåna en del idag, att man kunde vara antinazist och samtidigt antisemit.

TA – Ja.

JS - Eklund själv är ju ett exempel på detta. Han hade en mycket kritisk syn på judarna som folkgrupp. Även om han avvisade en rasmässig antisemitism, hade han en religiöst grundad antisemitism. Det fanns gott om antijudiska utfall hos honom, men samtidigt så var han en uttalad antinazist. Och det där blir svårt att få ihop, om man inte har den här mer komplexa synen på historien som jag försöker förorda med i beräkningen.

TA – Men hur vanligt var det bland de konservativa, som man kan säga att Eklund var? Eller håller du med om att Eklund var konservativ? Den populära bilden är ju att han var väldigt konservativ, stockkonservativ…?

JS – Jag beskriver ju Eklund som konservativ politiskt sett. Men man ska samtidigt komma ihåg att han var en väldigt modern teolog. Teologiskt sett var han ju inte stockkonservativ, utan det finns tvärtom ganska tydliga liberal teologiska inslag i hans åskådning. Han var över huvud taget en modern gestalt, i det att han hela tiden förhöll sig till modern vetenskap, och följde med väldigt mycket i sin tid. När det gäller hur pass vanlig den konservativa antinazismen var, är det en sak som man skulle behöva forska mycket mer om. Men det fanns i alla fall ett antal konservativa antinazister i svensk debatt; Frans G. Bengtsson, Knut Hagberg, Gustaf Stridsberg på Svenska Dagbladet, Otto Järte, Ivar Andersson och högerledarna är exempel på framträdande konservativa antinazister. Så det går att göra en hel del jämförelser mellan Eklund och andra konservativa antinazister. Men en närmare bild, det återstår ju för historieskrivningen att ge.

TA – Av de konservativa som grupp, menar du?

JS – Ja, av de konservativa som grupp, och av den konservativa antinazismen. Bilden av konservativt lagda personer med nationalsocialistiska sympatier är väl relativt tydlig i konturerna. En Sven Hedin, eller en Adrian Molin, har ju fått sina historier skrivna, men den konservativa antinazismen är väsentligen mera okänd. Och där har jag bara skrapat på ytan lite grann. Jag har visserligen kunnat gräva en del i Eklunds fall, men jag skulle ju ha velat sätta in honom i sammanhang mycket mer än vad forskningsläget faktiskt medger.

TA – Även om Eklund såg ner på demokrati, såg han demokrati som bättre än diktatur, det var grader på skalan där?

JS – Ja. Han menade att det fanns grader utav statsabsolutism. Demokratin var en mildare form. Han kunde t.ex. säga att det är fridfullare i Brantings arbetarparadis, än i Lenins, om än i grunden lika livsfientligt.

TA - Kan man säga att han såg diktaturen som född ur demokratin?

JS – Ja, det kan man nog säga, i ett antal bemärkelser. Det begreppspar som han laborerade med hela tiden är ”revolutionism” och ”napoleonism”. Han menade att det revolutionära banade vägen för det totalitära. Han använde den franska revolutionen och Napoleon som det historiska paradexemplet. Sedan drog han en analogi till sin egen samtidssituation, och menade att demokratin hade banat vägen för diktaturer. Och det på flera sätt, dels för att folkstyret skapade det här tomrummet, som vi talade om tidigare. Demokratin hade bidragit till att bryta ner kristendomen, och när det gamla samhället förstördes så uppstod en längtan efter en järnhand. Och sedan såg han också att demokratin hade banat vägen för diktaturen i den meningen att demokratin hade gjort folkviljan till något metafysiskt, till det högsta i tillvaron. Det synsättet, menade Eklund, anammade man i de totalitära staterna med den skillnaden att man gjorde ledarens vilja, eller partiets vilja, eller klassviljan till det metafysiska fenomenet i stället.

TA – Men han såg inte samma fara i en monarki då?

JS – Hans historieskrivning innehåller exempel på att han kritiserar ett absolut kungadöme. Samtidigt så hade han ju en romantisk syn på monarkin som styrelseform. Det finns ett intressant inslag hos honom på 1930-talet, där han för ett resonemang om nödvärnsdiktatur, kan man säga. I den situationen där det fanns ett hot från bolsjevismen och från nationalsocialismen, så uteslöt han inte att man skulle ha absolut kungadöme som en nödlösning. Och han säger, retoriskt, vid något tillfälle, att ”om vi måste ha ett auktoritärt styre i Sverige, vad föredrar du då? En svensk konung eller en Stalin-knekt?”. Så visst var det så, att han i förhållandet till sina egna ideologiska preferenser inte använde sig av samma kritiska ögon som då han gav sig på sina fiender. Det där är ju ganska tydligt efter första världskriget, hur obenägen han är att göra upp med en del av det som han själv har stått för.

TA – Han hade ändå en beundran för Tyskland, för 1800-talets Tyskland?

JS – Han identifierade sig med den germanska kultursfären, och där var Tyskland naturligtvis centrallandet. Sedan så beundrade han Tyskland också i kraft av att det var protestantismens hemland. Men man kan nog säga att han hade ett ganska kluvet förhållande till det tyska. Han beundrade Tyskland som diktarnas och tänkarnas land. Samtidigt så saknade han i den tyska idealismen den tydliga kristna ådra som han såg i den svenska personlighetsfilosofin. Men när Tyskland faller, efter första världskriget, så är det ju ett ögonblick av tragedi för Eklund. Både för att Tyskland som sådant, germanvärldens främsta land, ligger slaget. Men också för att kejsardömet rasar samman, en styrelseform som han i viss mån identifierade sig med. När man tittar på hans läsning, är det i väldigt hög grad den tyska kultursfären han vänder sig till. Inte minst då till den nya historieskrivningen, med Wilhelm Dilthey i spetsen. De tyska Geisteswissenschaft och Kulturwissenschaft, var någonting som han tog starka intryck av. Så att den tyska kultursfären var absolut viktig för honom.

TA – Det är någonting som du menar inte har uppmärksammats tillräckligt tidigare, det här med inflytande från Wilhelm Dilthey t.ex.?

JS – Det har funnits en tendens i tidigare forskning att reducera Eklund, till inflytande från framför allt svenskt personlighetsfilosofiskt håll. Man har sagt att han var ett utflöde från Erik Gustaf Geijer och Pontus Wikner, och de är jätteviktiga för honom, det är inte tu tal om det. Men han var mycket mer komplex och intellektuellt mångsidig än så. Han var en mycket beläst person, som hämtade intryck från olika håll. Och Dilthey blir ju på 1920- och 1930-talen en centralgestalt för honom, där humanvetenskapernas förnyelse blir det viktigaste verktyget, det viktigaste vapnet för Eklund i kampen mot naturalismen.

TA – Wilhelm Dilthey utgår ju från aktörernas syfte med sina handlingar, han förespråkade den typen av utgångspunkt, när man tittar på historien. Man ska titta på aktörernas syfte för att förstå dem.

JS – Ja.

TA – Är det någonting som du tycker att Eklund använder t.ex. i sin syn på drottning Kristina, och Gustav II Adolf och Karl XII? 

JS – Jag har inte ställt mig den frågan tidigare, så jag har egentligen inget bra svar att ge på den, spontant. Men det låter ju rimligt, eller det låter åtminstone inte orimligt.

TA – Nej.

JS – Vad aktörerna gick in med för syften var viktigt, i så måtto kan jag svara i alla fall, att Eklund hela tiden hade en ideologisk historieskrivning. Livsåskådningsfrågorna var centrala för honom när han skrev historia, så aktörernas preferenser var definitivt viktiga. Men i vad mån han hämtade detta från Wilhelm Dilthey, det vågar jag inte svara på.

TA – Du säger att han ändå hade en förhållandevis positiv syn på katolicismen, jag har svårt att para det riktigt med hans syn på Gustav II Adolf och drottning Kristina…?

JS – Nja, en positiv syn på katolicismen hade han ju inte. Han var ju väldigt tydlig i sin lutherska identitet, och raljerade ofta med katolicismen. Men till katolicismen som historiskt fenomen i Sverige så var han mer positiv än vad man kan tro. Men däremot såg han på sin internationella omvärld i termer av konfessionella strider.

TA – Jag menar det här att han gör en skillnad mellan den germanska och den romerska kultursfären där.

JS – Ja det gör han, det är en viktig förklaring. Som vi var inne på tidigare, så var den katolska kyrkan i Sverige aldrig riktigt romersk i hans ögon, utan den var germansk.

TA – Men i det perspektivet är det lite svårt att förstå vad som var hans motiv för att ändå ha en positiv syn på drottning Kristina.

JS – Eklunds bok om drottning Kristina är en del av hans rika produktion som jag inte har tittat närmare på. Jag känner mig inte riktigt kallad att svara på den frågan, utan jag måste nog passa, tyvärr.

TA – Och Eklunds syn på Gustav II Adolf påverkades inte av att han förde krig mot andra germaner?

JS – Det är ett exempel på ett område där man kan fråga sig om det går ihop hos Eklund, så att säga. Och det gör det naturligtvis ofta inte hos honom, lika lite som hos alla oss andra, utan det fanns inbyggda spänningar i hans åskådning.

TA – Så han hade inget avancerat resonemang om att Gustav II Adolfs ingrepp i de europeiska affärerna påverkade händelsekedjorna i Tyskland i det långa loppet?

JS – Vill du utveckla detta?

TA – Det finns ju sådana förklaringar, att Gustav II Adolfs ingrepp på kontinenten hade inverkningar på Tysklands historia längre framåt, och att man inte kan förstå det Tyskland som fanns på 1930-talet, eller på 1800-talet, utan att ta med Gustav II Adolfs ingrepp där i beräkningen. Eklund hade ingen sådan förklaring, att Gustav II Adolf ingrepp i Tyskland hade varit positivt eller…, i det långa loppet?

JS – Att det var positivt för Tyskland?

TA – För Tyskland och den germanska kultursfären.

JS – Han kallade ju Gustav II Adolfs insats för den största insats Sverige gjort i andelivets historia, och han tyckte att Gustav II Adolfs hade en europeisk mission. Så han såg hans gärning som oerhört positiv för hela protestantismen som kultursfär. Det kanske inte är riktigt svar på din fråga, men det var i den typen av perspektiv som han såg på Gustav II Adolf. Kungen hade en betydelse som var långt större än det nationella. Han var inte bara en hjälte i ett svenskt perspektiv, utan också i termer av protestantismen och den germanska kultursfären.

TA – Ja. Och Eklund fokuserade ju mycket på de stora personligheterna i historien.

JS – Ja.

TA – Och på deras betydelse. Men vad hade han egentligen för syn på de här tre vi har pratat om främst, Gustav II Adolf, drottning Kristina och Karl XII? Vad hade Karl XII för personlighet t.ex. Det är ju en omtvistad fråga, han brukar beskrivas omväxlande som nattsvart skurk och som…

JS – Det som Eklund framför allt idealiserar hos de s.k. hjältekungarna, är deras religiösa patos. Han såg dem som drivna av religiösa ideal, och av den nationella kallelsetanken. Han såg dem som starka, handlingskraftiga personligheter. Men det som framför allt gjorde att han satte dem på en piedestal var det religiösa allvar som han uppfattade hos dem. Sedan är hans personporträtt av monarkerna sådana att det finns plats för en hel del nyanser, men det som jag tycker är viktigt att lyfta fram, det är just detta att han såg likheter mellan dem och de bibliska konungarna. 

TA – Han såg att krigen var rättfärdigade religiöst?

JS – Ja, det religiösa perspektivet och kulturkampsperspektivet var helt bestämmande för hans bedömning av krigen. Så i den meningen såg han det som legitima krig.

TA – Om vi går till situationen på 1930-talet. Eklund såg inte de politiska realiteterna, utan fokuserade på vad det var för innehåll i politiken, så att säga. Han såg inte den strategiska situationen riktigt, kan man säga så?

JS – Det är ju intressant att återvända till det här med demokrati och diktatur, i perspektiv av din fråga. Därför att för en hel del gestalter inom kyrkan så blev det ju så att man tog ställning för demokratin i ljuset av hotet från diktaturen. Men det gör inte Eklund. Och likadant det här, att han heller inte tar ställning mellan de olika totalitära systemen. Han säger inte att: ”Ja, det nationalsocialistiska hotet är ändå att föredra i perspektiv av hotet från bolsjevismens Ryssland”. Den typen utav val gör han inte, utan det finns väldigt lite utav praktiskt politiskt ställningstagande hos honom, eller realistiska bedömningar, om man skulle vilja använda det uttrycket. Utan han gör hela tiden ideologiska ställningstaganden. Och det bidrar väl till att han, vad gäller de olika diktatursystemen, kommer relativt fördelaktigt ut inför historiens domstol. 

(Fortsättning följer.)

Johan Sundeens egen hemsida om boken: www.adm.hb.se/~jsu